Skillnaden på gitarr och gitarr.

Spelningar på Liseberg har en tendens att bli rätt urvattnade saker. Både på stora och lilla scenen. Det är som parkens "lagom"-attityd smittar varenda artist som kommer dit.
Klubbspelningar brukar däremot vara riktiga bomber. Med publiken nära tänder bandet till och svettas.
Igår var det tvärt om.

Timo Räisänen med band hade redan gjort en spelning under fredagen. På Chalmers.
Nu var det alltså dax för en ny scen, lilla Musikpaviljongen på Liseberg. En scen och en plats som är väldigt "mysig". Då menar jag inte mysig på det bra sättet. Det är helt enkelt lite för mycket av allt. Som en kullis över den goda kvällen.

Jag har sett Timo några gånger nu, både på klubbar och på festivaler. Han gör alltid allt till 100 % och sviker inte. Men jag var ändå osäker på om han skulle klara av det här.
Till en början sitter publiken ner. Medelåldern är kanske 16...

Äh, nu kan jag inte hålla på det länge: Timo, det du gjorde igår på Liseberg var helt fantastiskt! Du lyckades!

-Alla som vill stå upp bör göra det nu!

Hela publiken ställer sig upp på bänkarna, varenda vakt får något panikartat i blicken.
Sen börjar Fear no darkness promised child...

Det är svårt att inte rysa när långt över 1000 personer sjunger med i en låt, eller rättare sagt skriker med! Varenda pandaflicka och poppojke tog i.

Fear no darkness promised child !
Fear no darkness promised child !



Jag har aldrig sett en artist lyckas med det Timo gjorde igår på Liseberg. Jag vet inte om det beror på killens utstrålning, de fantastiska låtarna eller faktumet att medelåldern i publiken var runt 16. Förmodligen en blandning.
Tänk om alla kunde vara lika hängivna som man var runt 16. Vilka konserter det skulle bli!

Timo leker med rösten, han flirtar med publiken och ler mest hela tiden. Helt underbart att se en människa älska det han gör så mycket. Att det var sommarturnén sista spelning, och den andra på samma dag, märkes inte alls.
Även tiden innan och efter Fear no darkness promised child var ren lycka. Svårt att hitta några svaga punkter alls faktiskt, nya singeln Let's kill ourselves a son får bokstavligen marken att röra på sig. Det är inte byggt för 2500 fötter som hoppar i takt!

Och mitt i detta rus står den enkla, trevliga killen med en väldigt stor och orange gitarr. Som just bara skriver de bästa popsånger man vill höra.

Efter den emotionella tjurrusningen så blev det tid för Pustervik att få ett besök.



Som jag skrev så stod Timo där med en gitarr, hans musik är väldigt gitarrbaserad. Förmodligen skriver han låtarna med en gura i knät.
Resultatet? Ja, det har ni nog fattat.
David & the Citizens har också gitarrer numera. David själv har kastat pianot och hänt på sig en elektrisk gitarr.
Big misstake.

Varje band bör eftersträva att ha något speciellt, någon lite sak som gör att man kommer ihåg dem. Det kan vara helt fantastiska melodier, en ståbas, ett munspel, en distad synth eller ett elpiano.
David och Co hade ett elpiano förut. Jag tror den mesta musiken kom till där.

Nu är alltså pianot borta och så även de bra sångerna. Nya skivan är en väldigt tråkig sak.
Det märks väldigt tydligt den här kvällen vid Järntorget att de gamla låtarna är så mycket mer...melodidrivna. Det nya materialet bygger mer på riff och tradigt rockmanéer.
Förmodligen är de gjorda med en gitarr i knät. Och tydligt är att det inte passar David. Tyvärr.
Tillbaka till pianot snälla!

Bäst under kvällen är också två gamla låtar, Something not sunlight och Now She Sleeps In A Box In The Good Soil Of Denmark. Står i en klass för sig faktiskt.

Tillsist:
Imorgon ger du pengar till de hemlösa!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Timo Räisänen, David & The Citezens, Liseberg, Pustervik, Göteborg, Musik