Det är något märkligt med Kåken. En påhittad värld, där kändisskap och backstage är heta samtalsämnen. Där rocken går ner över knät och väskan kostar fyra tusen. Glasögonen är svarta, håret hårt och bartendern gör svepande rörelser som för att överbevisa mig om att här är det minsann service hela vägen. Kåken är konsumenten som vill vara utövaren. Som vill dra in stålarna, dra ut med polarna och vara copy på den senaste webb-bannern.Sen kommer det andra kvällar, när stället byter skepnad. Igår var en sådan kväll. Trevligt rakt igenom, fast det kändes som vi var en ö. Jag fick stå tillsvars för den här texten. Det är okej. Vi snackade hamster och bollar också.
På den lilla lilla scenen gör Palpitation underverk. Till att börja med, jag har ju länge tjatat om hur band så sällan utnyttja projektorer för att skapa fina live minnen. Detta händer just här. På det enklaste sätt: filmen visar träd som åker förbi. Kan vara ett tågfönster. Detta skapar siluetter och allt rör sig. Det blir rejält ljus på bandet och detta tillsammans med de svarta fält som rullar förbi passar väldigt bra.
Mina fingrar är slut, jag kan inte räkna hur många gånger jag sett dem nu. Från första spelningen någonsin tills gårdagens. Varje gång tvekar jag, tänker att jag inte behöver dem mer. Varje gång jag står där ler jag. Palpitation har målat sin egen värld. Palpitation är Alla Helgons Natt mitt i sommaren, ett snöfall i juli och nattdopp i januari. Helt möjligt men ovanligt. Precis som Palpitation. Högljudda gitarrer som viskar, låg röst som skriker och en trumpet där ovanpå likt båthornet i dimman en klar dag. Det har var en av de bästa spelningarna med Palpitation. Kanske var det all brun färg på väggarna, kanske var det träden som rullade förbi eller så var det helt enkelt hösten som kom.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar