Popagenda dag 2.
Nu har hela området invaderats av lera. Riktigt hal östkust lera. Ännu har inte jag halkat men det är snubblande nära flera gånger.
Det som är intressant att se i alla denna blöta jord är de killar, ja det är främst killar, som med alla servetter de kan hitta försöker hålla sina vita sneakers just vita. Det putsas, gnids och pillas frenetiskt.
Alltså, varför i hela världen har man vita dojjor på sig när man vet att det blir lera? Och om man nu gillar vita dojjor så spelar det ju faktiskt ingen som helst roll om de är just vita under Popaganda. Alla har ju skita dojjor.
Så, sluta putsa och jobba mer på charmen. Det är den så gör att du får ligga. För det är väl chansen att få ligga som gör att du putsar dina sneakes så maniskt eller?
Ibland blir man förälskad i ett band bara man lyssnar en kort stund. Man kanske laddar ner en liten demolåt från deras hemsida och faller som en fura. Med Strip Squad var det så. Jag blev väldigt glad när jag såg att de skulle spela på Popaganda.
Men sen blev jag väldigt förvånad. För på den lilla poppärla som jag hörde på nätet sjöng några flickor...och nu på scen står det två pojkar och sjunger en vacker duett. Den ena av pojkarna har oanständigt korta rosa shorts. Det är vackert, fast jag undrar vad det var jag lyssnade på nätet.
Allt löser sig och in kommer flickorna. Strip Squad är ett väldigt demokratiskt band, och väldigt mulittalangfullt band. Alla får sjunga och de flesta får spela trumma. Det här gör att det är väldigt roligt att se på.
Låtarna är naiva små paljetter som handlar om onani, perversa människor och annat små utmanade. Men det blir faktiskt inte provocerade, mest ler man ett stort leende. Det är snyggt och dansant.
Jag vet inte, men jag får en känsla av att det kanske är så här vissa femenistiska band vill ha det. De vill sjunga om vad de vill och provocera lite. Det är bra men ofta hamnar det i ett skrikande punk inferno.
Det är mer disco än punk. Det kan vara så att det är de feministiska tankarna som står överst på deras lista men det är väldigt bra iallafall! Det är ändå sällan som ett band bestående av majoriteten flickor har humor. Nu får jag väl en klump sura e-brev men tänk efter. Jag tycker det är synd att det är så, verkligen, och jag förstår inte varför.
SS har iallafall både intelligens och humor. Jag gillar det! Hade inte regnet öst ner skulle vi dansat allihopa!
Band två i regnet är Pascal.Tredje gången jag ser dem på kort tid och jag gillar det mycket varje gång. Det är närvaro! Aldrig att Pascal går på lågvarv, det hela tiden spastiskt och på tå. Karl P Dahl-covern "Jonny" är den här eftermiddagen bättre än någonsin!
Normalt är bandet tre personer men av någon konstig anledning tar de in en person till en. En tjej, huvudet längre än de andra, ställer sig bakom en synth. Ja, det är typ det hon gör. Hon kanske spelar lite också men det hör jag inte så mycket av. När resten av bandet har skön kompiskänsla så står hon stel som en pinne på sin kant och ser sur ut. Jaja, hon är bara med i någon låt och går sedan. Någon tafatt applåd får hon iallafall.
Maten på tillställningar som den här kan vara lite...skiftande. Ofta dyr och kass. Jag tar mod till mig och slår till på en röd thaigryta. Och döm om min förvåning, det är nästan i klass med MK Thai på Andra lång! Det vill säga, starkt men väldigt gott och med mycket tofo/quon! Plötsligt känns den lera som nu trängt in i min sko inte så farlig längre. Det GÅR att fixa bra mat även på en festival!
Ibland får man höra låtar som förändrar ens värld. Någon liten känsla som man inte kan förklara. Det där ögonblicket när man förstår att den här låten kommer förfölja mig livet ut.
Loney, Dear har gjort en sådan låt. Jag hörde den på Pustervik i höstas och trodde jag skulle flyga ut genom fönstret.
Sedan den stunden har jag väntat på att få höra den live igen. Igår var det dax. "Ignorant boy, beautiful girl" är en så vacker att jag glömmer allt den här gången med. Jag surfar runt bland stjärnor och marken känns långt borta. Det nästan svartnar för ögonen. Viker ner mitt paraply fast stora droppar kommer från de mörka molen. Jag blundar och låter mig föras bort.
Jag skulle kunna dö där. Det är slut, över, finitio.
Nammanama nammmana nammanama.
Precis som med allt underbart är det över på några minuter. Men jag kommer ta med mig låten ännu närmare mitt hjärta vad jag än går.
Nammanama nammmana nammanama.
Fördelen med festivaler nära stan är att det alltid finns någonstans att bli av när man fryser. En stad består som bekant av hus och finns det hus finns det värme. Vi väljer Naturhistoriska museet några minuter bort som vår källa till upptinade fötter. Konstigt nog verkar ingen annan kommit på samma idé, det är ekande tomt i de maffiga lokalerna. Men elementen värmer skönt och sakta återfår fingrarna sin rätta färg.
Klicka för att se alla gitarrerna.
David & The Citizens har jag nog sett fler gånger än jag gjort "det". De har varit överallt, hela tiden. Närmast tillhört inventarierna i Emmaboda bland annat.
Och jag har alltid gillat David Fridlund och killarna, de gör upplyftande sorgsna låtar. Popnerv i ett pretentiöst skal.
Men nu har något hänt. Bandet har omformats. Det skall tydligen vara så att bla Alex har hoppat av och bandet ligger inte längre på fina skivbolaget Adrian. Det här borde ju inte spela in men det gör det. För plötsligt har D&TC gått och blivit gubbrock.
Det är blaffiga riff och en helvetes massa gitarrer. Till och med David har hängt på sig en och maler bredbent på. Det är som man tagit in låtarna i en matmixer och malt ner dem till en stor, trögflytade smet av rock.
Det är väldigt tråkigt och jag är förvånad. Ja det är klart band behöver utvecklas och förnyas, men det här!
Men visst låtarna funkar även nu, fast det där lilla extra är borta. Jag tror att D&TC går mot sin egen död.
Fast på vägen kommer de sälja en jävla massa skivor på Statoil.
Varje festival brukar ha en extrascen där lite mer okända och speciella akter kan göra sin grej. På Popaganda heter den scenen Jamobilen, den brukar vara på Hultsfred också bland annat. Det är någon form av samarbete med Riksteatern om jag fattat det rätt.
Ofta är det spokenword på de där scenerna och det är ju väldigt bra. Smarta människor som snackar om livet eller liknade.
Igår hittade jag nog kvällens bästa, och roligaste saker, just vid Jamobilen.
Vi tar Emil Jensen först.
Han kommer från Skåne. Emil kommer jättemycket från Skåne. Det konstiga är att alla som jag lyssnat på som sysslar med spokenword som jag gillat pratar skånska. Det är något väldigt "nära marken" i den dialekten.
Emil berättar historier om sin lilla hemby och drar en hysteriskt rolig dikt om jämnstäldhet.
Han säger sanningen.
Hon säger sin version.
Han är har det svårt och behöver stöd.
Hon har mens och bara gnäller.
Det är väldigt roligt och tänktvärt.
Nu nöjer sig inte supertalangen Emil med att snacka, han har som bekant gett ut två skivor också. "Jag har splittrats" kom får något år sedan och "Orka då" är fläng ny.
Och även i låtarna är det stor humor som bandas med fint, stort allvar. Mest gillar jag "Du är INTE vakrast i världen". En låt om de där fula människorna som ingen sjunger om. Den är väldigt vacker.
Roligt blir det i ateist gospel stycket som följer. Emil tar parti för de som inte tror och förklarar "Gud kan inte dö. Nä för man kan ju inte bli något man redan är". Allt till medryckade gospelpiano.
Nästa akt på den lila scenen är Circus Alfons. Det är fyra snubbar i röda kläder, stora mustascher och hängslen som frontas av medlem nummer fem med norra Europas mest osannolika frisyr. En blandning mellan sydamerikans wodoopräst och tibetanskmunk. Hursom gör de covers och gör det väldigt eget. Allt är i danstakt och svårt att förklara. Vi bjuds bland annat på en galen "Step by Step" Det är blandning mellan mikroskopisk cirkus och E-type. Lite buskis men va fan. De håller sig väldigt långt över bältet iallafall.
Frida Hyvönen har jag alltid sett som en blyg person. Som plötsligt hamnade i strålkastaren tack vare sin enorma talang och pianokänsla. Hon brukade nästan be om ursäkt för att hon satt sig på scenen.
Nu är det andra bullar. Frida tar plats och ser ut som en operadiva. Hon är självsäker och vet vad hon vill. Samtidigt glimtar ödmjukheten igenom och det är tur, för annars hade man ju undrat vad Frida blev av.
Hon skriver ödmjuka sånger och sparkar lite uppåt. Pianospelet har utvecklas, det är inte längre bara högerhand-vänsterhand-högerhand-vänsterhand-högerhand-vänsterhand utan lite mer smart och snyggare.
Med sig på scen den här kvällen har hon några kända och okända personer. Först får hon hjälp av Marit Bergman. Jag brukar tycka om Marits röst men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad den tillförde. Tunt och innehållslöst.
Sen kommer Karl-Jonas Winqvist från gamla First Floor Power numera Blood Music in och börjar spela leksakspiano. Det är fint.
Mer folk kommer in och skall köra men även då dränks de av Fridas för kvällen gigantiska pipa. Hon tar i från tårna och då blir kören bara en tyst kulis.
Efter det bär det av hemåt genom Stockholmsnatten.
Och jag har faktiskt inte en tanke på att putsa min skor.
Tillsist:
Okej, ibland blir det fel. Igår trodde jag att jag missat Pascal, det stod så i schemat jag skrev ut från nätet. Men som du redan fattat var det fel.
Och så såg jag att världens bästa rockbild faktiskt finns på plats i Rockfotoutställningen! Så kan det gå när det är mycket folk och lera på fel ställe.
Följ nu med under dag tre via min Fotoblogg, länk hittar du i spalten till höger längst upp. Lite rörliga bilder kommer det ibland.
Det finns alkoholfrit allternativt bara så ni vet.
Jerry Boman
-som gillar när det regnar numera för då blir det mysigt med den söta under ett paraply-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar