Musik enligt Jerry

Jag brukar få för mig det är humor att sätta dit folk. Att vara rent ut sagt jävlig och missunnsam. Just det sista känner jag ibland att det är för lite av, varför skall jag vara så glad hela tiden över samma saker som alla andra? Igår flög en möhippa-tjej på mig i affären. Hennes polare stod en bit längre bort och filmade det hela, under fnitter. De var säkert 20 pers som tryckt in sig i affären. Snart-bortgifta-tjejen skulle spela någon sorts försäljare (Åh, såååå skoj...) och det var därför hon sökte upp mig. I princessliknande kläder som var på tok för små (Åh, såååå skoj...) och med någon form av trådlös mikrofon på bröstet gick hon till attack. Här skulle det skojjas till! Och allt skulle hamna på film, med bra ljud och bild.

Snart-bortgifta-tjejen: Hej där!!!

Jag: Hallå...

Snart-gifta-tjejen, entusiastiskt och lite full: Har DU tid att titta på ....

Jag, snabbt och överentusiastiskt: Aha, du skall snart gifta dig!

Snart-gifta-tjejen. super-mega-ultra-entusiastiskt: JA!!!!

Jag, med fejkade fuktiga hundögon: Åh, vad synd om dig!

Snart-gifta-tjejen och alla hennes skojfriska vänner blev tysta. Festen kom av sig. Kanske tänkte de efter en stund mitt i allt ruset. Var det här så skoj, egentligen?

Jag gick vidare in i affären och kände mig väldigt väldigt lycklig.

Pen Expers lever i ett totalt genomruttet samhälle. Det ter sig så mörkt att även om man släckte alla lampor skulle det inte märkas. Texterna svämar över av cynism och självmord verkar vara en riktigt bra idé. Folk som kommer i vägen får veta att de lever. Ordet som ligger och skaver är missunnsamhet. Här skall det inte kalasas av glädje, utan sättas ljuset på mörkret. Allt är fördjävligt på ett eller annat sätt. Översittar fasoner helt enkelt.

Inte ens i en låt som skulle kunna vara en hyllning till glädjen och kärleken, "I fell in love whit a girl", kan svärtan hållas borta. Låten blir elak, självuppfyllade och egoistisk. Han är kär i flickan för hon har en så fin kropp. Det är till att vara ärlig. Inga omvägar, han går rakt på bara. Och så pratar folk om det den där Håkan är så fin för att han är ärlig. Inte handlar väl "Kär i en ängel" om att han gillar Natalies kropp?

Nu kan ni ju tro att det här är ett gäng killar som är helt pantade och inte vet bättre. Men jag tror att det här greppen är väldigt genomtänkta. Allt med tanke på att de fem snubbarna är rent igenom övertrevliga och snälla. Jag tror bara att de vill sätta fingret på att den falska bild som brukar besjungas och basuneras ut kanske inte är den enda sidan som finns.. Och de gör det underbart bra!

Pen Expers live är en frustade galen oxe. Den första kniven sitter redan i ryggraden när bandet går på, och för varje låt sticks ytterligare en in mellan revbenen. Smärtan är outhärdlig, Alexander stönar ut texterna och Anders bakom trummorna ser mer och mer galen ut för varje takt. Det är stor underhållning! Allt byggs upp till introverta crescendon som kastar hinkar med svärta åt vårt håll.

När låten är över blinkar deras vanliga jag fram, de blir fem killar på en scen som bara vill berätta något. Inte det minsta skrämmande. Och ser man inte det vet jag inte var man lagt sina brillor. Pen Expers kräver att vi som publik engagerar oss, att vi läser vår läxa och inte står passiva. Att vi faktiskt tänker efter. Ja, de är ute efter oss och de är jävligt missunnsamma, men samtidigt öppnar de upp för nya tankar.

Är ett giftermål det högsta målet i livet? Måste alla tänka så? Kan man bli kär i en flicka för att hon har snygg kropp? Och är det i så fall okej att säga det?

25 april kan du själv öppna din hjärna, då spelar Pen Expers på Röda sten.

Tillsist:
Får ni inte nog av trummisen Anders Malm så föreslår jag att ni går till Henriksberg och Klubb Existens den 18 april. Då spelar underbara Love & Happines. Jag har berättat om dem tidigare, och det kan ju inte sägas för ofta: Hoppa in på deras Myspace och njut av "Stop wait or go"! Tydligen blir det en spelning med folk från alla stans bästa band.

Jerry Boman

The Nobel Art Of Repa.

Gång efter annan spirar det upp härliga småband som snyggt ställer undan 29 kronors ölen och bestämt hävdar att "repa är för idioter". De hasplar ur sig saker som "äh, vi bara kör och så blir det bra" samt "riktig musik behöver man inte öva på". Sen ställer sig samma band på scen och plötsligt ser man inövade moves och allt är så härligt förutbestämt. Klart som fan att bandet repat, de har repat sönder varenda ledig sekund, dödat förhållanden och tappat bort alla sina vänner. Bara för att se så där härligt "repa är för idioter" ut på scen.

McCloud Zicmuse aka Le Ton Mité gillar jag. Han gör underfundiga sånger, vackra melodier och verkar vara en helt igenom trevlig person. Det var för nästan exakt ett år sedan jag fick möta honom på Café Publik. Det var vackert och bara väldigt fint.

När nu LTM är tillbaka så ser det i bibliotekets hörsal, stans bästa arrangör Koloni aka Christian Pallin står bakom det hela. Jag har en beef med inlämningsdesken på Stadsbiblioteket, jag har klippt sönder mitt lånekort under dramatiska former i foajén, så att stega in där känns lite knepigt. Men hörsalen är mysig... så där mysig som nu en kommunalt inredd hörsal kan vara. Nåväl, skit samma, LTM är där och den här gången har han med sig ett gäng för honom helt nya musiker. Tydligen är det så att LTM reser runt och träffar då såklart folk, människor som han bjuder in till sitt "band" och så sätter man upp en konsert några dagar senare.

"Repa är för idioter".

Ja, ni fattar, de här har inte haft en chans att spela ihop sig. På riktigt. Det skulle kunna vara charmigt men nä, det blir lite för knepigt. Alla försöker men McCloud Zicmuse kastar ut sina nyfunna vänner på allt för svåra uppdrag. Inte för att dessa musiker är dåliga, många känner man igen från andra band i stan, utan för att de helt enkelt inte får chansen. Studtals är det väldigt rörigt.

Roligt är dock konceptet med att man spelar till små kortfilmer. LTM har med sig en hög med små filmer och till dem spelar bandet alltså live. På så sätt blir filmupplevelsen en helt unik händelse, för trots att vi ser samma bilder som de i tex Norge kommer se så får vi ett helt unik soundtrack. Det skapar nya bilder i våra huvuden, bilder som bara finns i bibliotekets hörsal en torsdag i mars.

Men på det stora hela är det ingen rolig upplevelse, det är för mycket.

För hur rolig kan en konsert vara när det absolut roligaste är en äldre spansktalande man i publiken som hela tiden reser sig upp och frenetiskt letar efter sin plånbok, samt utstöter små ord på spanska?

Nu vill jag se ett band som spelat ihop, som supit sig tillbaka till stenåldern ihop och som delat lokal ihop så länge att deras lemmar vuxit samman. Men som inleder spelningen med "alltså, vi har inte hunnit repa så mycket i år..."

Jerry Boman

En biljett finns...

Det här blir ett tillfälligt inlägg:

Jag har två biljetter till Pen Expers släppkalas ikväll på Pustervik. Kommer bli tokbra!
Jag skall dit, men tydligen ingen annan alt. jag har inga vänner... jag har alltså en biljett över.

Vill du komma in gratis på Pustervik ikväll? Släng in en kommentar i bloggen och motivera!

Glöm inte Fosca imorgon, först 15.00 på Blenda och sen senare på Stars n Bars.

Jerry Boman

Pen Expers i studion

Så här gick det till när Joakim och Alexander från Pen Expers besökte mig i studion idag:

Märk speciellt trädet som i början försvinner till höger...samt att videon som vissas på inget sätt är en officiellvideo. Se det mer som ett bildcollage till låten.

Pen Expers har alltså släppkalas på fredag på Pustervik. Få din dos av galenskap, mörker och bra musik då.

Mer tips inför helgen hittar du i slutat av klippet. Idag orkar jag inte skriva ner allt, du får helt enkelt vara lite multimedia och kolla på allt.

Tillsist:
Fosca är i stan och de bjuder på inte mindre än TVÅ spelningar på lördag. Först klockan 15.00 på Blenda, Andra Lång. Då blir det enligt uppgift akustiskt och skivsignering. Blenda är alltså skivbutiken som envisas med att kränga vinyler...
Senare på kvällen spelar de på On Our Honeymoon på Stars´n´bars vid Järntorget. Bra klubb, bra folk och bra musik!

Jerry Boman

En av de bästa låtarna.

Jag känner mig gammal när jag lyssnar på några låtar på Håkans nya skiva. Det finns så mycket nytt som gör det här bättre. Faktiskt. Hellström må vara den store men han är omsprungen...ibland. För om ärligheten och sanningen skall fram så finns det ingen som slår en Håkan i toppform.

"Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" är en av de bästa låtarna Håkan skrivit. En av de bästa låtarna för alltid. Här finns den totala hänsynslösheten inför musiken, det totala utlämnandet och fan vad han blöder! Det slirar över pianot och sången låter inspelad när efterfesten är över och alla vännerna gått hem. Inget blev som man tänkt sig, man vet bara att hela kvarteret måste få höra det här. Ut med det bara!

Alla trodde att jag skulle förlora mig
Med vilken runaway som helst
Jag var slut när du hitta mig
I GBG regn
Dom kunde säga vad som helst till mig
Dom kunde dra åt helvete
Men ett enda ont ord om dig
Har alltid fått mig upp i ringen

Det här kan vara den starkaste början på en text jag hört Jag sugs direkt in och hamnar där jag är. Vill höra resten, som den bästa av romaner, som den bästa av sagor.

Efter ett timmar med bråk och skrik, ituslitna känslor, är halsen helt uppfuckad. Där i själens vargtimme svämmar närheten till jaget över, och det är då man sätter en låt som "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Här hittar jag den Håkan jag gillar mest, han som inte sätter ord på riktiga händelser utan skapar dem från känslor som alla har haft. Bygger rum där andra bara har hjärnspöken. Skapar film ruta för ruta, animerar fram vår rädsla och uppgivenhet.

Jag vill inte säga att han halkar tillbaka till sitt forna jag, det är inte samme Håkan som sjunger i "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Och det skall det inte vara heller, det hade varit larvigt. Nu är han här och skriver låtar som den han är nu. Det här är inte ett tonårsideal, det är en romantiker som växt upp men fortfarande sprängs sönder om han inte får berätta. Jävlar vad det smäller i den där låten!

Bubblor. Runda, sköra som spricker.
Bubblor. Det är nog det ordet som bäst beskriver den där fantastiska låten. Det spritter hela vägen, likt vårblommor på väg upp ur asfalten, galenskapen i att springa hela vägen hem för att man inte har något bättre för sig. Kom regn, ta min hand!

Det är den finaste kärleks låt jag hört. Jag har haft den där känslan, jag har gått i regn, sett katter gömma sig i trappuppgångar och jag har varit hög på hela skiten.
Tack, Håkan du tog mig tillbaka. Nu vet jag vad som är viktigt. Jag har det. Jag var hög på hela skiten så sent som i torsdags och det skall man inte glömma. Stort.

Nu finns det ju andra låter oxå på skivan. Här gå¨r det upp och ner, några är riktigt bra, som "Tro och Tvivel", "För en lång lång tid" och låten som man förmodligen inte skall lyssna på ensam, "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger".
Sen finns det dalar, i Clash-ripoffen "Dom fyra årstiderna" eller i Eldkvarn mossiga "Kär i en ängel". Även om den sista är en fin kärleksvisa, men ärligt, den skulle nog stannat mellan hemmets fyra väggar alternativ på ett födelsedagskalas med närmaste vännerna.

I "Sång i buss på villovägar 2007" travar Håkan bluesklychor på varan, det är nästintill jobbigt att lyssna på. Han slår knut på sig själv, parodierar Hellströms-universum om och om och om igen

På det stora hela, det är en bra skiva. Bra. Punkt så. Igen skiva jag skulle dö för.

MEN!

Efter "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" är jag klar att dö. Närsomhelst. Kom å ta mig bara!

Håkan skall spela på en massa stora scener nu och i sommar men jag tror den stora bomben kommer på klubbturnén i höst....

Tillsist:
Äh, nu lyssnade jag lite till och då växte plötsligt gamla B-sidan "För sent för Edewiss"...

Tillsist2:
Mörkermännen och galenpannorna i Pen Expers besöker mig i studion imorgon. Lite snack och någon form av musikvideo. De har släppkalas på Pustervik på fredag.
Nu gör vi så här:
Imorgon kollar du 09:15 på Nyhetsmorgon Göteborg Väst och på fredag går du till Pustervik. Deal?

Tillsist3:
Jag har sagt det förr: Ni måste bara åka in på Hästpojken-Martins blogg på Djungetrumman. Elisson är ett komiskt geni och har tagit bloggandet till helt nya nivåer! Jag skämtar inte, han har vänt hela bloggskiten mot oss och det är helt rätt! Underbart!

Jerry Boman

Det svartaste svart

3 kommentarer

Det är någon timme senare som jag hittar honom, stående halvt skymd bakom en gardin på Storans "terrass". Han ser lite vilsen ut men ändå med världen i sin hand. Säger att han väntar på någon. Fingrar på mobilen för att kolla tiden och platsen igen. Allt stämmer. Ändå tar han plats där i hörnet igen, skymmer sig och blickar ut över folkmassan som passerar.

Killen i hörnet bakom gardinen är Adam Joleby, sångare i Almedal. Händelsen gör att jag numera gillar Almedal ännu mer. För vem kan ana att den där killen just har avslutat en av årets bästa spelningar, förmodligen det bästa jag någonsin sett på Storans största scen (jag räknar då även in Jens Lekman här, men även han ligger i lä). Det är så sympatiskt att han bara står där, le lite snett och undra om jag verkligen gillade spelningen.

Jo tack, jag gillade spelningen! Mycket!

Nu skall vi ta och reda ut några saker med en gång, för tydligen verkar inte vissa i stan fatta riktigt allt. Almedal är inget hyllningsband. De är inte ett simpelt "klipp och klistra" band. De gillar Håkan och Håkan gillar dem. Men numera lever Almedal sig högst egna liv, de har skapat sitt eget universum.

Visst, första EPen var en hyllning till Håkan, en skiva helt riktad till Hellström. Men sedan har det hänt mycket. Almedal på Storan är mer Broder Daniel än Håkan Hellström. Jaha, va fan nu då säger ni, det låter ju inte alls som BD. Nä, inte ett skit faktiskt men om man lyssnar på texterna är det mycket närmare Henrik än någonsin. Det är upprepningar, banka in budskapet, och det är enormt mycket frustration. Det sistnämda verkar många blanda ihop med eufori men det är helt fel.

Almedal 22 mars på Storan är det svartaste jag någonsin hört. Gömt där bakom den glödande solen finns natten, sagan om killen som vräker sitt hjärta framför oss. Det är väldigt vackert och enormt. Adam är den sköraste människan i stan, han och Love (och resten av bandet) sätter fingret på allt det där vi andra glömt. För vad handlar hela skiten om egentligen? Vi är ju alla bara rädda katter med känslorna i en sliten påse.

Det är flykten från och tvekan inför, när tiden tycks stå still. Allt kommer i fatt en. Någon jävel har satt ett gumiband runt fötterna och trots att man springer det snabbaste man kan slungas man hänsynslöst tillbaka. Rakt i nyllet på nuet. Almedal springer, jag har sagt det förr, de står för flykten, rörelsen. Men precis som i alla onda sagor slutar det med att man är kvar i hörnet och gardinen sveper framför en.

Jag har aldrig sett Håkan stå och trycka i ett hörn, inte ens för många år sedan. Han gled mer majestätiskt runt. När nu Adam står där är det sanningen jag ser. Almedal är sin musik, sina texter och sitt framträdande. Ibland kanske de döljer det lite snyggt med en näve fulöl men där på Storan kom den fina sanningen fram.
Om man nu tycker att några personers personligheter kan vara kopior eller hyllningsband så föreslår jag att man ringer FBI direkt. För om så skulle vara fallet är den här planeten full av den riktiga Elvis och det vill nog amerikanarna höra mer om.

Tillsist:

Vilket lag! Vilken kväll! Inte missa Klubb Sandviken 5 april!
(tips, kolla noga i Nöjesguiden som kommer ut på fredag...)

Jerry Boman

Gammeldans

6 kommentarer

Ja, jo jag tog en sväng förbi Svanen i torsdags.
Alltså, jag känner mig både ung och gammal där. Att jag känner mig äldre har ju sina förklaringar och är lätt att förstå. Men jag känner mig ändå hemma där. Det är lugnt på något sätt, alla är trevliga att det är skön stämning.

Det som dock gör att jag känner mig som en femtonåring på en 30 års klubb är musiken. Kvällens band alltså... Slitna tongångar och slita människor. Var fanns energin, var fan fans galenskapen och uppfinningarna? Det är som att stiga rak in på en fest för sina morbröder och mostrar. Förlåt, men det var jättetråkigt. Sökt och introvert. Jag slår vad om att ni gillar vinyl mer än cd? Att ni tycker mjölken är så dyr nuförtiden och att grannarna måste sluta skramla med den där nya punken?

För övrigt gillar jag inte namnet heller. Sonjagon. Låter som en utgången sås från Kina. En turistsjukdom från myggor på en avlägsen ö i Indonesien. Ett skavsår som aldrig blir bra.

När jag tänkte att man kunde ta en sväng till Svanen var det med tanken att där får man i all fall dansa. Det har varit klent med det på sistone, men på Svanen är det ju bra grejjer och roliga folk bakom skivspelarna. Folk dansar.

Bruce Springsteen.

Japp, de spelade Bruce. Det kan aldrig bli bra. Det finns inte på kartan vänner. Är jag femton och ni tretio eller vad är det frågan om? Förmodligen är det väl något man skall gilla som en motvikt till allt annat, men Bruce är bara en man med gitarr. En dålig patetisk man med gitarr som inte någon bör bry sig om. Tyvärr.

Det märkliga här är att man tror att killar Tobbe och Nils (Mint Condition) skall raspa iväg Bruce låtar och att de på stora golvet skall stå för det nya härliga. Men det är precis tvärt om, Mints pojkarna spelar långt mycket mer intressant/dansant musik än de inne i salongen. Märkligt. Eller kanske inte.

Handlar det om att de yngre vill vara äldre och vi äldre vill vara yngre?
"Ingen blir nöjd"-garanti typ. Jag fattar inte vad som händer.

Tillsist:
It´s a Trap skriver: "Sincerely Yours has a new 7" "The queen's corner" out from Swedish artist Joel Alme aka Carl Reinholdtzon Belfrages from Gravitation Records act Spring in Paris"
Joel A.K.A Carl? Jag fattar inget. Men det är en lockande tanke att Joel är Carl, det skulle förklara den enorma hyllningskör som Carl brassar på åt Joels håll.
Eller är det bara så att på håll ser just dylika hyllningar ut just som egotrippar?
Nåväl, nu är ryktet ute: Joel är Carl och Carl är Joel.

Tillsist2:
Ni vet vart ni går ikväll va?

Annars!!! Kommer bli överjävligt bra!

Jerry Boman

The shape of pop to come

Almedal står normal för spinget i benen, för alla känslorna och för rörelsen framåt. Adam, Love med band är det molnlätta ångloket som inte kör över oss, utan mer slår till oss lätt men bestämt. Uppmärksamheten bygger på explosion efter explosion. Egentligen ett rätt enkelt koncept.

När nu Adam och Love (fint uppbackade av endast en trumpet) slår sig ner på skivbutiken Bengans scen är det ett nytt band vi ser. Ett band som i mina ögon växer. För det är svårare att hålla publiken på sin sida med bara små toner och fokuserade texter. Almedal växte sig riktigt stora igår, de gick från "plojband", inte i bemärkelsen att de skojjade utan mer framtoningen, till att vara något riktigt viktigt. Håret reste sig i nacken.

Almedal har sprungit om Håkan, om de någonsin var efter honom. De har tagit musiken dit den skulle, inte som Håkan in i rock-gubb-vis-landet utan håller kvar musiken i rörelsen. De vräker ut sina känslor, upprepar orden tills vi inte längre kan värja oss. Det är vackert och vågat. Litar på ordens kraft.

Igår var det inte spring i benen, det var rörelsen framåt men det var alla känslorna. Och det var väldigt vackert. Igår var det närheten, trycket i hjärtat och hela frustrationen. Galet bra!
Nu längtar jag om än mer tills Storan på lördag, då får man se det där andra Almedal. Det där bandet som är målbrottet, cykeln nerför soldränkta berg, som är luften i min lunga och som kommer sätta en ny standard. Det kommer bli fullt, var så säker! Populär har slagit sig ihop med EDGE? och jag tror allt kommer hända.

Så, alla går till Storan på lördag och firar Almedals nya skiva. Tack Luxury-Rasmus för att du har så god smak!

Lång kö till skivsigneringen...

...och många skivor att skriva på.

Tillsist:
Kusowsky gästade mig i studion idag, så här gick det till:

Missa dem inte på Henriksberg imorgon.

Jerry Boman

En kille och tre killar.

Kusowsky direkt i Nyhetsmorgon Göteborg Väst i morgon. 09.15 i TV4. Inte missa!
Det blir en fin fin akustisk version av Johnny om allt går som det ska.

Tillsist:
Jag blir bara så så så glad när jag ser den här videon:

They Live By Night är tillbaka och det är sån glädje! Videon är fan i mig perfekt! Och vilken låt!

Tillsist2:
Kolla förra inlägget för att se vad ni skall göra under påsken, sen kan ni ju veta några saker till:

Torsdag:
Koloni på Galleri Oro. Det kommer bli ett jävla oväsen...

Söndag:
HolyLisaHoly gör det enda rätta på vilodagen: spelar på Jord.

Jerry Boman

Från och med nu och 5 dagar framåt

Jaha, den där killen fick jag träffa på jobbet idag. Vad gjorde du?

Nåväl.

På onsdag kollar alla in Pinto på Kontiki. Mer med Pinto här och här.
Eller så går du till Bengans och lyssnar på Almedal. (jag pallar inte länka till alla artiklar jag skrivet om Almedal, sök i rutan längt upp till vänster...)

På torsdag lyssnar du till Kusowsky när de spelar live i Nyhetsmorgon Göteborg Väst klockan 09:15.

På fredag går vi i grupp till Klubb Existens och lyssnar på samma Kusowsky fast på en riktig scen.

Och på lördag smäller det! Almedal släpper sitt efterlängtade debutalbum och Klubb Populär och EDGE? går samman för en kväll och firar det på Storan. Det, mina vänner, kan bli årets fest. Satan i gatan.

Tillsist:
Håkan kommer alltså att sitta i Nyhetsmorgon Lördag på...ehum lördag och snacka med Lasse Bengtsson. Hellström kommer även spela en låt eller två... Mellan 09.00 och 11.30 i TV4 på lördag alltså. Då kan man oxå se det där vi spelade in idag: Håkans kärleksförklaring till Göteborg.

Jerry Boman

Göteborg scenester?

Nu finns det en intervju med mig på It´s a trap. Det är ju trevligt men jag är ändå lite tveksam till uttrycket "Göteborg scenester". Är inte det nedsättande? Nu hävdar Avi att han inte menar något illa, och det får man ju tro på. Men jag är ändå lite skakig. Inte vad jag behöver just nu.

It´s a Trap har fokus på just Göteborg en tid framöver så kolla in där ofta om ni är intresserade, och det är ni ju. Märkligt ändå, en snubbe strax söder om Seattle har mer koll på musiken i vår stad än den stora tidningen på Polhemsplatsen. Fast de har ju å andra sidan koll på hur Springsteen bor när han är här, och sånt är viktigt. Eller inte.

Om någon undrar, nej jag är inte en fena på engelska. TLBN-Joel fick hjälpa till med översättningen... och det är då man förstår varför vissa sjunger på engelska. Det ser ju bättre ut och man framstår ju väldigt världsvan när man ser sina egna ord på engelska. Speciellt när svaren innehåller ord som jag knappt själv förstår...

Tillsist:
Jag vill åka genom en biltvätt. Sittandes på utsidan.
Det vore bra för min hjärna.

Tillsist2:
Den stora tidningen har dock en fin blogg av/med Julia Granberg.
Mer sånt för fan!

Tillsist3:
Satte Itunes på random och upp flyger "Känn ingen sorg för mig Göteborg"! Man får inte glömma att det ändå är en makalöst bra låt!
Listan som programmet spelade upp var:

Känn ingen sorg för mig Göteborg - Håkan Hellström
Little things (that tear us apart) - Irene
Friday night a the drive-in-bingo - Jens Lekman
New city love - Jonas Game
Ingenting, ingenting... ingenting!!! - Kristian Anttila

Av drygt 1600 låtar så kom dessa upp helt slumpmässigt! Kan bli en bra dag det här ändå.

Jerry Boman

Grönaste klubben i stan.

4 kommentarer

Trots att gårdagens kväll var lågliv tog jag en sväng till Pustervik och premiären på Mint Condition. Grönt på många sätt med andra ord.

Sammanfattning:
Galet mycket folk! (jag älskar när det går bra för min vänner så jag är tokglad nu!!!)
Märklig musik! (Tobbe... Toto alltså? Gubbsväng blir aldrig mitt sväng.)
Bra musik! (eller var det egentligen framtiden vi hörde?)
Det enda jag saknade på klubben igår var Nils sax! (Jag vet det är ett rykte men jag tycker det låter som något roligt, att lira lite live sax till musik! Kom igen Nils!)

Bye Bye Bicycle räddar som vanligt min kväll. Med ett aldrig sinade gung (ja, det är någon form av rastagung gömt i deras musik...) och sin pophejochhå mentalitet. Nu och då blandas, sandstränder och gator, bullar och sten.
Det finns många band som hela tiden säger att "ja, men vi lyssnar på olika saker i bandet och det hörs" när det inte hörs ett skit. i BBB hörs det, det är som om det är väldigt demokratiskt. Alltså, på några ställen låter det som Joy Division flyttat till Jamaica! Ja ni fattar, det är märkligt. Märkligt bra!

Om det fortsätter såhär så kan Mint bli klubben som en gång för alla stänger dörren upp till Jazzhuset på torsdagar. Jag kan ju tycka att det borde bli en förändring snart, och det vi mötte igår kan ha varit början. En Minttablett är ju trots allt godare än en Svan...

Jag smet hem långt innan det var slut, jag var egentligen helt off igår. Men som vanligt räddar jordens bästa person mig på sitt eget sätt.

Tillsist:
Tack för alla snälla ord vänner, jag behöver dem nu. Tack ni som sänder brev och kommenterar, ni är min respirator just nu. Min hjärtlungmaskin. Min finfylla. Mina vänner.

Tillsist2:
Jag fick ett annat brev också, från The Social Service. Och det kan man ju säga, om alla som sänder ebrev är lika bra som dem så skall jag bli en epostserver i morgon!

Annars:
Bästa videon just nu!

Manderville har förstått.
Btw, den där reploken känner jag igen...

Jerry Boman

...om man skulle...

8 kommentarer

Fick precis en släng av "jag lägger ner hela bloggen" syndromet.
Nätet är fullt av de som förmodligen önskar så.

Men nä, jag skall fan fortsätta tills jag dör! Jag är på god väg att bli patetisk när jag hänger på klubbar och lyssnar på små band som jag gillar. Jag borde ju råglo på hela Melodifestivalen, ha två barn och vaxa bilen på söndagarna. Inte springa runt på saker som tillhör de yngre. De skall ju kasta ut mig, varför skall jag vara där? Gå hem med dig! Ta och hylla något band från 90-talet eller kanske 80-talet.

Jag kör nog på i hundra år till. Blir sämre och sämre för varje dag som går. För jag gillar samma saker som er! För i helvete!

Jerry Boman

Almedal i Nyhetsmorgon!

Ikväll går alla till Mint Condition premiären på Pustervik. Nils, Tobbe och Gaston fixar klubb, goa killar allatre. Lichtenstein och Bye Bye Bicykle på scen. Det blir så fint så fint!

Jerry Boman

Soko till Emmaboda!

Soko spelar på årets Emmabodafestival! Det kommer bli så bra så bra! Läs här om hur det gick till när superlativen tog slut då hon spelade på Pustervik i höstas.

Se videon till en av de bästa låtarna någonsin:

Vidare så är det ju kul att mångsysslaren/min granne Navid Modiri kommer med Cobra Charlie. Jag har ju lyckas missa dem varje gång, men har älskat dem sedan de första tonerna sipprade ut. Det hade ju varit överstort om Detektivbyrån var med och spelade live med CC!

Tillsist:
Missa inte Almedal i Nyhetsmorgon Göteborg Väst i morgon torsdag. Kvart över nio i TV4.

Jerry Boman

Det känns fattigt.

9 kommentarer

Lyssna på Håkans senaste singel här.

Sen lyssnar du på Canine Prey på den här sidan.

Ja, jag vet att Tapefly är ett ”samarbete” mellan massa folk, bland annat Håkan, men nog fan känns det lite fattigt att släppa saker som redan finns? Om jag vill ha nya låtar vill jag ha nya låtar!
Samma sak när Hellström samarbetade med Björn Olsson, då plötsligt återanvände man hela skivor ur Björns diskografi.
Håkan börjar mer och mer likna en fabrik, där hela stan är inblandad. Alla skall vara med och stå i kulisen när stans stora hjärtekrossare sjunger ut.
Det lånas och produceras av alla och envar. Tillslut vet man inte vem som är vem, eller vem som gjort vad. Är det här en Håkan låt? Eller är det en Sountracklåt? Är det en cover? En kopia? Spelar det någon roll? Sjunger Håkan i Tapefly?

Jag må vara tråkig men jag vill ha tillbaka de där låtarna som artisten själv skrev på sin kammare. Finns det någon som gör det längre?

Håkan Hellström är den nya Melodifestivalen. Eller så som Melodifestivalen var förr. En artist, många låtar. Jag vet inte om jag gillar det. Det känns som sagt fattigt.

Btw:

Pauline borta på Rockfotobloggen påpekar också en härlig grej med senaste singelomslaget...

Kolla på omslaget här.

Finns det någon som kan komma på något nytt och eget med Håkan?!?

Jerry Boman

Vad var det där?

Okej, vi tar det med en gång: Vad var det för stolpskott till band som spelade på Storan i fredags? A mountain of one… pssst… Proggresivt mumbujumbo. Förmodligen går hela Majorna i spin på det här. Samt en och annan musikjournalist ”som tycker att England bara skiter ur sig bra band”.

Nä, vänner, jag säger nä. Jag orkar inte ens bemöda mig att tycka något mer… Så överskattat. Fan, ge lite röka till Musikhögskolan och ni får precis samma resultat.

I slutet av oktober såg jag Friday Bridge på On Our Honeymoon. Då var förväntningarna höga…och infriades inte. Trots super låten "Love and Nostalgia".

Nu skruvade jag ner förväntningen, man skall ju ändå ge alla flera chanser.

Men det klickar inte. Jag är förvirrad. Det kan ju ha att göra med att det är Klubb Populär på en fredag, men förmodligen är det något annat. FB kan inte spela live. Förlåt, men det liksom lyfter aldrig. Nu har jag sett det på en liten scen och en stor scen. Det är påfallade ihåligt, trots att låtarna finns där.

Problemet sitter i att de inte lyfter fram det som är bra. De missar melodin live. Det svajar.

Jag håller fast vid att FB är typ ett av det bästa du kan lyssna på nu. Men bara i den Ipod. Inte på scen. Kanske läge att strunta i livespelningar? Eller vad vet jag. För så länge spelningarna gör att folk går in på deras sida och lyssnar mer så är ju allt som det ska.

Tillsist:

För några veckor sedan spydde jag ner ”det rätta folket”, de där man skall hänga med. Frågan är om inte andra säger precis samma sak om de som hänger på Storan? Vi är kanske för dem vad de är för oss? Kanske handlar det bara om olika grupper, och jag känner mig hemma hos några och helt borta hos andra? Kan vi inte alla bara vara vänner? Förmodligen. Som vanligt är det ju bara jag som är snurrig.

Tillsist2:

Snart kommer Frölunda sitta på den mjuka synthkartan för evigt! Mer info snart…

Jerry Boman

Besvikelse, skräck och bästa bästa Almedal.

Jag faller för impulsen. Ofta. Lyssnar på en låt i 20 sekunder, gillar jag den så gillar jag den. Jag tycker ändå inte att man skall sitta och vrida på sina känslor. Första tanken är ofta den bästa.
I 99% av fallen har jag rätt visar det sig, gillar jag låten/bandet under de där första skälvande minuterna så gillar jag även resten. Detta bygger ju såklart på att bandet inte är ett "one-hit-wonder" eller helt enkelt är ett rörigt band som inte vet vad de vill.

Jag lyssnade på Scenes from a sunny dream på Caitlyn och gillade det. Mycket! En fin mix av Brainpool, First Floor Power och Shout Out Louds långsamma partier från de första åren. Helt enkelt väldigt bra, sången växlade snyggt mellan Oscar Hallberg och Helena Ljungman och... Nä, jag slutar där. Det gör för ont.

För när jag sedan går och ser det här bandet på Club Zebra så hittar jag inget av det ovannämda. Det är vanlig platt intetsägande poprock, levererat utan stora gester. Bandet verkar inte veta hur de skall bete sig, trots att de har både Tysklandsturné, spelningar i England och så en spelning i Japan. Det är märkligt tafatt och stelt. Ja, ja det är inte fullsatt men inte heller tomt.

Jag fick igår frågan om vilken som var 2007 års sämsta spelning. Jag svarade att jag inte visste, men att Timos spelning på Emmaboda var den som jag blev mest besviken på. Jag gillar ju Timo men just den dagen var han inte på topp. Det kan vara så att Caitlyn den här mars torsdagen också kavlade in på den listan.
Listan över spelningar som gjort mig besviken.

Namnet Animasola har hoppat upp lite här och var i min bekantskapskrets. Stundtals har det varit positivt men lika ofta hårt negativt. Bandet från Varberg rör upp känslor, de berör och det är ju fint. Hellre det än att alla säger "Ja, de är nog bra...eller?". Själv lyssnade jag och hittade faktiskt något som tilltalade även mig.

Om vi tar det enkla först: Animasola gör storslagen musik. Det är inte stadiumrock, mer svepande ballader i malande tempo. Inspelat blir det rätt "tjockt". Musik som dryper, bygger ut åt både höger och vänster...

Nog blir det mycket samma när man ser dem på en scen, det är stora reverbmattor, den patenterade U2-gitarren (ni vet den där som man tex hittar i Pirde -in the namne of love) och fläskiga mörka texter. Men mitt i det här så hittar de fram.

Mycket beror på sångare Kristofer Lernstens raseri. Han verkar bära världen på sina axlar och ger sig av för att kriga.Det verkar ärligt, det är hårt. Lernsten skrämmer mig, han spänner ögonen i oss alla och säger till oss att lyssna. Just de orden uttalas inte, men kroppsspråket talar.

Det är där som Animasola har sin storhet. När de flesta band i den här genren blickar mot skyn (Bonos favvo pose) alternativt tar sikte på något långt bortom horisonten, då stirrar Kristofer oss rakt i ögonen. Man känner att han vill tala till oss. Det där storslagna allmängiltiga blir plötsligt jävligt privat. Rakt i nyllet.

Bäst är A complete mess, en låt som får folket upp och det sjungs med en del. När jag sedan går hemåt har jag just den låten i huvudet. Den där texten tål att tänkas på...

Tillsist:
För tio minuter sen ringde Adam i Almedal och ville bara säga att de gärna kommer på besök. Alltså, de besöker mig i studion nästa torsdag och spelar en låt! Fan va fint!
Sammanfattning: Almedal spelar akustiskt i TV4 Nyhetsmorgon Göteborg Väst torsdag 13 mars. Klockan 09.15 är tiden.
Som ni alla vet så släpper Almedal sin första skiva den 19 mars. Det kommer blir en stor dag! 22 mars är det släppkalas på Storan. Hela stan kommer vara där!

Jerry Boman

Rösten, greppet och dockskåpet.

Tre band, tre helt olika stilar. Kasten var tvära när Best Wishes körde "nypremiär". Det nya bestod i ny lokal, från Wish till Kontiki. Inte överfullt med folk men trevligt som vanligt.

Först fram var Pauline Nilsson. Det var hon som spelade förband till Nicolai i höstas. Då tyckte jag det var superbra.
Det tycker jag nu också, Pauline har en väldigt säregen röst, både bildligt och bokstavligt. Det kan ta en stund att gilla den, men när man väl har lyssnat så är man fast. Rösten svävar ut, tar omvägar och det visar sig att omvägen alltid är mödan värld. Skillnaden mot förra gången var att hon kändes mycket mer säker, Pauline litar på att det hon gör är bra.

Bäst är fortfarande "My home is the sea", en väldigt känslig liten sång som växer för varje gång man hör den. Den skall tydligen handla om hennes far och det är väldigt vackert. När jag tänker efter är det här faktiskt väldigt säreget, Pauline sjunger väldigt bra utan att göra anspråk på att låta just bra. Hon spelar gitarr väldigt märkligt och det hela blir eget, ett eget universum.

Band två är väldigt knepigt att få grepp om. Ena stunden är det amerikansk emo på svenska, diskbänksemo, nästa stund är det poppärlor. Det är så nära så nära att det är snorbra... men det fattas något, jag vet inte riktigt vad. Det känns som låtarna inte riktigt är färdiga. Ordkullerbyttor som är stundtals "aha" upplevelser och snygga, andra stunder små plumpa. I låten "Härda ut" är det väldigt snyggt, nattsvart och obehagligt. Riktigt bra!

Även "Var inte rädd", som då är en riktigt popdänga, är riktigt riktigt bra. Mer sånt Daniel! Jag blir ändå väldigt tveksam, det ekar tomt på någotvis. Jag saknar den där totala uppoffringen, det är lite safe. Kanske är det så att Daniel J med band skulle må bra av att dynga ner sig lite, få skit på knäna och ta sju åtta öl innan spelningen. Inte så att det är stelt, inte alls, men det är som sagt både livrem och hängslen.

Sista bandet blir sena, jag hinner med två låtar. Det gör inte så mycket. Jag gillade inte Mormors Systrar. För mycket dockhusjazz, för mycket "fina flickan". För mycket musikhögskola.
Ja, jag vet det är dumt att säga så efter två låtar men det var så det lät. Jag gillar det inte mer på deras Myspace heller... en sak skall de ha iallfall: Det finns fan inget som låter som det här!

Tillsist:
Det är bra att klubb Saturn ägnar hela lördagskvällen åt kvinnliga artister! Tack!

Tillsist2:

Förtydligande: Animasola är inte tjocka i sig. Det är musiken som är tjock. Den tjocke i sammanhanget är möjligtvis jag...

Jerry Boman

Hittat!

Jerry har just nu dekat ner sig totalt i följande:

1. Stop wait or go med Love & Happines

2. A different dance med Anna Ihlis

3. Vad som helst med Marit Fahlander! Så bra!

Jerry Boman

UPPDATERAT: Bandet som inte finns.

UPPDATERAT: Nu har bandet en Myspacesida, så nu ljuger rubriken. Snart kanske det kommer låtar.

Jag är rädd när jag är utomlands. Skitnervös hela tiden. Över att någon ska sno min plånbok, att jag ska bli nerslagen och framför allt att jag inte ska hitta tillbaka till mitt tillfälliga boende. Med andra ord blir sällan utlandsvistelser med Jerry speciellt trevliga, jag är som ett järnspett. Inte blir jag full heller, man måste ju ha koll och då kan man ju inte bli onykter.
Så jag stegar runt på okända gator och ser mig över axeln, samtidigt som jag avundsjukt tänker på dem som är avslappnade och njuter av friheten.

Det är kanske just därför jag gillar Kontiki så mycket, som en liten säker bit av utlandet. En upplevelse ambassad för ställena som jag aldrig kommer besöka. För jag kommer inte glida runt i en riktig bambubar på något full moon party, jag kommer aldrig trängas med trevliga människor i hettan under ett palmbladstak. Tack Kontiki för att ni ger fegisar som mig en chans att känna sig borta... även när hemmet bara ligger några uppförsbackar bort.

Jag vet inte riktigt hur det står till, men Fox Machine finns knappt. Eller: De har ingen Myspacesida, och då finns man ju per definition inte som band. Kanske är det lika bra, för jag kan aldrig drömma om att de här snubbarna (det är folk från massa andra band, jag känner till Whyte Seeds och känner inte till Gods of Blitz) kan spela in låtarna med samma intensitet som live.

Tokbra! Yahoooi!

Ja, det är nog så jag skulle vilja beskriva Fox Machines första spelning. Det är poprock med roliga melodier, tänk er ett lite svängigare mer nostalgiskt Whyte Seeds. Blanda 60-talets pop med 60-talets rock, kalla sångaren för Mick McCartney, banka ihop de bästa låtarna du kan tänka dig att älska, och bara kör på. FM har mer utstrålning, mer bra låtar och mer av allt än 20 band från Göteborg tillsammans.

Visst, den trånga lokalen hjälper till, sångaren Sebastian Barusta Gaebel står mitt ibland oss, på golvet. Vi har så att säga bandet mitt i nyllet, på scen har Olle Hagberg tryckt in två gigantiska intrument, ett elpiano och en Hammond. Allt ser ut att välta över oss vilken sekund som helst. Olle tillsammans med Sebastian delar på sången, driver på bandet och eldar upp oss andra. Precis när man funnit sig i en låt så brakar den i väg och överraskningarna är många.

Egentligen har Fox Machines allt emot sig i min bok, jag menar det är killar från andra band, de ser ut som rocksnubbar gör mest och spelar på helt traditionella instrument. Men det som skiljer ut den här skaran snubbs från de andra är att de faktiskt är bra. Rent fördjävligt överbra! Vilken stämning de ångar upp! Det finns ingen som kommer kunna värja sig, vilka fördomar man än här. Låtarna håller alla så högklass att jag tror de kan komma ut på singlar hela bunten, nästan lite skrämmande faktiskt.

En annan sak som är fin att se: bandet spelar MED varandra. De kastar blickar till varandra, följer varsamt med ledaren för just den sången, känner av de andra i bandet. Kanske är det det där framgången sitter, FM vågar vara spontana. Det märks att allt inte sitter perfekt, men de är killarna är såpass bra att alla infall bara gör det hela bättre.

Bli inte förvånade om ni snart får flyers från varenda scen i Göteborg med Fox Machines namn på. Det är inte ofta man ser ett band som förmedlar känslan av att musik är det roligaste som finns.

Tillsist:

Moskitoo
Solen i ögat, hur själen torkar upp och isen i ditt hjärta smälter.

Guitars
Hör där, svårare än så ska det inte vara! Som en lyckad fest där allt bara händer. Ditt nya favoritband!

Paul Avion and Par Avion Band
Bra musik och ÄNNU bättre videos!

Tillsist2:
Just nu ser inte Popadelica så jämställt ut. Rent bedrövligt faktiskt! Hoppas för er egen skull att det fixar till sig innan 3 maj är här...

Jerry Boman

Vackert x 100.

Jag hör mitt hjärta slå.

Sluter ögonen och ser ljuset, blinkande leder mig bort mot mörkret. Känslan av början när att allt är över. Stilla och återhållsamt, springande och hysteriskt .

Hungrar efter kyla, omfamnas av värme.

Trots att stålet är tusen grader varmt kan jag bära det i handen, inget rår på min hud. Samtidigt fryser mina händer. Blå strimmor längs lederna.
Flagnar av. Bränner fast.

Det är så varmt min vän och det är så kalt. Det är så mörkt och det är så ljust min vän.

The Deer Tracks får mig på fötter. Jag blir yngre. Nyfiken. Igen. Allt är nytt och grönt. Här kommer den elektroniska våren! Det spricker upp och föds. Tvekar inte en sekund, nu skall vi ha ett stort kalas!

Utanför badar det lilla torget i rött ljus, här inne är det blått. Mörkblått. Varmt ute och kallt inne. Jag får inte kläm på det, The Deer Tracks är så stora motsättningar att jag faller. Platt.
Jag hör än en gång mitt hjärta slå. Av glädje, av de fina ljuden. Av de spröda rösterna som studsar tynglöst med tyllvingar. Elin Lindfors & David Lehnberg har bestämt sig. Med sina medmusiker har de tagit sikte på att förändra hela jävla skiten. Skall det explodera skall det göra det tyst, den som viskar mest hörs tydligast!

Egentligen vill jag bara säga att det är vackert. Så in i helvete vackert. Som kärlek. Det går inte att förklara, att det kan vara så stora motsättningar men ändå drar det samman människor.

Nu är jag lycklig över att The Deer Tracks kommer till Popadelica!

Innan jag helt smäller av, innan The Deer tracks så smyger Ida Redig upp. Med världens största gitarr. Tror jag. Men skit samma, Ida gör så att folk lyssnar. Vilken röst! Vilken närvaro!

Framgången bygger på melodierna, det är svängigt utan att vara slängigt. Nu fattar nog inte alla vad jag menade, men ni vet Hello Saferide är svängigt och slängigt. Det är alltså något bra och eget som Ida gör. Kontrollerat. Riktigt bra! Man vill bara ha mer! Texterna gör att man lyssnar noga, gitarren tar inte mer plats än den behöver.

Ida verkar vara en skön typ, så fort det kommer in en ny person genom dörren säger hon Hej. Hon stannar upp och låter personen känna sig välkommen. Det är fint.

Men det största är nog ändå den totala koncentrationen. På publiken. Ida låter alla vara med, alla vara sedda.

Sista låten är en märklig sak, tänk er hårdrocksriff med vantar på, tänk er mörker. Men i akustisk tappning. Väldigt konstigt... Jag gillade nog den låten mest!
Jag är väl konstig.

Eller kanske var Ill be fine bäst? Det går liksom inte bestämma sig.

Ett råd: Ser du att Ida skall spela någonstans, gå dit! Punkt!

Äh, det här blev ett rörigt inlägg, men jag är bara så tagen av The Deer Tracks. Det var helt enkelt en väldigt trevlig kväll på Kafe Stanna. Jag blir glad av nyheten att Jonas "Paraluie" Lyckander är tillbaka i stan igen!

Tillsist:
Jag hörde rykten om att en musikjournalist här i stan tydligen skall ha sökt om att bli jurymedlem i Idol. Jag tror att det hade blivit väsentligt högre klass på artisterna då!
Men kan man bara söka det där jobbet? Bara så där?
Jag trodde de hyrde in folk från Manpower...

Tillsist2:
Jag provade ta bilder med min stora kamera igår... Vi är inte riktigt vänner än kan man säga. Den lilla är fortfarande mycket roligare.
Någon av alla mina stillbildsfotogenier till vänner kan ju komma med tips, för jag fattar ju att större måste vara bättre...

Tillsist3:
Antingen berget eller teatern i natt.
Samma hållplats, samma stadsdel.
Svårt val.

Jerry Boman

Folk från Östersund och Håkan Hellström.

I dag torsdag morgon hade jag besök av Autisterna i studion. De bjöd på Himmelen och var väldigt trevliga. Jag däremot, var mest snurrig efter att ha försovit mig...

De fina killarna från Östersund ser ni i Gamle Stan imorgon kväll, se förra inlägget.

Tillsist:
Kolla gärna in TV4Nyheterna Göteborg hemsida, just nu hittar ni i högerspalten en fin intervju med Håkan Hellström från 2001...

Jerry Boman

Autisterna i tv.