Zlatan spelar Zlatan-style.

Många verkar leva i fantasin att det finns en gemensam genrelista för musik. Ett häfte som alla musikintresserade får hemskickad från någon myndighet.
Sida upp och sida ner står det beskrivet vad de olika musikstilarna heter och torra beskrivningar på hur man känner igen tex jazzpop eller alarmrock.

Jag kan nu avslöja att det inte finns något häfte. Vad som är vad formar du själv i ditt huvud och i ditt hjärta. Det är upp till dig vad du tycker är röksynth eller Jamaicadub. Jag tror det formas efter vilka erfarenheter man har, vilken musik man lyssnar på.
Visst, det vore ju jäkligt praktiskt om alla hade samma mall att gå efter. Men vore det inte lite tråkigare? Då skulle man ju veta precis vad som väntade på konserten och handlar inte musik om att bli överraskad ibland?

Så, till alla er som tycker att jag ibland genre bestämmer fel: Ni har rätt!

Men jag har också rätt.

Den här fredagen på Pustervik hade föregåtts av en del snurrigheter. In i det sista visste man egentligen inte vilka som skulle spela eller när de skulle spela.
Så här i efterhand kan man ju bara konstatera att det blev en väldigt lyckad kväll! Även om jag då inte gillade allt så var det en bra blandning, som drog blandat folk. Jag är övertygad om att de båda banden drog folk åt varandra, även om vissa tydligen trodde att ett av banden inte hade några fans.



Men innan det hela började var det en liten föråkare...
Och jo du tack, det var inte min påse.
Om man säger så här: Man skall inte ha snoppen i musiken. (det där snor jag helt fräckt från en mig närstånde)
Vad menas med det då?

Om man skall göra musik så kan man gärna ha stake, det får gärna vara sex och det får gärna var på gränsen.
Nu kommet bara en slirig semester charmör och ollade ner hela scenen. Jag fann ingen finéss. Ja, ja, ja man skall tänja på gränsen och utplåna den mellan musik och konst men det var ju bara tråkigt. Jag blev illamående. Förlåt.
Om vi nu skall måla in saker i fack så blir det drulrock. Det kommer bilder av nakenbad med svettiga personer som flåsar på fel sätt. Hurrrrr....

Så: Man skall inte ha snoppen i musiken.

(jag går inte in på Johans andra band men han spelar annars i Kid Comando och insomnade C.Aarmé. Så nu vet ni var ni har honom.)



Band två var då ett av två huvudband.
Skull Defekts är lite skumhetens allstarband, man hittar folk från massa band som var heta och alternativa en gång när Göteborg var ungt.
Det är tokduktiga människor som drar i tagtråd och river gärdsgårdar.
Ändå fastnar inget på mig, det är för enkelt. För om sanningen skall fram så gör de enkel musik, fast på ett väldigt svårt sätt. Det låter i mina öron helt vanlig rockabilly. Fast jo, det är ju lite kryddat med vansinne också. Sista färden goes elektrisk.

Summan blir en kullis. Ett draperi av "ta plats" mentalitet. Synd för det är ju duktiga människor det här, men just nu känns det gammalt och tillhörande en den förra vågen i Göteborg. Gnistan försvann någon gång när de byggde om det där huset på Första Lång till studentbostäder...



Huvudband nummer två: They Live By Night.
Som vanligt är jag för insyltad för att ge mig på en nykter syn på det hela. Men jag blir glad när jag ser att så många sjunger med och skriker i lycka över bandet. Och jag erkänner villigt att jag fick gåshud av "Coast to Coast". Det var längesedan en låt gav mig det...

Och så är det ju då Biffen, bandets trummis. Varenda gång jag ser honom fattar jag inte hur han bär sig åt. Det som låter maskin på skivan, och som man kan tro är just en maskin, gör han live. Fler än jag snackar om honom som Sveriges bäste trummis. Han har ett eget ljud, eller vad det heter för trummisar. Mitt i all hög hastighets bankade klämmer han in snygg stämsång.
Pricken över i:et är killens röda glittriga trummpinnar.
Råd: Sätt honom längre fram så alla får se!

Roligt också att bandet satsat på det visuella, en fabrik med rök på scen var vackert. Och "Sun"-lampan som blinkade frenetiskt kunde varit på mer, snyggt och smart.

Så var då det här med vad TLBN är. Pop? Rock?
Även om jag inte är något fan av sport, speciellt inte fotboll, så kommer jag tänka på något som Zlatan skall ha sagt i en intervju hyffsat tidigt i karriären(jag vet inte de exakta orden men typ så här var det):

Reportern: - Med tanke på din bakgrund (föräldrarna är från Jugoslavien), tycker du att du spelar Jugoslaviskfotboll eller spelar du mer svensk?

Zlatan: -Zlatan spelar Zlatan-style.

Tillsist:
På nationaldagen är det Picnickfestival på Apslätten i Kålltorp. Grattis och fint. Bra band: Navid Modiri & Gudarna, Äkta Kärlek, Barbro, Children Come On...

Samma kväll spelar bla Kapten Hurricane och HolyLisaHoly på Cafe Hängmattan.
Nu skall jag ta och se Hurricane! Och hoppas att Lisa sjunger massa på svenska...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ny vecka, ny lista.

Japp, så var det då torsdag och för er som missade Hetast på Allears Göteborg i lokala Nyhetsmorgon Göteborg Väst kommer det här:



Ja, det var fånigt att säga "knulla" men...direktsändning är skoj!

På Allears Göteborg kan man snart (kolla in under dagen) se det hela i lite bättre upplösning. Klicka på tvapparaten till höger på sidan.

Där hittar du också alla andra inslag som har med Allears Göteborg att göra. Just nu hittar du tex en intervju med Veckans raket Lola. Jag hittade dem på en brygga i Göteborgs hamn och snackade lite språk och Allears.

Tillsist:
Fredag: They Live By Night på Pustervik. Ja, de skall spela...de går på vid ett.
Fredag: Premiär för Klubb Existens på Henriksberg. Underbara Bonnnie & Clyde och fantastiska Pen Expers frälser alla.
Så här tyckte jag när jag såg Pen Expers.
Här hittar du en intervju med B&C och här hittar du lite text om B&Cs första spelning.

Lördag: Join Our Club på Henriksberg. Lola och Tikkle Me. Nästan för bra för att vara sant! Två superduperband på samma kväll!
Se min intervju med Lola på Allears Göteborg, klicka på tvapparaten till höger och välj sedan Veckans Raketv22.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Nästan på riktigt.

Liseberg är ett märkligt ställe, skrämmande.
Likt ett amerikanskt gated community skapar man verklighet, en styrd verklighet där alla skall le och hålla lugn. Inte gå utanför ledet och inte sticka ut.
Skall det yttras känslor så skall det vara på rätt ställe, i en loop eller i ett spökhus. Känslorna skall komma där parkchefen sagt att de skall komma.
Den här synen på människor, som en flock, kommer i total kollision med verkligheten när det är bra musik på gång i parken.
För musik handlar om att sticka ut, att våga göra bort sig och att stå för de riktiga känslorna. Och då får parkchefen mycket att stå i eftersom känslor för musik kan man inte styra, dem kommer när dem kommer.

Som jag skrev häromdagen så sände Kristian Anttila över ett smakprov på nya skivan häromdagen, låten ”Jag vill ha dig”.
Och det kan ju sägas redan nu, jag fick rätt angånde att den här låten kommer riva ner hela stan…när den släpps fri. På Liseberg den här kvällen motar parkarbetarna Olle i grind genom att förbjuda folk att dansa. Men hallå! ”Jag vill ha dig” går inte att stå still till!


Bilden går att klicka på.

Det där går igenom resten av konserten, det blir aldrig på riktigt. Kristian blir apan i buren, en kanin i kaninlandet och skall det applåderas så skall det ske där parkchefen godkänt det.
Sett ur den synvinkeln var det en helt värdelös konsert men Kristian gör det bästa av situationen, han säger att han skall sjunga en låt som handlar om att knulla. Han betonar just ”knulla” extra högt. Bra gjort!

Resten av händelserna på den lilla scenen upplever jag som på tv, det blir mer en inspelad live konsert än på riktigt. Ingen svett, inga uppriva sår och ingen spontanitet. Jag skyller inget på Anttila, det går inte att göra så mycket när allt är inlindat i gladpack.



Kvällens andra event är desto mer riktigt, Rekomusik på Kellys.
Trots att stället är ett sunkhak så lyckas de på något underligt vis få dit de mest spännade akter. Den här kvällen en elektronisk duo som sjunger inlevelse full soul på svenska. Tänk Kaah i sammarbete med ett nerdrogat Hej Anita.

Det är känslorna utanpå och snygga sång insatser. Riktigt mörker och skön musik.
Det enda som det brister på är att det aldrig riktigt svänger. Kan bero på att bandet verkar väldigt nervöst.

Men jag är övertygad om att det blir mer Rekomusik under broarna den här sommaren.

Tillsist:
Stan väntar just nu på besked om vem som egentligen spelar på Pustervik på fredag. Det finns två förslag: They Live By Night eller Skull defekts. Den som vinner är att gratulera och den som blir utan spelning tycker jag synd om.
Göteborg väntar och ser…

Tillsist2:
Ni har ju såklart inte missat Lola. Jag har tjatat hål i huvudet på er hela våren, och nu är de Veckans Raket på Allears Göteborg. Och så spelar de på Join Our Club på lördag.
Underbara Tikkle Me spelar också.
Vilken kväll det blir!

Veckans pin:



Kyte hittar du här.

Jerry Boman
Redaktör Allears Göteborg

Dansa Köping!

Jag är helt klart lätt att räkna ut. Du vet redan nu var det här inlägget skall sluta om du får reda på att tre band spelade i lördags, ett litet, ett lite större och ett stort. Följer du med här på bloggen så kan du klura fram vilket jag gillade mest.

Sista kvällen på Klubb Populär för den här säsongen. Även om jag gillar andra klubbar i stan så är det nog Populär som jag gillar bäst. Helt enkelt för att det är magiskt avslappnad stämning, alla gillar alla och musiken som spelas kan man dansa till. Och då menar jag tokdansa. Mer om dansen längre ner...
Klubben lyckas varje gång locka stans mest sympatiska människor. Det är lite som en väldigt stor och lyckad hemmafest.
Mitt i den här manövern finns det plats för nya ansikten (ny bekantskap: Den långe sångaren i Children Come On) , de är lika trevliga de och jag hoppas vi alla ses till hösten. För klubben måste fortsätta!

I fredags snackade jag lite med Mats Forsberg, sångare i La Masa. Jag lyssnade också på deras nya material...och knockades! Det var mer maskiner och mindre gitarrer. Me like!
När bandet går upp på scen, först av de tre, är jag beredd på en snygg spelning. För La Masa låter snyggt, det är stål och krom. Ni vet det där som var härligt på 80-talet, tillsammans med pianolack. Polerat och färdigt för fest.
Jag blev inte besviken! Ta "Vackra dårar", många sjunger med och synthen låter bättre någonsin. På Myspacesidan är den låten inte speciellt tjock men live växer den till sig. Blir en jurapark med höga träd och nuddar himmlen. Kryper nära mig och klipper upp mig i molen.
Så där fortsätter det,jag kastas fram och tillbaka mellan glädje och superglädje. Snygga texter rusar över mig och när stora "Flyttkartong" kommer springer sångare Mats ut i publiken. Skakar och rister sig igenom folket. Helt logiskt! Det är ungefär vad jag också skulle gjort om jag suttit inne på de här poppärlorna!



Efter lite tokdans hoppar vi fram i tiden till band nummer två, Sambassadeur.
Om vi tar det bästa först: Kate. En så bedårande låt att hela hallen borde smälta. En låt på tusen låter så här eller kanske en på miljonen är så här bra. Det är Magnetic fields fast uppochner.
Men Sambassadeur den här kvällen lyfter inte. Det blir inte lika bra som det brukar. Det är egentligen inte bandets fel.

Jag tror det beror på tiden. Anna och pojkarna får spela när "fullpeaken" inträffar, det vill säga när störst möjliga del av publiken är som mest möjligt full. Då spelar det ingen roll om man är bäst i världen, bäst i Göteborg eller bäst på Storan. Det blir ingen magi.
Sen en lite grej till, och nu kanske det blir jobbit för någon: jag gillar inte när killen sjunger. Annas röst är bättre än bäst så varför låta killen sjunga? Kanske är det bra för jämnlikheten men jag förstår inte.

Sen märkte då jag inte någon gigantisk skillnad på ljudet, humlan viskade ju att en sångare från Irene rattade ljudet. Det var bra ljud, det var det, men humlan sa att det skulle vara extravaganza. Eller kanske var det bara jag, och mina förväntningar, som trodde att jag skulle få ljudnirvana.



Sist några direkta ord till en fallen hjälte, Lasse Lindh.
Lasse, en gång gjorde du en platta som jag håller som rikets top fem. Skivan hette "Bra" och kom ut 98. Minns du?

Den där skivan hade jag nära mitt hjärta tills hjärtat försvann, och hon tog skivan med sig. Under många år letade jag, i skivbutiker, hos skivbolag, jag till och med skrev ett långt och tårfyllt brev till dig Lasse om den där försvunna skivan som inte gick att få tag på. Du svarade, vänligt och ärligt att du du gjorde allt för att få fram en kopia till mig. Det kom aldrig något brev, ingen skiva. Kanske fick du annat att tänka på.

Nåväl, jag fick tillslut tag i skivan och den är nu typ den enda fulbrända skivan i mitt hem. Jag har fått ett nytt hjärta och allt skulle kunna vara bra... Men nu så står du där på scen Lasse och jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Din röst är lika fin som förr men något fattas. Jag tror det kan vara den bittra glimten i ögat. Du är mest glad numera. Det var faktiskt bättre när du var lite sur, inte sur som i förbannad, utan mer sur på livet. Nu är det tillbaka blickande, det var finare när du verkade vara mitt uppe i händelserna. Det är svårt att vara retroaktivt sur.

Tillbaka till 98. Där har du skrivit en av de bästa raderna som någonsin skrivits. Kanske är det egentligen framförandet som är så fantastiskt briljant: Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Tjej körar: -Det heter faktiskt "Bättre än jag" Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Magiskt bra Lasse!

Och så var det ju det här med dansen på Storan. Alltid spelar Anders, Mattias och Mattias bra grejjer. Just den här lördagen uppfinns en ny dans, "Dansa Köping!". Det hela går ut på att man plockar fram sitt inre jag, den där människan som bara är ärlig och som inte rädas för att göra bort sig. Som bara dansar. Och dansar.
Det var den söta som skrek det, och vi dansade Köping. Vi skrek det till den stora tidningens klubbredaktör, och hon dansade Köping. Vi skrek det till någon till och de dansade Köping.
Varenda människa borde Dansa Köping! minst en gång om dagen, bara släppa stavarna och toksnurra runt. Världen blir bättre och allt är glömt.

Dansa Köping!!!

Kvällen fortsatte och det spelades bra saker i högtalarna hela tiden. Och precis som den goda hemma festen vet man aldrig hur det slutar. När jag skulle gå stod plötsligt stans mest välklädda klubbarrangör vid skivspelarna.
Och det är där Klubb Populär är som bäst, det finns ingen konkurrens, det finns inga arga miner. Bara kärlek.
Jag känner hur jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det. Det är fint. Klubb Populär plockar fram allt det fina inuti. Ärligt, oförstört och totalt befriande.
Klubb Köping kanske?


Tillsist:
Ikväll går jag till Liseberg och lyssnar på Måns. Ni vet han i Her Majesty.
Han ser som vanligt farlig ut men är världens snällaste. Ödmjukare artist från man leta efter.
Läs mer här om vad jag skrev om honom när han körde solo för första gången.

Tillsist2:
Han säger själv att det låter kommersiell radio... det tycker inte jag! Kristian Anttilas lilla smakprov "Jag vill ha dig" damp ner i min elektriska brevlåda idag och det låter fantastiskt! Göteborg håller på att få en ny kung av pop! Om vi inte redan fått det! Hans två andra skivor är ju så bra att jag faktiskt inte förstår varför killen har egen spårvagn.
Nya låten är en spetsig, skir popkanon som kommer riva stan. Uhu, jag ryser när jag tänker på allsången: "Jag vill bara haaaaaa dig...". Och orden som kommer ur munnen är lika bra som vanligt, många delar svärta i samklang med hopp.
Imorgon tisdag spelar Kristian på Liseberg. Jag kommer göra allt för att hinna dit, det bör gå mellan två andra roliga saker. Men alla skall gå dit!

Tillsist3:
De försökte lura oss, men sanningen segrar. Bellatrix på Allears var fake! De hade snott låtarna. (deras sida är mystiskt borta...)
Jag fick ett brev från Henrik i utmärkta Glockenspiel som vänligt förklarade att låtarna kommer från Nada Surfs senaste platta. Även andra på Allears har fått liknade brev från snälla personer som tycker att rätt skall vara rätt. Så kan det gå.
Tydligen försökte Bellatrix köra med sin lögn i en Allears intervju, fult och riktigt illa tycker jag.
Vissa kanske kan se humor i det här, att försöka lura människor. Men nä, det finns så många som gör så bra ny musik att det bara är löjligt och dumt att luras. Hellre spela kasst än att sno andras låtar och säga att det är en själv som spelar.
Mot skampålen hela Bellatrix!

För er som läser det här på musikenligtjerry.se:
Gå in på Allears Göteborg och hitta bloggen där. Jag jobbar som redaktör där just nu.

För er som läser det här på Allears Göteborg:
Äldre blogg inlägg hittar du på Musik enligt Jerry.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Äh, nu gör jag lite radio istället.

Jag kände inte för att skriva om La Masas spelning på Storan imorgon... så jag gjorde någon form av radio/tv/webb inslag istället.


Alla stillbilderna som ni såg var tagna av Peter Larsson.

Tre grejjer på Klubb Populär alltså:

La Masa
Sambassadeur
Lasse Lindh

Och en humla viskade att någon sångare från Irene skall ratta Sambassadeurs ljud...

Det händer ju annat en lördag i Göteborg:
Att Mattias och gänget fått hit Saturday Looks Good To Me är ju ändå jäkligt kul! Så ni som inte känner för Storan skall ju ta och leta reda på vart Cosy Den håller hus.

Tillsist:
Jodusåatt.
Senaste månaderna har jag, på ett eller annat sätt, varit i stora tidningen typ fem gånger.
Och i den andra tidningen två gånger.
Hybris here I come!

Tillsist2:
Lyssna på det här. Är det sanning? Är det bandet på riktigt så har vi en rocksensation i Göteborg under uppsegling!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Premiär och något inför helgen.

Idag var det så stor premiär i Göteborg för nya musiksiten Allears Göteborg!
Siten hittar du här, och här nedan kan du kolla på hur det såg ut när jag och supertrevlige Daniel Breitholtz (japp det är han från Idol ja...) satt i lokala Nyhetsmorgon Göteborg Väst.

del1


del2


Varje torsdag kommer du alltså kunna kolla på mig i tv, jag kommer presentera Hetast på Allears Göteborg. Jag kommer också tipsa om lite sköna saker man kan göra under helgen.
Och ja, jag kommer inte att hymla med mina känslor. Om jag gillar något så kommer ni märka det, om jag inte gillar något kommer ni märka det också. Jag försöker vara ärlig.
Men mest av allt kommer du hitta mig på allears.se/goteborg. Och på bloggen. Och ute på konserterna.
Jag kommer vara samma person, om än att jag helt hänsynslöst kommer prata om Allears förträfflighet. Inte för att de pyntar mig utan för att det här lugnt är det roligaste och bästa jag gjort. Och det bästa för musiken i Göteborg!

Så till er som har band: Upp med dem på Allears så resten av stan får reda på att ni finns!
Snart kommer det en konsertkalender på Allears och den kommer slå ALLT! Som band kommer ni själva kunna lägga in när ni spelar dvs inte gå genom någon sur redaktör som bara gillar pop... Publiken kan alltså själv hitta vad de skall göra en fredag.

Hör gärna av er: jerry.boman@tv4.se

Tillsist:

Fredag:


Lördag:
La Masa
Sambassadeur
Lasse Lindh
På samma kväll!
Kan bara hända på Klubb Populär.

Tillsist2:
Kolla samtidigt in vad Klubb Populär-Anders tycker om tio låtar från Allears.se.
Om inte annat så för att se en söt bild på vår favorit klubbs favorit kille...

Tillsist3:
Kolla in GT och GP imorgon. Även om tidningar tillhör 1900-talet så kan det vara kul att kolla i dem ibland...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Nu smäller det!

Imorgon (läs torsdag 24 maj) sitter jag i lokala Nyhetsmorgon Göteborg Väst och presenterar den första "Hetast på Allears Göteborg" -listan! En klassisk topp 5 lista, de låtar som ni i Göteborg gillar bäst på Allears. Samtidigt är det premiär för Allears Göteborg på nätet.

Det kan jag ju säga med en gång, jag tycker inte som er som röstat fram listan. Främst för att det är en massa band som ännu inte lagt upp sig på Allears men även för att det trevliga med det här jobbet är att alla inte tycker lika. Det vore ju jäkligt tråkigt om jag sagt: Jaha de var ju precis de låtarna jag ville ha i topp.

Nu berättar ni i Göteborg vad ni gillar och jag berättar vad jag gillar. Förmodligen lär vi oss ett och annat.

Kvart över nio torsdag morgon i TV4. Kolla in!
Det hamnar på nätet under dagen för er som inte har tv.

På tal om att gilla eller inte gilla band: Ett band jag gillar just nu är Mars TV. Jag gillar dem så mycket att jag dubbat dem till Veckans Raket på Allears Göteborg. Lyssna på sidan vad bandets sångare Jimmy har att säga om det.

Och så var det ju det här med bloggen då....Jo, den kommer finnas kvar med oinskränkt styrka. Kanske till och med lite mer. Du kommer hitta den här, och på Allears Göteborg. Man kan säga att de köpte över mig...eller kanske... inte men låt mig få känna mig lite som Zlatan för en gång skull!

Jag kommer alltså fortsätta skriva om all bra musik i Göteborg. Jag kommer berätta ännu mer om de fina människorna som gör den här staden levande, de som inte får en spänn i bidrag men som ger människorna massa för själen.
Jag kommer med andra ord hellre skriva om "Koloni", "Cosy Den" och "Gött å va go!" än om någon skojjare på Lisebergsscen. Allears Göteborg är en site för osignadmusik, det vill säga precis den jag brukar gilla.
Mitt indiehjärta går inte att köpa.

Undertiden kan ni med band lägga upp er på Allears. Grattis och fint. Ni andra kan ju glida in och rösta på ert favvoband eller bara hitta
Och bara så ni vet: jag kommer gillar bra musik oavsett om det ligger på Allears eller inte.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En modern klassiker.

Bra musik har alltid förflyttat mig. Tagit mig till nya okända ställen, ställen jag förmodligen inte åkt till om det inte vore för ny och bra musik.
Jag har fått se små Småländska samhällen, jag har rest till överfulla lägenheter i Bergsjön, tagit 6:an till Flunsåsparken, njutit mitt bland de skrämmande höga träden i Pildamsparken, sett genom röken under Kortedalatorg, hittat en väderkvarn söder om söder och så har jag promenerat i Jörlanda mitt i natten.

Det sistnämnda hände igår och allt är Peter Sjöholms förtjänst.

För att göra en lång historia kort: Peter Sjöholm har ett förflutet i popgudarna Waterbug. Bandet har spelat på Emmabodafestivalen inte mindre än tre gånger: 94, 95 och 98. Peter var med på den senaste. Jag var där i publiken alla tre gångerna.
Jag kände inte Peter då, vilket är synd för han är en jäkligt skön snubbe.

Nåväl, nu är nu och jag tog alltså Röd Express till Jörlanda. Upplägget var så att Peter skulle spela på "Jörlanda festivalen".
Nu kanske man skall förklara en del, det är inte så att den där "festivalen" är en riktig festival utan mer ett roligt namn. Kanske en liten pik till alla småstäder som envisas med att ha festivaler med tattiga band och regnblöta langos.

Den här "festivalen" håller till...Nej jag skall nog inte skriva vad det är någonstans i Jörlanda. Att hänga ut var svartklubbar håller till har jag slutat med, det blir så mycket krångel med myndigheterna.
Det är en trevlig lokal, tydligen bor några i det där huset och har inrett vardagsrummet som en bar. Förvillande lik en riktig bar. Riktigt trevligt!
Billig öl och genomtrevliga personer runt om kring. Jag skäms över att jag faktiskt tänkte tanken på bussen: Nu kommer jag möta fulla raggare och bönder.
Dumma storstadsmänniska!

Första gången jag såg Peter 5jöholm (som stavar just så när han uppträder) var strax innan jul för ett och ett halvt år sedan. Jag föll direkt! Snubbens första soloframträdande, på sista Killing Music, var så skönt att jag direkt köpte skivan!
Sedan dess har jag längtat efter en ny konsert. Fått nya skivor av Peter, en heter "Bra enligt Peter"...

Jag gör som jag brukar, säger det rakt ut: Peter, det du gjorde igår kommer jag aldrig glömma. Och till publiken: Det ni gjorde igår kommer jag aldrig glömma.
Hela lokalen blir ett enda stort glädje kalas när Peter kom ut med en mellanmjölk i hand!

Sjöholm gör glad synthmusik. Man ler igenkännande till hand texter. Som "Kärlek", där hela krogen sjunger med och allsången hörs förmodligen till Kungälv! Peter har en förmåga att träffa rätt i hjärtat. Det är inga konstiga saker. Lite utlämnade misslyckanden och en simpel synthslinga. Också sing-a-long refränger.

Den största låten av dem alla, som Sjöholm får köra två gånger eftersom publiken inte slutar klappa, är "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?". En hyllnings låt till kompisen Klubb Populär-Anders a.k.a Synthklubben-Anders a.k.a Baby Don´t hurt yourself-Anders. Det är vackert och just där just då älskar vi alla Anders. För om Peter gillar honom gillar vi honom med! Det är dans, dans dans och i hela lilla lokalen börjar svetten rinna på väggarna. En modern klassiker!

Lyssna själv här:


Under den dryga halvtimmen som Peter kör hinner han med ett klädbyte. Han rusar ut och kommer in som...Stålmannen! Och kör Alice Coopers "He's Back (The Man Behind The Mask)"! Allsång!
Det kan vara den mest otippade covern från en glad synthkille ever! Bara Peters cover på Sticky förra gången, Sabrinas "Boys Boys Boys", ligger i samma liga.

Jaha, säger du, det där låter ju jäkligt bonnigt. Klä ut sig till Stållis och köra gamla sträckklassiker.
Men det skiter jag i! Min kompis Joel tyckte att man ibland borde släppa indiestolpen, och det kan jag säga: Att släppa den pretentiösa indepinnen gör jag närsomhelst om jag får vara med om fler nätter som den i Jörlanda!

Nu väntar jag på att Anders musikaliskt svarar Peters "Varför blir jag jämnt så glad när jag träffar Anders?". Det skulle bli synthmusikens omvända motsvarighet till hiphop hårdingarnas "beef"!
I det här fallet skulle det alltså inte vara ilska inblandat, utan den mycket mer angenäma känslan "Kärlek".


Så här ter sig Jörlanda en natt i maj.


Det här bjuds Jörlandaborna på annars...


Tillsist:
I torsdags var det "Covers" musiktema hemma hos Join our Club-Johan. Tanken var att man skulle ta med sig tre bra covers. Alltså nya versioner på redan gjorde låtar.
Jag körde:

Here them sing - Hospitale (original: Håkan Hellström - Gråsparven när hon sjunger)
Kalla mig - The Sweptaways (original: Vapnet - Kalla mig)
Dub will tears us apart - Jah Division (original: Love will tears us apart - Joy Division)

Nu till saken.
Här har du en skön cover på Familjens "Det snurrar i min skalle".
30 och 31 maj på Cafe Stanna i Majorna kanske vi får höra den live...

Tillsist2:

Skön gatukost i Allén.

Tillsist3:
Är det sant!

Jerry Boman

Några tar över allt!

Att hitta det enkla har nog alltid varit målet för bra musik. Att skala av och renodla. Strunta i alla tankar och bara låta det hända. Punken gjorde detta tankesätt till sitt, bara köra på likt inget har hänt.
Kanske är det just därför jag hör punk i Mars TV. Det är punksynth, en enkelhet som tilltalar och jag faller direkt. Mars TV debuterade på scen igår, ett första gig som lovar stort. Större än du kan föreställa dig!

Om du nu lyssnar in Mars TV på deras Allears.se sida så kanske du inte direkt tänker punk. Inte den där skräniga, skrika musiken, synthkillarna gör ju slick polerad musik.
Men lyssna då en gång till på Vision of Mars och lyssna sen på Beväpna Er med Ebba Grön. Nu skriver jag inte detta för att likheterna är super stora men den enkla melodin finns där. Och det är där Mars TVs storhet ligger, de kopplar in "idiothjärnan" och smäller ihop en helt fantastisk låt!

Mars TV har något för alla, på ett bra sätt. Det här skulle funka på Raka gatan likväl som på Siffergatan vid Järntorget. En musik som låter publiken bestämma och referera till sig själva. Någon hör hela synthhistorien, någon hör neongolvets senaste hit och en sista hör en efterfest i skuggan av Oscar Fredriks Kyrka.

Känn in låten nedan, It´s never serius whit me. Här snackar vi radio, vi snackar dyrkan och vi talar konserter på varenda scen runt om i Sverige!


(för er som undrar, allears.se/goteborg är min nya uppgift på TV4. Läs mer längre ner.)

Resten av kvällen travar killarna superlåt på superlåt, publiken är med och det tänder till ordentligt. Jag glömmer att det här är ett band som aldrig stått på scen, aldrig testat låtarna på publik.
Vi blir serverade sköna ljud, riktigt snygga melodier och det var länge sedan jag såg ett så "färdigt" band redan första kvällen.
Tro mig, du kommer få höra mer av Mars TV. Du kommer inte kunna värja dig!
Om inte någon plockar upp de här killarna så finns det ingen rättvisa i skivvärlden!


Tillsist:
Ikväll tar jag Röd Express till Jörlanda. Peter 5jöholm (ja han stavar så) lovade stort och jag misstror honom inte en sekund! Sveriges nye synthkung, samtidigt den mest ödmjuke konung jag mött. Han fixar ihop skön elektronisk musik helt utan dator.

Lyssna på nya samtidseposet Radhus. Så enkelt och väldigt väldigt vackert. Om att hitta de där stora känslorna i vardagen.
Lyssna också på Kärlek, en underbar nattlivs iakttagelse.
Att Peter sen gjort en hyllnings låt till Klubb Populär-Anders aka Synthklubb-Anders , visar bara på snubbens sköna inre.
Röd Express var det ja, du hittar tider hos Västtrafik.

Tillsist2:


Javisst!


Tillsist3:


På torsdag smäller det! Kolla in Tv4 GBG klockan 09.15 typ.
Ny musik i Göteborg får en egen plats, i tv och på nätet.

Jerry Boman
som undrar varför det bara är grannar med dålig musiksmak som skall spela så högt! Fast en gång hade en annan granne bra smak.

En bunt med bra band.

Okej, dax att ta jobbet på allvar och tipsa om lite musik från Allears.se.
Eftersom den lokala Allearssiten i GBG inte är uppe än kommer här lite sköna saker från runt om i landet:

Children Come On (Göteborg)
Jag vet en kille i Göteborg som kommer älska det här bandet, eller han älskar dem förmodligen redan. Killen fixar bra klubbar under namnet Cosy Den...
Hur som är det här England, sköna England.

Swedish For Beginners (Göteborg/Kalmar)
Galet skev stämsång, tar oss till Eggstone och Malmö. Myspyspop för alla förfester i Slottsskogen. Det här kommer jag spela vid husvagnen på Emmabodafestivalen!

Buffalo Theory (Göteborg)
Lyssna på "Tell your mom (We wont be home for long)" och rycks med. Det här måste bara vara hur bra som helst live! Jag hör skrik, jag hör applåder och jag hör strålade saker.

Tractor Pulling People (Göteborg)
Egentligen borde jag väl inte gilla det här men det är jäkligt charmigt.

The Finders Keepers (Stockholm)
Skönt dansanta låtar. Själv kallar Mikael det hela indiesamba, en inte helt dum förklaring. Om man inte tänker Håkan-samba utan mer Le sport-samba.

Lacrosse (Bagarmossen...det är Stockholm va?)
Det här kommer ta över varenda Ipod och varenda scen! Duettsång, handklapp och nog fasiken är det en liten tamburin där också! "Go ego Go" är rätt nära "Den perfekta popsången", lyssna på texten vänner. Där till det bästa namnet se "Strip Squad"...

Mars TV (Göteborg)
Jag är ju inte så hård synthare, men jag gillar pop. Därför är Mars TV bandet för mig. På fredag kan ni i Göteborg höra själva på Synthklubben.

Heavenly (Malmö)
Magnus Ågren kommer med bara för att han gjort en cover på världens bästa låt: "Love will tears us apart". Covern är naiv och fånigt luftig men det är något där som får mig att le.


Blev visst mycket Göteborg ändå...


För er som undrar: Allears.se är en ny site för ny musik. Bla TV4 ligger bakom, men det är inget nytt Idol om någon tror det. Meningen är att man skall hitta ny bra musik via siten, och någonstans i bakgrunden kan man bli upptäckt och få skivkontrakt.

Visst, du/ni vill vara indie och vill inte ha skivkontrakt och få möjligheten att göra musik hela dagarna. Men man kan ju faktiskt tacka nej när skivbolaget ringer...
Lägg gärna upp ditt band, jag ser att de flesta tokbra band i GBG inte finns på plats. Det är väl synd? Hur skall någon hitta er då?

Snart kommer Allears Göteborg och då blir det mer focus för mig på Göteborg. Jag kommer en gång i veckan sitta i lokala Nyhetsmorgon och presentera "Hetast på Allears Göteborg".
Skall du ha en chans att komma in på listan så får du ju se till att lägga upp bandet på siten! Redan nu hittar du 23554 band på Allears...

Jerry Boman

Huvudsaken är väl att det rör sig.

Detektivbyrån igår.
Det får räcka så för nu.

Ikväll:



Imorgon.


Jerry Boman

En hemlis och intervju med Detektivbyrån.

Det fanns en tid när jag kunde sätta mig i en biloch köra de dryga 20 milen mellan Växjö och Malmö, genom skogar och över fält, bara för att se The Ark. Körde hem igen samma kväll genom kolsvarta, tysta skogar.
Det kan ha varit år 2000 och de småländska pojkarna var störst i världen.
Sanningen är den att de fortfarande har någon form av lyskraft, men ljuset bländar inte längre. När de var i Göteborg nyss så orkade jag inte ens cykla ner till Trägårn för att se dem...

Trots det här tappet önskar jag hela gänget lycka till i morgon. Jag håller faktiskt en liten extra tumme för killarna, om inte annat för att Ola var så snäll den där gången jag skulle intervjua honom och kom kånkande på all tvutrustning själv. Gentleman som killen är så erbjuder han sig att bära alla sakerna med orden: "-Du jobbar för att min karriär skall bli bra, utan att jag betalar dig. Då är det inte mer än rätt att jag hjälper till".

Resten av Göteborg står inte still på grund av den där tävlingen. Det händer en del spännande här med:
Idag spelar Detektivbyrån på Pustervik. Tre killar som utvandrat från Värmland till Göteborg. Deras Ep Hemvägen har snurrat länge och mycket hemma hos mig. Det är de bästa ljuden när som helst på dygnet.

Jag ringde upp Anders Flanders när han åkte bil mellan Malmö och Göteborg tidigare idag. Bandet spelade i Malmö igår, som föråkare till Shout Out Louds.
Vi snackade om skogen, om skogens betydelse och om den bästa skogen.
Skogen är ständigt närvarande i Detektivbyråns låtar.



Läs här vad jag tyckte när Detektivbyrån spelade på Kellys.

Tillsist:
På lördag ställer lilla skivbolaget Fridlyst till med fest. Med och arrangerar är också AgentSimple-Stefan. En bunt bra band, och billiga drycker. Läs mer här.
Utan att säga för mycket kan jag meddela att det hemliga bandet är något att springa benen av sig för. Att just de spelar i en så liten lokal kan bli hur bra som helst. Hemligt är bra, hemligt är bra...

Och på söndag är det dax för The Circus igen. Wonderlandrecords president Sebastian fixar bra band som spelar akustiskt och alla pengarna går till tidningen Faktum, och till de hemlösa.
Jord är platsen och du är där i tid.

Jerry Boman

Allt är inte guld som låter.

Bengans är en dinosaurie som på något magiskt vis överlevt sig själv. Det är stort som få kvarvarande skivaffärer och här kan hugade fortfarande hitta plattor.
På det hela taget känns det märkligt att gå runt därinne, som ett museum. Det gick så fort, plötsligt var musiken någon annanstans. Bläddra bland skivor bytes mot bläddra bland filer.
I ljuset av det här är det fint och bra att just Bengans (tillsammans med NBV) bjuder på matinéspelningar med nya band. Tiden kanske inte är den mest optimala, klockan fem på eftermiddagen, men det är inte det viktigaste. För tänk den galna tanke om alla kvarvarande skivaffärer gjorde samma, ställde lite band på en scen och lät besökarna/kunderna komma ihåg vad musik egentligen handlar om, att uppleva saker på riktigt.



Nu skall jag var snäll. Jag har den här gången inte mage att vara elak, killarna i Softer Ride är så unga, så unga.
Vi bjuds på lite rock, lite pop och lite "nästan" punk. Inget mer med det. Det kan säker bli något av de här killarna. Om några år.
MEN jag vill ändå ge ett råd.
Tänk på att man aldrig kan köpa talang. Det spelar ingen roll om man, som i det här fallet, har femtiotolv effektpedaler och de snajsigaste gitarrerna. Det är ju klart att man kan få fram en herrans massa snygga ljud med de där pedalerna, men tillsist handlar det bara om tråkig övning, att lära sig ett hantverk. Pengar och saker är ingen genväg till musiken. Det är viktigare med ett stort hjärta.
Ett råd i all välmening.



David Andréas skriver att han influeras av Bruce. Helt i onödan.
Det framgår med all tydlighet när han ställer sig på scen och drar iväg en bunt låtar.
Springsteen har nog aldrig varit mer närvarande i Majorna än den här tisdagseftermiddagen. Jag är nästan säker på att Springstenen tog en kaffe på Zenit...

Nu skriver David att han tar in saker från så många fler men det är spöket av Bruce som solkar ner varenda låt. Det är som vanligt när det gäller personer gått upp i BS, den store från Amerika tar över ALLT. Ofta är det duktiga musiker, så även här, men det blir...bara tråkigt. Det är för snabbt för att vara ballader och för långsamt för dans. För stort för avskalat och för tunt för bombastiskt.

En grej dock, sist kör David låten YesNo.
Nämen hallå! Live är det mer Gyllene tider än gubbrock. Då snackar jag GT i början av åttiotalet. Tänk Gessle goes skönrock.
Den låten gillade jag!
Plötsligt ställs allt på ända, hur tycker jag egentligen? Är det bredbent gubbrock eller är det snärtig pop?
Äh, kolla in killen själv nästa onsdag på Uppåt framåt. En sak är säker, den där sista låten har något...

Tillsist:

Skönaste killen i hela stan!

Kolla in killen som är längst ner till vänster på den här bilden. Han var inne på Bengans för att köpa skivor, plötsligt skulle ett band spela.Killen ville fortsätta handla skivor.
Han tryckte helt enkelt in de gula propparna i öronen och botaniserade vidare som inget hänt!
Mer av honom i alla! Så skönt med människor som vågar gå sin egen väg! Hurra!
Du killen, du är min nya idol!
(bara så ingen missförstår, jag skriver detta helt sant och utan ironi)

Tillsist2:
Baddaren är tillbaka! Förra sommarens klubb är här igen... på nytt ställe!
För att återknyta till David Andréas så kommer det alltså bli mer Simon Ljungman, han spelar gitarr med David och gör det samma när det blir Baddaren igen. Om allt nu blir som förr, man kan aldrig veta...
Hursomhelst: I sommars var jag kanske lite elak mot Simon, att det var han som fick mig att tycka att Augustifamiljen inte var något annat än afterski.
Nu tänker jag annorlunda. Det är jäkligt skönt att se en artist som bara älskar det han gör och går in för det 100%! Det verkar inte finnas någon dold agenda, för Simon ler lita mycket vare sig han spelar med Daniel Lemma, Magnus Carlson, Håkan, Ida Olsson eller David Andréas. Jag blir på bra humör av den killen! En snubbe med sin gitarr som är makalöst glad för att få spela just gitarr.

Jerry Boman

Storhet kommer inifrån.

Det finns ingen återvändo. Pen Expers kommer ta över hela skiten.
Det slutar i proportionerna "vi är myran, ni är luftballongen".



1 juni på Henriksberg är dagen som gäller.Nyfavoriterna Pen Expers och gamlafavoriterna Bonnie and Clyde på scen.
Samma kväll på Pustervik: They Live By Night.
Kan man bli kär i ett datum?

Så här tyckte jag om Pen Expers när de spelade på Henriksberg förra gången.
Och här hittar du en intervju med Bonnie and Clyde, samt saker om hur det gick till när de hade sin premiär spelning på Join our Club.

Jerry Boman

Popadelica andra gången.

Ta en titt på bilden ovan.
SÅ gör en stad som förstår att hjälpa engagerade människor!
Har faktiskt aldrig sett någon annan popfestival som fått ta så mycket plats i det offentliga rummet. All heder åt Jönköping/Huskvarna!
Resten av stan var tapetserad med planscher om festivalen, inte fåniga små som festivalarbetare får klistra upp själv utan stora saker inom glas och ram. Tänk busskurer.
Det här är något för Sveriges andra städer som har smakfulla festivaler att ta efter, inte bara stora skyltar för den obligatoriska "Stadsfestivalen".

Förra året var jag väldigt glad att jag tog mig till Popadelica. Festivalen firade sin födelse och ordande upp allting väldigt bra. Läs mer om det här.
I år hade man överträffat sig själv!
Trevligare ölservering (utomhus i solen!), smartare uppställning av den "stora" scenen och ännu bättre pyntat. Mycket bra jobbat! Till och med vakterna in i ölserveringen verkade trevligare.
Det enda "hur tänkte ni här då" var maten...att ta 60 svettiga riksdaler för en dåligt stekt veggoburgare i bröd med två blaskiga salladsblad, en liten stimma rödlök och en skrovlig tomat är i saftigaste laget. Riktigt riktigt dålig att inte ha bättre alternativ, Popadelica är även om det är en endagsfestival en tillställning som håller på i drygt tolv timmar...



Nu var det ju inte maten jag var där för, utan musiken.
Först fram blev Klassresan.
Det kan ju sägas med en gång: Klassresan är INTE Jönköpings svar på Vapnet. Även om nu alla verkar tagit fasta på likheterna. Men det är bara elakt, mod alla inblandade.
Klassresan live är inte en speciellt bra upplevelse. Uttrycket "allt överallt" passar fint, det grötar ihop sig och sången, som för det här bandet är viktigt, hörs typ inte alls. Det beror inte på dåligt ljud utan brist på luft. Bandet saknar live helt känsla för luft mellan ljuden, det slutar med en svajade vägg av ljud.
Märkligt. På deras Myspacesida är det riktigt njutbart att hänga. Fan, det borde vara förbjudet att spela in sina första låtar på något annat sätt än live i studion!



Alla talar om Koop. Jag vet inte hur många jag stött på som skall dilla om bandet förträfflighet. Om att allt är så snyggt, så vackert och slickt.
Om ni läser mellan raderna i meningarna ovan så fattar ni vad jag tycker...Koop var väldigt tråkiga. Alltså, vad har de gjort egentligen? Jag kanske bara inte fattar men det där gick inte hem hos mig. Koop är inte mycket roligare än en bananprovsmakning på Coop Backaplan. Bara en massa improvisationsjazz style, typ det som gamla gubbar håller på med på Jazzå.
Gäsp.
Men ett pris vinner Koop: Mest felaktiga känsla i bandfotot.
Fast det är ju klart, utan den roliga bilden hade det varit HELT tomt framför scen. Makrknadsföring är de i allafall duktiga på.



Någon gång under förhösten sprang jag på Miss Li på Myspace. Fastande direkt!
Lyckan blev stor när jag såg att vakna Popadelica bokade in henne som första akt till festivalen. Härligt!
Efter det har mycket hänt, Miss Li har exploderat runt om i Sverige. Varit på en herrans massa platser, jag har alltid lyckats missa henne.
När jag nu står där i en folkpark i Huskvarna ångar jag att jag inte sett henne hundra gånger, det är som att få vitamin rakt in i hjärnan! Linda Carlssons pianospel släpper alla fördämningar och trots att hon är mer än lovligt hes sjunger hon helt saligt bra! Det blir inte mer pianorock än så här! Ett maniskt sväng, som en hissdörr på speed. Som en fallskärm i okontrollerad spinn, rakt ner mot avgrunden.
De "tidiga" låtarna funkar bäst, det är burleskt och vasst. Senare alster når inte riktigt lika långt. Kanske har man bara vant sig vid det spretiga. Visst, det är inte något unikt med hennes musik. Inte alls. Men just nu är det fantastiskt, och det är det som räknas. Så fortsätt att tjata om att hon bara kopierar andra kvinnor vid pianon. Jag levde där och då, i en folkpark. Inte igår utan idag.



Det band som kreti och pleti surrat om mest innan fastivalen var I was a cub scout. Mer tjat än om Koop.
Två små snubbar från England som spelar sig runt Europa, popmusik från hjärtat.
Allt infriades! Tänk dig My darling You! med lite mer elektroniska ljud, pang på bara. Rakt på ögat och in i huvudet. Likt en bil i 200 knyck utan ratt! Tjohoo!
Det är inte snyggt någonstans, sten mot sten i grovt slipade melodier. Gitarr, spiktrummor och en åbäke till elapparatrigg skapar mer än man kan ana. Trots att det larmar på blir det drömskt, svävar fram med släggor. Det är klubb, det är svettigt och det är förbannat bra.



Ibland glömmer man bort vad man har när man har det. För att komma på hur bra det var när det är borta och dyker upp i annat sammanhang. Jag snackar om Martin Elissons röst.
Killen som varit en del av Göteborgs uteliv sedan han gick på dagis, mannen som sägs vara stor del i Jazzhusets omsättning och killen som alltid sjungit låtar som fått mig att knyta näven, höja armen och skrika "Ahhhaaaa!"

Det här med rösten är både Family Romance fördel och nakdel. Fördelen är uppenbar, det är svinbra. Martin lyfter hela skeppet långt ovan vågorna. Det är desperation och gå mot strömmen.
Nackdelen är att men förknippar det väldigt mycket med Bad Cash Quartet. FR är egentligen inte så mycket annat än BCQ med annat kompband. Nu låter det där ju dumt och elakt mot de båda banden, men jag fattar plötsligt hur mycket Martins röst är förknippat med en viss musik. Det är ungefär som man alltid förknippar Michael Richards med Kramer. Han har svårt att spela andra roller, och Martin kommer ha svårt att spela annan musik. Speciellt när FR ibland låter som ett trött BCQ. Ett band som saknar gnista. Må vara att alla är bra musiker och hela den biten, men det enda som hindrar mig från att gå är Martins röst och person.
Men jag är väldigt nöjd ändå, Martin får göra väldigt mycket fel om jag inte skall gilla.

Efter det blev det tragik. Stor tragik. Barbara Morgenstern åkte från Berlin med sina datorer och synthar...bara för att upptäcka att de inte alls ville funka. Den lilla låt jag lyckas höra blir därför mer eller mindre "akustisk".
Synd, så synd. Jag orkade inte vänta längre så jag vet faktiskt inte om hon fick igång sina apparater.



Hur vet man att man gillar ett speciellt band? Hur vet man att de ändrar en liv och uppfattning?
Kårar på ryggen, vänner. Kårar på ryggen.
Laakso ger mig kårar på ryggen, behagliga illningar av lycka över att det är så enkelt att vara så bra!
Till att börja med, gör man en duett med Peter Jöback är men ta mig fan det största popgeni Sverige skådat! Det är en allt igenom underbar gränsöverskridande handling och visar precis på den känslan som jag önskar att fler artister skulle ha.
Med det sagt kan man ju konstatera att konserten var helt underbar. Alltså, varenda låt vibbrerar, Marcus Krunegård slirar runt, är ärlig med humor och hela härligheten har känsla för pop. Det kan vara vårens topp fem det här!

Rösten går högt, lågt. Det spelas snabbt, sakta. Det trycker på alla sinnen, glädje, sorg, melankoli, nostalgi och ren tokotur. Trots att bandet blandar behåller de råvararna sin krispighet. Det här är matlagning med känsla!
Vi får följa med i hisnade historier och där ligger mycket av Laaksos styrka, de kan berätta en historia bra. När andra krånglar till det berättar Marcus precis hur det var. Inget märkvärdigt språk utan bara en vilja att nå fram.
Kårarna på ryggen blev fler och fler.

Ja just det: Eftersom Peter Jöback inte kunde komma fick Adam Olenius (Shout out louds) hoppa in. En galet otacksam uppgift men han fixade det, även om den riktiga känslan och glöden saknades.

Sen var det då meningen att vi skulle se Ida Maria... Men nehepp, istället står numera tråkiga Mixtapes & Cellmates på scen...Ridå.

Popadelica är en alltigenom underbar festival som jag tror och hoppas lever länge. De verkar ha den så viktiga "staden" bakom sig, och folkparken är helt perfekt.
Nu längtar jag till nästa år...om ni fixar till maten.

Tillsist:
I Piteå sitter de tydligen och trycker på underbar musik! Jag vill dansa!
Tjonga in på den här sidan så fattar du.

Tillsist2:
Det här var inlägg 300! Hoppas ni följer med på de följande 300 inläggen...

Jerry Boman

Småstadsglans.

Jag trodde det var slut med att kalla nya band för "demoband" och tycka det är något suspekt över människor som inte är "signade".
Den tiden ÄR över! I min bok är lika mycket värda, och vad är egentligen ett "signat" band när klubbarrangörer släpper skivpärlor mest hela tiden? Vad är ett "demoband" i tider när folk ger ut skivor som är inspelade i sovrummet?

Om man tänker på det här så är "100% osignat" ett väldigt konstigt namn på en minifestival. Jag menar, Cosy Den borde ju heta det nästan varenda gång i så fall. "100% osignat och öl för 20 spänn!"
Jag tycker det är ett förnedrande namn. Tanken är ju god, väldigt god faktiskt, att ge band spelvana på bra ställen. Men snälla, byt namn om ni vill visa att ni tar banden på allvar.



För er som följer med här, så är ni bekanta med Spring Johnny. Läs här och här om du är ny.
Bandet har ett fantastiskt sväng och Olle har en väldigt speciell röst, jäkligt märklig, som gjord för småstads/kärleks/livet-ångest texter.

Lyssna på "Maria, du måste höra", live är det ett jävla sväng och skönt staccato. Ett magiskt orgeldriv, benen rör sig.
Eller "Riksväg 45 blues" som är en av senare tids bästa förlorarlåtar.
Det är enkelt, call-n-response körer och en upp till armhålan naiv text, men det är närvaro!

Spring Johnny har så mycket som jag gillar hos ett band, de drar sig inte för att ställa sin musik på en nålspets. Det får bära eller brista, antingen blir det patetiskt som fan eller så vinner de hela tävlingen.
Trollhättan har inte känts större än så här, den enda stora gatan rymmer plötsligt lika mycket svek och dekadens som hela Vasastan, som hela Västra Götaland. Olle ber inte ursäkt för sin stad, det låter inte som han vill därifrån. Samtidigt är det precis det han vill.



Med skräckblandad fascination han beskriver kärleksresor i det lilla samhället. Och egentligen spelar det ju ingen roll var man bor eller verkar, hjärtat kan blöda lika mycket överallt. Det är inte alltid som storstaden skadar en mer även om vissa försöker få det att låta så. Sanningen är nog närmare i en liten stad, att visa sig på den där gatan efter att själen brunnit upp svider nog mer än att bara byta klubb i storstaden och gå vidare.

Spring Johnny tar tillbaka småstadens svarta glans. De behöver inga Magasinsgator eller svartklubbar i varje hörn. I det ljuset är Spring Johnny större än sin stad. Samtidigt som de lever i symbios, den här musiken kan inte komma någonstans ifrån.
Trollhättans nätter är just nu våta drömmar hos storstadens katter och hundar.



Det går undan efter att Spring Johnny spelat klart, springer tillsammans med stora tidningens klubbkolls redaktör upp till Stickys Topflor. Möts av en massiv stillastående människovägg.
Tänker för en sekund att Shout out louds inte börjat än...
Men det har dem, de kör på med lite utfyllnads låtar från senaste skivan. Folk gungar försiktigt med.

Annat är det när forna tiders indiehitts brakar ner, 100 degrees (kan inte göra tecknet för grader..) och Please Please Please. Då blir det fart och allt är så så klart.
SOL höll en sommar, nu är det höst och man vill gömma sig. Folk säger att de utvecklats, inte tagit den enkla vägen. Hos mig tog de precis närmaste vägen rätt ut genom dörren.
Ajöss...

Tillsist:
Join our club spärrar upp dörrarna på Henriksberg och därinne spelar Fibi Frap och Swissair. De förstnämda är egna favoriter, "Catherine" räddar vilken dag som helst!
Läs vad jag tycker om dem här.

Själv åker jag till Popadelica.
För andra året i rad.
Snart lika stort som julafton.

Tillsist2:
Opps, glömde ju lite sköna musiktips så här mitt i pollensäsongen:

Kyte. Så mycket fint handklapp att man blir tårögd. Lyssna på "Sexy Sexy Thing" och klappa med!

Société des Admirateurs. Så mycket sval röst på svenska att man blir tårögd. Lyssna "Paa Disco" och skratta med!

Salut!machaut. Så mycket glädje att man blir tårögd. Lyssna på "Tom and Johanna" och hoppa med!

Hey Lover. Så mycket energi att man blir tårögd. Lyssna på "She´s in the city" och slå sönder hela huset!!

Jerry Boman

Undone disco.

Det här blir ett kort och "rakt på sak" inlägg:

Nej, jag orkade inte stanna kvar för att se på Almedal. Jag var inte på humör, inget ont om alla er snälla som skall prata men när någon spelar Roxettes "Look Sharp" och alla dansar...då är min gräns passerad. När sedan samma gäng har allsångs-skrik-festival till Ted Gärdestad snackar vi redan långt borta.

Jag fick se Kristian Anttila och det räddade mycket. För en stund blev jag glad igen. Antttila ger en kort men verkligen intensiv spelning. Börjar men den låt jag gillar bäst: "Ingenting, ingenting...Ingenting!!!".
Inte mycket att säga om det hela, lika snabbt över som det började...

Sen startade allsången igen, faktiskt till en förbannat bra låt denna gång: Broder Daniels Shoreline. Fast jag börjar tröttna på den...

Kalla mig bitter, kalla mig dum, kalla mig skum...Men jag kommer aldrig bli glad till "Look Sharp". Är alldeles för onostalgisk.

Tillsist:
På torsdag eller liknande försöker jag igen. Kanske fredag. Lördag blir det iallafall Huskvarna Folkets Park.

Tillsist2:
Jag har börjat på nytt jobb. Eller ja, det är samma ägare som till mitt nuvarande jobb och det är bara under sommaren. Kanske blir det längre.
Det hela innebär att det jag hittills gjort här på bloggen på min fritid kommer jag nu göra på arbetstid. För dig innebär det att du kommer att få läsa ännu mer om ny musik i Göteborg! Mer intervjuer, mer konserter och mer tips.
Precis som vanligt fast ännu mer.
Den goda smaken tar jag såklart med mig.

Kommer bli en intressant sommar vänner.
Jag förklarar mer senare.

Jerry Boman

Strutpop.

Ibland söker man efter meningar som skall förklara något man hört. Sätta ord på tankarna och känslorna. Letar febrilt i sitt inre för att nå ut med de där magiska känslorna man fick när man hörde det där magiska igår.
På Cosy Den återkomsten fick jag vara med om magi. Det var så bra att det formades en helt ny klass, en ny genre.

Strutpop.

Efter att Cosy Den gänget haft ledigt ett tag, frivilligt eller inte ingen som vet, så var det då dax för le grande återkomst. Även om kanske inte alla ser att de slogs på stora tumman i lördags så var det en väldigt värdig återkomst för stans bästa klubb. För en klubb där livemusik är i centrum är en ett centrum för mig.



Först fram var After-school sports.
Då är det ju bara att duka under! Alice Luther Näsholm är sval och sjunger som en ängel. Tänk Ulrika Mild (Compute) och Anna Persson (Sambassadeur) i samspråk med Madelaine & Sarah från Fibifrap. På scen är hon två men det räknas som soloprojekt.
Det är plastiga trummaskiner, små finurliga melodier och så denna drömska sång. Det är rosa tyllgardiner som gömmer knivar. Enkla samplingar varvat med handklapps vänliga takter från helt underbart billiga instrument. Den lilla synthen ser ut att kunna gå sönder under fingrarna, Alice spelar varsamt så musikmaskinen hinner med.
Allt är väldigt vackert och jag kommer bära med mig det länge.

Band två kommer jag aldrig få kläm på. Jag har skrivit om dem innan, här och här, vilket resulterade i ett argt brev. Kanske var jag förtjänt av det, men jag kan inte få in Electric Pop Group. Det är bara luft.
Jag gör faktiskt så här den här gången att jag överlåter till er att bedöma själva: Gå in på bandets hemsida. Visualisera dig sedan ett band på en scen.
Jag vill inte hälla salt i öppna sår...



Sen kommer det där som får mig att hitta på en ny genre, Strutpop.
För att förklara, det finns megafonpop. Det kan du lätt tänka dig: En tjej/kille som skriker ut sina saker. Väldigt utåt agerade, förstärkt och högljud. Men snyggt.
Strutpoppen är släkt på megafonpoppen men har ett lite vänligare tilltal. Jämför megafonen med en rulle papper som du rullar ihop till en strut. Megafonen skränar och struten gör mer människor är tre uppmärksamma. Lite mjukare men ändå viktigt för alla.

Johan Hedberg (Suburban Kids With Biblical Names) är strutpop. Den förste som få det epitetet. Och det är bra det för Johans historiska första spelning är helt briljant! Det är avslappnat, nära och med texter som egentligen är för bra för att vara sanna! Han sjunger om Stockholms nattliv och man känner att "vad var det ja sa, flytta inte dit!". Han sjunger om elaka älsklingar utan själ. Det är vaket, smart och väldigt sing-a-long.



Jag kommer träla runt halva vårt land
Börja plugga på någon sunkig högskola och starta värdelöst band.
Börja date:a igen, hänga på konstiga konstfester
Dricka sprit hela tiden och lukta efter nånting nytt

Nånting som kan få mig att komma tillbaka till var vi var
Men baby vi är fortfarande kvar

Har du själ

Allt till trulig musik som vrider om. Kastar in upphuggna stråkar här och där, något litet synthtrummset blandas med digitala koklockor. Ett jävla sväng, inget i lokalen är stilla.

Bäst är såklart underjordsmegahitten "Nygubbe4", eller som den tydligen heter numera "Ny Gubbe". Utåt och lagom gåpåig. Ett praktexemplar av Svensk Strutpop!
På det hela är det som avväpnade och charmigt att jag egentligen bara vill kramas!


Och det är ju bara att buga sig djupt inför Cosy Dens förmåga att plocka fram allt det där nya, hur fasiken går det till. Jag misstänker att den där Mattias mutar någon popgud för att få en direktlina till god smak.

Tillsist:
Ikväll kan det bli trångt. Almedal i liten lokal och alla platser tagna. Som gummisnoddar på speed.

Tillsist2:
Det kom ett brev:

----------------------------------
Kära vänner och bloggläsare,
Igår eftermiddag (läs fredag) satt They Live by Night i skiten. Samtliga minibussar/flyttbilar/släp i hela Göteborg var uthyrda på grund av den kommande långhelgen. Det verkade som att vi inte skulle kunna komma iväg till lördagens spelning hos popentusiasterna på Clubbentz i Trollhättan. Vi skickade ut ett rop på hjälp som Jerry förmedlade. Till slut lyckades vi lösa det genom en genomsnäll uthyrningsfirma, men det hade nog ordnat sig ändå. Några timmar senare hade nämligen Jerry fått 25 sms, fyra telefonsamtal och fem mejl med tips. Fantastiskt! Vi trodde inte att det fanns sådan sammanhållning i popgöteborg.

Vi vill framföra ett stort tack till alla som hörde av sig. Om ni är i knipa någon gång hjälper gärna vi till med det vi kan. Till dess lämnar vi er med ett tips: boka i tid.

Hälsningar
Joel, Martin, Robin och Christofer
--------------------------------

Ja, det var verkligen så fint gjort av alla som på ett eller annat sätt försökte hjälpa.
Man blir glad av att på i den här stan!


Jerry Boman

Liten epost intervju med Cosyden-Mattias och en vårlåt.

Farmerson.

För ett tag sedan frågade GP-Mindy mig om jag kunde göra en lista med bra låtar.
Låtar till våren.

Visst, sa jag och fixade ihop en lista som hamnade i tidningen:

Johan Hedberg "Nygubbe4"

Den skönaste svenska texten.. EVER!

They Live By Night "Factory"

Våren tvekar...inte längre efter det introt.

Hej Anita "The answer is 42"

Visar att rolig synthpop inte behöver vara buskis.

Lola "En av dom där dagarna"

Gitarrer som väcker björnar!

Moa "IAMMOA"

Våren börjar i Paris och nu är Malmö vår franska huvudstad.

Det var listan för någon vecka sedan… nu är nu alltså gäller andra låtar. Speciellt EN låt som får din och min dag att spinna:

Farmerson kallar killen sig… typ allt jag vet. Känner inte igen honom på Myspacebilden heller.
MEN låten ”Tryck” är så makalöst skön!

Hoppa till Farmerson direkt och lyssna!

(om någon vet vem han är så fram med det! Förmodligen snurrar han väl som alla andra runt i Göteborgpopens underjord…)

Tillsist:
CosyDen är tillbaka! Som vi väntat!
Ett av banden har jag skrivit om innan, typ förra sommaren. Jag gillade dem inte…Men nu skall vi inte tänka på forntiden, saker kan ha hänt! Gå dit och kolla själv!
Det skall jag göra.



Jag slängde iväg några frågor till CosyDen-Mattias inför denna återkomst:

Vad har Cosy Den-crew hittat på sen senast? (senast var i en lokal i Majorna med bla Rough Bunnies... strålade kväll!)

Inte alltför mycket, för att vara ärlig!
Det har varit ganska skönt med en paus.
Om Cosy kört vidare på Underjorden var ju planen att göra det lite mer småskaligt igen, det kändes som att hela grejen höll på att rinna mig ur händerna där ett tag. Nu blir det åter småskaligt, åtminstone ett tag framöver.

Kommer gamla besökare att känna sig hemma, när Göteborgs bästa klubb är tillbaka?

Får väl börja med att tacka för det omdömet...
Annars hoppas jag förstås att man kommer att känna sig hemma.
Det är alltid svårt att veta med en ny lokal, hur saker kommer att fungera. Men jag tror det blir bra.
I den mån Cosy Den har varit grymt tidigare, så har det ju varit mycket på grund av stämningen som besökarna medverkat till. Så jag har gott hopp om fortsättningen.

Om du skulle beskriva "Cosy Den-andan", hur blir det då?

Haha, vilken svår fråga!
Jag gillar väl själva grejen med att försöka locka en publik som är intresserade av att se bra livemusik i första hand, en publik som inte bara råkar ramla in på klubben utan är där av en anledning.
Sen kan jag väl säga att jag vet otroligt få klubbar där man får intrycket av att den som bokar artister gjort det främst för att hon/han är sugen på att se spelningen. Jag minns en gång på Underjorden när ingen av de som hjälpte till med entrén och baren ville göra det under spelningarna. Det slutade med att jag fick stå längst bak och hålla ett getöga på dörren. Det är väl främst Koloni som jag tycker ger det intrycket av klubbarna i Göteborg just nu.

Vad kan du säga om banden som kommer på lördag?

The Electric Pop Group är ett band som tjatat rätt länge om att få spela, fast på ett väldigt trevligt sätt. Under tiden har deras låtar växt och växt, och nu tyckte jag att det var dags. Väldigt snygg musik, tycker jag.
After-School Sports fick jag tips av en kompis om. Och det är jag glad över. För den som var på Cosy Den sist och såg Rastlös spelning, kan man väl säga att det låter en del som Rastlös, fast mer poppigt och inte lika lo-fi. Dessutom sjunger Alice helt fantastiskt.

Exakt HUR stora är förväntningarna på Johan Hedberg?

Alltså, Johans förmåga att snickra ihop poplåtar har jag inga som helst tvivel på. Inte längre, haha. Jag minns hur det var när jag hört "Love will" och "Trumpets & violins" med Suburban Kids, då undrade jag om det verkligen kunde komma mer grejer som var lika bra. Sen spelade Johan upp "Rent a wreck" för mig. Du kan ju själv tänka dig hur det kändes.
nygubbe4.mp3 fick jag skickad på msn, den är fortfarande inte helt klar, men jag skickade den till några kompisar utan att säga något till Johan. Och nu senast spelades den ju i P3 Pop, precis som "Love will" en gång gjorde. Är det en bra låt sprider den sig alltid...
Det här blir ju Johans första spelning på egen hand, och det är klart man har förväntningar, men samtidigt tror jag det är helt rätt förutsättningar för att det ska bli grymt!

Det där låter ju ju super!

Fick precis just nu en länk till Hedbergs senaste låt.
Sköna el-ljud och grym text…IGEN!
Ahhha lördag kommer bli SÅ kul!

Bara en sån sak som att man kan få veta vad låten "Nygubbe4" egentligen heter...eller om den skall heta just precis så.

Tillsist2:
På valborgsmässoafton smäller Almedal upp sig i det blå. Någonstans vid Stigbergstorget…

Tillsist3:

Det händer saker i Säffle i sommar! Grym lineup!!

Jerry Boman