Småspelningar har blivit ett sätt att leva - 57 kvadrat källarpop

Share|

Jag har under mina levnadsår utvecklat en i det närmaste synkroniserad musiksmak med mig själv. Stilen kallas ibland indie men själv föredrar jag att kalla den för modern och ny. Jag är generös i mina tankar, kaklar inte sällan upp hela rum för band jag gillar, så de kan få ett eget rum att verka i. Sedan bjuder jag gärna in så många som möjligt av mina vänner till det här rummet, som såklart har inbyggda högtalare som sprider musiken. Allt för att upplevelsen ska bli så smidig som möjligt. Musiken har inte sällan svenska formgivare, men ibland sneglar jag även ut mot världen. Det är ett sätt att leva.

Josef Hermansson testar vant klubbstämplan på den spröda hemgjorda lappen med kvällens spelordning. Prins Eugen, Dada Fair kommer liera sig med tre smakfulla dj:s. Jonas Markbäck, Johan Risberg och jag själv ska blanda heta indeihits med klassiker mellan de dekorativa och välspelande banden.

- Vi spelar mycket svenskt, men varje gång vi är ute på Internet snappas det upp nya band, från hela världen. De här hittade vi i Berlin tex, säger Risberg och snäpper av kapsylen på en ljummen bjudöl från den kommuniströda plastbacken som står noga uttänkt mitt i lokalen. Den obefintliga ventilationen nere i Southsides källare låter doften av tidigare klubbar ligga kvar likt ett oönskat onenightstand.

- Jag gillar ju Brainpool, jag kommer spela minst en låt med dem. Enligt Janne Kask ska deras musik passa extra utmärkt till klubbar som Dirty Days, säger Markbäck och ler.

I samband med Dada Fairs spelning går jag själv upp i imaginär falsett, jag upptäcker ett nytt schakt i mig själv, där Dada Fairs mystiska och övergripande laidback-musik precis får plats. Stora öppna ytor och en solnedgång centralt placerad kompletteras elegant med fina projektioner på både vägg och i en liten retro tjocktv på runt 14 tum. Det blåa ljuset är det enda, Dada Fairs två beståndsdelar blir siluettfigurer direkt hämtade ur en välproducerad polsk film. Det är diskret och sofistikerat.

Prins Eugen gör svensk musik med god pop-feng shui. Det är vasst, svajigt och utgör en noga utvald kontrast till det tidigare bandet. De finsnickrade melodierna kommer med all säkerhet bringa rikedom och skydda bandet mot den ondska vissa kritiker kan utstråla. Det är tydligt och lätt att hänga med, det finns en kripighet, ett bett, i låtarna jag nästan aldrig hör i Stockholm. Låtarna känns vid första tanken snabbt gjorda, från råmaterial till färdig låt, men sedan märker man dess lyriska toppar och förstår att det ljud som från källaren trots allt lyckas ta sig ut över Söders takåsar kommer bära bandet långt.

För mig är Prins Eugen en perfekt stylad vindsvåning.



Tillsist:
För er som inte fattar ett skit av den här texten: LÄS HÄR.

Jerry Boman