Ljudet av småkakor.

Min farmor bjöd alltid mig på småkakor.
Speciellt en som såg ut som ett schackbräde i miniatyr. Fyra rutor, två bruna och två gula. Det smakade choklad och vanilj.
Jag tyckte att den där kakan var så smart, att farmor var smart för att hon bakat den där kakan. Själv fattade jag inte riktigt då hur man fick till rutorna. Om det var någon form av ätbart lim mellan rutorna.
Men den där tudelade smaken i munnen sitter kvar, den rutiga småkakan är alla småkakors Gud. Själva moderskeppet, drottningen i bikupan och tuppen på stallbacken. Fast i småkakornas värld då.

När jag lyssnar på Bobby Baby, som står i fönstret på Majornas Ground Zero Café Stanna, så kommer jag att tänka på den där lilla rutiga smaksensationen.
Liknelsen är total, det är en perfekt blandning av söt och mörker.
Vanilj och choklad.
Ella Blixt och hennes tyska vän, som jag aldrig uppfattade namnet på men han hade en fin björndräkt, är så söta. Väldigt näpna. Ella bor alltså i Tyskland men är från Sverige.
De sjunger fint om snö och om att dansa. Björnen spelar tysta trummor och dockhuspiano. Det är socker upp i halsen...om det inte vore för att musiken i bland är rätt mörk. Inte svart utan mer ... brun. Det är lite nostalgiska toner som, förutom vackra, är skrämmande.



Mest av allt är det organiska ljud från alla möjliga och omöjliga håll. Men sen kommer något skrämmande och motverkar allt.
Det är väldigt bra! Sorgsenhet. Som i låten som kan heta "What does she now", där kommer mörka röster plötsligt. Tänk The Knife i par med en ung Nina Persson, som hade smak. Riktigt bra! Riktigt skrämmande.

När de sedan Ella presenterar sin enda cover med orden: "Nu kommer en låt som ett band hade en hit med för länge sedan, och nu gör jag den så jag också får en hit" och låten visar sig vara vara insomnade Le Sports "Tell No One About Tonight" är det ju bara så....smart.
Typ lika smart som när min farmor fick till de rutiga småkakorna.



Band nummer två den här kvällen är Saving blue.
Och här blir kontrasten total.
Om Bobby Baby står för något bra står SB för något...trist. De enda de fyra killarna bevisar och understöder är tesen att det borde vara mer jämlikt i alla band. Fyra snubbar borde förbjudas repa själva och försöka grotta ner sig i känslor som de inte har.
Hela halvtimmen känns som Coldplay, vilka jag avskyr, på halvfart. Då kan ni ju tänka er... Det är ingen komplimang det här.

Tillsist:
Det är underhållande med statistik!
Ta till exempel den statistik som visar hur ni, mina kära läsare, hittar hit. Vad ni söker på i tex Google för att länkas hit.

Långt upp på toplistan hittar man frasen "jens lekman + flickvän".
Om du läser det här Jens så kan du ju dra dina egna slutsatser om vad flickorna och pojkarna försöker ta reda på.
Och bara så ni vet, något "kändisskvaller" kommer den här bloggen inte innehålla.
Jag är inte intresserad och det bör inte ni vara heller.

Ännu roligare är ni tre som senaste veckan sökt på "pagefrisyrer" och hittat Musik enligt Jerry!

Sen undrar jag varför besöks antalet plötsligt blev sju gånger så stort i måndags. Ett jättekliv! Trevligt, jag hälsar er alla hjärtligt välkommna.
Hoppas ni hittar något vettigt att läsa och inte bara är ute efter Kortedalas finest.

Tillsist2:
Imorgon väntar nytt material från Agenten.

Jerry Boman