Ett "nytt" Kent.

Det är få stora band som kan överraska mig. Ofta vet man precis vad man får, det kan vara ungdoms nostalgi eller ”samma sak som innan men med större ljud”. Man står där och känner sig lagom glad och allt är lagom trevligt.
Jag trodde Kent hade slutat överraska. När jag gick på senaste megastora tältturnén kändes allt bara så uträknat och platt. Inget som skakade om.

Eftersom ni är smarta, kära läsare av denna blogg, så förstår ni vart jag vill komma.
Kent slog mig om inte till golvet så ryckte de min axel ur led ikväll! Plötsligt är alla fjantiga discoflörtar och mjuktisljus borta. Kent plockar fram grottljudet igen! Eller igen och igen, de har faktiskt aldrig riktigt haft det där maffiga soundet. Men jag tror att så som det lät ikväll vid Hulingen, så har det låtigt i Berg och Co:s hjärnor hela tiden.

Det är bra tryck hela vägen, utan att dumflörta med hårdrocken. Det är för att använde lite Kent-iska :”Svintungt med stil”. Sami Sirviös gitarr har fått sig en välbehövlig genomgång i ett gjuteri. Plåt mot plåt har han hasat runt med gitarren. Det är laserskuret och väldigt smart.



Det blir lite överraskningar även i låtvalet. In på scen kommer en gammal orginalmedlem, numera manager för Kent, Martin Roos. Han får lira akgitarr i en ännu äldre Havsänglar låt, Vintervilla. Även den blytung.
Efter det kommer kvällens topp. Den låt som först visade vägen från Eskilstuna och hela biten till allas hjärta. Och Blåjeans har aldrig låtigt bättre! Jag har hört den några gånger nu, varje gång har den blivigt mer och mer nostalgi, mer och mer trött. Ikväll var den pånyttfödd och väldigt vital.
Byxor på Viagra med ett slagträ i näven! Phu, en riktig pärs!

Men det fanns mörka moln på sommarhimmelen över Kent.
Alltså, Jocke Berg, det finns inget försvar för att du inte kan texten på några låtar! Du har en, EN, spelning i år och då är det fanimej dit jobb att lära dig det hela! Skärpning! Kom inte dragandes med grejer att du är gammal, det bli bara löjligt.
I minst tre låtar fick Berg huka sig ner och bläddra i sin pärm för att kolla av texten. Dumt och väldigt onödigt.

Jag trodde verkligen att Kent var uträknat efter Vapen och Ammunition. Skivan var platt men radiovänlig. Gick som åt som vatten i en öken på Statoil.
Sen kom Du och jag Döden. Den visade på en ny riktning, tyvärr så blev konserterna inte riktigt lika svarta som skivan.
Och så nu då. Det var ett ”nytt” Kent som skapades här ikväll, ett band som faktiskt visar att det går att låta ”mer” även om man redan är störst. Tack för det Kent!



Efter Kentmangel gick jag för att se The Gray Brigade på lilla Rookiescenen. Bandet som är ”nästan” lika många på scen som Jönköpings-Jesus och hans klass.
Avslutningen på min festival blev i solens tecken, TGB gör solskenssoul med pop i blick. Riktigt bra!
Bli inte förvånade om de dyker upp nästa år på riktig scen.



Tidigare i dag gick jag in i Teaterladan en stund för att kolla in The Gossip. Det ångar jag inte! Skön girrrlriot-soul-blues med en väldigt ”fin” attityd. Beth Ditto har begåvats med en stor röst, en stark röst som hon använder fullt ut. Rösten tar över hela rummet! Det är fullt pådrag från början.
Skönt att för en gångs skull lyssna på någon som på riktigt kan ta ifrån tårna.

Tillsist:
Nu har solen gått ner över årets festival, det börjar glida mot slutet. Allt skall rivas ner och packas undan. Det är lite tråkigt men ändå skönt.
Det har varit den varmaste festivalen jag någonsin upplevt, inte en enda molntuss och runt 30 hiskeliga grader. Samtidigt var det ett väldigt svagt startfält i år. Inget att skriva i historieböckerna om.



Men jag har haft några bra dagar, stundtals fått höra en herrans massa bra musik. Nu väntar resan hem imorgon.

Hoppas ni som läst mina som inlägg från Småland har haft någon form av glädje av det. Jag gillar er alla var och en skall ni veta!

Nu återgår jag till Göteborgs musikscen och kommer jaga livet ur mig för att hitta den bästa nya musiken, och allt kommer jag att tjata håll i huvudet på er om.

Jerry Boman