Gud och Jesus på samma dag.



Den söta gråter.
Jag gråter.
Gud gråter.
Hela Stockholm gråter.

Vad är Henrik Berggren gjort och kommer att göra så är han från och med nu odödlig. Den långa versionen av When we were winning, i synnerhet raderna om mamman, är så vackra att tårarna kommer. Det gör ont på riktigt.

and when I was growing up
my mom held a job
employed by the state
at the local school
she used to smell of cinnamon
and she always used to sing
she let her hair down in spring
when we were winning


Han lägger in så mycket i de där raderna. Om det där som började redan för längesedan på Samskolan i Göteborg, och som förföljt honom hela livet. Känslan av att inte riktigt höra till. Av att inte veta åt vilket man skall gå för att hitta någon mening. Att försöka ta sig in i sammanhang men bara mötas av kalla blickar mot clownen.
När man sen kommer på var det är man faktiskt kan höra hemma, hos familjen, så håller också den på att gå sönder.

but she was worned out
she had to quit her job
and after 30 years of work
now shes got nothing
she says she hates her life
and her marriage has failed
but don't lay down and die
please be alive


Han skriker ut det där. Den lilla silkestråd som håller allt vid liv börjar repas upp. Den blir tunnare och tunnare för varje minut.
Då gör det ont på riktigt. Det är verklighet.


Även resten av låtarna är rader om utanförskap. De kommer någonstans därifrån, långt inne, i det svarta. Dit man inte vill gå så ofta. Man vill inte gräva runt i det där. Helst vill man inte att någon annan skall gräva heller. För man är rädd.
Den här kvällen kommer det upp. Kastas ut framför oss, till allmän beskådan.
Henriks låtar, eller skall man kalla dem för Broder Daniels låtar, blir gruppterapi.
Massterapi.
För mängder av folk gråter och skriker ut varenda rad. Och kanske för första gången är det någon som lyssnar och känner.
Tänk att det skall vara en regnig kväll med musik som gör att någon lyssnar på alla skriken.

Lyssna på dina vänner om de har ont. De kommer inte alltid ha Henrik som tar det ur dem.

Konsertens kommentar kommer snett bakifrån och kan vara tänkvärd:
-Alltså, Håkan. Han är ju världsbäst! Men Henrik är bättre!!


Klicka på bilden för att se alla.

Dagen börjar en stund innan Gud går upp på scen.
För Innan Gud kommer såklart Jesus. Från Jönköping med alla sina trettontusen sjungande lärjungar. I´m from Barcelona tar det hela med en klackspark, en riktigt skön sommrig klick on the fotboll.

Vi blir serverade en storportion gosspel nostalgi med låtar om kojor, resor, frimärken och allmänna petiteser. Det spelas på 20 ukulelar (vad är pluralis av ukulele?) och kastas ut kazzos till publiken. Armar vevas och mitt i alltihop slänger de in några rader från Madonnas Like a prayer.
Summan blir att man ler. Det är så naivt och mysigt att man bara kan le.
Jag gillar när det är spontant. IFB tar det spontana framåt, vi höra en ny låt som framförs på nämnda ukulelar. Den växer fram och blir riktig framför våra ögon. Jesus själv, Emanuel, instruerar sina lärjungar vad som skall till. Det är som att hänga med bandet i replokalen. Allt skapas här och nu.
- Nu kör vi lite baskagge, på varje takt.
- Och så lite bastuba.

Sist kommer bandets enda låt på svenska.
Bältros.
Vem fan kom på att skriva en låt om Bältros?
Det är stor humor!

Samtidigt tycker jag att man skall sända en liten tanke till ljudteknikern. Är man kanske van vi band normaliteten i Sverige, det vill säga typ fyra-fem personer varav några sjunger så måste IFB vara alla ljudproblems stora moder. Över 15 personer på scen som skall höras och hur många instrument kan man knappt räkna till. Men det lyckas superbra. Tack för det du anonyme ljudtekniker på Popaganda!



Under kvällen kollar jag också in Mew.
Det har skrikits från lite olika håll om dessa danskars storhet. Om hur de skall vara någon form av Pölselandets svar på Kent.
Jag vet inte de ja.
Visst, sångaren Jonas Bjerre har en fin röst, men annars är det mest tråkig stadiumrock. Med egna special lampor som förmodligen skall få bandet att se bättre ut. Sångaren har kanske ett litet uns av karisma men resten av bandet är lika kul som Morrisseys kompband.

Mitt råd till danskarna blir: Släng ut gitarrerna och blaffa på rejält med synthar. Då skulle ni iallafall låta som Pet Shop Boys på neråt tjack. Och det skulle vara mycket roligare än det här.



En grej man inte skall missa om man nu har vägarna förbi Popaganda, det är ju två dagar kvar, är Rockfotos fotoutställning. Väldigt fina bilder skall ni veta! Fast jag saknar Emmas bild på International Noise Conspiracy, den där det flyger en gitarr tio meter över marken. Det är den bästa rockbild som finns!


Okej, nu är det snart dax för dag två, det börjar med Strip Squad klockan tre. Sen vet jag inte om Pascal spelade igår eller om det är idag. Det står lite olika beroende på vilka scheman man tittar på.
Följ med på Fotobloggen, den hittar du längst upp i spalten till höger.

Jerry Boman
som hoppas det slutar regna.

4 kommentarer:

pauline sa...

men jerry, gitarrbilden är ju med! längst till vänster.

Anonym sa...

Det är väldigt bra att gråta. Fast man inte tror det just när man gör det.

Jerry Boman sa...

Pauline: Ja, jag såg ju att bilden var där igår! Jag missade den för det var så mycket folk där till vänster! (alla vill se era fina bilder vet du!) Jag har rättat mig själv i dagens inlägg!

Jerry Boman

Anonym sa...

väldigt fint skrivet