Eftertänksamhet om hängivenhet.


Stort band långt borta.

Det handlar som vanligt mycket om nostalgi när det pratas om Depeche Mode. Jag har också stått där i ringen och försökt mig på den svenska varianten av Mikis Theodorakis zorba-dans : "Just Can't Get Enough"-dansen. Den gick ut på att alla på skoldiscot stod i en cirkel och hoppade runt i takt till låten, samtidigt som man sjung med på låsas engelska. Fast någon förklarade vad de där mystiska orden betydde på svenska så fattade jag aldrig vad det var man inte fick nog av. Jag var ju bara strax över tio eller något liknade. Länge trodde jag att det var själva "Just Can't Get Enough"-dansen man inte fick nog av.
De flesta som var i Scandinavium igår verkade ha varit runt 16-17-18 på den tiden, och förstod nog precis vad de inte fick nog av... då.

Nu skall jag lära er något. Det finns band som man faktiskt aldrig får tala illa om. Eller det får man, men man kan aldrig på ett rakt och riktigt sätt diskutera bandets eventuella kvalitet med "Ett riktigt fan". Då har man "inte koll".
Fansen kan vi kalla "En-bands-fan". Bandet blir därför refererat till "Bandet".
Ni vet de där pågarna och jäntorna som bara gillar ett band. Jättemycket gillar de det bandet. Som så totalt gått upp i det där bandet och har alla skivor (inklusive den där lp:en med bildtryck).
Depeche Mode är ett sådant "en bands fan" band. Det finns alltså en hel hög med folk som har alla skivor och som "gillar Depeche". Även de som inte har alla skivor säher med eftertryck att de "gillar Depeche".

Inget ont i att gå in för en sak hårt. Jag gillar alla som gör det, oavsett om det gäller frimärken med bara osmedaljörer eller små tåg som är röda.
Problemet är bara det att dessa människor kan ha lite svårt att se saker...skall jag kalla det "med öppna ögon"?
Jag vet att jag målar in mig i ett hörn, eftersom jag är likadan själv när det gäller min lilla indiepop värld. Men till mitt försvar vill jag säga att jag gillar en hel bunt med band. Och ofta byter jag ut banden när de inte längre håller måttet eller om jag helt enkelt tröttnar.

Om vi nu med detta i bakhuvudet tar oss an söndagskvällens händelse, Depeche Mode. Här har vi ett band som hållit på sedan John Lennon sköts till döds och som har gjort en hel rad med "överjävliga" låtar. De har med andra ord alla chanser att kamma hem applåderna hur lätt som helt.
Och tro mig, de försöker. Det är en show som är väldigt vacker och snygg.
En hel bunt med tvapparater, "very big size", med det senaste ljuset. Det är en järnboll med lampor och rulltexter. Fina amaturer som blinkar och åker upp och ner med mera med mera... Musiken och hela paketet bildar en fin enhet.

Ändå saknar jag något. Ibland är Dave Gahan mystiskt slätstruken. Jag fattar att det är svårt att hålla känslan uppe på en världsturné. Smaka på ordet, "världsturné", så fattar ni vad jag menar.
Men det är ändå deras jobb. Vi som står i publiken får ju bara denna chans att se bandet, kanske på flera år. Det måste folket på scen tänka på.
Ibland tänder det dock till, inte bara i "hitlåtar", utan även i lite mera anonyma spår. Det blir väldigt tydligt att DM är en maskin, en maskin som skall dra in pengar. Då kanske man ibland får lira låtar som man inte känner för till hundra procent. Allt för att blidka mamon.

Riktigt tråkigt, för att inte säga Chalmerspretatiöst, blir det när David ger micken till Martin Gore. Från sex till gråtande gosedjur på mindre än en trumtakt. Visst, han sjunger fint/har fina fjädrar på ryggen men oj vilket pekoral.
Jag gillar Gahans sexighet. Det finns en glimt i hans öga och en självdistans i hans sätt att vara. Något som Gore verkar sakna.
Fast jag gillar inte Gahans överdrivet "stadiumrockiga" sätt att skrika "Yeah" i tid och otid. Inte heller hans vana att ställa sig i "Jesusposen", ni vet den där man står still och sträcker ut armarna rakt ut åt sidorna.

Nu får ni inte tro att jag är helt tokbesviken på den här konserten, inte alls. Jag fick rysningar flera gånger under kvällen och någon gång fick jag ett fånigt leende på läpparna. DM har ju gjort så mycket bra, som satt spår i väldigt mycket av synthmusiken. Och jag är ju mer "synthare" än "hårdrockare" i allfall. "Everything Counts" blir tillslut en fin allsång, saker som bara kan hända när man samlar flera tusen människor framför samma band. Även jag kan gilla sånt.

På slutet måste jag bara berömma de som gjorde det visuella. Jag tror aldrig jag har sett något bättre! Det var kameror överallt och perfekt synkronisering. Som om det skapades en musikvideo live. Topklass!

Tillsist:
Det är först när man ser andra människor göra som en själv som man förstår hur löjlig man egentligen är. Den här kvällen såg jag en massa killar med blont krulligt hår som hade rakat sig på sidorna. -Just like Gore... Då fattar man hur löjlig man var när man gick runt med en stjärna under ögat på en festival...Eller så kanske vi bara är/var hängivna.

Så var det roligt att få se hur tiden kan ändra människor olika, jag har redan nämt Gahans sexighet. Andrew Fletcher är däremot en trivselrund liten gubbe numera. Fast han ser jäkligt glad ut där bakom synthen!

Jerry Boman
som inte ens nu tatuerar in ett tillägg på armen. Men "Synthpop" kanske hade sett bättre ut denna kväll än bara "pop"...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Varför måste jag sitta still, när Martin Gore?

Anonym sa...

Depechhhhe ahhh! Jag är inte 21 längre men fan..Dave är kung still to this day. World violation turnén slog nog alla rekord i sexighet och dm var på topp innan träsket av knark tog över helt och hållet ett tag. Mitt libido nådde nya höjder under 1990 och ett par år frammåt! Synthrna tjejer och killar hängde tillsammans med trashpunkare på Valvet när det begav sig för att se det nyaste amatörbandet som ikväll var nån väns band. Det lät förjävligt men det var ju synth iaf..

Tommy sa...

Jag tror bestämt att jag håller med dig i det mesta utom att Martin skulle vara tråkig. Han kickade ass i Köpenhamn, jag har aldrig sett honom så glad/känslofull/busig tidigare. Dave däremot verkade lite krasslig. Well well, fortsätt som du gör Jerry.

Denise sa...

Förstår exakt vad du menar "En-bands-fan".
Dock tror jag inte att det hör ihop med vissa band utan helt enkelt med "fanet".
De flesta brukar ha någon sådan period i undre tonåren när man precis börjat 'lyssna' på musik.
Det är jättejobbigt med människor som fastnar där.
Tycker det är helt okej att man har band som man av personliga skäl gillar mer än andra men det blir jobbigt när man inte ens kan försöka att diskutera det objektivt.

hm, uttrycker mig alltid så konstigt, hoppas du förstod vad jag menade i alla fall :)