Joy Divison är från Brooklyn

Share|

Landet är den mörka årstidens hydda. Huset är precis så varmt man önskar ha det när löven faller likt JJ-hajpen, när kalla vindar och sommarminnen samsas på huden. Denna kväll var jag inbjuden av Klubb Heimat att spela skivor i fyra timmar. Jag älskar det! Helt själv i fyra timmar, ingen som stör, ingen som önskar något (det är ju ändå en riktig klubb) och bara bara jag som bestämmer. Jag körde svenskpunk-popuri, Göteborgshyllningar och jag spelade låtar från världens bästa soundtrack. (Välkommen till festen-skivan slår Fucking Åmål-skivan).

Men nu skulle inte det här handla om mig, det skulle handla om de två band som spelade.





Klubblegendaren, Hell on Wells-medlemmen och kvällens fixare Johan Risberg försöker välja den enkla vägen, han viskar precis innan Herman Zink går på att han inte vet hur många gånger bandet spelat live. Som för att säkra upp om jag inte skulle gilla det. Denna ödmjuka inställning till sin egen toppbokning visar sig vara helt onödigt.

Herman Zink träffar mig mitt på halsen, tar strypgrepp av njutbar panik och gör klaustrofobisk pop i stora rum. Likt ett Joy Divison från Brooklyn får de uppgiften att göra upp med nutiden, blicka bakåt javisst, men också framåt. Många försöker men inte alla lyckas. Herman Zink är känslan du får när du pressar dig förbi kön bakom Pluto, när presenningen smutsar ner din jacka och skon träffar vattnet. När plötsligt lala-la popen vi hörde på i juli känns naiv och du blir förbannad vid tanken på att någon skulle bry sig om kärlek. Herman Zink en en enslig spårvagn påväg mot Gröndal, klädd i svart. Staden i staden, med sina små träd och trånga butiker invaderas av smutsen. Vagnen rasslar, väcker barn när den tar sista svängen, för att sedan försvinna in i mörkret. Herman Zink kommer inte tillbaka.

Jävligt bra helt helt enkelt!

(tyvärr lever inte låtarna på deras sida upp till livesetet. Låter som ett helt annat band. Upp med nya låtar helt enkelt!)

Deathparty skruvar upp, gör torsdag till lördag ber inte om ursäkt för något.

Vi skiter i introt för trummisen är full!

Nä, det är inte fjantigt, det är glimten i ögat, en vilja att allt ska hända här och nu. Den desperata känslan av att missa just känslan. Stundens ingivelse. Deathparty bråkar med oss, å en sidan briljanta låtar. Å andra sidan klädda i fuck you-mentalitetens mintfriska skrud. Så här borde Bad Cash om de inte växt upp och börjat produceras. Deathparty är rädslan över att allt kommer ta slut med en smäll, att vi har en kort tid kvar i denna fina fina tid, att våra vänner kommer försvinna.

Deathparty ska spela i fuktiga rum, i övergivna kärleksnästen, inne i protesfabriken och under ett parkeringsgarage. Ölen ska vara billig, du ska ha hål på skon och hoppet om ljus hänger på en ojordad sladd, tjuvkopplad från en intilliggande IT-firma med ambitioner om kommunala upphandlingssytem.

Eller skit samma egentligen, Deathparty ska spela överallt!

Kisses by DeathParty


Jerry Boman