Vad tar ni för låten där i fönstret?

Förändrar ditt sätt att se på musik.

Just nu håller auktionshuset Bukowskis vårvisning av prylar som skall krängas. Det är högt och lågt men mest är det svindyrt. Bland det dyraste är en blå tavla av Lucio Fontana. Där är utgångsbudet mellan åtta och tio miljoner. Vi snackar om en blå tavla som han har skurit sönder. Men den har sin charm den där tavlan, den väcker tankar. Om den inte var så herrans dyr skulle jag gärna ha den hemma.
Men frågan är om den är värld bort emot tio stora lakan?

Om man nu skulle kunna ropa in musik på Bukowskis, vad skulle det kosta då? Jag pratar inte om nerladdning utan att verkligen köpa en låt. Att hela tiden ha den hemma och visa upp den. Det är ju inte fysiskt möjligt men om det var det, vad skulle man betala? Och hur skulle man prissätta?
Om man skall gå efter hur det kluras inom auktionsvärlden när det gäller konst så borde musik som är banbrytande, nyskapande, väldigt egen och särpräglad kosta mest. Låten bör vara först med något nytt och artisten skall tänka i helt nya banor. Att det låter bra/ser bra ut spelar faktiskt inte någon jätteroll. För smaken är olika och den är svår att sätta pris på eller hur?

Om jag nu verkligen tänker efter på hur japanska Maher Shalal Hash Baz konsert, på gamla Göteborgs Arbetarteater (numera Kulturhuset Underjorden), var igår så skulle den helt klart kvala in i ”kostar många stora lakan” kategorin. För det som Maher Shalal Hash Baz gör har du garanterat inte sett/hört/känt förut.
De första minuterna drar publiken mest efter andan. Det går inte att förhålla sig på något annat sätt än tystnad och…förundran. Ett organiserat kaos med toner för miljoner som suger in all luft i lokalen. Jag blir helt överrumplad. Det hade jag inte väntat mig alls, det gick inte att vara förberedd.
Efter en stund har man sakta börjat filtrera intrycken. Och så börjar man skratta. Inte som man skrattar åt en gammal Nils Poppe rulle utan mer det där ”-Va fan” skrattet. Fast i skrattet finns också ”Det gör ju allt rätt ändå, så skönt”.

För Maher Shalal Hash Baz låter som ditt första band i replokalen. Just precis när ni lärt er lite grann men fortfarande blir helt lyckliga om riffet sitter där det ska. Det går inte att klappa takten till er musik för den rinner er ur händerna just som den uppstår. Det är otight och väldigt obehagligt att lyssna på.
Fast japanerna är inte ditt första band. De har ändå något mer där inne. För ibland glimmar det till och då som ljuset av tusentals diamanter. När plötsligt den där lilla melodin sitter. När alla , melodikan/trummorna/gitarren/trumpeten/saxofonen/fagotten/sången spelar i samma lag. Om så än bara för tjugo sekunder. Då är Maher Shalal Hash Baz det bästa du hört i livet. Det är sångerna från dina innersta drömmer.

Tyvärr så uppenbarar sig de här diamanterna alldeles för sällan. Mellan det bländade ljuset är det inte ens svart, det är helt grått. Eller genomskinligt.
Men om jag skulle köpa det japanska gänget skulle jag nog få pynta väldigt väldigt mycket. Fast det skall jag inte. För jag kan inte ta det till mig. På samma sätt som en massa människor aldrig kommer att förstå sig på fantastiska Khonnor. Men en sak vet jag, Maher Shalal Hash Baz förändrar ditt sätt att se på musik.
Efter konserten sitter jag bara och tänker på hur de fick ur sig allt det där. De lirade säkert 40 låtar, några bara 20 sekunder långa. Men alla var helt egna och du har aldrig hört dem förut.

Jo, förresten en låt hade vi alla hört förut. Black Cab. Visst, japanerna gav sig på Jens Lekmans fantastiska pärla. Fast mest blev det bara humor på riktigt just då, men Jens så ut att spricka av stolthet där han stod vid sidan av scenen. För även om det blev lite humoristiskt så var det rätt bra tolkning. Och den fysiska liknelsen av Lekman på scen var klockren!
Bäst var en låt som verkade heta ”Kidney”. Galet rolig text! Och så extranumret med ljud effekter till människa, lejon, tjur och örn från gitarren. Hur det lät? Det går inte att förklara…


En röst man vill ha.

Just Jens Lekman fick denna kväll agera förband. Som vanligt gör han det väldigt bra. Med några nya låtar och sin röst som är Göteborgs bästa. Jag har innan sagt att jag vill ligga med Irene-Bobbys röst men jag vill jag nog gifta mig med Lekmans röst. Jag tröttnar aldrig. Den är så stor, så stor. Mycket större än hela Kortedala.


Fyller allt det svarta.

Innan Lekman stod på scen fick jag mig en bra dos Erik De Vahl igen. Väldigt, väldigt fint. Fast om jag skall vara ärlig så var det bättre i fredags. Vi i publiken kanske inte var den bästa på att en måndagskväll ta tillvara på De Vahls stämningar. Och vad du än säger Erik, jag tänker på Lennon när jag hör dig. Ta det som en komplimang.


Tillsist:
Jag läser att det fixas med en film om Kurt Cobain. Denna gång skall det bygga på en mängd intervjuer som gjordes fram till bara ett år innan han tog sitt liv. Man utlovar att filmen skall skildra Cobains liv som han själv såg det.
Jag vet inte om jag vill se det livet.

Och så ett meddelande till de personer som pratade dumt bakom min rygg. Jag hörde er och jag försökte inte alls se dryg ut. Om det var meningen att jag skulle känna igen er, så gjorde jag det tyvärr inte. (jag är väldigt, väldigt dålig på ansikten) Jag var bara lite trött och tyckte det tog väl lång tid innan konserterna började. Istället för att prata om mig, så prata med mig. Det blir så mycket roligare då.


PS Det är vår vid Masthuggstorget! DS

Jerry Boman