Mörkret är här! Navid och Povel skrämmer skiten ur mig. "Skrik om du brinner" har också en väldigt fin sampling... Dansantaste synthen på Pustervik 2.0! Alltså... NU kommer musiken komma till sin rätt, UP i ett trångt utrymme...Pjhuuhu!
Folk får göra vad de vill. Det är upp till var och en att låta hur de vill, spela hur som helst och trycka på vilka knappar de vill. Om nu alla får låta hur de vill är det också min rätt att tycka vad jag vill.
Att gå och lyssna på musik på ett galleri är ett vågspel. Man har ju ingen aning om vad man möter, det kan vara helt vanlig musik eller så kan det ju då vara lite mer "fri" musik. I lördags var det lite mer "fri" musik på Galleri 54 i Linné...
Okej, jag börjar med att att upprepa det jag skrev ovan: Folk får göra som de vill. Men det borde finnas någon gräns! På Galleri 54 uppträde bland annat ett band som kallade sig Global Warming. Eller de hade inte riktigt bestämt sig för vad de hette, GW var ett av alternativen. Jag går rakt på sak: De var kass. Rent ut sagt urdåliga. Nä, det handlar inte om att det skulle vara "konstmusik som pop-Jerry inte förstår sig på". Jag kan iallafall höra när det går i otakt, spelas fel och skakar av nervositet. Och då menar jag inte den charmiga nervositeten.
Jag fattar faktiskt inte vad det var frågan om... De lyckades till och med förstöra en Bowie låt: Space Oddity. Det kan ju vara roligt att höra olika versioner av låter men då måste man anstränga sig lite, inte bara köra lite bongotrumma och verka arty.
Men min kompis H hävdade att hela gänget bara var ironiserande över hela begreppet "spela rätt" och gjorde allt med flit. Det vill säga spelade fel med avsikt. Det skulle ju i och för sig varit en verkligt rolig sak, men jag tror inte det.
Två andra band uppträde också, först ut en tjej och en kille som körde lite improvisation med två gitarrer och hennes röst. En röst som var fantastisk! Tyvärr sabbade killen det lite genom att inte vara så bra på att improvisera...
Sista bandet, Virus, körde också improvisation. Här var det en massa ljud och loopar. Rätt underhållande och väldigt kreativt! Me like. Men tyvärr så höll första låten på i säkert en kvart... då tröttnar man vänner. Komprimera och fokusera så blir det kul. Trummisen var för övrigt helt grym. Har aldrig sett någon använda HELA trummsetet för att göra ljud.
Sammanfattningsvis var det ingen höjdar upplevelse. Att improvisera fram musik är en väldigt svår konst. Det må låta lätt och se ännu lättare ut men skall det bli bra krävs total lyhördhet med sina bandkollegor...
Men ölen efteråt på Wojarski smakade bra. Fast jag fattar fortfarande inte varför tjejernas toa är mycket finare än killarnas...
Tillsist: I fredags hade JOC-Johan med fru/flickvän/sambo en liten sammankomst. Alla skulle ha med sig tre låtar från 2006 som man tyckte var bra. Riktigt roligt! Det var längesedan jag fick höra så varierad musik! Allt från Hello Saferide via Spetsnaz till The Ambitious Orchestra (Kvällens fynd!).
Jag spelade följande:
In the Spring - Moa I hate Morrissy - Cat Burgular False start City - Ultra Sport
Alltså, det var ju skitsvårt att välja ut TRE låtar!
Galet trevlig kväll iallafall, och det där konceptet kommer jag att sno rakt av!
Tillsist2: Så här slutade nyår för en man i Stockholm. Med midsommarkrans, visselpipa och flaggan i topp!
Nu är 2007 igång! Hoppas mannen på bilden vaknat och förstått detsamma...
Hello Saferide skrev en låt om det. Dreams End skrev en låt om det. Jens Lekman tryckte tröjor med det.
2006.
Smaka på det. Tjugohundrasex. Nu är det snart över, bort, väck och kommer aldrig igen.
För min egen del var 06 året när det hände en massa roliga saker: Jag lyckades anordna en konsert. Jag fick spela skivor på en klubb. Jag fick en låt. Jag tog bilder som hamnade i ett skivomslag. Jag fick vara med i tidningen. Jag blev utskälld i tv. Jag blev citerad i GP. Jag slog sönder mitt knä. Jag fick se räkneverket på bloggen springa över 100.000 besök.
Så då var det tid att summera ihop det här året, knyta samman säcken. Efter runt 120 konserter ser det ut såhär: (typ alla länkar går till konsertrecensioner eller annat jag skrivit om bandet/artisten. Klicka gärna på alla)
Årets Band: Almedal. Ibland är det så enkelt. Du behöver bara läsa här.
Årets Klubb:Cosy den. Tack alla som fixar med den, ni är underbara och jag älskar er! Jag har skrivit in er i mitt testamente...
Årets Inredning: GS2H Silver är det nya guld.
Årets Lokal: Underjorden. Bara jag får komma tillbaka...
Årets Flyer: Vackert!
Årets Bild: Säger mer än tusen ord.
Årets Låt på väg till jobbet: Cathrine - Fibi Frap. Får mig på bra humör. Alltid!
Årets Hyllning:Almedal. Håkan borde vara stolt. Klicka här för intervju.
Årets The Knife:Zeigeist. Lite ljusare än originalet och galet roligare live.
Årets Soundcheck: I´m from Bracelona på Popadelica. Nära på en hel timme!
Årets Vattendelare: CAarmé Konserten på Emmaboda var bra! Hör ni det!
Årets Diss:Uppåt framåt. -Hej tjäna! ...jo jag har ju skrivit om er på min blogg...kan jag få en gratis öl?
Årets Samtal: Jerrys frisör: -Jaha vad skall du hitta på i helgen? Jerry: -Ja... jag tänkte gå på Morrissey. Jerrys frisör efter lång paus: -Jaha....vad ligger det?
Årets Citat: Rockfoto-Pauline (numera Fotohögskolan-Pauline) på Emmaboda:
Årets Debatt:Fildelning. Att stjäla eller icke stjäla det är frågan..
Årets Tåg: Roslagsbanan. Smalt, ljusblått och med konduktör! Like back in the days... Årets Turnébuss: Deltahead ambulansen. Så fin!
Årets resa: Hem från Emmaboda. Ni som var med vet vad jag snackar om... tack för tålamodet. Årets "Alla på samma scen":Avslutningen på Baddaren. Oh-My-Sweet-Lord!
Årets Förvirring:Magnus eller Magnus? Carl skriver det vill egentligen vill läsa.
2007 ser jag fram emot: Moa på scen i Göteborg. Nu får du ta och komma hit, din bror vet vägen!
Annika Norlin på scen, på svenska. Inga ordvitsar om att det Säkert blir bra...
They Live By Nights skiva. Vet ni att jag skrev samma sak på listan inför 2006? Nu får ni fanimej släppa den där skivan!
Popadelica del 2. Kanske bo på Sveriges konstigaste hotell igen någon?
2006 tackar jag:
Alla band och alla artister som gett mig minnen för livet! Jag glömmer er aldrig.
Alla klubbarrangörer, ni är de verkliga hjältarna! Hellre fattig och glad än rik och ledsen. Speciellt tack till Johan och Jens som lät mig spela skivor...
Alla som kom och lyssnade på Irenes spelning vid min husvagn på Emmaboda. Fantastiskt! Till och med folk från Tyskland...
Alla medlemmarna i Irene som spelade vid husvagen...
Alla som läser min blogg! Jag älskar er alla! Jag kommer fortsätta utsätta er för mina tankar.
Alla som kommit med uppmuntrande ord under året! Det värmer.
Alla taxichaufförer som inte hittar rätt så jag får se nya delar av stan...
Tillsist: Komihåg att det är dina känslor som är viktiga. Inte vad jag eller någon annan tycker. Take no heroes, only inspiration.
Tillsist2: På förekommen anledning: Alla stillbilder är tagna av mig. Du får gärna låna dem om du ber om lov först. Det tycker jag är hyggligt... Vill du ha dem i högre upplösning så posta iväg ett ebrev.
När The Though Alliance vevade runt som mest för något år sedan blev folk väldigt upprörda. Rent av svinförbannade. Efter några konserter var jag en av dem. Visst det var underhållande men lite tråkigt i längden. Ge mig nått nytt! Det roliga var hur detta lilla band kunde uppröra så många människor samtidigt som det skapade grupper av människor som skulle kunna dö för bandet. Någon skrev att TTA var det sista riktiga rockbandet, ett band som provocerade på allvar och inte bara ägnade sig åt luftslott. Om det är sant är Pistoldisco Göteborgs sista, sista rockband och jag älskar dem!
Till att börja med, ja det var jag som stod och tryckte i ett hörn på Ambassaden igår. Det handlade om att jag faktiskt bara ville se bandet, den andra musiken berör mig inte. Därmed inte sagt att det var dåligt, alla verkade ha hur kul som helst! Inget problem i det, det är bara inte min påse. Har aldrig varit och kommer aldrig bli, men som sagt jag tror de som lirade skivor var hur grymma som helst för jäklar vad det dansades! Med rätt sällskap så hade jag också dansat. Men du får det vara rätt sällskap...
Nåväl, efter typ 2 och en halv timme kom så då äntligen Pistoldisco upp på scen. Vid den punken var dansen som mest intensiv...
En sökning på nätet efter de här två männen ger inte mycket, jag hittar ett franskt garagerockband och en nerstängd Myspacesida. En liten film hittar man och så ett namn: Alexander Palmestål. Vad den andra killen heter har jag ingen aning om men han spelar synthtrummor.
Pistoldisco har lugnat ner sig, det är inte lika mycket mortorsåg länge. Den här kvällen betår mest av vassa synthcymbaler och monotona noisemattor. Ibland sjunger Alexander något. Tyvärr hör man inte vad han sjunger...eller förresten tyvärr och tyvärr, Pistoldisco är helheten av det är. Av ljud och tystnad. Det är meditation. Man försvinner för en stund.
Och det är just det publiken också gör. De blir provocerade av den här musiken, de vill ha dans och lättillgänglighet. Någon kastar en plastpåse på trummorna, någon buar och resten går helt enkelt ut och röker. Det verkar som bandet tillslut ger upp, efter tre låtar skakar de på huvudet och går. Pang bom bara. Så då är det då sant: Pistoldisco är Göteborgs sista rockgrupp, det här är punk på riktigt! Shit vad folk kan gå igång! Antingen hatar man det eller älskar man det.
Jag älskar det! Förmodligen bara för att det retar någon annan...
Tillsist: Nä, just nu är det inte mycket som händer...
Jag förstår egentligen inte varför poesi och musik har gått skilda vägar. Den ena genren får locka och slita i människor för att få uppmärksamhet. Sällan är det uppskattat att dra en dikt på förfesten, att sedan försöka dra samma dikt på efterfesten är socialt självmord. Men med en gitarr i näven kan du göra hur du vill, även om du inte har så mycket att säga eller kan uttrycka. Kan du några ackord får du garanterat röra främmande hud. Något som sällan händer poeten, denne skriver mest om bristen på just kärlekrörelser.
Igår spelade Klubb Populärs snälla killar bakom skivspelarna väldigt bra musik. Inte en kotte lämnade dansgolvet...kan i och för sig bero på att nästan ingen äntrade dansgolvet. Sällan har den fina lokalen känts så tom, var det 50 personer där? Men som sagt de spelade väldigt bra musik.
Bland annat fick jag höra Peter 5jöholms underbara hyllningslåt till Populär-Anders, "Varför blir jag så glad när jag träffar Anders". Väldigt varmt gjort! Anders själv var klädsamt ödmjuk som vanligt men jag vet hur han känner, att få en egen låt är bland det finaste som kan hända. De sjunger om mig alltså finns jag!
Tillmans var i somras bandet som räddade en av mina kvällar på Rosenlundsbåten. Ian Curtis ala 2006 tog sig ner i kajutan och förmörkade våra sinnen totalt. Den gången försvann jag i tanken ner i kanalen. Av lycka.
Nu är inte Tillmans lika roliga, men det är bra som vanligt. Nämda Joy Division hörs, och så även New Order. Det är iallafall bra att de lämnat den strängslitade basen hemma. Annars hade det varit lite för likt. Nu bygger det fram stora stråkar och dunkla ljud med eko raserade sånginsatser.
Jag gillar Tillmans...ibland. Måste vara i rätt läge, igår var jag nog på för bra humör. Man måste vara lite förbannad för att njuta, det måste se hopplöst ut runt omkring en. Då är Tillmans stort. Igår var det för mycket trevliga människor runt mig för att det skulle gå. Kanske var scen för stor också.
Familjen är en stor poet i en rastlös kropp. Inte att han sätter sig ner och drar historier, dikter eller bränner av prosa framför oss. Språket finns där, det är mer än dialekten som smakar Emil Jensen. Men där Emil bygger varma täcken av piano hamrar Familjen fram dansanta melodier. Korsa Detektivbyrås organiska nostalgi med Kalle J.
Som ni vet gillar jag människor som vågar på svenska. Skruvar till orden och öppnar mina ögon för andra vinklar, blåser bort dammet och polerar fram en ny språkyta. Nya förståelser med vanliga ord. Inget larvigt överspråk tagit direkt ur uppslagsverken, Familjen använder talspråk med tvist.
Han skruvar på sin lilla låda, vi får pausa i dansen när datorn laddar och det är inte speciellt märkvärdigt alls. Ut ur det där kommer faktiskt en av höstens bästa konserter! Jag dansar väldigt mycket i slutet! Samtidigt som hjärnan fylls med viktiga ord.
Tillsist: Även om jag inte är så mycket för jul, jag menar soundtracket till den här högtiden kan vara det sämsta man hört, så är det ändå den där stora aftonen i morgon. Jag önskar er alla en fin dag. Så ses vi den 25 på Ambassaden eller kanske på Sticky.
Tillsist2: Min jakt på något uteställe med klass i Stockholm under nyår ger knappt något alls. Märkligt, Göteborg ställer ju upp i guldklass den där sista dagen på året. Konstigt att inte stora stora staden kan bjuda på mer. Nu lutar det åt Debaser Medis och Service-Olas dansparty. Ironin kan inte bli större: Även om Ola nu kanske bor i Stockholm så känns det som de får ta hjälp av västkusten för att få ihop något... Indiestockholm var är ni!?!
Alla som är över 25 räcker upp en hand! Anna och Fridas (Rough Bunnies) fråga genererar i alla fall en bunt armar i luften. En rätt stor bunt faktiskt. Skall jag vara ärlig hade jag inte räknat med det, jag trodde möjligtvis som max på 6-7 armar i luften. Att det nu höjdes fler armar tyder på en sund inställning. Att det är mer än OK att hänga på Cosyden, där medelåldern kanske är 19 år, fast man enligt vissa borde stanna hemma och kolla in På spåret eller nått. Det är bra människor! Jag tror på er, ni kommer segra. Den goda smaken kommer segra.
Cosyden har flyttat. Eller jag vet inte riktigt, för Cosy har ju inget riktigt ett hem sådär. En vildhare som skuttat från lägenheten i Bergsjön, via katakomberna under Kortedala torg och nu senast på Underjorden i Gamlestan.
Nu är då frågan om jag skall säga var vi var igår. Alltså, jag vill inte förstora mig själv och min lilla blogg, men anledningen till flytten från det härliga Underjorden berodde tydligen på att det klagats, någonstans ifrån, på ölförsäljningen. Detta som en följd av att fler och fler fick reda på stället. Kanske via min blogg som tydligen några läser. Men mer sant är kanske ryktet om den bra musiken. Sånt har ju en tendens att gå från mun till mun. Kanske också myndigheterna läser och lyssnar, och som då sände ut sina spioner. A.K.A Glädjedödare.
Nu var det ju inte så att det precis var hemligt, men jag struntar i att spä på risken att Cosyden försvinner genom att hoppa över platsen igår. Det är ju egentligen inte så viktigt, även om jag kan säga att det var ett väldigt fint ställe.
Hursomhelst bjussades det på fyra band igår. I ärlighetens namn hade jag faktiskt inte så mycket koll på de första, var tvungen att fråga Cosyden-Mattias om vilka som var vilka…
Först ut var Goof. Ok, nu till en sanning: Man blir inte bra ”bara” för att man sjunger snällt, snabbt och ängsligt. Inte per automatik. Till och med jag har en gräns för ”hur indie” det får bli. Gottfrid har annars alla delarna för att lyckas på varenda lägenhetsfest du kan hitta. Det vill säga lägenhets fester med bra människor som har god smak. Det här kanske ingen kommer jubla sönder halsen över, men allt är bättre än radion. Men jag berörs inte speciellt. Sorry.
Nummer två ut: Rastlös. Här blev jag väldigt konfunderad, jag fattade inte riktigt vem som spelade. På nätet låter Rastlös inte så här. Charmen var borta, så när som på en väldigt fin, helt underbar liten pianolåt på slutet. Det var synd att allt försvann i den filt som lagts över diskanten. Nu blev det otydligt och suddigt. Men som sagt på nätet är det väldigt bra! Jag kommer tillbaka!
Bare Knees passerar rätt obemärkt, trots att jag står still och koncentrerar mig. Jag vet inte vad det är, men även här saknas den där lilla egenheten som gör att man fastnar rejält. Precis som Goof så har bandet allt, trallvänlighet, lofi, enkla melodier och ett skönt sätt. Men det blir mest dekor.
Sen kommer det som gör den här kvällen till ett superminne! Rough Bunnies är helt underbara! Precis som de andra har de allt men egentligen behöver, en svajig gitarr en distad mic och ett litet piano. Men de har en grej till: En känsla av att bara gå ut och köra på. Att fånga sången i luften och låta saker ramla på. Jag smälter direkt!
Så gör även resten av publiken, applåderna stegras för varje låt. Det kommer mitt i allt en liten raplåt som snurrar till allt. När vi är framme vid What a world.
What a world, what a lovely world we live in baby! What a world, what a lovely world we live in baby! What a world, what a lovely world we live in baby!
Då händer det som jag vill alltid skall hända, låten får eget liv tillsammans med publiken. Vi skriker, sjunger och vill aldrig sluta. Spelar ingen roll att bandet slutar, vi maler på med det underbart vackra mantrat:
What a world, what a lovely world we live in baby! What a world, what a lovely world we live in baby! What a world, what a lovely world we live in baby!
Jag skall börja varje dag så. Jag gå genom hela dagen sjungandes på de där raderna. Jag skall somna till minnet av den där allsången.
Jag ska sjunga så varje gång saker inte går min väg. Jag skall nynna så på väg hem, bort, förbi och framför allt i livet. Det är så vackert, så vackert. Precis den sköna naiviteten jag vill att allas uppenbarelse skall vara.
What a world, what a lovely world we live in baby! What a world, what a lovely world we live in baby! What a world, what a lovely world we live in baby!
Sannerligen!
Tillsist: Ikväll blir vi mörka på Storan. Tillmans ger oss ljud till natten. Och det är ju helt sant när jag säger att även tryckande musik kan lyfta dig uppåt.
