Odrömmen slår in och jag gillar det



Rysskylan har inte gått ur jorden. Det är en onsdag i januari, fattigaste onsdagen på hela året. Jag förstår att de flesta stannar hemma, men det är trots allt helt gratis och på scen står bandet som gett oss alla myror i huvudet.

Om det finns en amerikansk dröm så borde det rimligtvis finnas en svensk. Det är inget vi pratar om så mycket, man ska vara prydlig och hålla drömmen levande men inte tala om den. Inga storslagna planer på frihet. Framgångs drömmar ska inte yppas. Var tyst och håll dig i ledstången. Drömmen, den svenska drömmen, finns. I allra högsta grad. Hos dig. Hos mig. Hos din frisör. Den sitter på en pinne långt inne, rör förstrött på vingarna, sjunger sin sång. Ljudet låter dämpat, genom en filt. Kämpar för att slå in. Drömmen om att en gång uppleva allt.

Pascal är den svenska mardrömmen. Verkligheten som blev en overklighet, sagor om stängda dörrar, om tjurrusningar längs motorvägar som aldrig tar slut. Hammarslagen mot dina revben, drömmen har klaustrofobi. Ska det aldrig ta slut-tankar när strömmen går. Pascal är livet utan semester, utan söta små kattungar, utan slapstick, utan helger, utan… sakerna vi kommer ihåg. Minnet samlar på det bästa, svåra händelser har en kraften att ta sig bort. Kanske är det för att organismen ska överleva som det händer. Allt ter sig bra i minnets bakspegel. Pascal sjunger om allt det där vi raderar. De visar hur livet skulle te sig om det var reverserat, om minnet behöll endast det dåliga bitarna. Pascal förklarar helt vettigt antiupplevelsen. Sakerna som sker utan att någon kan bestämma om dem.

Det är mer nedtonat nu. Skriken är utbytta mot eftertänksamhet. De vet att vi inte bryr om skrik längre, vi har slutat lyssna eftersom alla skriker. Pascal backar hem, viskar, drar ner på tempot. Och vi kan bara häpet inse att vår nyfikenhet vaknar igen.

Pascal trycker långsamt sin kropp mot vår, knuffar i slowmotion med fullkraft. Pascal kör vår knäskål rakt in i ribbstolen, tusen små blodkärl spricker, huden spricker, drömmen spricker Någon ringer 112, ambulansen kommer, skakar på huvudet. "Han är tappad till Glädjen, vi kan inget göra". Får nya knuffar, nu mot golvet. Pannan träffar, huvudet studsar, ögonen svider. Pascal stryper oss sakta med uppriktighet. Virar handduken runt vår hals, drar åt och kastar oss till gamarna.

Drömmen finns. Men odrömmen som Pascal levererar är fan så mycket intressantare att lyssna på.

På vägen hem haltar jag.



Jerry Boman

Inga kommentarer: