Underbart är kort. Väldigt kort.

-Du måste skriva att skivan är så kort att vi inte hann ta fram kaffet! Skriv det!

Tobias Isaksson, sångare och låtskrivare i Irene, har bjudit hem mig för en förhandslyssning på bandets första fulländare. Finurligt döpt till Apple Bay efter barndomens bästa strand, Apelviken i Varberg.
Meningen är att vi skall ha en riktig "gubbafika" i lägenheten vid Redbergsplatsen. Med kaffe och punchrullar (eller heter Dammsugare?).
Som att se en dvdfilm med kommentatorspåret påslaget, en guidad väg in i Irenes uppdaterade 60-tals surfpop.

Tobias sätter på kaffet och hämtar de små gröna/bruna kakorna. Vi sätter oss i den svarta soffan. Utanför störtregnar det. För varmt för jacka, för kallt utan.
En perfekt dag för sommarpop!

Play.

Det börjar med intro, en stämningsgnista.
Försiktiga vågor mot stranden och några måsar. En simpel gitarr, en ledsen man på sång.
En enkel låt som flirtar Dylan och hänger med Cash.
Snart överöstas den svaga mannens röst helt av vågorna.
Jag är vid havet. Precis där stranden börjar och sanddynorna slutar.
Året är 1965 och Beach Boys har ännu inte släppt sitt dunderalbum Pet Sounds.
En avslappnad dag med vännerna börjar.
Jag skär mig på det vassa strandgräset. Och sanden börjar bli varm.

Efter introt tar skivan fart, rejält. "Stardust" är en pang-på-rödbetan låt som klockar in på 1.15. Alltså ärligt, 1.15! Vem fan gör så korta låtar nuförtiden?!
Men jag saknar inget, det är helt perfekt. Jag är i himmelen!
Stardust handlar om Mötet. Det där som förändrar allt. Som gör en person hel.
En fin början på en skiva. En skiva som låter mer vinyl än vinyl självt.

Irene är Tobias barn. Han är så stolt, så stolt över skivan.
Vad han än säger, om att de gör sakerna tillsammans, så är han motorn. Men surfbrädorna hade inte kommit nära stranden utan resten av bilen, resten av bandet.
De är 9 personer och varje person tillför sin lilla del i färden mot de stora vågorna. Det låter stort.
Det bästa är att det är enkla melodier, snygga melodier. Låter som de kommit till strax innan solen går ner, när saltet torkar håret blont och benen värker efter en dag på havet.
Den stora hopen människor är inte där för syns skull, det finns enkla låtar från början. De går att spela på en sketen gitarr om det så skulle vara, och det skulle bli lika bra. Tillskillnad från andra stora band från, låt säga, Jönköping.

Skivan fortsätter. De är hela buketten av 60-tals pop med naiva tonårsdrömmar om den perfekta flickan, om egna brister och...ja, lyckan i att träffa den perfekta flickan. Allt utspelar sig på en strand och i perfekt väder.
Det är svårt att hitta något mörker överhuvudtaget i den här samlingen popdrömmar. Även när det går illa så rullar det på "efter regn kommer sol".
Det närmaste svart man kommer är sista låten "The Game". Där hittar jag också skivan bästa rader:

They don´t know your name.
They won´t put your picture in a frame.

Irene kommer tack vare naiviteten undan med en herrans massa. I "Accidently yours" upprepas I love you 10 gånger under låtens sista 40 sekunder.
Så där gör man väl inte 2006?. Men jag kan bara le åt det.
Samma sak i "Summers gone", där Tobias "prat-sjunger" med sin mest sensuella stämma, något som borde försvunnit för länge sedan. Så "fel" att det blir helt rätt.
För det är gjort med total avsaknad av vett och etikett (om det nu finns någon sådan inom musiken) att det blir helt underbart.



Enda dippen kommer i mitten med Cold feet. Jag kan inte riktigt få in den eller få kläm på den. Det blir "för" bra. Lite evergeen. Förmodligen blir det den som håller längst av alla låtarna.

På skivan hittar jag också de redan klassiska låtarna "Baby, I love your way" och "To be with you". Även nya EP låten "Litttle things (that tear us apart)" är med.

Skivan lider mot sitt slut, med vågor mot stranden,

Det är då Tobias kommer på det:

-Kaffet!

Jag har då inte saknat något kaffe. Under skivans blott 26 minuter med 12 låtar njuter jag varje sekund.
Irene har tryckt in "Den eviga sommaren" och sommarkvällarnas melakoli på under halvtimmen.
Det är absolut inte trångt, mera luftig musik var längesedan jag hörde. Kanske är det havsluft.
Med handklapp, tamburiner, kastanjeter (underskattat!) och blås har de satt det varma i vackum. Så det kommer räcka till långt efter påsk.

Då hinner man varken tänka kaffe eller punchrullar.


Tillsist:
Några dagar efter "gubbafikan" ringer Tobias upp. En kille vid namn Ian från ett engelskt skivbolag har hört av sig till Irene och har synpunker på skivans låtordning.
Tobias frågar vad jag tycker.
Jag säger att det där med låtordning inte är så viktigt i en värld med nedladdningar och mp3-random-players. Att försöka berätta något via ordningen på låtarna är svårt när de blandas som filer på en hårddisk.
Såklart är ordningen viktigast i världen för Tobias. Han vill att allt skall bli rätt med Irene.
Inget skall lämnas till slumpen.
Det är vackert.

En dubbel A-side singel kom i vintras och Epn är ute nu.
Albumet kan du köpa 27 september. Släppkalas blir det i Göteborg den 29 september.
Lyssna på Irene här, och här.


Tillsist2:

Ikväll blir det bob hund och Debaser Medis invigning i Stockholm. Ser galet mycket fram emot Thomas Öberg och gubbsen!

Imorgon Popdakar i samma stad.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Irene, Apleviken, Apple bay, Debaser Medis, bob hund, Popdakar, Stockhom, Göteborg, Musik