Jag säger nej.



Nu blir det väl någon form av halshuggning men jag förstår verkligen inte varför Morrissey fortfarande sitter på guldpedistal. Alltså killen har gjort några helt brillianta låtar men nu…Nej. Låtarna från senaste skivan är bara svulstiga, stadium monster. Allt är stort och större.
Han häcklar artister som Robbie Williams, fast skall sanningen fram så är han nästan där själv. Jag börjar tro att framträdandet i Bingolotto inte är ett slag av ironi utan bara smart marknadsföring.
Allt känns så krystat medvetet. Om man tänker på det, vad är det fantastiska med texten ”Life is a pigsty”?
Jag börjar verkligen tvivla. Det kan ju likaväl vara en text skriven av samma snubbar som gör låtar till Spears, Westlife eller Roger Pontare. Fast de kanske har haft en dålig dag just då.
Men det känns bara så uträknat. ”-Nu skriver jag så här så kan alla missförstådda, arga och skitförbannade ta det till sig”.

Kanske är jag bara skadad av all genomkommersiell musik som alla skiter ur sig.
Kanske har jag bara fattat nuvarande Morrissey helt fel.
Kanske har han svin ont här och där. Men det kommer då inte fram på Scandinavium under lördagskvällen. Killen släntrar mer runt på scen och det liknar Elvis när han 1973 glider runt på en scen i Hawaii. Det finns en punkt när artister verkar förstå att de är kungar och inte riktigt kan hantera det. De vet att folk skriker bara de lyfter armen. Varför då göra mer än att bara lyfta armen?

Men nu fanns det ju höjdpunkter i ishallen. Första ” First of the gang to die” slår hårt redan på huvudet, och The Smiths ”Girlfriend in a coma” visar om inte annat snubben är ett geni. Och när han presenterar sig som ”Tommey Koerberg” är det roligare än alla Schyffert som finns.

Det hela slutar i alla fall med en lite fadd känsla. Efter dryga tio skivor är det dags att kamma ner luggen och åka hem Steven.

Tillsist:
Varför börjar folk sjunga hejaramsor så fort de är i en idrottshall?
”Morrissey, Morrissey¸ Morrrrrrisseeeeeey”!
Roligt då med svaret från scen ”Yes Yes Yes Yeeeeeees!.

Också undar jag har fasiken han gjorde för att svettfläcken på skjortan skulle forma ett hjärta på ryggen? Morrissey kanske är lite övernaturlig ändå...

Nu skall vi se om jag tar mig till Gamlestan idag och kollar in Jens Lekman, Erik De Vahl, Maher Shalal Hash Baz, Shiu-Yeung Hui och Ma-on. Kan bli bra.

Jerry Boman

Inga kommentarer: