Veckans skivor.

Peter Sjöholm: Bra enligt Peter Sjöholm.

Alla säger att det är så lätt nuförtiden. Att göra synthmusik. Datamusik. Alla har ju en dator hemma och då kan alla per automatik göra musik. Bara klicka lite här och där.
Ja, det funkade ju för Basshunter...

Peter Sjöholm har ingen dator, iallafall igen som han gör musik på. Han fortsätter gå mot strömmen och gör synthmusik mer analogt. Som man gjorde "på den gamla goda tiden". Resultatet blir väldigt genomtänkt och långsam musik. Inte i den meningen att det går långsamt utan att det tar tid.
Långsamheten hörs. Ljuden är mjuka och sitter där de ska. Inget som hastats ihop på en helg med hjälp av Garageband.

Förra skivan kom ut i vintras och innehöll bland annat favoritlåten "Kärlek". I lördags stack Peter till mig sin nya skiva. Och det skall ju sägas, titeln är ju lite rolig. Jag vet inte om det är en känga eller en hyllning men han blinkade finurligt till mig och pekade på titeltexten: "Bra enligt Peter Sjöholm"...

De är mycket 80-tal. Den där vintriga synthpopen som inte bangar för att vara pretto, tänk Adolphson-Falk. Det är mycket blått ljus över Peter. Och en väldig värme och kärlek. Ibland är det stort poetiskt, som i "Vilsen". Ibland bara ställningstagande som i "Jag vill ha rocken n roll och lite synth ibland".
Peter är en vänlig själ som retar upp sig på saker men inte skriker ut det utan funderar en stund och pekar sedan snällt på vad som är fel.

I nämda "Jag vill ha rocken n roll och lite synth ibland" får musikrecensenter en tuff/mjuk hård spark där bak. Jag tar åt mig Peter. För det är ju musiken man skall skriva om och inte vem som pussat vem i en loge. Det hör ju inte hit. Även om det kan vara lockande.
Men jag skriver att du är en snäll kille Peter, för det är du.

Bäst på skivan är "Skuggan" . En dansant mörk sak med en väldigt fin text. Snart i din Ipod och på ditt golv, jag lovar.

Den här rosa skivan är kanske inte lika direkt som den förra men den växer på mig. Kränger sig på likt en robotjacka med självförtroende. Det här ska jag lyssna på när vintern kommer och jag går ensam upp för alla trapporna.


Spring Johnny!: ...och Johnny sprang

-Snart kan vi komma till Göteborg och spela för nu är nästan alla i bandet över 18 och då kommer vi ju in!

Jag vet inte om han drev med mig, den linne försedda blyga killen som gav mig skivan med "Spring Johnny!". För den här musiken kan omöjligt vara gjord av små snubbar. Eller så är just det den är.
Jag hittade dem för första gången i sommras och det är precis som med Fontainebleau, som också gör alldeles för svart musik för att knappt vara torra bakom öronen.
Det är något fint och stort med det. Bitterhet kommer tidigt nuförtiden.

Innan vi ligger där i kistan, innan det är över har jag saker kvar att säga, har jag ord att rista i sten Livet var inte till för såna som oss Men även om det gör ont och ger efter i dig, res dig nu, det är aldrig försent Jag minns foton och sånger och brev vi skrev och jag kan varje ord utan till Du och jag, en gång till

"Du & Jag en gång till"

Släck ner ditt rum och lyssna. Känn på de där orden.
Ta de i din mun och låt den här storstadspsalmen sjunka in.
Lägg sedan på en en mjuk orgel, lite taggigt bluesmunspel och du kommer börja storböla.
Jag kanske är känslig men det där är magiskt fint. Det kanske är lite Gessle glest ibland men det gör ont.

Mycket av "...och Johnny sprang" handlar om brustna hjärtan. Om allt som gör ont som satan. Ibland ta det sig uttryck i call and response fartiga stycket "Maria, du måste höra". Det är "hatt och blås", fast utan blås. För övrigt en låt som tillsammans med "Riksväg 45 blues" kommer välta ett och annat kravallstaket. Håkan-effekten har kommit till Trollhättan.
Skönt att höra hjärta-soulpop på en annan dialekt än "göööttebåsska". Även om tex Håkan, Dapony bros och Hundarna kissat in området så tar Spring Johnny! med sig känslan långt bortom Angeredsbron.

Uppväxtstaden får en spark i skrevet och ett ondskefullt epos i "Släpp mig fri nr 2". Det är helt riktigt gjort för Spring Johnny! är långt mycket större än sin hemstad. Bli inte förvånade om du inom en nära framtid kommer få se mycket av Olle, Johan, Eric, Oscar och Kalle på Göteborgs gator. För de kommer inte klara av att sitta kvar i Saabcity mycket länge till.
Snart kommer de fly. Springa hela riksväg 45 mot storstaden och neonasfalten. Aldrig titta bakåt och med hjärtat på utsidan
Bara de fyller 18 så...

Tillsist:


Ja, jag var ju på Klubb Populär i lördags. Men det hände saker som var viktigare än pop just då.
Jag hörde Pet Politics genom dörren och det lät bra.
När Gorillakillarna spelade var jag redan på väg hem.
Ensam i en taxi och med huvudet stekt.
Ibland är tankar viktigare än pop.

Jerry Boman
-glöm inte att ni numera når bloggen på musikenligtjerry.se. Nu är det allvar eller nått.-

Andra bloggar om: Peter Sjöholm, Spring Johnny!, Pet Politics, Klubb Populär, Musik, Göteborg, Håkan Hellström, Dapony Bros, Hundarna