Söndag (uttalas Svart).

De flesta dagar i veckan har sin musik. På måndagar behöver man något att starta igång på, typ Las Palmas. Lagom distanserat så man tar sig igenom dagen. Tisdag och onsdag kör man på med musik man inte behöver anstränga sig så mycket för, som någon gammal indiehit med Wannadies (fatta att det är snart 17 år sedan fösta fullängdaren!). Fram på torsdagens kväll är man helt slut, då passar det med några dansanta synthsteg från Thermostatic. Sen kommer då helgen och bjuder en på massa ny musik... förhoppningsvis. Sista dagen i veckan kräver musik för de sista stunderna. Som Dimbodius.

Jag tycker om musiker och band som viker sig dubbla inför sin publik. Som gör en massa extra för att alla skall må bra.
När jag kom in på Storan igår kväll möttes jag av värme. Som en stor mjuk famn, omslutande och inbjudande. Levande ljus och fina saker på scen.
Scenen liknade förresten mer ett mysigt vardagsrum än en spelplats. Tydligen hade det tagit en stund att fixa, bandet hade fått be om att bli insläppta i lokalen tidigare så de kunde fixa allt.
Det var väldigt fint gjort. Tack Dimbodius! (då menar jag hela bandet och alla som hjälpte till på klubben) Precis vad man vill ha en söndag.

På den fina scenen placerade sig några sköna människor. Bassisten satte sig djupt ner i en stor fåtölj, en kille satte sig framför en väldigt vacker vit tramporgel och en kille stoppade ett "ägg" i strumpan och tog plats ovanpå en låda. Den där siste snubben var trummis och körde helt enkelt ett akustiskt trumset med hela kroppen. Makalöst!



Sist upp på scen kommer Marcus Dimbodius. Han ger ett ödmjukt intryck, tar av sig sina glasögon...
Med ens blir det väldigt svart. Mörka dimmor väller in, känslor går på grund och förhoppningar förliser. Vemod och ensamhet inför det stora livet. Desorienterande sånger på ett allt för stort hav.
Det pampiga från skivan finns kvar även denna kväll fast bandet kör på med en mer akustisk, varm sättning.



Det är i texterna det sitter, Marcus kapslar in alt det där onda som vi andra inte vill möta och han sänder ut det med känslor i retur.

nobody stays - nobody waits no one ever knows the way your feeling nobody stays - nobody waits no one really cares and then you're gone

Från fantastiska From a Stone. Det var den låten som fastnade mest förra gången med. Det här är den långsamma Henrik Berggren, den lågmälde, en outcast från kylan. Som inte skrika och vifta för att synas.

the greater the promise the greater the loss

Fy fan. Det gör ont. Jag vet att jag sårat folk på det där sättet. Att andra sårat mig på det där sättet.
Det börjar snurra.

once this heart was so much younger and the looks you gave so bright now your eyes have lost their colour yeah the light is almost out can't you tell it from the way

this madness grows the more you say it's nothing the more I know it's time I let you go

Från låten Exit.
Det blir bara bättre och bättre ju fler gånger jag hör honom.

Alla de här orden serveras med en röst som inte är den bästa, han sjunger som han måste. Det här måste ut, då har man inte tid för tävlingar och pedagoger.



Föråkare den här vackra söndagen var Johan Heltne.
Det sägs att killen lärde sig spela gitarr vid 21 års ålder, att han bara gjorde det. I skenet av det, detta skulle då ha varit runt år 2000, så gör han väldigt fin musik. Lite väl fin.
Som så ofta krånglar människor till det, staplar vackra ord och vändningar på varandra. Bygger mot taket till hela korthuset rasar.

Heltne är en duktig artist. Präktig och sann. Han sjunger säkert också direkt ur hjärtat.
Men jag tror honom inte, sånger känns inte som hans språk. Mer något som är lånat och måste lämnas tillbaka innan 18 imorgon.

Jag tror att Johan skulle vinna i mina öron om han bara började sjunga. Inte tänkte så mycket, han sjunger ju fint och det är härlig mysstämning så bara han började sjunga så blev detta något underbart.

Låt orden flöda, lita på att du kan Johan! Strunta i de vackra meningarna och snygga orden. Du har något att säga, du kan förmodligen säga det snyggt men just nu döljs det bakom murar vad tankeverksamhet.


Tillsist:
Bästa initiativet just nu: Rabatt på konserter för folk mellan 16 - 20! Bra grej ni som fixade det! Mer sånt!

Nästa lika vackert som Cosyden-Mattias solidariska: - Är du pank kan du betala tio kronor istället för 60 spänn.

Ju fler vi är där framför scen desto bättre för alla. Det handlar ju ändå om gemensamma känslor och upplevelser i grupp.

Tillsist2:
Nu är frågan om jag hittar till den där platsen, under ett torg, i Guldheden i morgon?

Jerry Boman

Andra bloggar om: Dimbodius, Johan Heltne, Storan, Göteborg, Musik