Jag är egentligen mållös...

"Imorgon spelar Erlend Øye (Kings Of Convenience) feat. Jens Lekman lite låtar akustiskt på Pustervik och DJar i baren från kl 20.
40kr i entré!
Missa alltså inte!!!
Mvh woody-Kim, Country-Kristina & Red Top"


Först kan det se helt oansenligt ut.
210 tecken. Några små, andra stora.
Klockan var några minuter i elva på kvällen när meddelandet postades i en gästbok.Då hade jag ingen aning om att självaste Håkan Hellström skulle falla från sin tron, att jag långt in i mitt hjärta skulle bli körd som i en överhettad torktumlare. Att vintern skulle te sig vackrare än nyförälskelsens första timmar.
210 tecken. Några små. Några stora.

För kvällens huvudpersoner började det också igår. Eller helt riktigt några dagar tidigare. Erlend ringde Jens och undrade om han ville hänga lite i helgen.
Jens sa ja.
Söndag eftermiddag sitter så de två vännerna, enligt egna utsagor var de bakfulla och uttråkade.
Då kom idén. De kanske skulle ta och spela lite ihop, på måndag kväll. Jens ringde några kompisar och så ordnades allt.



Ett dygn senare är det varmt och helt fullt på Pustervik. Det är en tillbaka lutad stämning. Alla är softa men ändå på tå. Man känner sig faktiskt lite utvald.
Här behövs inga storslagna tvkampanjer, inga styleister och medietränare.
Det behövs ett inlägg i en gästbok. (Ja jag vet att det stod i den stora tidningen också men jag tror alla hade kommit utan den notisen...)
Det är lapp på luckan.

Erlend Øye börjar.
Med Smiths låten "Heaven knows I'm miserable now"

I was happy in the haze of a drunken hour
But heaven knows I'm miserable now


Jag kan bara inte tro mina öron. Tydligen ingen annan heller. En fantastisk låt och en fantastisk man med röst från änglarna.
Det är den mest helgjutna början jag någonsin varit med om vänner! Pang på bara. Utan att fega.
Vi blir helt tysta. Va säger man liksom?
Efter det kör Erlend vidare med några bedårade vackra sånger. Några egna, några andras. Han kör med avslappnat mellansnack och är bara så där mysigt trevlig som en människa kan vara som är bland riktiga vänner.
Det låter väldigt töntigt men det var verkligen magi där och då.

Det var ändå bara början.

Sen kommer Jens upp på scen. Börjar stämma sin lilla ukulele. Den vill inte riktigt, inte ens när han kallar den "lilla älskling"
Första låten är en nyskriven historia om en tjej och hennes föräldrar. Hon vågar inte säga till dem att hon har en flickvän. Jens som är på besök, de är brevvänner, får plötsligt spela pojkvän.
Texten snurrar och vimsar sig fram på Lekman-vis. Ibland är det stor komik, det skattas högt. Ibland är det tror tragik, det är knäpp tyst.
Men mest är det helt fantastiskt. Helt enastående. Hur gör han? Det bara sprutar ut låtar som folk skulle dö för att få göra.

Det fortsätter med en visslande låt och alla, jag menar alla, är med och visslar. Melodin är pop. Precis så som det skall vara. Man kan direkt hänga med men nu är den bortglömd. Den hände där och då.



Erlend är nu för rastlös för att sitta vid sidan av och tar upp en trumpet. Tyvärr kan han inte spela trumpet. Istället gör han trumpetljud med munnen, och håller helt enkelt trumpeten vid sidan om. Helt genialiskt.
Tillsammans kör de båda några låter. Några av Jens, några av Erlend.
Så går de av scen.

Den applåden som tillslut lyfter upp de båda på scenen igen skall jag aldrig glömma. Den är helt manisk. Som känslan av lyckorus som man aldrig, aldrig vill skall ta slut.
Jag tror vi överskred decibel nivån med våra händer och fötter där, kära Göteborgs kommun. Men vi tar på oss det. Det var det värt.

Efter önskemål från publiken så kommer extra numret.
The. Cold. Swedish. Winter.

She said "shhh"
please be quiet
I know you don't want to
but please deny it


Det är verkligen knäpptyst.
Utanför är det svensk vinter.
Den kalla, tysta och tunga vintern.
Långt där borta kan man höra en spårvagn gnissla fram på isrälsen.
Inne på Pusterviks övervåning är det helt tyst. Vi är i det ögonblicket ett.
Med alla andra där. Ett med alla ting.
Ett med Erlends flygiga hår.
Ett med Jens ukulele.
Vi ÄR.

The cold Swedish winter
is right outside
and I just want somebody
to hold me through the night


Först smyger sig allsången på.
En svag bris. Den ökar. Den ökar.
Den blir aldrig skränig. Aldrig efterfests hög.
Bara som en stark viskning.
Som ett viktigt budskap som flyger genom rummet.
Ett brev gjort av fjädrar.
Med bläck av våra tankar.
Och med den enklaste av önskningar.

The cold Swedish winter
is right outside
and I just want somebody
to hold me through the night


Jens Lekman och Erlend Øye.
Ni gav mig den här kalla kvällen i januari 2006 ett minne för livet. Det är den bästa konserten jag någonsin varit på.
Helt objektivt.
Stämning, lekfullhet, totalkontakt med publiken och så två röster från ovan molnen.


Jag kommer aldrig i livet somna.


The cold Swedish winter
is right outside
and I just want somebody
to hold me through the night



Håkan Hellström, du är nu officiellt nerpetad från första platsen på listan "Bästa konserten någonsin". Ta det inte för hårt är du snäll, hade du varit med ikväll hade du nog förstått.

Jerry Boman

3 kommentarer:

Caravaggio sa...

vilken fin text, nästan samma klass på den som på konserten igår. the cold swedish winter tog nog priset, den eller homesick.

Anonym sa...

Varför! Varför! Varför ringde ingen till mig och berättade detta! Varför måsta jag sitta kl "sent på natten" och läsa i GP att detta har skett! Konsert året 2006 har inte börjat inte bra ....

P sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.