Jag har skrivit det förr. Att det finns en sekund i livet när en artist eller ett band är helt självlysande. När de förstår att allt de kämpat med går vägen, att hela publiken är ett med dem. De svävar över marken och vill aldrig landa. "Sekunden" kan vara längre än normal sekund, men ofta går den i bitar framför våra ögon. Var man inte där, var man inte med, är den för evigt borta.
Jag önska att alla band får den där "Sekunden" någon gång i karriären. Att alla band runt om i replokaler, källare och garage får den där "Sekunden" av totallycka med en publik.
Universal Poplab har visserligen släpp en skiva innan, och en massa singlar, men nu är det nytt och man vet aldrig hur det skall gå. Två har blivit tre och nya låtar har hoppat fram.
De börjar lite trevande...i en vers eller så.
Sen kommer "Sekunden". Universal Poplab med Christer Lundberg i front är ett med oss. De är ett överelektrifierat lysrör. Emotionella proppar går och det sprakar skönt i huvudet. Varenda svindlande ledning i kroppen rusar motorn och kör mot gränsen för explosion. Paul, Hans och Christer lyfter hela publiken och skakar om. Den dansanta synthpopen är gyllene lätt i den där "Sekunden". Det finns inte något annat.
Det fantastiska händer att "Sekunden" varar länge. Christer är synthpopensens Håkan Hellström, med en scennärvaro och ett mål att se alla i publiken springer han runt och vevar med armarna. Pekar med mikrofonen och låter alla vara med. Paul och Hans ser ut som barn på nyårsafton, just när de får smälla av sin första raket på egen hand. Jag älskar er! Det är så fint med artister ler och är ärligt glada att vara där!
Vi får höra några nya låtar, singelaktuella "I could say I'm sorry” och vegankampsången "Vampire in you", och de funkar direkt. Det går inte att värja sig, pang på näsan. I gamla favoriten "New Baby Boom” kommer Kitty fram. Hon tar Nina Natris plats. Först gillar jag det inte alls, eller det är ju väldigt dumt att försöka jämföra de två. Kitty gör det faktiskt väldigt bra och är ju bara sig själv, så det var nog bara att jag inte var riktigt van. Och Kitty är ju en skön människa så jag hinner ändra mig innan låten är inne på andra versen, det är superbra!
Som allt bra är det slut väldigt fort. Sista låten blir Morrissey-covern ”We hate it when our friends become successful”. Hela hallen sjunger med och överröstar bandet med allsång. Väldigt fint och känslosamt.
Jag hoppas alla får se mer av Universal Poplab, de har både den musikaliska och mänskliga förmågan att charma brallorna av dig och dig...och du där borta med armarna i kors. Man känner sig upplyft efter en stund med Hans, Paul och Christer. Om den sistnämnde tycker att de tre numera är "en gubbfamilj" så ropar jag "-Gubbar är det nya!"
Tillsist:
Som vanligt hade GS2H vikt sig dubbla för att fixa till lokalen. Det började redan på utsidan, där de bland annat klätt in hela "affischkuben" med silverpapper och banderoller med rosor på. Väldigt stiligt!
Silverpapperstilen fortsatte innomhus och allt som innan var platt och vitt hade nu en glänsande yta.
Ta nu inte detta som en anledning för att kalla mig pryd, men jag gillade inte bilderna på killarnas toalett. De var inte fina alls, mest tråkiga faktiskt.
Imorgon är det Navid på Musikenshus, mitt i Majorna Förra gången var ju en helt magiskt överraskningskväll på Jord, så jag har förväntningar i klass med månfärder. Smarta texter rumlar runt i värmen.
Jerry Boman
Andra bloggar om: musik, universal poplab, göteborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar