Gud steg från himmlen ner.

Nog har han en liten självlysande aura runt sig?

1973 upptäde Elvis på Hawaii. Showen sändes via sattelit till en hel värld.
Elvis popularitet peakade och han visste om det. Han visste att han och ingen annan var The King. Det räckte med att han lyfte armen så skrek folk.

2006 händer ungefär samma sak på Pampas i Hultsfred. Henrik Berggren (Broder Daniel) är hela världens indieikon och när han ställer sig på scen räcker det med att han lyfter på armen för att alla skall skrika. Han är Gud och han vet om det.
Nu skall jag inte på något sätt likna Henrik vid Elvis. För där The King fläskade på med stråkar och grejjer så kör Henrik den här kvällen avskalat.

Med bara en svart gitarr drar han igenom en hel drös odödliga poplåtar från Broder Daniel. Det är som vanligt väldigt vackert.
Fast den här gången är Berggren tyvärr lite för full och slinter ofta på strängarna. Det är väldigt tråkigt.
Han försöker sig också på lite omarrade versioner av låtarna, vilket gör att trycket i allsången avtar.

Men som vanligt älskar jag honom ändå! Det är så vackert och svart att man glömmer solen en stund. Han sjunger om sin mamma i When we were winning och mina ögon tåras. Det gör så ont.
I Shoreline, kanske det bästa han någonsin skrivit, kommer allsången igång och når himmelska höjder.

Broder Daniels saga kanske är slut, men deras låtar kommer för alltid tala om saker för mig.
De handlar om mig.
Men de handlar om dig också.

Ett bevis på Broder Daniel och Henriks storhet: Just nu sitter minst fem personer i presstältet runt mig och nynnar på låtarna. Det har inte hänt efter någon annan konsert…


Tillsist:
Tro det eller ej, men ert eget lilla indiepoppretto ser faktiskt fram emot Kent. Jo, för jag kommer ihåg hur galet bra det var förra gången på Hawaii.


Bara så ni vet försöker jag som en galning att få upp Pascal snacket här på bloggen… Den som väntar på något gott och så vidare…


Jerry Boman