Vi är fans när allt kommer kring

Share|

Jag läser Filter, jag läser Sonic, Metro, City, Mitt i Södermalm, DN. Svd, PSL, bloggar, Situation Stockholm, Qvag-trådar, fler bloggar, statusrader, krönikor, kommentarer och allt annat som handlar om musik. En våg av ord fyller mitt huvud, allt handlar om musik. Artister, band, deras kusiners band, konserter, studiobesök, en tromb med snurrade meningar som alla går ut på samma sak. Att skriva om musik. Tusentals tecken om ditten och datten. På papper, på nätet, i mobilen.

Jag blir matt. Varför gör vi det här? Va fan håller vi på med?


Tänk om vi bara för en dag vände på sojasteken, om alla gjorde musik om texter. Om den högsta formen av uttryck var att skriva en låt om en text, en låt om hur författaren sitter vid sitt köksbord och knappar på de stumma Macbook-tangenterna. Mitt i natten. I refrängen får vi höra saker om hur bokstäverna är dennes ende vän. Låten drar också paralleller till författarens liv, hur det påverkar texten, grunnar på vad som är sant och inte och går upp i falsett med referenser till personliga möten med författaren.

Samtidigt är det ju helt idiotiskt att tänka så, jag vet ju varför vi alla håller på. Vi vill ju bara att alla andra ska förstå, att vi själva kanske ska förstå vad det är vill gillar och tycker så jävla mycket om. Vi vill ju bara sätt ord på en känsla.

Smack, hjärtat går fortare. Rak i ryggen, lätt på steget. Vinden biter kinden när jag står i kön in till Debaser. Jag är upprymd. 12 minuter tidigare har Pontus De Wolfe avslutat den bästa inledande skivspelar-timmen någonsin. På Folkbaren har denne underbara kille gjort precis det som alla andra försöker tävla om just nu, hylla Håkan mest.
Pontus vann. Han gjorde nämligen det enda rätta första fredagen post-Håkanalbum: Han spelade hela skivan rakt av. Pang bom bara. Alla djs kvittrar hela tiden om hur de spelar den bästa musiken, inte sällan med ord som "bäst just nu". Då gjorde ju Pontus helt rätt, han spelade musiken som är helt klart bäst just nu; Håkan har gjort en skiva som är så konstnärligt befriande att jag inte riktigt vet hur vi ska ta oss vidare efter det här. Han är numera bland de riktigt stora. Då är det helt klart bäst att bara spela den skivan rakt av.

Tillbaka i kön. Kommer in. Träffar Emilie Persson (klubbarna Lycklig Måndag och Mellan Hjärta & Disco), den enda som jag veterligen vet har förstått det exceptionellt stora som ska hända. Upp på scen kommer nämligen artisten som tar oss rakt in i framtiden, Lovisa Negga. Hon har bara gjort en handfull spelningar och ändå kör hon över oss som den mest självklara sak i världen. Låtarna är svängigare än inspelat, bildspelet på väggen är helt briljant (vi får se på när Lovisas hår rakas av bla) och allt är precis så fantastiskt som jag tänkte mig det.

Hon går ut hårt med klubbhitten (japp, den spelas på alla klubbar jag gillar så då är det en klubbhit i min bok) "Kärlek eller Inbillning", jag och Emilie tar upp våra telefoner…

Vi beter oss som fans. För det är just precis så det är. Lovisa Negga är vår idol, och ju längre in i spelningen vi kommer ju fler blir vi, Negga får över publiken på sin sida. Flera kommer fram till oss längst fram och frågar upphetsat samma fråga "Vem fan är det här? Så jävla bra!" Denna hårda men samtidigt mjuka artist som med sina brutalraka texter som bakåtlutade rytmer får oss att applådera högre och högre.

Nu kommer jag till den här svåra saken, hur ska jag beskriva hur det var? Ja, jag var lycklig som ett barn. Är det nog? Jag kände mig hög på livet? All satans skit bara försvann och allt blev bara nu, nu, nu? Negga är det bästa jag hört och sett på mycket mycket länge. Hon bygger sitt eget luftslott (all musik är luftslott). Negga rör om precis lika mycket som Vapnet gjorde en gång.

Jag är glad att jag var där, ni kommer få se mer av Negga, jag lovar. Hon kommer spela överallt. Missa inte chansen. Jag och Emelie kommer vara där. Kanske bli vi vad Julia är för Morrissey.

Läs min intervju med Negga här.

Sen spelar Familjen. Kan inte riktigt ta in det. Känns som ett efterband denna kväll. Jag gillar ju Familjen, mycket. Nåväl, denna kväll fick du stå tillbaka.

Söndagen njöt jag på Pet Sounds Bar när Anna Flytström och Åsa Hjalmarsson spelade skivor. Mycket mycket bra! Så jävla skönt att bara få tokbra musik serverad. Man glömmer det ibland när man spelar skivor ute, att det sitter/står några andra där som faktiskt lyssnar.

Tillsist:
På tal om att skriva om musik, min vän Magnus (Magnus Ekelund & Stålet/Elmo) skriver precis vad han tycker i Norrbottens Kuriren. Nu rasar hela hela Norrland mot honom. 83 kommentarer just nu! Några för och en hel del emot. Att jämföras med de hockyartiklar som bara har tre kommentarer. Då säger ändå många att just hockyn är Gud och Skapelsen i Norrbotten.
Jag hejjar på Magnus, fan va skönt att någon tar sitt jobb på allvar! Det är ju annars så jävla typiskt lokaltidningar att försöka smeka alla och envar medhårs. Men det är ju som Magnus säger på Facebookchatten: "Får väl ha skottsäker väst på krogen nu".
Jag tycker han ska ta med en vas. Till alla blommor han kommer få.

Jerry Boman