Allt har sin tid.



Ofta kan jag känna en enorm lycka över att Ian Curtis hängde sig. Att Joy Division dog, att allt bara hann flamma upp för att likt ett förkort tomtebloss upplösas i intet.
Det är såklart en stor tragedi för hans nära och kära men betydelsen för musiken kan inte nog underskattas. Vad hade hänt om han inte avslutat sitt liv? Turnén i USA var bara början. Bandet hade varit mer än överallt...

Welt-Klang hade sin stora period för 25 år sedan. Så beskrivs det iallafall. Jag har faktiskt inte en susning, inte ens internet hjälper mig mycket. På nätet är Weltklang ett svenskt balkansvängade band som mest lirar på bröllop...

"På riktigt" är det tyska Welt-Klang anno 2006 kass. Helt värdelösa.
Jag kan nästan inte minnas att jag hört eller sett något värre. De har ingenting.
En raspig gubbe, elektroniska ljud helt i fel takt och en synnerligen dåligt känsla om man vill att musiken skall skava.

Nu kan man avfärda mig som tyckare i den här frågan genom att refferera till att jag inte gillar den här sortens synth. Och det är förstås sant.
Men i fredags var jag inte ensam på Sticky, det var en handfull andra personer där. Bland annat satt det några på balkongen som i mitt tycke såg ut att vara nere i musiken.
De buade åt Welt-Klang. När bandet kom in för "extranummer" skrek en av de på balkongen "Jag hoppas de här låtarna är bättre än de andra ni spelade!". Han skrek det på engelska så att bandet kanske skulle förstå.

Men ärligt tror jag inte budskapet gick fram, Welt-Klang är självupptagna och introverta. Musiken är bedrövlig. Det luktar nerknarkad föredetting.

Jag är som sagt rätt lycklig över att Joy Division dog. Hemska tanke: Det kunde varit Ian vi stått och tittat på! De hade kunnat gått lika illa.
Allt har sin tid. Joy Division hade sin.
Welt-Klang hade sin tid. Tror jag.

Men kvällen i övrigt var lyckad, det är så mycket trevliga människor i den här stan! Jag gillar er alla!
Även om jag vid ett tillfälle kanske avspisade en väldigt vänlig person...

Tillsist:

Citat ur Ondskan # 3, Stefan Zachrisson skriver:

Tre sanningar:

1) Ibland, när allt känns så futtigt och instängt, räcker det att lyfta blicken för att piggna till och ta sig framåt och iväg. Vid vissa tillfällen räcker inte ens det.
2) Skall man diskutera musikjournalistik är det löjligt begränsande att göra det ifrån ett lokalt, svenskt perspektiv.
3) Jag är möjligtvis orättvis nu men: den svenska bloggsvären har varit ett skämt, i stil med pruttkuddar och halka-på-bananskal, jämfört med den internationella. Ett par undantag ihågkomna och noterade med guldstjärna.

Jorusåatt... Gräset är grönare på andra sidan eller?

Det fortsätter:

Två förhållningssätt:

1) Det som i själva verket är det mest naiva affekterande teoretiska förhållningssättet till popmusik, särskilt hos den genomsnittlige musikskribenten, är att låtsas att den, och man själv som uttolkare, är en ständigt busig 17-åring. Upplevelsen av musik som något rent, oförstört.
2) Det mest otvungna sättet att förhålla sig till popmusik, eller precis vad som helst man är seriöst intresserad av, är snarare att samla på sig mer kunskap, större referensregister, fler bottnar; det som brukar kallas ett mer intellektuellt förhållningssätt.

Alltså, jag är hellre den naivt busige 17-åringen än den djuptänkande och "drar paralleller till Proust"-gubben.
Jag menar att pop bara kan berusa på riktigt om man i varje situation ser sig som en intellektuell oskuld. När varken gårdagen eller morgondagen finns.
Hur kommer sig det annars att de flesta på frågan "Ditt bästa konsertminne?" tar upp något som hände dem i, låt säga, just 17-årsåldern?
Själv hoppas jag att mitt bästa konsertminne ligger framför mig. Alltid.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer:

we say disco sa...

Är det inte bara idioter som skriver för Ondskan? Har för mig det.

Jerry Boman sa...

Om de är idioter vet jag inte...jag blev mer lite fnissig av texten...fast inte på det roliga sättet.

Jerry Boman