Morrissey, vad ligger det nu igen?

Det kunde slutat i totalhaveri. Innan det ens startat.
Jag försökte ta vagn 11 mot Kortedala. Tyvärr pekade Guds elaka finger på just den vagnen och fixade så allt som kunde sinka den gjorde det. Det var växlar som stod fel, det var kö och det var sirap i motorn. Resan tog nog dubbelt så lång tid som den skulle...att jag sedan alltid är sen och hela tiden lyckas ta sista möjliga vagn hör ju inte hit. Jag hade ju räknat på det, precis hur jag skulle hinna.
Som tur var så fick vagnen fart i slutet och jag hann komma in på Cosy den innan dörrarna stängdes. För på Cosy är det inte öppet hela tiden utan bara mellan några klockslag. Jag hann innanför dörren med några minuter tillgodo...

Väl inne var det kända ansikten och okända. Men stämningen var väldigt vänlig som vanlig, här är vi alla på samma nivå. Oavsett ålder, kön, jobb eller hårfärg. Det är så här släktkalas bör vara. Mattias är överhuvud och ständigt glad. Man riktigt ser hur han myser, kanske för han numera kan slappna av under Cosy den kvällarna eftersom han inte längre bjuder in oss till sin lägenhet utan tar in på Hemliga klubbens lokaler. Men det förändrar inte det faktum att det här är världens bästa ställe/fest att vara på!


Jens filmar Jens.

Som vanlig hade Mattias fixat fram "den bästa live musiken". Först smög Kattmusik fram. Jens Östlund kommer från Stockholm och kan prata japanska. Jag vet inte om just det japanska påverkar honom, men musiken är väldigt väldigt vacker. Visst det låter lite som världens trevligaste Kortedalabo Jens Lekman. Fast det verkar vara lite mer på allvar, där Lekman är finurlig och man inte vet om han skojjar med oss så ger Östlund en mer riktig bild av vad som händer. Det är en lite svartare känsla.
Och som av en händelse så hittar jag även Kortedala-Jens framför scen. Han är väldigt trevlig och spelar in hela Kattmusiks konsert på sin kamera.


Så älvorna kommer fram.

Akt två i Cosy dens indieteater är Erik De Vahl. Senast jag såg den begåvade göteborgaren var han förband åt Kortedala-Jens på Storan. Den gången krånglade tekniken men det blev väldigt fint ändå under det vackra taket.
För även om Kattmusik var väldigt vackert så spelar Erik i en egen liga. Jag blir helt varm och kroppen lindas in i bomull. Det enda jag får ur mig är "Hummmmmm". Det slänger hit och dit mellan väggarna, ljudet av en soluppgång. Jag färdas tillbaka till apstadiet och blir ett lallande barn.
Det skulle kunnat vara John Lennons kusin det här. Ni vet när Lennon slutade göra pop och mera gick på känslorna. Musiken skulle vi fått tag i genom att rota igenom en gammal byrå med rullband.
Också mitt i musiken så dansar älvorna.

Kvällen fortsätter ett tag till efter att Erik lämnat scenen. Jag försöker få Kortedala-Jens att ringa efter honom så han kan spela några låtar till, men det lyckas inte.

Tillsist:
Jag hatar att gå till frisören. Det blir alltid fel. Och så är det väldigt jobbigt att prata med frisörer, de liksom utgår från vissa förutfattade meningar om vad man vill prata om. Ta mig till exempel. En kille, runt tjugoelva som stegar i genom dörren. Genast tar frisören upp sin lilla bok och kollar av. "Hummm nu skall vi se...japp han skall man prata sport med"
"Nå, hur tror det går för Frölunda?"
Tyvärr är jag en total sport analfabet så samtalet blir det inte mycket med. Och då vet inte frisören vad hon/han skall göra utan det blir tyst. Det finns liksom ingen plan två om sport snacket inte funkar med en kille på tjugoelva.
Frisören försöker:
"Jaha vad skall du hitta på i helgen då?"
"Ja jag tänkte gå på Morrissey"
"Jaha....vad ligger det?"
Slut på samtal.

Jerry Boman