En solblekt kille, en sliten gura och en sommar som aldrig tar slut. Alternativt en överförfriskad trälada i de svenska fjällen.
Nej, covers brukar inte få mig att hoppa högt.
Men som alltid, man kan bli överraskad.
Rejält!
Det har varit några "Alla-pengarna-går-till-Faktum"-kvällar på Jord nu. Förra saken jag såg var bland annat Dimbodius.
Just den här kvällen slog nog alla gällande rekord, det var helt fullt. Nä, det var överfullt! Det känns fint att så många är villiga att skänka pengar till de hemlösa. Att de är villiga att skippa vilodagen en stund för att hjälpa.
Kvällen började med "Synth-Karin". Ja, han presenterade henne så, arrangören/ skivbolagskillen/trevlighetsmannen Sebastian.
Ryktet berättar följande: En tjej står i Pissetunneln mellan Nordstan och Centralen. Hon spelar på sin svarta gitarr. Sebastian går förbi. Han hör att tjejen inte spelar de vanliga coverlåtarna utan nya och gamla synthfavoriter.
Hepp!
Då blev det så att "Synth-Karin" fick starta kvällen på Jord.
Hon börjar med en VNV Nation. Jag är ju inte så inne på den musikgenren men det lät fint, och att döma av applåderna så gjorde hon den strålande. Efter det kom en för mig känd grupp, Apoptygma Berzerk. Jag tror det var Until The End Of The World hon körde. Jag är som sagt inte så insatt i den delen av synthmusiken, även om jag har en AB skiva... (skriv gärna vad det var för låt, ni som kan mer).
Avslutningsvis så blev det en VNV Nation. Och de som kunde musiken verkade vara väldigt nöjda. Jag tror att "Synth-Karin" dyker upp på fler ställen, hon sjöng väldigt fint!
Annars kan man ju kolla in henne i den där tunneln. Någon sa att hon brukar köra Depechecovers.
Band nummer två var för mig väldigt mycket mer kända, Thermostatic. Ända sedan jag hörde det första någon gång förra året har jag varit fast. Deras dansanta synthpop får mig alltid på glatt humör.
Nu var det då dax att stöpa om låtarna i lite mer visbetonade format. En inte helt lätt manöver skulle det visa sig.
Vox sjunger fint och killarna spelar bra men det håller inte riktigt. Deras låtar är inte gjorde för att köras så här tyvärr. Kanske hade jag väldigt höga förväntningar.
Det blev faktiskt så att de nya låtarna var bäst. Kan ju i och för sig bero på att jag inte vet hur de låter "normalt".
Ta nu inte detta som en förevändning att inte lyssna på Thermostatic! Normalt är de helt magiska och du kommer inte kunna sitta still! Den här kvällen var de "bara" bra.
Sista bandet var verkligen "kändisar". Hellsongs hörs mest överallt just ju.
Ibland i radion, ibland i tven och ibland på Skivhugget.
Och det kan ju sägas, de har omvärderat min syn på covers.
Alltså, Hellsongs lirar hårdrocksklassiker.
Det kan ju låta som en enkel väg att gå. Misslyckas man med dem så...eller jo man kan misslyckas med hårdrocksklassiker.
Men inte Harriet, Johan och Kalle. De lyckas göra de här låtarna helt nya och fräscha.
Bandet lägger verkligen in sig själva i varenda liten ton, de adderar en gränslös kärlek till materialet. De vill återupprätta, eller väcka till liv, texterna i hårdrocken. De vill förmedla känslan av att de där långhåriga, skrikande och stökiga snubbarna (ja, det är ofta snubbar) är ena riktiga mjukisar.
Vi blir serverade hits som Coopers Schools Out, Maidens Running Free och Megadeths Symphony of Destruction i helt bedårande versioner.
De blir himmelshög allsång i Run to the Hills, jag tror till och med att jag såg Harriets ögon tåras.
Jag har då aldrig egentligen lyssnat på den texten...
Hellsongs gör något viktigt. De tar en väldigt, bland förstårsigpåare och en och annan kulturjournalist, utställd genre och ger den ett helt nytt ljus. Plötsligt framstår de här hårda killarna som väldigt, väldigt känsliga.
Jag tycker att de borde instiftas ett pris, ett fint pris. Något i guld och glitter. För någon som gjort något väldigt viktigt för musiken. Någon eller några som fått upp ögonen på oss andra. Någon eller några som lett in en hel bunt människor på nya spår, som fått dem att se välden på ett nytt sätt. Hellsongs vinner det priset direkt!
Under sista låten tror jag vi blåste ut varenda ruta, We Not Gona Take It i en magiskt version.
Men alltså fatta, Hellsongs fick oss att köra armkrok till Twisted Sisters tokgrabbiga låt! Armkrok! Hela högen!
Jag tror inte någon på Jord i söndags tyckte det där kändes konstigt. Hellsongs har öppnat våra ögon och öron. Med en enkel armkrok.
Tillsist:
Gratis är gott!
Och den här gången kan du få höra riktigt bra musik också. Kvalitet på riktigt på onsdag.
Sen är ju Nikke Ström Nikke Ström som är Nikke Ström.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar