Våga vara mes och du blir modig.

A heap of mesar.


Jag är en mes.
Du också. Och du där framför pelaren också.
Mads Mikkelsen är en mes.
Göran Johansson är en mes.
Till och med Peter Forsberg är en mes.
Innerst inne.

Skillnaden på oss i jämförelse med Martin och Martin (och de andra) i Sibiria är att
de vågar stå för mesigheten. Sjunga ut den och vifta med den inför alla andra.
"-Hej, hallå, kolla här står minst två mesar!"
Men fortsätter de vara mesar då, när de sänder ut sina mesvibbar i hela lokalen, eller blir det helt plötsligt modiga?


Så var man där på baksidan igen. Som egentligen borde vara framsidan. Men Storan försöker nog ändå hålla liv i "Porten mot Avenyn". Skit samma egentligen, huvudsaken är att det spelas bra musik.
Förra gången blev jag lite besviken på bandet, Surrunded. Men musiken som spelades därimellan var super.

Utan att överdriva speciellt mycket så har Klubb Populär blivit precis som namnet antyder, populär. Den här lördagen hittar man synthprinsesan som brukar spela med Jens där. Man hittar en halvan av My darling YOU! på dansgolvet, man får en kram av Bergsjö-lägenhets-fests-guden och man hittar sina allra bästa vänner där. Även den långe/ståtlige/trevlige wrestling inovatören, i fin jacka, hittar jag i trappan. Samt en och annan nöjeskrönikör och diverse bandmedlemmar från några av stadens bästa band just.
Det är en kväll då alla är på plats och det känns bra, för den musik som vi får lyssna på är så bra, så bra.

Sibiria kommer inte att gå till historien som världens bästa band på scen. Nej, snarare som det stelnade bandet med de minimala rörelserna. Det är lite skandinavisk design över uttrycket.
Det kan man ju ha invändningar mot, jag brukar skrika högt och inte gilla sånt alls, men här tycker jag att det inte gör något.
Okej, jag kan förklara denna "vända kappan efter vinden" mentalitet som drabbat mig.
Sibiria kan inte framföra sina helt fantastiska låtar på något annat sätt, det hade bara blivit pajaserier. Hur sjunger man "i tusen år har jag legat utanför din dörr som en hund" och dansar runt?
Ibland, vänner, ibland är det visuella uttrycket helt underordnat texterna och det är i texterna som Sibiria lever. Martin, med sin turkosa gitarr, kommer att gå till den svenska musikhistorien som en av våra största textförfattare. Han sätter den ängslige gymnasieeleven i glasbur och hänger ut alla hans/hennes tankar.

Då är man modig. Fast man är en mes.
Mycket modigare än Göran, Peter och Mads.


Tillsist:
Det var tydligen precis som några i filmfestival-tältet befarade. När Jens Lekman spelade hade de ingen bassist. Och de kom på det en timme innan konserten. Fast vad gör det när resten av gänget var strålande bra.

Ikväll är det så dax för en lite större konsert, Depeche Mode. Och jag är faktiskt mer nervös för det än inför en hockyfinal. Kul att de kan använda den där fula oranga burken till något vettigt.

Jerry Boman
som skrev det här mitt under oshockyfinalen...