Popadelica, första bladet.

Så var då den första Popadelica över. (fler bilder längst ner)
Jag är väldigt nöjd...så när som på några få saker. Kanske mer om den längre ner.
Det var skön stämning på festivalen, som hölls i Huskvarna Folkets Park. Inget bråk, inga överförfriskade kids och bara trevligt. Tack för det!

Efter att vi installerat oss på hotellens motsvarighet till Galne Gunnar så åkte vi till grindarna.
Fösta band för mig blev Pascal. Jag gillar verkligen dem. Det är så stenhårt men utlämnade så jag vet inte vad. Karl P Dahl-covern "Jonny" är fanimig det bästa som någon snott just nu! Skönt att någon gräver lite längre när det skall göras "kopia" låtar. Tyvärr fick väl gotlänningarna spela väl tidigt för att det skulle bli riktig fest framför scen.
Nästa akt ut Kristian Anttila. Jag förstår inte varför han inte tar över hela världen, eller Sverige iallfall. Han har allt! Två superskivor, låtar som många skulle dö för att få skriva, dansvänliga takter, ett fördelaktigt yttre och så ett skönt sätt rent allmänt. Visst han kanske kan uppfattas som svår men i jämförelse med många andra folkkära artister så vet jag inte... Pop in the key of svart blir inte bättre än det här kära vänner. Texterna är personliga och väldigt smarta. Politik blandas med eftertanke och kärlek. Lyssna mer på Kristian uppmanar jag!

Sen blev jag väldig emotionell i Teaterladan. Annika Norlin är Hello Saferide, jag har sett henne förut och då var det bra men inte bättre. Nu var det helt magnifikt vackert. Bland annat duetten med Martin Hamberg (Vapnet/Sibiria/Hospitalet) i "I thought you said summer is going to take the pain away" blev så vacker så vacker. Jag fick svårt att svälja mina tårar. Alltså, jag kan bli väldigt blödig ibland när det presenteras fin musik. Tack Annika det där behövde jag. Det var fan på allvar.
Sen undrar jag om en kille hade kunnat sjunga låten "My best friend" och då önska att han kunde bli bög och kär i sin polare. Annika sjunger att hon vill bli lespisk och kär i sin bästis.
Inte mig emot om en kille sjungit samma sak men jag undrar verkligen om den låten, i fördomarnas Sverige, hade hamnat i radio? Jag vill tro det, men innerst inne tror jag det inte tyvärr. Tråkigt.

Tog de få stegen tillbaka till huvudbyggnaden och Deltahead. Jag såg dem för inte så länge sedan på Storan i Göteborg och älskade allt från första stund. Deras hårdrocksblues och teatraliska utspel gör mig glad! Inledande "My mama was to lazy to pray" är lofi-tekno från förra seklets början. Stompet får alla i svänglänge och sedan bär det av uppåt.
Tyvärr så orkar man inte med hur mycket som helst, det blir lite uttjatat efter tio låtar... Ibland kan en uppåt trend gå fort ner. Men i lagom doser är det här det bästa du skall lyssna på när du åker till kneget måndag morgon.

Efter dessa konserter var jag rätt matt och blev insmugglad backstage. Billig öl och trevligt sällskap av Rockfoto-Pauline och They live by night pojkarna lockade oxå. Vi funderade kring varför det var så svårt för killar att lira rock i en kvinnodominerad musikbransch. Men svaret på det var helt enkelt att vika ut sig för att få större publik. En naken man med bara cymbaler skulle locka massorna till manlig rock. Ta det för en sanning!

Le Sport blev till en början mest kända för sitt bråk med den stora sportkanalen. De ville inte att de skulle heta som dem och hotade med stämning. Jaja all publicitet är bra publicitet.
Nu klarar sig bandet, de har växt från två till sex man på scen, helt klart själva. Men även här blir det lite urvattnat eftersom materialet är väldigt likt. Man lånar från sig själv och har man hittat ett ljud på synten så använder man det in absurdum. Men publiken verkar gilla det och det är ju gott nog.
Men snälla Le Sport låt inte den där store killen sjunga mer, han var riktigt kass. Typ musikuppvisning i aulan klass 8b. Bort!

Över till den gamle i ladan. Jim Reid är en hjälte för många, han har lirat/sjungit i Jesus and Mary Chain. Men tiden har gjort sitt och den har inte varit nådig i Jims fall. Skit tråkig gubbe på scen skulle man kunna kalla det. Mest var det äldre gubbar, både fysiskt och mentalt, som diggade lite sakta på huvudet i ladan. Jim själv var så oinspirerad ut att popsnörena gick av på mitten.
Ta höger till pensionat Svalan nästa gång Mr Reid!

Desto bättre och mer vitalare är de unga i Taxi, Taxi!. Superhypade javisst med belive the hype någongång då!
Systrar som gör soundtracket till din dag på verandan. Solen håller på och gå ner, men värmer än och du känner att allt är bra bra bra.
Med en inlevelse och en närvaro som gör dit eget "jag" fundersamt. Jag vet faktiskt inte om systrarna vet att vi är där ibland, de är ett med sin musik. På ett bra sätt! Miriam och Johanna är socker för öronen. "Old big trees"med ukulele vill jag höra om och om igen! Och allt det andra oxå! Ge mig mer!

Gick över till Robert Johnson & Punchdrunks.
Varje festival måste ha en total missbedömning. En artist eller ett band som blir festivalens fiasko. Robert, den här gången blev du utsedd. Gratis!
Lite folk och jäkligt tråkig musik. Lita kul som blöt masonit.

Plötsligt blev det mer kö utanför Teaterladan än en solig dag utanför GeKås i Ullared. Alla skulle se hemmalaget I´m from Barcelona. Fast bandet ville inte sluta soundchecka... Kan det berott på att den gräddfil man får när man är inblandad i festivalens arrangemang?
Skitsamma, in kom vi tillslut och det ångar man ju aldrig. Yohoo, nära i klass med spelningen i Göteborg i höstas! Fast frågan är om det går att misslyckas när man har tjugoelva personer på scen som sjunger och dansar. Eller om det går att misslyckas när man slänger in textrader från Madonnas "Like a prayer"? Nä skulle inte tro det, speciellt som man har hemmaplan och publiken i ryggen...
Nu låter det som att jag tycker att IFB inte har bra material, men det är fel. De här kollektivet trycker upp dig i himlen var än de framträder, så det så!

Tyvärr gick IFB soundchecks frenesi ut över They Live By Night som fick försöka förhala sin spelning, alla var på IFB. På festivaler gäller det att tänka på sin nästa väldigt mycket.
Tillslut kom det en del folk men inte tillräckligt för att blåsa liv i bandet, orken att övertyga dog efter en stund och det blev bara "bra". Hitlåten i slutet "Truth or Dare" vispade i allafall igång publiken, och bandet, men annars var det rätt dött...om man skall vara ärlig och det skall man ju.

Gick in en sväng på Radio Dept. men fick bara mina minnen från Emmaboda bekräftade. De är lika roliga på scen som en nykter radiohandlare utan rea. "Pinne i aslet" är en underdrift.

In i bilen och till det "glamorösa" hotellet. Så var festivalen till ända.

Sammanfattningsvis så var det ett bra arrangemang som de knåpat ihop smålänningarna. Får det fortsätta så kan det ta sig. Riktigt rolig oxå att de lagt ner så mycket tid och energi på att försöka göra en trist folkpark kul. Det var ljus och grejjer överallt som gjorde de föga skojiga lokalerna lite mindre trista. Bra jobbat!

Roligast var ändå den vakt som kollade allas leg på väg in till baren. Han var i övre medelåldern och väldigt uttråkad, jag tror att han stod och sov emellanåt! Tragiskt men magiskt!

Nu skall jag snabbsova lite och sedan ta 11:an ut till Gamlestan och Cosyden/Kolonis fest. Las Palmas och Agent Simple lockar mest, men även alla kompisar som jag känner (och inte känner än).

Trevlig Valborg och Grattis på 60-års dagen "Tjabo"!

Jerry Boman


I väntan på They Live By Night-wagon


Arbetsdagen börjar här.


"Praktiskt" var ledord på hotellet. Men det var billigt...


De är många och de är bra.


På hemmaplan.


Systrar sjunger fint.


Lofi-tekno.


Jag börjar gråta.



Rockfotograf och pojkband.


Tråkig gubbe.

(mer bilder kan komma upp..)

Död under diamanten.

Man kan lira punk på många sätt. Det verkar rätt enkelt. Brassa på från tårna och skrik lite obscena saker samtidigt som dina polare mal på med två powerackord. Lätt som en plätt att få en scen att stå på då.
Trodde du ja...

Ja, jag tänkte ju stilla nyfikenheten och faktiskt göra något ovanligt. De hade ju mig på tråden och jag tog vagnen upp på det obehagliga Chalmersberget. Det är en annan värld där vänner. Jag är rädd för den världen. Samtidigt som jag inte förstår den.
Asta Kask skulle spela och jag var verkligen nyfiken på vad polarna såg i det där bandet.
Nu blev det inte så. Min avsky och mitt förakt för människor i vita, illasittande, smutsiga rockar med könsord på tog överhanden. Tyvärr, ni Chalmerister, ni må vara smarta på vissa sätt men i min värld är ni dumma.
Jag åkte ner i den riktiga världen i stället. Jag hoppas ni inte kommer efter vitarockmänniskor!

Tur att stan alltid bjuder på något annat.
CAarmé har bytt ut stora delar av laget. Nu är det bara idel ädel adel bakom skin och strängar. Man hittar mannnen med håret Herr Herrström längst bak. På gitarren skivbolagskungen Håkansson. Bas är Lagerlöf och så längst fram, alltid lika skrämmande Jessie Garon.
Men skit i alla titlar nu så kör vi!



CAarmé är en graciös bulldozer. De kör över oss med stil och finnes. Som att bli krossad av en tolvtons diamant. Först kommer en låt som mest innehåller "Fuck you!". Kunde blivit pannkaka men Herrström levererar ett sjuhelvetes sväng! Det blir danspunk!
Det är väldigt frustrerat och skrämmande. Ett tag är jag rädd att Jessie skall komma ner från scen och klippa till mig, han är inte personen man vill möta en mörk natt. Han verkar ha fått det där okontrollerade humöret som killar i tonåren kan få. Man har ingen som helst koll på vad som skall hända... Men detta är ju bara när det liras, mellan låtarna är han väldigt ödmjuk. Närmast blyg ser det ut som. Stor artist!

Musiken som serveras är inget nytt på det sättet. Men det som adderats är sväng. Benen rör på sig själv och mina skoskavsfötter vill flytta sig. Det dansas en del i den för kvällen fint inredda lokalen. (Det är släppfest för nya albumet Vita, då bjuder man på vita ballonger i taket och super-Kitty serverar gratis mjölkdrink när man kommer. Stiligt!)



Det jag kommer bära med mig från den här kvällen är inte en positiv sak.
Jessie, det är bara fånigt att spotta på publiken. Även om andra gör det, på senare år Franke och Surferosa, så är det bara löjligt. Lägg av va?!



Tillsist:
Så tar vi då nattens taxikvitto. 69 kronor från Järntorget upp på berget. Rätt okej.
För er som inte följt med så kollar jag vad "det stora bolaget" tar för min lilla lata resa från Järntorget och hem. Man kan ju tycka att det borde hålla sig inom samma pris väldigt ofta men just nu ligger det på mellan 53 och 83 kronor. Vi snackar alltså en taxiresa som tar ca 5 min och som utspelar sig fredags eller lördagsnätter. Med samma bolag.

Okej vänner, nu kommer They live by night wagon snart och hämtar mig. Så bär det av mot Popadelica! Kommer bli kul!

Jerry Boman

Någon frågade om helgen.

Lång helg och en jäkla massa kul att göra!

Fredag är det Chalmers och Asta Kask. Jag har ingen aning om hur det gick till men jag skall dit…Jaja antingen är det dumt eller som blir jag nedslagen av lycka, vem vet.

Lördag bär det av med They Live By Nights wagon till Husqvarna och festivalen Popadelica. Mest ser jag fram emot att se Pascal igen…jag ryser när jag tänker på senast.

Söndag tar jag vagnen ut till Gamlestan och CosyDen/Kolonis lilla minifestival. Las Palmas in da hood igen och på köpet får man Kirunas största Fibi Frap!

Måndag…tar jag igen mig. Kan någon köpa yoghurt?

Räkna med en del att läsa här under och efter helgen!

Jerry Boman

Tråkigt...bara tråkigt.

Han gjorde musiknörden trendig och förnyade dj:andet genom att ta en massa plats. Jättebrillorna från Bergen, Erlend Öye, verkar aldrig stå still. Han dyker upp både här och där mest hela tiden. Och det ända som är säkert är att inget är säkert. Ja eller han har ju alltid sin röst, denna magiska röst med inbyggd viskande dist.

Det är väldigt fullt på Respekt. I denna lokal som en gång var arbetarrörelsens journalistiska hjärta är det nu trendigt upp över öronen. Fast det är en rätt bra lokal för musik. Scenen står bra och det finns plats för avskilda raggförsök en bit från larmet om man vill det.
Denna kväll står Erlend Öyes nya band The Whitest Boy Alive på scen. Det är norrmanens Berlinbaserade tremannaband.



De säger att de vill få oss att dansa...Nej det gör inte jag för TWBA är väldigt tråkiga, som ett Kings Of Convenience i slowmotion och bara det sämsta är kvar. Indiepoppen som var bra -94 är det inte nu. Det är väldigt intetsägande faktiskt. Låtarna är som brunsås, alla vet vad det är men ingen vet vad det innehåller. Klafs klafs...
Erlend har som sagt en väldigt fin röst men thats it i det här bandet. Allt annat runt den är bara trist.
Det tar sig lite i slutet när killarna plockar fram housepärlan "Music sounds better with you". Då blir det faktiskt rejält med dans, men jag tröttnade långt innan det.

Tillsist:
Jag kör på med folklighet och kör en liten tävling. Kors i taket!
Det enda du behöver göra är att gissa vad bilden föreställer, vinnaren får ett fint limiterat ex av "Musik enligt Jerrys" samlingsplatta.



Har du en gissning eller sitter du på sanningen om vad bilden föreställer så bränn iväg ett ebrev till jerry.boman@tv4.se

Jerry Boman

Vin, kvinnor och sång.

Okej, det är testat. Nu har L bevisat att det går att ta in en flaska vin även på Pustervik.
Tricket är att helt enkelt ha en väska som är så liten så ingen misstänker att du kan ha en flaska där. Sen beställer man en vatten i baren och smyger in på toaletten. Ja ni vet hur det går till och nu vet ni att det funkar på Pustervik också.

Tyvärr var tilltaget med smuggelvin det som var mest punk under kvällen. Hets (som ni kan läsa mer om här) är punk...på skiva. Igår på scen blev det aldrig riktigt drag. Visst, Markus och killarna försökte men det ville sig inte riktigt, vi i publiken var inte riktigt med.
Men man kan aldrig skylla på en dålig publik så det gör jag inte. Jag tryckte helt enkelt att Hets inte riktigt satt sig. Det var inte ett band. Fyra duktiga musiker, men rätt attityd, men som grupp var de inte på samma scen. Synd för låtarna är verkligen helt fantastiska. Markus har kanske ibland lånat väl mycket från sitt andra band Laakso, fast det är mer en känsla än toner och melodier. Skivan kan vara årets platta redan nu!
Jag är övertygad om att det kommer fixa sig till sommaren och jag kommer ha fuktiga drömmar om hur bra det blir i augusti i Emmaboda. Då kommer Hets att döda oss!



Hets lockade annars rätt mycket folk, än har inte nätterna blivit så varma att vi bara vill hänga ute. Bland andra så smög sig The Ark och Whyte Seeds till Järntorget efter sina spelningar på Liseberg. Trevliga killar i The Ark, speciellt min gamla kollega Jepson som alltid är en go gubbe. Fast han får ju aldrig till håret.

Tillsist:

Hospitalles låt "Black Heart" är verkligen alla nätters soundtrack. Den smyger sig på och blir så stor så stor.

Så här ser det ut i min trappuppgång just nu:


När bläddrade du i en sån här senast?
Nä, jag kommer inte ihåg det heller.
Gula sidorna på internet någon?

Ikväll tänkte jag lyssna lite på Erlend Öyes nya band Whitest boy alive. Fast först blir det kalas på Linnégatan.
Ses på Respekt vänner!

Jerry Boman

Hets inför fredag

Vissa personer är bara för mycket.
De skall inte bara vara bra, de skall vara bäst…på allt. Överallt. Med en gång.

Någon gång i vintras föddes en idé i några personers hjärnor. En suddig idé om musik och band. Det var Markus Krunegård (från allas våra favoriter Laakso), Henrik Svensson (som brukar lira med både Doktor Kosmos och Anders ”Moneybrother” Wendin), Christoffer Roth (som också lirat med Wendin fast mer i Monster) och Per Nordmark (japp, från Fireside).
Det pratades och pratades och pratades…
Tillslut, i januari, hittade de en dag när alla kunde gå in i studion och lira lite.

Det som hände där och då kan bli svensk historia…eller det är svensk historia. För in gick några duktiga killar och ut kom ett band som kommer så dig på käften. Hårt och länge.
Hets.

Jag blev helt till mig när jag hörde låtarna som de spelat in! Matti Alkberg kändes faktiskt lite trött just då. Hets är helt och hållet väldigt mycket mer krispigare och mer.…mer…punk.
Jag ringde upp gitarristen Henrik Svensson och kollade upp hur det här egentligen gick till.

-Vi märkte ganska snabbt, då i januari, att vi alla var inne på samma linje. Efter typ en halvtimme i studion tänkte vi allihopa ”Det här gick ju smidigt”.

En skiva spelades in med rekordfart och gav ut på egna bolaget ”Etikett HETS” och så började telefonerna ringa. Bandet är numera inbokat typ överallt, på festivaler och klubbar i hela landet. (Pustervik på fredag 21/4 tex)

-Allt kan bli väldigt roligt! Pustervik är ju ett fantastiskt ställe! (illa dolt fjäsk Jerrys anm.). Blir det bara hälften så roligt som jag tror det blir så blir det jättekul!
Festivaler är ju väldigt roliga ,om det inte regnar. Men allt kommer bli kul!

Hets är punk. På svenska. En hård hand med finurliga tankar. Markus säregna och vingliga röst är än mer utpräglad här än på engelska i Laakso.
Det är ett driv, man nästan kan höra hur det fladdrade i tapeterna när låtarna fastnade på skiva.

-Många av Sveriges musiker i min ålder har nog en punkperiod i livet, vi är ju uppväxa med punken. Jag kom själv på det när vi började spela in, att det var något som jag saknat att få göra. Och det är nog inget unikt för mig.

En av låtarna som spelades heter världsrekordnamnet ”Hasses Brossas Låsaskompis Syrras Fest”. En annan ”Napalm på Östermalm”. Titlar som gör mig nyfiken.
Fast mest nyfiken blir jag på ”Ulf”.
Den handlar om indiehatobjektet nummer ett Ulf Lundell och ställer frågan du varit för rädd att ställa: Varför är Lundell så speciell?

-Mitt förhållande till Lundell är ganska bra tycker jag. Honom har jag också växt upp med (skratt)

Varför låter ni inte ”Uffe-rock” då?

-Det handlar nog om att Lundell mer var mina föräldrars musik. Jag hade punken. Sen är det ju inte lika roligt att spela den sortens musik helt enkelt (skratt).

Är låten en hyllning till Ulf eller vill ni bara vara elaka?

-Vi vill absolut inte vara elaka mot Ulf, med risken för att låta feg, vi vill inte vara elaka alls. Låten är mer som ett öppet brev. Eller som en fråga: ”Hur kommer det sig att Lundell är så extremt populär i Sverige?”

I låten diskuteras det omkring varför Ulf är bitter, om det är Dylans fel. Man frågar runt bland fans och Janne Bark.

- Låten är även en undran varför de yngre och äldre männen i hans musiktradition funkar så otroligt bra. Det går ju hela vägen från Bruce, till Ulf till Winnerbäck och Marit Bergman, det där som är rätt bredbent, varför funkar det så otroligt bra? Jag gillar ju Bruce men jag undrar ändå varför han är så populär.

-Fast låten är helt klart en hyllning till Lundell, han var ju först och han gör det bäst! Och han är så in i helvetes produktiv!

Något svar kommer man kanske inte fram till men nu är frågan ställd, Varför är Lundell så speciell?
Ni som har svaret kan ju e-posta eller nått.

Om man tar en titt på Hets hemsida så hittar man förutom det vanliga dravlet med gästböcker som polarna skriver i också några bilder som skall laddas ner, läggas på en tröja, stryckas på och vips har man sin egen Hets-tröja.
Jag undrar om nästa steg är att man helt enkelt gör sin egen Hets låt, om nu bandet är så slöa att de inte orkar trycka tröjor till fansen?

-Det är faktiskt på planeringsstadiet. Vi vet inte riktigt hur det skall gå till men vi funderar på det. Visst vore det häftigt! !

Och när vi ändå är inne på kläder. Musik enligt Jerrys sedvanliga fråga inför en konsert:

Vad skall man ha för kläder när man kollar in er?

-Ta oömma kläder, i läder med hål för munnen!

Jag tror nog jag trycker en egen tröja ändå Henrik. Och låter bandet fortsätta göra musiken själv.

Tillsist:
Är det bara jag som känner mig gammal när jag går in i en skivaffär? Jag är urkass på det här med att ladda ner, men i affärerna är det bara gubbar och gummor numera.

Då ses vi på fredag på Pustervik och eventuellt på Respekt på lördag (Erlend är i stan igen).

Jerry Boman

Rapport från ett credzoo

Jag undrar verkligen hur det gick till. Kanske handlade det om pengar. Eller om människors eviga sökande efter att hamna i en kontext. Eller bara den enkla driften att få sig lite sprit gratis då och då.
Hur det än var så gick det på ett kick, plötsligt låg det bästa stället på Magasinsgatan.
Det var då 2004 och det gick så snabbt att många var de som bara såg tåget åka förbi. Plötsligt var det så lätt så lätt att känna gemenskapen, häng bara här så är du helt rätt. Ingen kan komma åt dig, ingen kan sätta sig på dig. Allt blev plötsligt enkelt. För vem vill inte vara rätt?

Som topping på glassen så började "tidningen" skriva också. Den där viktiga blaskan som verkligen lyckats med att koka bort det lilla uns av "tänk själv" som fanns kvar i Göteborgs horder av utefolk.
De hade succé planer den här gången med. Kanske var det bara så att skribenten fick lite gratis sprit och några unga människor att hänga med. Eller var det sanningen han skrev?



Nu är det 2006 och allt gick så snabbt. Tåget har gått och kvar är bara en iskall perrong. Visst , fortfarande bokas det in rätt hyfsade band, men i ärlighetens namn så får de inte så stora möjligheter att visa vad de kan. Det blir ju lätt så när scenen är ett bord. Det skulle vara bättre att servera den goda maten där.

Det är ju synd det här, för det är väldigt fint därinne. Maten är faktiskt supergod, om man nu är inne på det.
Den här lördagen är det annars som vanligt i den gröna baren, folk sitter lite stelt och väntar. I baren jobbar två toklynniga slynglar, som ena stunden är "jättetrevliga" och andra "suracitroner". Sluta lägg värderingar i vad folk beställer tack!
Den lille i bandet som gillar New Order är flink när han plockar glas (han är trevlig hela tiden) och ibland fylls stället med så mycket rök att ingen ser det de helst vill se, dvs sin nästipp.
Varför sprang vi benen av sig för det här?

Kanske är det så att den gröna baren på Magasinsgatan tog död på sig själv. Om man verkligen hänger med alla de rätta så dör man rätt fort, för de rätta byts ut eller letar hela tiden efter nya ställen.
Det är synd för maten är ju god och har man bara vänner med sig så kan det kanske eventuellt vara trevligt också.


Tillsist:
Familjen Hanberg från Östersund börjar ta över allt just nu. Bror Martin sjunger ju vackert i både Vapnet (ny skiva den 19 och på Pustervik den 27) och Sibiria (som spelade fint på Storan för ett tag sedan). Nu kommer syster Julia med svalka och mjuka folkpop toner i Penny Century. Väldigt vackert! Alla myser på en vårvarm vallmoäng, med kvittrande fåglar och lätta moln.
Fick tips om Penny Century i kommentarerna här på bloggen och det är ju alltid trevligt när det tipsas om något bra! Kör på med det alla därute, dansa iväg ett e-brev till mig om du hör något bra! Eller om du kanske till och med är en del av något bra.
Skriv, skriv, skriv: jerry.boman@tv4.se


Jerry Boman

Mild ängel med stenvacker röst.

Ulrika.

I ett avsnitt av den fantastiska engelska tvserien Hemma väst/The Young Ones stirrar alla rakt in i en tvapparat som bara visar en vit prick.
Nigel, Rik och Vyvyan kan bara inte slita sig från där där pricken. "The white dot on the tellie!".
Daniel Mass och co-ed är min vita prick under långfredagsens Cosy den. Jag kan inte slita mig. Det är så väldigt vackert men samtidigt uppfuckat trasigt. Sönder hackade beats och små slingor som vrider sig runt mina ben. Knaster och kicks till benvärmare.
Sedan skall det ju sägas, ni får ursäkta Mikaela, Nina Natri (alltså förstå Nina Natri!) och ni andra som sjöng, kvällens stora stjärna är Ulrika Mild (Compute). Liten på jorden men väldigt väldigt stor i orden. Jag blir helt förtrollad av hennes röst. Hon sjunger likt en ängel som käkat sten. Det finaste sandpappret bara slipar och slipar.
Bäst är det när det sjungs på svenska. En låt om hur man är människa är nästan hypnotisk.


Nina och Mikaela.


Dialog.

Innan Daniel och Mikaela börjar är det Dialog som hoppar upp på den lilla scenen. Marcus Johansson och Johan Ericsson studsar och krumbuktar. De är kvällens upplevelse! Det blir hejarklacks allsång och snälla luftsmockor. Det låter väldigt internationellt. Visst, kanske med övervikt på någon hård förort till London.
Jag blir så glad när jag får vara med om sånt här! Bättre än alla droger jag testat, new music is my boyfriend o.s.v!
Killarna lirar grime som får mig att må bra. Inte så "hårt och hulligan"-ish, mer "GAIS-fans sjunger med och är glad". TTA med det platta bränndbollsracket i handen och tjejkast. Hoiii!


En bra bar.

Under kvällen spelar diverse människor fina låtar i baren, bäst och alltid bäst är Johan Borgerts "Smal". Leta upp den, nä bränn inte ner olagligt folk, och lyssna noga. Så smart den killen är!



Ikväll kan det bli post-SAMA på Trädgårn. Men in black is back. Alla brukar vara trevliga på synthställen så jag kan nog vara lugn ändå...


Tillsist:
Solen gör mig helt snurrig, jag är inne i en väldigt bra spiral just nu! Du som gjort det så vet vem du är...
Och Computes senste skiva lyfter mig om möjligt ännu högre! 2006 är det min tur!

Jerry Boman

Daniel Mass & co-ed inför fredag.

På fredag är det dax igen. Då skall vi fira långfredag med att hoppa på vagnen ut mot Göteborgs mysigaste musikförort Kortedala igen. Cosy den kör ännu en gång i Hemliga
klubbens lokaler.
Två band blir det, "Dialog" och "Daniel Mass & co-ed".

När jag lyssnade på nätet på de sistnämnda blev jag fruktansvärt nyfiken! Rent av sprallig till de elektroniska tonerna! Så vackert och så jävla skitigt!
Jag överförde mina hoppande tankar till fingrarna och slängde iväg några frågor till Daniel Mass och Mikaela Robsahm (som co-ed heter i statens databaser).
Det hela funkade så att jag skickade mina frågor till de båda och de svarade var för sig. Jag kan ju inte gå i god för att det fina paret tjuvtittade på varandras svar....
Hursomhelst.
Här har ni den Musik enligt Jerrys första e-post intervju!
(M står för Mikaela och D för Daniel och J står för mig...men det fattade ni nog...)


J: -Till att börja med, kan ni reda ut hur ert samarbete fungerar.

M: -Själva samarbetet började på Internationella Kvinnodagen för 2 år sedan. Daniel har ju pulat med elektronisk musik nästan hela tiden sedan vi träffades, då för fyra år sedan. på den tiden lyssnade jag knappt på elektronisk musik alls, så mitt intresse är helt fött tack vare honom.

D: -Mikaela spelade cello i ett par popkonstellationer och jag gjorde helt oseriösa ljudexperiment när vi började hänga med varandra. Vi har varit älskare i fyra år nu. Efter något år bad jag henne lägga en slinga på en av mina låtar och det blev något slags startskott; det var en kul kväll och vi började planera.

M: -När jag väl hade lyssnat in mig och prylarna dessutom fanns framför nosen på mig så ar det inte så konstigt att testa. Efter ett par egna låtar så började vi göra grejjer ihop i ett göra-låtar-tillsammans-med-andra-trummaskinsnördar-på-internet-projekt på www.99musik.com som släpptes på gnashed.org. Det vi märkte var att vi gör bättre musik tillsammans än var för sig.


J: -Vem är då co-ed och vem i hela friden är Thick Dick?

D: -"Thick Dick" är en relik. Jag kallar mig för vad jag heter sedan en tid, det vill säga Daniel Mass.

M: - Det är jag som är co-ed, och vi har var sitt artistnamn eftersom vi gör lite olika grejjer. Ibland har vi egna musikaliska projekt, jag dj:ar osv.


J: - Vad skall man då kalla er när ni båda är på scen?

M: -Det där med namnet har vi diskuterat nyligen och avfärdat idén på ett gemensamt namn. Jag gillar att behålla våra individuella artistnamn, även om det då inte blir något kort catchy namn som folk lätt lägger på minnet.

D: - På scen (och i alla andra sammanhang) blir det alltså Daniel Mass & co-ed när vi jobbar ihop. Vi har funderat på att hitta på ett gemensamt bandnamn men det känns dumt eftersom vi spelar var för sig med gemensamma låtar ibland.


J: -Hur funkar det när ni gör musik?

D: -Mm. Såhär ser det ut nästan varje gång: Vi har bokat in en och en halv dag för musikmakande. När det väl är dags så sätter vi oss i fem minuter för att komma överens om en riktning (tempo, ton, dansigt eller introvert osv). Därefter går jag ut ur studion och sätter mig framför TV:n samtidigt som Mikaela börjar jobba på en ackordföljd (hon är klassiskt skolad och kan en massa om harmonilära och shit).
Tjugo minuter senare får jag höra ett utkast som vanligtvis avfärdas med någon slags kommentar av typen "jobbar du på en Elton John-cover?" eller dylikt. På ungefär fem minuter, full av harm, skriver Mikaela en ny, markant mindre Disney-aktig ackordföljd som vi båda blir nöjda med.

I steg två sätter vi oss framför var sin trummaskin och jobbar på ett passande beat. Mikaela gör mest knäpp, knaster och blirr-grejer medan jag lägger ut fjärdedelspulsen, virveln på tvåan och fyran samt hi-haten (stängd i verserna och öppen i refrängen) i baktakt. Typ. Detta beat rullar sedan i bakgrunden mest hela dagen varvid den som känner sig sugen lägger på eller plockar bort något element tills summan är precis som den ska.

I steg tre gör vi en slaskinspelning där uppbyggnaden arbetas fram live. Denna inspelning skickas sedan,tillsammans med en text som jag lägligt författat dagarna innan, till någon sångare som vi är förtjusta i. Alternativt sjunger Mikaela in texten.

Steg fyra ska vara att finproducera låtarna och vi arbetar just nu på att delegera den uppgiften men tills vidare sitter vi på ett par nävar oputsade låtar.


J: - I skapandet, vem är diktatorn och vem är demokraten?

M: - Den som är minst diktatorisk av oss båda är nog jag, jag kan gå med på många fler sunkiga musikaliska moves än Daniel. Lägre musikalisk stolthet kanske, trots min klassiska skolning?
Jag håller med Daniel i det han skriver om hur det går till när vi gör en låt.


Lyssnar man på Daniel och Mikaelas musik så slås man hur lätt och luftigt det är. Det bara rinner på över stock och sten, man vet inte riktigt alltid var det tar vägen. Det verkar vara väldigt spontant. Samtidigt som det absolut inte är något slarv.

M: -Oh, spontant till tusen är det när vi som nu jobbar med hårdvara. När vi väl sätter oss går det snabbt, vi hittar låten och känslan i de ackord jag gjort snabbt.
Jag gillar inte att älta och värka på saker, då blir det aldrig klart, jag är lite otålig. Mina sånginsatser görs också snabbt, ofta samma dag som låten gjorts. Det som värks mest är väl texterna, och det är till största delen Daniels avdelning.


J: -Tänker ni på någon när ni gör musik, en tänkt lyssnar/mottagare?

D: -Nej, jag tänker inte på någon. Musiken bygger på idéer. Däremot tänker jag ofta på den potentiella publiken mellan kompositionssessionerna. Jag vill att alla ska se vad jag ser i min musik.

M: -Tyvärr inte, lite av en egogrej på ett sätt måste jag medge. Jag gör sånt JAG tycker är coolt (varav en del ibland kompromissas bort i det gemensamma arbetet), och kan faktiskt bli lätt rörd om det visar sig att någon annan också gillar det. Det blir rätt knepigt det där, att tänka på någon annans preferenser när man gör musik. Jag är inte så jätteintresserad av att tillfredsställa någon bred massa eller av att följa subgenre-regler för att skapa nån form av image.


De båda figurerar lite varstans i Göteborgs musikliv. Mikaela brukar spela med Jens Lekman och Daniel är bland annat med i bandet Kontraband. Och detta tar de vara på när det ställer sig på scen under Cosy den. För med sig kommer de ha en hel bunt kompisar, några kända och några mindre kända. Man hittar bland annat en bror, en lo-fi synthdrotting, en av de coolaste röster jag vet och medlemmar från andra band.


J: -Berätta lite om vännerna ni har med er på fredag.

M: -Tja, den som är mest speciell för mig i gänget är André på bas som är min gode vän och bror. Han är fortfarande gymnasist, men en lysande basist och adderar sväng till vår stundtals stiffa musik.
Ulrika Mild aka Compute, har jag turnérat mycket tillsammans med i Jens Lekmans band, så vi har grundat gött med galna äventyr i Strömstad såväl som Berlin, och det känns självklart att jobba ihop.
Nina Natri (Fidget, Homey) är tjejen som jag kan hänga med i timmar, prata om blommor och politik och dricka kaffe med liksom. Och så råkar hon ju vara värsta artisten, så det betyder mycket för mig att hon vill vara med!
Peter och Jörgen är från början nätpolare som vi nu jobbar med i olika sammanhang. De spelar i postpunkbandet Kontraband tillsammans med Daniel, André spelar med Jörgen i Dr Arthur Krause och Peter var med på vår förra EP.

D: -Ulrikas sångstil/röst har jag varit helt förälskad i sedan jag hörde henne med Jens första gången. Dessutom arbetar hon effektivt och säkert. Allt i ett. Hon borde få något slags kulturbidrag.
Nina är en smärre legend, som bekant. Jag känner henne inte så värst ännu men det lär inte vara något problem så trevlig som hon är. Någon gång ska jag våga berätta att jag sågade en Fidget-spelning i Jönköpingsposten för en mängd år sedan.

M: -Alla tillför sådant som vi omöjligt fixar på egen hand, de gör musiken sjukt mycket bättre, faktiskt. Vi är inte heller stora revir-pinkare, det är helt okej att andra kliver in och förändrar låtar, lägger till egna grejjer utan att konsultera oss osv.


J: -Vad betyder vänner när man gör musik? Speciellt de som inte spelar.

D: -De betyder ingenting. Jag har inga vänner som uppskattar min musik. De säger "jaha, vad kul" när något nytt hänt men de bryr sig inte och jag kräver inte att de ska bry sig.

M: -Mja, vänner i största allmänhet är de som ringer den där söndageftermiddagen, som man måste säga "Sorry, jag är mitt inne i en låt" till.. ;)

D: -Mina föräldrar spelar större roll, särskilt min far. Det är lite jobbigt för han brukar mest säga sådant som "du borde låta mer som Robbie Williams". Jag håller i och för sig med men det är en uns påfrestande att han, på grund av den nämnvärda kvarvarande distansen, inte kan se de steg vi faktiskt tagit.

M: -I övrigt så betyder en viss person en hel del, bl a i rollen som en alltjämt idog och välklädd publik: Göteborgs bäste klubbarrangör, direktör Johan Helmstad på Join our Club.

Musik enligt Jerry ger sig på det här med att vara populistisk ett slag.
Och listor är ju alltid popis.
Så här kommer Daniel och Mikaelas listor över vad som inspirerar dem. Och som inte har med musik att göra.
Daniel först.

D: -Hm. Musiken är helt oberoende av allt annat i mitt fall. De idéer som jag jobbar efter har ingen koppling till något annat än min musikaliska ram. Meeen, jag kan lista inspirerande saker ändå.

1. Språk.. jag älskar att man kan uttrycka samma sak på så många vis. Att uttrycka någonting helt begripligt fast på att nytt vis gör mig småkär. Ordvitsar är upplyftande också. Frivilliga eller ofrivilliga. Typ: "Analsex känner jag mig kluven inför... av princip känns det fel samtidigt som jag tänder på skiten."

2. Att skämtsamt påpeka brister hos de jag tycker om... jag vet inte varför men det är uppfyllande.

3. Mikaelas mål och planer... hon är en driven politiker, organisatör och musiker som siktar högt. Det är vackert.

4. Att håna TV:n... det finns ingen bättre söndagssyssla. Det tänder gnistor när vi i tag team massakrerar något av våra favoritprogram (CSI, mest).

5. Månskenspromenader i skogen.. nä, nu ljög jag.

Och så tar vi Mikaelas lista.

1. Våra trummaskiner. Själva utformningen av maskinerna och känslan av rattandet är gött.

2. Vår relation. Det betyder mycket att jobba ihop som en del av vår vardag, att ha en gemensam studio i lägenheten.

3. Konceptet som vi arbetar efter, där vi gör låtar till hälften och sedan låter någon annan sångare slutföra det och utveckla den i en helt annan riktning än vad vi skulle gjort. Det är grymt inspirerande att bli positivt överraskad gång på gång.

4. Att bryta med min klassiska skolning och tidigare halvtorra elitism är i sig en inspiration för att göra skum, ful eller simply enkel musik.

5. Mysiga hemmakvällar.



Resultatet av alla dessa källor till inspiration kan man alltså se och höra på Cosy den goes Hemlig på fredag.

Själv har jag bara en fråga till:

J: -Vad skall man ha för kläder på sig på fredag när ni spelar? Jag är väldigt rådvill....

Daniel: -Något färgglatt. Inget svart eller vitt.

Mikaela: -Tänk tweed.



Ja, ni som är på plats kan ju kolla på fredag om jag följer de råden.
Jag är iallafall grymt förväntansfull inför konserten.
Det bör du också vara...och du...och du där borta!


Tillsist:
Blev det plötsligt höst nu?


Jerry Boman

Som ni aldrig hört den förut.

Förra måndagen var jag i Gamlestan och lyssnade på De Vahl, Lekman och Maher Shalal Hash Baz. Nu har den snälle Jens lagt upp en liten fil på sin hemsida, från konserten i Gamlestan, där man kan se sistnämda band spela "Black Cab".
Makalöst är bara förnamnet!

Jag förstår att Jens säger sig pinkat i brallorna!

Svaret på gåtan.

Tänk er att du sitter på en fest. Du känner inte alla som är där, men alla är på samma våglängd. Alla vill ha kul utan att prestera något. Utan att känna någon press, nästan all musik kan man lägga på.
Klubb Populär är verkligen allt det där. Efter flertalet besök börjar jag nu komma närmare svaret om varför det är så bra och skönt där på baksidan.
För det första så försöker Anders, Mattias och gänget inte skapa någon uppdiktad stämning. De vet att det är folket i en lokal som gör festen. De ger oss bara verktygen för att ha det bra. Det är inga tomma luftslott till inredningsdesign. Inga upphypade metahits i högtalarna. Här går man på känsla. Och som de gör det!
Att gång på gång dra på en Håkan låt efter bandet är ju bara så himla skönt! Alla är direkt med! Säg vad ni vill men vi gillar ju Håkan. Och Timos senaste är en riktig explosion på golvet.



Ja just det det var ett band igår med, Le Mans.
Jag vet inte ens om jag skall slösa några rader på dem, de var riktigt dåliga. En påse attityd men inget bakom. Det lät gammal kass gothrock med vassröst. Jag såg badet 2004 och minns faktiskt inte att de var så här dåliga. Fast Kris Le Mans har en bra röst.
Anders förklarade att det inte var hans bokning, tydligen hade Storan någon gång lovat bandet en spelning och Anders är en för snäll kille. Var inte så snäll något mer! Le Mans var ett lågvattensmärke.
Tillbaka till musiken igen. Kvällen slutar alltid med det klassiska fenomenet "tryckare". Denna kväll med magnifika "Shoreline" i Anna Ternheims tappning. Makalöst härligt och jag blev helt varm. Hoppas men dansparter blev det samma.

Annars var det en rätt konstig kväll igår. Jag blev påhoppad från både höger och vänster, folk verkar ha retat sig på vad jag skrivit och sagt. Men jag tror nog att vi alla redde ut allt och ni skall veta att jag verkligen inte vill såra eller skada någon.
Jag kan sammanfatta det så här: Jag tycker Hemliga klubben är en toppen tillställning och wresling kanske ändå inte handlar om våld.

Finast var surfpoparen och flickvän som firade 6 månader tillsammans under kvällen. De mötes där på baksidan. Kanske hjälpte musiken till den gången.

Det största var ändå att jag lärde känna en av nattens prinsessor. Kanske hjälpte musiken till denna gången med.


Tillsist:
Hur kommer det sig att taxi från Järntorget upp på berget ena kvällen kostar runt 60 spänn och nästa över 80? Med samma bolag!
Jag tror inte bolaget med den klämmige gubben på sidan är så ärliga som de vill få oss att tro. Nästa gång tar jag svarttaxi, då vet jag iallafall att man blir lurad.

Killen med gitarren hos killen med frisyren.

Smått absurt men:
Mitt i natten i kväll kan man, hör och häpna, lyssna och se på José González i "Conan O´Brien". Det hela händer i TV4 Plus klockan 00.00.
Så det är bara att gå hem tidigt ikväll. Eller så håller du dig och ser allt sist av alla på måndag klockan 16.20 i samma kanal.

Tänk vad en reklamfilm kan göra.

Jerry Boman

Vad tar ni för låten där i fönstret?

Förändrar ditt sätt att se på musik.

Just nu håller auktionshuset Bukowskis vårvisning av prylar som skall krängas. Det är högt och lågt men mest är det svindyrt. Bland det dyraste är en blå tavla av Lucio Fontana. Där är utgångsbudet mellan åtta och tio miljoner. Vi snackar om en blå tavla som han har skurit sönder. Men den har sin charm den där tavlan, den väcker tankar. Om den inte var så herrans dyr skulle jag gärna ha den hemma.
Men frågan är om den är värld bort emot tio stora lakan?

Om man nu skulle kunna ropa in musik på Bukowskis, vad skulle det kosta då? Jag pratar inte om nerladdning utan att verkligen köpa en låt. Att hela tiden ha den hemma och visa upp den. Det är ju inte fysiskt möjligt men om det var det, vad skulle man betala? Och hur skulle man prissätta?
Om man skall gå efter hur det kluras inom auktionsvärlden när det gäller konst så borde musik som är banbrytande, nyskapande, väldigt egen och särpräglad kosta mest. Låten bör vara först med något nytt och artisten skall tänka i helt nya banor. Att det låter bra/ser bra ut spelar faktiskt inte någon jätteroll. För smaken är olika och den är svår att sätta pris på eller hur?

Om jag nu verkligen tänker efter på hur japanska Maher Shalal Hash Baz konsert, på gamla Göteborgs Arbetarteater (numera Kulturhuset Underjorden), var igår så skulle den helt klart kvala in i ”kostar många stora lakan” kategorin. För det som Maher Shalal Hash Baz gör har du garanterat inte sett/hört/känt förut.
De första minuterna drar publiken mest efter andan. Det går inte att förhålla sig på något annat sätt än tystnad och…förundran. Ett organiserat kaos med toner för miljoner som suger in all luft i lokalen. Jag blir helt överrumplad. Det hade jag inte väntat mig alls, det gick inte att vara förberedd.
Efter en stund har man sakta börjat filtrera intrycken. Och så börjar man skratta. Inte som man skrattar åt en gammal Nils Poppe rulle utan mer det där ”-Va fan” skrattet. Fast i skrattet finns också ”Det gör ju allt rätt ändå, så skönt”.

För Maher Shalal Hash Baz låter som ditt första band i replokalen. Just precis när ni lärt er lite grann men fortfarande blir helt lyckliga om riffet sitter där det ska. Det går inte att klappa takten till er musik för den rinner er ur händerna just som den uppstår. Det är otight och väldigt obehagligt att lyssna på.
Fast japanerna är inte ditt första band. De har ändå något mer där inne. För ibland glimmar det till och då som ljuset av tusentals diamanter. När plötsligt den där lilla melodin sitter. När alla , melodikan/trummorna/gitarren/trumpeten/saxofonen/fagotten/sången spelar i samma lag. Om så än bara för tjugo sekunder. Då är Maher Shalal Hash Baz det bästa du hört i livet. Det är sångerna från dina innersta drömmer.

Tyvärr så uppenbarar sig de här diamanterna alldeles för sällan. Mellan det bländade ljuset är det inte ens svart, det är helt grått. Eller genomskinligt.
Men om jag skulle köpa det japanska gänget skulle jag nog få pynta väldigt väldigt mycket. Fast det skall jag inte. För jag kan inte ta det till mig. På samma sätt som en massa människor aldrig kommer att förstå sig på fantastiska Khonnor. Men en sak vet jag, Maher Shalal Hash Baz förändrar ditt sätt att se på musik.
Efter konserten sitter jag bara och tänker på hur de fick ur sig allt det där. De lirade säkert 40 låtar, några bara 20 sekunder långa. Men alla var helt egna och du har aldrig hört dem förut.

Jo, förresten en låt hade vi alla hört förut. Black Cab. Visst, japanerna gav sig på Jens Lekmans fantastiska pärla. Fast mest blev det bara humor på riktigt just då, men Jens så ut att spricka av stolthet där han stod vid sidan av scenen. För även om det blev lite humoristiskt så var det rätt bra tolkning. Och den fysiska liknelsen av Lekman på scen var klockren!
Bäst var en låt som verkade heta ”Kidney”. Galet rolig text! Och så extranumret med ljud effekter till människa, lejon, tjur och örn från gitarren. Hur det lät? Det går inte att förklara…


En röst man vill ha.

Just Jens Lekman fick denna kväll agera förband. Som vanligt gör han det väldigt bra. Med några nya låtar och sin röst som är Göteborgs bästa. Jag har innan sagt att jag vill ligga med Irene-Bobbys röst men jag vill jag nog gifta mig med Lekmans röst. Jag tröttnar aldrig. Den är så stor, så stor. Mycket större än hela Kortedala.


Fyller allt det svarta.

Innan Lekman stod på scen fick jag mig en bra dos Erik De Vahl igen. Väldigt, väldigt fint. Fast om jag skall vara ärlig så var det bättre i fredags. Vi i publiken kanske inte var den bästa på att en måndagskväll ta tillvara på De Vahls stämningar. Och vad du än säger Erik, jag tänker på Lennon när jag hör dig. Ta det som en komplimang.


Tillsist:
Jag läser att det fixas med en film om Kurt Cobain. Denna gång skall det bygga på en mängd intervjuer som gjordes fram till bara ett år innan han tog sitt liv. Man utlovar att filmen skall skildra Cobains liv som han själv såg det.
Jag vet inte om jag vill se det livet.

Och så ett meddelande till de personer som pratade dumt bakom min rygg. Jag hörde er och jag försökte inte alls se dryg ut. Om det var meningen att jag skulle känna igen er, så gjorde jag det tyvärr inte. (jag är väldigt, väldigt dålig på ansikten) Jag var bara lite trött och tyckte det tog väl lång tid innan konserterna började. Istället för att prata om mig, så prata med mig. Det blir så mycket roligare då.


PS Det är vår vid Masthuggstorget! DS

Jerry Boman

Jag säger nej.

Nu blir det väl någon form av halshuggning men jag förstår verkligen inte varför Morrissey fortfarande sitter på guldpedistal. Alltså killen har gjort några helt brillianta låtar men nu…Nej. Låtarna från senaste skivan är bara svulstiga, stadium monster. Allt är stort och större.
Han häcklar artister som Robbie Williams, fast skall sanningen fram så är han nästan där själv. Jag börjar tro att framträdandet i Bingolotto inte är ett slag av ironi utan bara smart marknadsföring.
Allt känns så krystat medvetet. Om man tänker på det, vad är det fantastiska med texten ”Life is a pigsty”?
Jag börjar verkligen tvivla. Det kan ju likaväl vara en text skriven av samma snubbar som gör låtar till Spears, Westlife eller Roger Pontare. Fast de kanske har haft en dålig dag just då.
Men det känns bara så uträknat. ”-Nu skriver jag så här så kan alla missförstådda, arga och skitförbannade ta det till sig”.

Kanske är jag bara skadad av all genomkommersiell musik som alla skiter ur sig.
Kanske har jag bara fattat nuvarande Morrissey helt fel.
Kanske har han svin ont här och där. Men det kommer då inte fram på Scandinavium under lördagskvällen. Killen släntrar mer runt på scen och det liknar Elvis när han 1973 glider runt på en scen i Hawaii. Det finns en punkt när artister verkar förstå att de är kungar och inte riktigt kan hantera det. De vet att folk skriker bara de lyfter armen. Varför då göra mer än att bara lyfta armen?

Men nu fanns det ju höjdpunkter i ishallen. Första ” First of the gang to die” slår hårt redan på huvudet, och The Smiths ”Girlfriend in a coma” visar om inte annat snubben är ett geni. Och när han presenterar sig som ”Tommey Koerberg” är det roligare än alla Schyffert som finns.

Det hela slutar i alla fall med en lite fadd känsla. Efter dryga tio skivor är det dags att kamma ner luggen och åka hem Steven.

Tillsist:
Varför börjar folk sjunga hejaramsor så fort de är i en idrottshall?
”Morrissey, Morrissey¸ Morrrrrrisseeeeeey”!
Roligt då med svaret från scen ”Yes Yes Yes Yeeeeeees!.

Också undar jag har fasiken han gjorde för att svettfläcken på skjortan skulle forma ett hjärta på ryggen? Morrissey kanske är lite övernaturlig ändå...

Nu skall vi se om jag tar mig till Gamlestan idag och kollar in Jens Lekman, Erik De Vahl, Maher Shalal Hash Baz, Shiu-Yeung Hui och Ma-on. Kan bli bra.

Jerry Boman

Morrissey, vad ligger det nu igen?

Det kunde slutat i totalhaveri. Innan det ens startat.
Jag försökte ta vagn 11 mot Kortedala. Tyvärr pekade Guds elaka finger på just den vagnen och fixade så allt som kunde sinka den gjorde det. Det var växlar som stod fel, det var kö och det var sirap i motorn. Resan tog nog dubbelt så lång tid som den skulle...att jag sedan alltid är sen och hela tiden lyckas ta sista möjliga vagn hör ju inte hit. Jag hade ju räknat på det, precis hur jag skulle hinna.
Som tur var så fick vagnen fart i slutet och jag hann komma in på Cosy den innan dörrarna stängdes. För på Cosy är det inte öppet hela tiden utan bara mellan några klockslag. Jag hann innanför dörren med några minuter tillgodo...

Väl inne var det kända ansikten och okända. Men stämningen var väldigt vänlig som vanlig, här är vi alla på samma nivå. Oavsett ålder, kön, jobb eller hårfärg. Det är så här släktkalas bör vara. Mattias är överhuvud och ständigt glad. Man riktigt ser hur han myser, kanske för han numera kan slappna av under Cosy den kvällarna eftersom han inte längre bjuder in oss till sin lägenhet utan tar in på Hemliga klubbens lokaler. Men det förändrar inte det faktum att det här är världens bästa ställe/fest att vara på!


Jens filmar Jens.

Som vanlig hade Mattias fixat fram "den bästa live musiken". Först smög Kattmusik fram. Jens Östlund kommer från Stockholm och kan prata japanska. Jag vet inte om just det japanska påverkar honom, men musiken är väldigt väldigt vacker. Visst det låter lite som världens trevligaste Kortedalabo Jens Lekman. Fast det verkar vara lite mer på allvar, där Lekman är finurlig och man inte vet om han skojjar med oss så ger Östlund en mer riktig bild av vad som händer. Det är en lite svartare känsla.
Och som av en händelse så hittar jag även Kortedala-Jens framför scen. Han är väldigt trevlig och spelar in hela Kattmusiks konsert på sin kamera.


Så älvorna kommer fram.

Akt två i Cosy dens indieteater är Erik De Vahl. Senast jag såg den begåvade göteborgaren var han förband åt Kortedala-Jens på Storan. Den gången krånglade tekniken men det blev väldigt fint ändå under det vackra taket.
För även om Kattmusik var väldigt vackert så spelar Erik i en egen liga. Jag blir helt varm och kroppen lindas in i bomull. Det enda jag får ur mig är "Hummmmmm". Det slänger hit och dit mellan väggarna, ljudet av en soluppgång. Jag färdas tillbaka till apstadiet och blir ett lallande barn.
Det skulle kunnat vara John Lennons kusin det här. Ni vet när Lennon slutade göra pop och mera gick på känslorna. Musiken skulle vi fått tag i genom att rota igenom en gammal byrå med rullband.
Också mitt i musiken så dansar älvorna.

Kvällen fortsätter ett tag till efter att Erik lämnat scenen. Jag försöker få Kortedala-Jens att ringa efter honom så han kan spela några låtar till, men det lyckas inte.

Tillsist:
Jag hatar att gå till frisören. Det blir alltid fel. Och så är det väldigt jobbigt att prata med frisörer, de liksom utgår från vissa förutfattade meningar om vad man vill prata om. Ta mig till exempel. En kille, runt tjugoelva som stegar i genom dörren. Genast tar frisören upp sin lilla bok och kollar av. "Hummm nu skall vi se...japp han skall man prata sport med"
"Nå, hur tror det går för Frölunda?"
Tyvärr är jag en total sport analfabet så samtalet blir det inte mycket med. Och då vet inte frisören vad hon/han skall göra utan det blir tyst. Det finns liksom ingen plan två om sport snacket inte funkar med en kille på tjugoelva.
Frisören försöker:
"Jaha vad skall du hitta på i helgen då?"
"Ja jag tänkte gå på Morrissey"
"Jaha....vad ligger det?"
Slut på samtal.

Jerry Boman