Jag röstar anorlunda nu.

Jag är inte den som är den. Jag kan ändra mig.
Om det visar sig att något har hänt kan jag ändra mig.
Söndag kväll på Jord var det om krävdes.

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg vad jag skrev om Quarterhourse i april förra året. Då var jag inte helt övertygad, visst var det fint men lite stelt och stolpigt. Snygga röster men ingen känsla.

Annat var det nu! Visserligen är det bara Sofia Assarson och Michael Hansson som kör den här gången, men vilken skillnad!
De två har blivit varma i kläderna och gör en strålande spelning!

Jag har nästan svårt att tro att det är samma personer som jag lyssnade på förra året, altcountryn har fått vika undan för mer svarta popmelodier. De två låter också mycket bättre, mer samspelta.
Fortfarnade spökar Kjellvander men numera har Michael hittat sig själv. En egen röst, som han använder ända från tårna. Sofias röst ska vi bara inte tala om, vilken skillad! Vilken lågmäld attityd!



Den låt som fastnar är "500 nights" och nya låten "Half life". Den sistsnämda handlar om alla de där låtarna som betyder något i livet, att alla händelser brukar få en låt.

This song is all I am
This song is all I am

Ibland är det tur att man ger band en andra chans.



Sen blev det nattsvart. Helt kolmörkt.
Marcus Dimbodius har med sig en mic och sin gitarrist på scen. Det är allt.
Ni som hört hans musik innan undrar förstås hur i h-lvete det här ska gå. För på skiva är musiken allt annat än avskalad, det är svulstigt och magiskt vackra stråkar.

Men har man inte fattat det innan så gör man det nu, det är Marcus röst som gör det. Den är bräcklig och kraftfull på en och samma gång. Gitarrspelet är skickligt och vackert. Men det är sången som bär hela härligheten över berget.

Han kanske inte sjunger det bästa du hört men han sjunger med en känsla och säkerhet att jag blir rörd. Varje litet ord ligger där det ska, och alla andningar sitter rätt. Borta är referenserna till stora stadiumband men känslan finns kvar.
Den där svarta, svåra känslan som vi inte vill ta i. Allt som gör ont.

En låt som fastnar är "From A Stone".

You shouldn't have said it
You'd get me across

The greater the promise
The greater the loss

Just say you'll remember
Whoever I was
And please love me
Please love me

Det där gjorde ont i mig. Riktigt ont.

Tillsist:
Ny vecka och nya grejjer. Lite tips på saker du kan göra den här veckan:

Måndag: Dälek. Har ingen aning om vad det är men jag litar på Christians goda smak som vanligt, så därför skriver jag om det här. Det skall vara experimentell hiphop från Amerika. I ett galleri i Majorna. Ja, bara där blir man ju nyfiken...

Tisdag: Kellys och Eddie Wheeler. Du har säkert sett honom, skön rocksnubbe i rullstol som är överallt i den här stan. Nu kan du höra hur han låter också.

Fredag: Cosyden i mitt hjärta! En fin kväll i Gamlestan lär det bli, med tre sköna akustiska artister. Billigt är det också... Skall bli spännande med Cats on fire utan ström...

Lördag: Jag har väntat hela sommaren! Nu får jag ÄNTLIGEN stega in på Storan och Klubb Populär igen. Och vem står på scen? Pet Politics! Herregud! Bästa kvällen under uppsegling!
Jag har väntat i säkert ett år på att han skulle spela i sin hemstad!

Tillsist2:
Det här var inlägg 200 i bloggen och snart fyller den två år! Härligt!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Quarterhorse, Dimbodius, Jord, Cosyden, Kellys, Eddie Wheeler, Pet Politics, Storan, Göteborg, Musik