Video: Katakomb, Tildeh Hjelm och ett iskallt dj-bås vid vattnet

I går var det stor Göteborgsfest på Debaser Slussen. Halleluja är ett bokningsbolag, klubbfixare och allmänna glädjespridare sedan Hedenhös. Blenda-Lars och Plåt-Erik är i Göteborg ungefär vad Gustav Gelin är här. Ute-hjältar, dj-rävar och sjukt trevliga. De tog en bil och körde till Stockholm med två bra band, en fin fin dj och väskorna fyllda med nice:nes. Bra grej!

Jag filmade, jag frös och jag fick löfte om ny musik.

Liveklipp: Wildbirds and Peacedrums på Strand

Strands hövding Conny C Lindström går upp på scen, iklädd en kortkaftan som skulle göra Ebbot avis vilken dag som helst, och presenterar bandet. Han försöker få igång publiken, förklarar att bandet som kommer faktiskt kan vara ett av världens bästa. Ingen reagerar eller reagerar ytterst lite. Tillslsut ger han upp och avslutar med "Fan va stiffa ni är, men här är dom ändå: Wildbirds Peacedrums!"

Och nog är det så, vi för står inte riktigt. När jag såg W&P tidig vår 2007 i en grotta i Göteborg gjorde de så stort intryck på mig att jag kände mig tvungen att gå hem. Andreas Werliin och Mariam Wallentin gjorde stor musik med hjälpa av nästan inget alls. Om jag förstod? Nä, inte precis. Jag kunde verkligen inte förstå vad som knockat mig så, hade någon teori om att "alla människor har en grund rytm och W&P träffar precis rätt". Jag är inte så säker att det var rätt, men alltid var det något.

Spänningen var hur som helst stor inför spelningen på Strand.

Nytt: Låtar från Psykbunkern!

Foto: Psykbunkern

Så där, då var det plötsligt 2011 och så fort raketerna slutat smälla kan du rusa in och lyssna på ny musik! Världen är underbar!

Ett ställe som de senaste åren varit omskrivet och fått legendarstatus är Psykbunkern. Hela vägen sedan 2004 när Kent köpte inspelningsstudion i Örby, tryckte dit både ett 60-kanals mixerbord, kaffemaskiner och PS har Kent-fans önskat sig studiebesök i julklapp.

Nu kan jag berätta att ett litet litet band från Stockholm har fått ta del av allt detta fina! Att de är små kan man förstå när inte deras namn står med på "clientlistan" på studions hemsida.

Livevideo: Boris och the Jeltsins

Från uppesittarkvällen på Pet Sounds Bar och klubben Hemma hos Fanny kommer följande:



Boris och the Jeltsins har en massa annan bra musik på sin sida.

Jerry Boman

Film: Avtalet & Prins Eugen

Två av landets bästa band stod på scen i går. Platsen var Södra Teatern i Stockholm och klubben heter King Kong. Så här såg det ut:






Sugen på mer?
-Avtalet-
-Prins Eugen-

Allt som händer på Klubb King Kong hittar du här.

Jerry Boman

Nytt: Nord och Syd

Kommer ni ihåg att jag dillade om ett "nygammalt" band i sommras? Som jag fick lyssna på men inte säga något om? Nu är de här!

Nord och Syd består av... håll i er nu och sitt ner: Julia Hanberg från Penny Century (ja, det är Martins syster), Martin Abrahamsson från Vapnet och David Nygård från Laakso! Typ supergruppernas supergrupp plus extra allt!

Men åh by Nord & Syd

Herre min gud, så roligt att alla nu får lyssna på detta! Som en tidig julklapp!

Fler låtar hittar du på Nord och Syds blogg!

Jerry Boman

Film: Christian Kjellvander

Film: Prinsen i mörker

Man kan ju undra hur svårt det är att ha lampor... Prins Eugen heter bandet platsen är Landet igår.



Jerry Boman

Nytt: LeMuhr spelar in nytt

14:29: Jag lyssnar på nya demolåtar med LeMuhr och det låter jävligt bra! Texterna är bland det bästa jag hört, musiken är uppdaterad, men ändå bakåtblickande. Som vanligt beskriver de ett livet precisare än någon annan. Mitt liv. Många har varit kallade att berätta om popluggarnas, de smala jeansens och pinnsamlarnas liv, ingen gör det lika insiktsfullt som LeMuhr. Det är skitigt, det är dekadent och det är fan precis lika tragiskt som verkligheten. 10 av 10 poäng!
Nu sätter jag mig och väntar på ny skiva, nya spelningar och vet att välden kommer bli så mycket bättre.

20:00: Jag stalkar Prins Eugen när de spelar på Landet i kväll. Snart borde jag faktiskt få del av bandölen efter all support…

Dynget runt: Mitt i allt detta släpper Kapten Hurricane sin skiva Dalsländskt kokain på Spotify!

Jerry Boman

Nytt: Hagaliden från Göteborg.

Share|

Det flyger ord genom luften att ett nytt band i Göteborg inte vågade skriva till mig om sin musik med rädsla för att jag inte skulle gilla det. (Kanske för att jag flyttat till staden på bilden.) Som om mina ord skulle betyda liv och död. Det enda som händer är att de flesta andra i landet gillar det jag inte gillar, de som finns där ute utanför "vår" lilla ankdamm. Visserligen världens viktigaste, vackraste och bästa ankdamm, men dock en ankdamm.

Plötsligt på Ringvägen

Share|

Så hände det sig att Christian Kjellvander satte sig bakom kassan i den lilla musikbutiken Fönstret på Ringvägen och spelade några låtar från nya skivan. Inte ofta man har har såna stora artister precis utanför porten! (detta var nästan i samma klass som när Lloyd Cole spelade på El Mundo. Det blev till och med två klipp den gången)



Som ni ser, vid sin sida har han Tias Carlson.

En fest för de som kämpar

Share|

Kolla på bilden här bredvid. Hur många lediga stolar ser du? Hur mycket tom yta ser du på golvet nedanför? Okej, visst, en stund tidigare på kvällen var det lite mer folk, men det var fan marginellt. Ja, nu svär jag, är förbannad. För bilden är tagen på Expos 15-års kalas.

Expo är tidningen som sedan 1995 jobbat med att kartlägga Sverigedemokraterna och alla andra mer eller mindre rasistiska partier och grupperingar i Sverige. Bara det är hedervärt. Men nu är Expo ingen vanlig tidning som får en massa statligt stöd per automatik eller för den delen säljer annonser så där på en eftermiddag. Tydligen är antalet prenumeranter inte tillräckligt många. Det är inte därför jag är förbannad på att nästan ingen orkade ta sig till Kägelbanan i onsdags. Det som gör mig förbannad är att ingen ser vilket arbete redaktionen lägger ner, hur de i femton år kämpat och kämpat ännu mer för att berätta hur det egentligen står till.

Mellan pengar och känsla

Share|

Almost Famous skulle kunna vara årtiondets flopp. Showcasespelningar brukar vara stela, korta och inte sällan helt överladdade. Allt står på spel. Samt att det minglar runt en massa skivbolagsfolk som egentligen inte gillar musik utan bara ser dollatecken.
MEN, Almost Famous är inget av det där. De lyckas som vanligt blanda branschfolk och vanlig publik. Det är en jävla trevlig stämning helt enkelt. Det här smittar av sig på banden, de hänger i baren och går sedan upp och spelar. Inga konstigheter. Formatet gör sitt, tre band 20 minuter var. Perfekt.
Och flytten från Nalen till Lilla Hotellbaren var ett genidrag. Mer folk som bara glider förbi och kanske upptäcker något nytt.

Ljuset som bandmedlem

Share|

Det talas bland de höga stolarna hur artisterna måste dra in pengar på sina livespelningar. Alla vet att det knappt går att kränga musik längre, allt är gratis. Men en konsert är svår att ladda ner, även om Gimmeindie sänder live/i efterhand så finns det inget som slår på plats upplevelsen… om det nu inte var så att de flesta band totalt verkar skita i hur det ser ut på scen. Inte ens när man spelar på en så pass stor scen som Medis verkar de flesta band skita i ljuset och de tre väggar som de faktiskt har till förfogande.

Som tur är finns det band som lägger ner hela sin själ i att ge publiken något extra. Och när det sker, då gillar publiken bandet ännu mer.

Småspelningar har blivit ett sätt att leva - 57 kvadrat källarpop

Share|

Jag har under mina levnadsår utvecklat en i det närmaste synkroniserad musiksmak med mig själv. Stilen kallas ibland indie men själv föredrar jag att kalla den för modern och ny. Jag är generös i mina tankar, kaklar inte sällan upp hela rum för band jag gillar, så de kan få ett eget rum att verka i. Sedan bjuder jag gärna in så många som möjligt av mina vänner till det här rummet, som såklart har inbyggda högtalare som sprider musiken. Allt för att upplevelsen ska bli så smidig som möjligt. Musiken har inte sällan svenska formgivare, men ibland sneglar jag även ut mot världen. Det är ett sätt att leva.

Kollektivtrafik till Skärgården

Share|

Tisdag:
Ibland är verklighetsflykt det enda rätta. Kvällar då rännstenslyriken direkt från verkligheten känns för nära. Drömmen om den chosefria utflykten till Sandhamn, minnena från dagar i parken får blomma ut och snapshots från en knäckt folköl nedanför Slottet. Hela livet va ett spabad för själen.
Det är där jag möter The Mare. Bakåtlutad, naiv och plastpåsen i sommarbrisen. Fina melodier uppfiskade ur dikesblommor och värmefulla humlor. Uppkavlade byxor, inte av modenycker utan av värmetrycket.

I somras åkte jag just ut till Sandhamn med The Mares sångare Charley Rivel. Han spatserade avslappnat runt på ön iförd stråhatt. När jag nu ser minnesbilderna klingar musiken ännu bättre. The Mare får på inget sätt förväxlas med havs- och seglarromantiken som vissa band kittlar oss med. Det här är inte överklassen som softar på segelbåtar i miljonklassen. The Mare reser kommunalt rakt ut i skärgården, äter äpple till lunch, sittandes på en sten, istället för Redarlunch med nubbe på fina krogen. Rivel och Co är kollobarnen som växt upp, men fortfarande vill bli utsända i havsbandet för att vila upp sig.

Onsdag:
Av ren nyfikenhet är allt som Magnus Carlson gör av intresse. Sveriges bästa röst liksom… Men nu vet jag inte riktigt vad som hänt, ingen har sagt stopp. Eller rättare sagt, ingen har sagt: Du kan bättre än så. När har släppkalas på Imperiet en regnig onsdag tänker jag att alla känslostormar kommer svepa in genom de stora rutorna. Men inget händer. The Moon Ray Quintet spelar visserligen brallorna av de flesta här i stan men Magnus verkar loj. Vet inte om han tänker att det ändå bara är polare där. Han använder inte sin röst, jag saknar det där Carlsonska djupet, det blå och oförklarligt ledsna. Nu kändes han bara producerad.

Jerry Boman

Film: Kärleken slutar alltid

Share|

Jag åkte med Ludwig Bell och hans band till Uppsala för någon helg sedan. Jag ville se hur livet på vägen var, hur det här med kompband bakom en soloartist fungerar och framför allt ville jag ta reda på hur snacket gick.

Inget blev som jag trodde.



Klippet innehåller ett exklusivt liveklipp från Uppsalaspelningen. Med bra ljud.


Tillsist:

Igår slank jag förbi FEMME FATALE på Sense (Rosenlundsgatan). En minikällare där jag varit förr och även denna gång spelades det så bra musik att klockorna stannade! Tricket är lika enkelt som genialt: plocka in en herrans massa djs och låt dem spela bara tre låtar på gång. Byt sedan dj och låt det rulla på så hela kvällen. Strålande!

Jerry Boman

Vi är fans när allt kommer kring

Share|

Jag läser Filter, jag läser Sonic, Metro, City, Mitt i Södermalm, DN. Svd, PSL, bloggar, Situation Stockholm, Qvag-trådar, fler bloggar, statusrader, krönikor, kommentarer och allt annat som handlar om musik. En våg av ord fyller mitt huvud, allt handlar om musik. Artister, band, deras kusiners band, konserter, studiobesök, en tromb med snurrade meningar som alla går ut på samma sak. Att skriva om musik. Tusentals tecken om ditten och datten. På papper, på nätet, i mobilen.

Jag blir matt. Varför gör vi det här? Va fan håller vi på med?

Joy Divison är från Brooklyn

Share|

Landet är den mörka årstidens hydda. Huset är precis så varmt man önskar ha det när löven faller likt JJ-hajpen, när kalla vindar och sommarminnen samsas på huden. Denna kväll var jag inbjuden av Klubb Heimat att spela skivor i fyra timmar. Jag älskar det! Helt själv i fyra timmar, ingen som stör, ingen som önskar något (det är ju ändå en riktig klubb) och bara bara jag som bestämmer. Jag körde svenskpunk-popuri, Göteborgshyllningar och jag spelade låtar från världens bästa soundtrack. (Välkommen till festen-skivan slår Fucking Åmål-skivan).

Men nu skulle inte det här handla om mig, det skulle handla om de två band som spelade.

Gustaf och hårda kaniner

Share|

Jag fastnar ibland med saker som är totalt oviktiga. Grejer som inte för mig framåt, inte någon annan heller för den delen. En vän sa en gång att allt handlar om att fokusera. Kanske menade han att få tunnelseende. Att snöa in. Jag är kass på det. Gör tre saker samtidigt och tror att mängden räknas i den eviga kulramen. Även då jag vet att ett brev med ett frimärke oftast är roligare än de med många. Att en enstaka öl smakar bättre än vin, öl och sprit på samma kväll.

Därför koncentrerar jag dagen på klubb King Kong på Södra Bar. Ställer in siktet på Raketen!, kvällens enda band med hedern i behåll. Sätter skygglappar på omvärlden och låter konfettin falla över Nick Martin. Killen som gjort den svepande klassikern ”That The Hell Is He Talking About?”. Killen som blandar dova replokalsljud med ljusa diskantknivar.