Älska dem du känner. Mycket.

När man är ute ofta lär man känna folk. På ett eller annat sätt lär man känna folk. Även om det är Pustervik, Storan, Henriksberg, Debaser, Petsoundsbar, Lilla Hotellbaren, Landet eller Gula Villan så lär man känna folk. Och folk man känner kan man inte förhålla sig neutralt till. Det är lättare att älska sönder ett band som man inte känner. Sen blir det en smula märkligt.  Låter konstigt det där inser jag nu, att man inte kan älska dem man känner. Vem ska man älska då? Fast alla kan nog hålla med om att det kan bli konstig stämning om du ber din polare om autografen. Eller så är det precis det vi ska göra, vara glada för att våra vänner är så jävla bra att vi vill ha deras autograf, som ett framtida dokument på den tid som en gång var.
En sak är bra med att lära känna mer och mer människor, det som man själv kallar sitt vardagsrum, det stället, de platserna är samtidigt vardagsrum åt en massa andra trevliga människor. Med andra ord, man är hemma.


De senaste dagarna har betytt så mycket musik att jag inte har hunnit skriva ett ord. Men här kommer det, några är vänner, andra känner jag och några tredje är helt nya bekantskaper. Ni märker förmodligen skillnaden.

Torsdag:

Snabbbesök på Noels på Skånegatan. Fin fina Guldgossen trängde in både lådtrumma, gitarr, bas och en gitarr till på den minimala scenen och bjöd på stillsamma versioner av sina bästa hits. Fantastsikt!
Riktigt härligt att denne kille numera bor i Stockholm. Bara att boka in klubbfixare!

Gick direkt rakt över gatan till Hemma Hos Fanny på PSB. Ner i källaren och nästa spelning.
Lucas Dawson viskar fram orden, smyger in under våra kavajer och kjolar. Det är en koncentrationsartist, du får vara uppmärksam. Ödsliga åkrar, storm och eremiten i sin hydda. Stenmurar längs långa vägen över fälten. Dawsons musik innehåller två färger, torrt blått och blött grönt. Vackert är en underdrift.
Lucas gör en nyfiken, man vill veta mer om hans liv. Hur ser en dag ut? Det är något ovanligt idag, de flesta artister vill jag inte veta ett skit om. Men Dawson är så hemlig. Låter som han rullat hatt både här och där, kan berätta skrönor från både till hemland (Australien) och resten av världen. Skulle inte bli förvånad om han haft både gula febern, varit full på Perus högsta berg och missat båten i Trelleborg.



Fredag:

Jag kommer aldrig tröttna på Steget. Ni vet hur jag tjatat, det är känslorna på utsidan och hela den grejen… Men samma här, det är lite nära nu.

Johan Borgert är en kameleont. Han kan som ingen annan sätta sig in i någon annans liv, och berätta det mest häpnadsväckande detaljer om den påhittade människans liv. I bland när polisen tar en misstänkt så kollar de av om denne vet något som bara mördaren kan veta. Hade de fångat in Borgert skulle han ligga illa till. På det sättet är han musikens motsvarighet till Thomas Quick. (I övrigt inga jämförelser.)

Nya låtarna drar ibland åt digitaljazz, artdeccopop i ett landskap där naturen för länge sedan är bortrationaliserad. Låter kanske stelt, men nepp. Precis som Frank Gehry har förvandlat något så trist som betong och stål till fantastiska hus så bygger Johan musik som lever. Helt utan organiska delar. Det slicka ljudet går ett varv till och blir mjukare än bomull. Det är sannerligen vackert.

Tyvärr blir jag en smula besviken, Borgert spelar denna natt inte "Jag tror jag heter Daniel ikväll”. Trots rop och skrik. Detta skriver jag bara för att jag hoppas att han lyssnar och spelar den nästa gång.

Lördag:

Förfest på landet…det riktiga landet, en timme från stan. Med buss. Jag och fyra flickor. Elvis på flaska. Popcorn i skål.

Medis blir är plötsligt det största vardagsrum jag någonsin haft. Visst, det är inte mysigt men alla är där och det är galet trevligt. På scen står Ludwig Bell med band och det kan ju inte går fel…






Söndag:
Ja, du, inte en ens vilodagen blev vilodagen. Hej Stockholm! spelade skivor på Petsoundsbar och det var väldigt trevligt! Jörgen Kjellgren spelade några låtar i fönstret. Bland annat tillägnande han oss skivkuskar denna cover…på en cover:



Det är alltså Jörgens version av Håkans "13", som i sin tur är en cover på Big Stars Thirteen. Nu vill jag se en cover på Jörgens cover på covern!

Sen sov jag…

Tillsist:


Rasmus Kellerman spelar på Debaser Slussen på onsdag. Dit går vi allihopa. Javisst.

Jerry Boman