Alla som är över 25 räcker upp en hand!
Anna och Fridas (Rough Bunnies) fråga genererar i alla fall en bunt armar i luften. En rätt stor bunt faktiskt. Skall jag vara ärlig hade jag inte räknat med det, jag trodde möjligtvis som max på 6-7 armar i luften.
Att det nu höjdes fler armar tyder på en sund inställning. Att det är mer än OK att hänga på Cosyden, där medelåldern kanske är 19 år, fast man enligt vissa borde stanna hemma och kolla in På spåret eller nått.
Det är bra människor! Jag tror på er, ni kommer segra. Den goda smaken kommer segra.
Cosyden har flyttat. Eller jag vet inte riktigt, för Cosy har ju inget riktigt ett hem sådär. En vildhare som skuttat från lägenheten i Bergsjön, via katakomberna under Kortedala torg och nu senast på Underjorden i Gamlestan.
Nu är då frågan om jag skall säga var vi var igår. Alltså, jag vill inte förstora mig själv och min lilla blogg, men anledningen till flytten från det härliga Underjorden berodde tydligen på att det klagats, någonstans ifrån, på ölförsäljningen. Detta som en följd av att fler och fler fick reda på stället. Kanske via min blogg som tydligen några läser. Men mer sant är kanske ryktet om den bra musiken. Sånt har ju en tendens att gå från mun till mun.
Kanske också myndigheterna läser och lyssnar, och som då sände ut sina spioner.
A.K.A Glädjedödare.
Nu var det ju inte så att det precis var hemligt, men jag struntar i att spä på risken att Cosyden försvinner genom att hoppa över platsen igår. Det är ju egentligen inte så viktigt, även om jag kan säga att det var ett väldigt fint ställe.
Hursomhelst bjussades det på fyra band igår. I ärlighetens namn hade jag faktiskt inte så mycket koll på de första, var tvungen att fråga Cosyden-Mattias om vilka som var vilka…
Först ut var Goof.
Ok, nu till en sanning: Man blir inte bra ”bara” för att man sjunger snällt, snabbt och ängsligt. Inte per automatik. Till och med jag har en gräns för ”hur indie” det får bli. Gottfrid har annars alla delarna för att lyckas på varenda lägenhetsfest du kan hitta. Det vill säga lägenhets fester med bra människor som har god smak. Det här kanske ingen kommer jubla sönder halsen över, men allt är bättre än radion.
Men jag berörs inte speciellt. Sorry.
Nummer två ut: Rastlös.
Här blev jag väldigt konfunderad, jag fattade inte riktigt vem som spelade. På nätet låter Rastlös inte så här. Charmen var borta, så när som på en väldigt fin, helt underbar liten pianolåt på slutet.
Det var synd att allt försvann i den filt som lagts över diskanten. Nu blev det otydligt och suddigt. Men som sagt på nätet är det väldigt bra! Jag kommer tillbaka!
Bare Knees passerar rätt obemärkt, trots att jag står still och koncentrerar mig. Jag vet inte vad det är, men även här saknas den där lilla egenheten som gör att man fastnar rejält. Precis som Goof så har bandet allt, trallvänlighet, lofi, enkla melodier och ett skönt sätt. Men det blir mest dekor.
Sen kommer det som gör den här kvällen till ett superminne! Rough Bunnies är helt underbara! Precis som de andra har de allt men egentligen behöver, en svajig gitarr en distad mic och ett litet piano. Men de har en grej till: En känsla av att bara gå ut och köra på. Att fånga sången i luften och låta saker ramla på.
Jag smälter direkt!
Så gör även resten av publiken, applåderna stegras för varje låt. Det kommer mitt i allt en liten raplåt som snurrar till allt.
När vi är framme vid What a world.
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
Då händer det som jag vill alltid skall hända, låten får eget liv tillsammans med publiken. Vi skriker, sjunger och vill aldrig sluta. Spelar ingen roll att bandet slutar, vi maler på med det underbart vackra mantrat:
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
Jag skall börja varje dag så.
Jag gå genom hela dagen sjungandes på de där raderna.
Jag skall somna till minnet av den där allsången.
Jag ska sjunga så varje gång saker inte går min väg.
Jag skall nynna så på väg hem, bort, förbi och framför allt i livet.
Det är så vackert, så vackert. Precis den sköna naiviteten jag vill att allas uppenbarelse skall vara.
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
What a world, what a lovely world we live in baby!
Sannerligen!
Tillsist:
Ikväll blir vi mörka på Storan. Tillmans ger oss ljud till natten.
Och det är ju helt sant när jag säger att även tryckande musik kan lyfta dig uppåt.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar