Jag sa i torsdags att jag gillade Rambling Nicholas Heron för deras melodier, att man kan vissla till dem. Niklas Hedström, själva hjärtat i RNH, sa att de mest får höra att folk gillar dem för texterna. Jag står fast, det är bland melodierna som RNH har sitt triumfkort. Visst, det är bra texter men när man kan vissla med är det bättre. Nu är det inte så att det skapas härliga slingor, ni vet sådana där som sätter sig direkt, utan här handlar det mer om att man börjar vissla på små stickspår. Musiken skapar nya saker, det blir helt enkelt feelgood i skallen.
RNH gör klassik amerikansk musik, sprunget ur vindpinade hålor och slowmotion liv. Vi som kommit till Pustervik den här kvällen placeras i södern, Texas kanske. Eller så gör vi precis inte det alls. För där många andra folkrock band fastnar i den lågmälda "yipededoo" hillbilly dyngan, där reser sig RNH med pop. De utvecklar en genre som väldigt ofta lider av ett stort Cash komplex. RNH är i sina bästa stunder den perfekta blandningen av Lekman, Cash och Merritt.
Tydligt blir det när man kör kvällens enda instrumentala låt. Då kommer de briljanta melodierna fram, Daniel Skoglunds rena gitarr håller sig på rätt sida gubbrocken och jag börjar vissla. Riktigt riktigt bra! På det hela taget är det faktiskt den perfekta konserten att kramas till. Jag tittar avundsjukt på mina vänner som får kramas, för just denna kväll är jag ensam. Och där skulle jag ju kunnat utgå ifrån, att musiken är så sorgsen och bla bla bla. Men RNH för människor närmare varandra, precis som riktigt god pop gör.
Jag börjar så här: Pascals nya skiva är ... är... för djävla bra! Bandet som ger tomma lagerlokaler i hamnen ett titelspår, som sätter musik till frustration efter ett brutet ben på dansgolvet och nu vill jag skrika längst fram. Lyssna på "Längtar efter dig" högt. Så lite säger allt. Vill skrika ännu mer. Borta är störningsmomenten. Här hittar man lyrik i samma klass som tidiga Broder Daniel. Upprepning ger mer än tomma ord. Lägg till resten själva ungefär. Det tycker jag är sympatiskt, man får helt enkelt vara med och skapa låten trots att den är klar. 22 januari kommer skivan som kastar om en hel del.
Roliga saker i anslutning till Pascal:
1. www.myspace.com/raukenroll Me like ordvitsar you now!
2. Jag vet, det är ett långskott!
Det har svajat. Baby, don´t hurt yourself satt inte direkt. Men nu har Anders och Fredrik vanan inne (har de spelat 1000 gånger i Göteborg på senaste tiden?) och säkerheten. Jag skrev innan att det är indiesynth, det står kvar, men jag skulle vilja "uppgradera": Hejjarklackssynth. Med viktigt innehåll.
När fyllerianthemet Rotterdam Ahoy börjar blir golvet en ståplats av kärlek! Gap och skrik, näven i luften på lilla BDHY armén. Det börjar bli en del folk numera, vi som gapar med och slänger upp handen. Borta är allt svaj, den här kvällen på Henriksberg visar de att tid kan skapa under! Det som började i tvspelsland och med försök att låta som idolerna är numera ett eget universum.
På tributesången "Som Peter Sjöholm" kommer ju såklart huvudpersonen upp på scen och hjälper till. Universum expanderar och imploderar. Låten är intern samtidigt som den är väldigt extern och universell. Alla har vi "våran" Peter Sjöholm, den där polaren som alltid är där och som man bara vill berätta om hur bra hon/han är. Därtill är det en "fångade" låt, jag vill inte slänga mig med ordet "catchy"...
Lyssna mot slutet av klippet. Nog låter det som att även lilla jag fick en släng kärlek kastad på mig?
Om man nu skulle tänka efter lite mer så är det något annat som har förändrats med BDHY. Många texter är numera på svenska, och det är bara till det bättre. Sista låten "Panik" är en känsloyttring i Håkanklass. Ett vidöppet hjärta, jo, Anders sätter ord på många känslor. Lägger ut sig totalt och blottar sidor som förmodligen ingen av oss vill kännas vid. För visst har ni alla varit där, kärleken försvinner och man skall gå vidare. Bara bita ihop och verka oberörd. Men inte fan går det, känslan nitar sig fast. Man håller det inom sig, går ut och dricker trettiotvå öl på Kellys, önskar "något med Yvonne", river ner varenda poster på vridna vägen hem... Allt skall man göra i ensamhet. Ingen får ju se att välden rasat samma därinne. Det svarta hålet som slukar allt ljus växer.... Ingen panik Ingen panik Låt henne gå
"Panik" är bland det bästa jag hört. Så rakt. Jag tror att det var fler än jag som igår insåg vad som väntar. Det här kommer växa. Anders och Fredrik verkade själva märka att något hände där under den låten. Det klickade till. Det sprakade till. Blixtrade i våra ögon. Jag är glad att veta att jag var där när "den magiska stunden" infann sig. När allt stämmer, när musiken lever sitt eget liv, borta var allt annat. Anders avslutar med att ställa sig längst fram, slänga ut armarna, och bara le så där härligt/fånigt man gör när man VET att odödligheten ligger inom räckhåll.
Toalettkön var enig: Mer låtar på svenska! BDHYs ord är för viktiga för att gömas i ett andraspråk.
En sak till, BDHY är ett liveband. Inte för den spektakulära scenshowen (det finns ingen) utan för att det helt enkelt låter bättre. Kanske är det så enkelt så att de viktigaste orden bara blir riktigt viktiga när någon lyssnar? Och igår var det faktsikt rejält med folk som lyssnade på Klubb Existens.
Just det: Peter har gjort en remix på sin hyllning till Anders. Lyssna noga 2.03 in i låten "Anders Synthpop RMX"... jag tror minsann Herr Sjöholm har samplat en musiknyårskrönika! Alltså, det är Anders som i min nyårskrönika beskriver sitt bästa konsertminne 2007. Se hela krönikan här. Såg just följande kommentar om krönikan:
Robert sa...The whitest årsbästalista alive...
Ja, det där kan jag ju faktiskt skämmas lite för.
Tillsist: Ikväll blir det Göteborgs mest väldoftande klubb: Woody West på Pustervik. Vet inte riktigt varför, men det luktar alltid "hemma" när Woody är på plats. Nåväl, spelar gör softa killarna i Rambling Nicholas Heron. Kolla förra inlägget för att se hur saker och ting gick när de besökte oss på TV4.
Onsdagar på Sticky är rätt härliga. Nya bra band och ja...ungefär så. Varken mer eller mindre. Att de numera verkar ha cementerat min lilla idé om stolar framför scen gör det hela väldigt skönt.
Det är inte mycket som tränger igenom numera, mycket rinner av mig. Men ibland behövs knappt någon musik alls. Några få knäppningar på gitarrens strängar, några enstaka drag över ukulelen. Sen står vi där. Uppslukade av en röst, av en människas hjärta. Tildeh Hjelm får idiotvintern att glömmas bort.
Det är sorgen, uppgivenheten och "skit samma det är ändå kört" mentaliteten som trycker väldigt hårt inom mig. Blandat med en liten å av humor, en form av yttre öga som hon tittar på sig själv med. Medveten om att det kan bli prettogitarrsorg, att det hela kan rusa rakt in i väggen utan att någon brydde sig.
Men jag står där, helt stilla. Upptagen av stunden. Tycker allt är för kort, vill lyssna mer, vill känna mer. Hör en röst som aldrig hörts förr. Som mitt i sorgen är briljant av hopp. Låter som allt på en gång men här snackar vi om rätt sida en tunn linje.
Tildeh berättar sagor. Nutidssagor, söta på ytan men fyllda av cement och extra många armeringsjärn. Vackra "Someone sad" blir Broder Daniel som Henrik hade velat att det akustiska experimentet skulle landat i. Skojledsna låten om den döda hamstern, "I was high when I died", är Magnetic Fields vilken bakfull söndag som helst gånger två. Man skrattar och gråter på samma sekund. 500 känslor på samma dag, vet inte var vinden blåser en.
Tildeh Hjelm får mig att undra varför jag totalt åts upp av Soko, varför Anna Järvinen gjorde sån´t intryck. Tildeh gör samma. Och kan det vara större än att inget veta och sedan bli överraskad? För två dygn sedan visste jag inte att hennes musik fanns, nu har jag lyssnat i timmar. 500 känslor, 500 tankar. Jag skrattar, jag blir fuktig i ögat och jag vill att det skall vara nya spelningar.
Gå nu in på Hjelms Myspacesida och lyssna. Hör på fåglarna i bakgrunden, hör bruset och fångas i nuet. Vinter bye bye.
Två band försökte överglänsa den inledande känslomässiga knockouten, först Winding Stairs. Tyvärr blev det mest ett soudtrack till din favortserie. Ni vet den där som utspelar sig i en amerikansk gullegull håla och handlar om mesiga ungdomar. Ingen fylla, inga snedsteg och inga utbrott mot dumma föräldrar fyller tveapparaten. Det är tillrättalagt och välkammat. Samt att eftertexterna pyntas med just en Winding Stairs sång. Med andra ord, nej jag gillade det inte. För duktigt. En cola i baren var mer underhållande...
Men jag gillade tjejen på fiol. Där hade bandet kunnat segla upp på bästa listan, hon spelade väldigt speciellt och hade mer utstrålning än alla i bandet tillsammans.
Band två som försökte är egentligen en person, Alexandra Wennersten. Även här är det slickt och inte en ton fel. De petar tillochmed in ett riktigt tröttsamt gitarrsolo... som publiken väldigt vuxet och gubbigt applåderar. Jisses! Nä, jag gick hem. Lite mer får ni ge från scen.
Överlag så kan jag inte riktigt förstå hur folk som håller på med musik kan vara så tekniskt inriktade att de glömmer känslan? Jag säger det igen: Ni behöver inte spela rätt. Ni behöver inte ha alla hästar hemma. Ni behöver inte bygga upp varenda låt efter läroboken.
Ni behöver bara ha saker att berätta och berätta dem på det första sättet som kommer ut. Tänk inte så mycket.
Jaja, några hårda ord men vad skall jag göra. Jag vill inte gilla saker för sakens skull...
Tillsist: Idag hade jag gäster i studion, Rambling Nicholas Heron spelade en låt. Märklig känsla att sitta typ inne i bandet...
Jag berättade också vad man kan göra i helgen. Samt spelade en snutt ur Baby Don´t Hurt Youselfs video "Som Peter Sjöholm"
Tilsist2: Fredag går du upp för backen till Henriksberg och Klubb Existens, nämnda Baby Don´t Hurt Youself kör indiesynt. Eller som Daniel Skoglund i RNH och CCO väljer att kalla musiken: Karaokesynth. Hursomhelst är det tokcharmigt och du kommer le hela vägen hem!
På lördag går du till Pustervik och lyssnar på Rambling Nicholas Heron. Ni kan ju själva kolla på klippet ovan och förstå att helgen inte innehåller något annat alternativ. Fina melodier och fina berättelser.
Tillsist3: Min frisör med kollega. Jag fick skriva den första autografen på deras "Wall of fame"... Jag rodnade och glömde nästan bort att jag stavar Jerry med två r...
Tillsist4: För er som funderar: Varför står det inget om Koloni? På vägen till Majorna fick jag ett sms om att det var fullt... Bra för dem men tråkigt tråkigt för mig.
Idag satt jag i studion och snackade musik. Helt utan Allearslistan. Det gick bra tycker jag. Jag hade bjudit in ett helt förträffligt band (nyss inflyttade till Göteborg), ett band med känslorna på utsidan och närheten i texterna: Save Me RobinBobby. De bjöd på en låt och jag...ja, jag bjöd väl möjligtvis på mig själv samt ett väldigt långt papper...
Tillsist: Filmfestivalhelvetet är här. Även om själva festivalen på långa vägar inte är här så börjar de idiotintellektuella samtalen ta över hela stan. För när man tänker efter är faktiskt det rörliga mediet ett riktigt pissmedia. Kanske konstigt att säga så när man jobbar med tv, men jag tycker allt annat slå den rörliga bilden. Och allt slår en film.
Om du tex lyssnar på en låt i din dator får du EN upplevelse. Resten får du fantisera ihop själv, ingen skriver dig på näsan vilka bilder du skall se. Om du kollar in en fotoutställning kanske du drömmer dig tillbaka till någon du mött, eller skapar du helt ny musik i hjärnan. Läser du en bok fantiserar du också fram bilder och kanske musik. Ser du en konsert får du också musik, och en upplevelse som är där och då. Inget tillrättalagt. En film säger till dig precis vad du skall tänka, du får orden, du får bilderna och du får musiken. Vad blir kvar till din egen fantasi?
Jag tycker film är en enkel ingång, ett hjärnans fastfood, få folk att verka känslosamma och tänkande. Allt finns ju där. Och det är där som samtalen blir så roliga, för det diskuteras nog precis om de saker som filmskaparen ville att det skulle diskuteras om. Hon/Han har lagt orden/tankarna i våra hjärnor och sen är det inget mer med det. Du tror att det är det fria valet, den fira tanken, men du är lurad syster. Den där myten om att rörlig bild är det bästa, finaste som finns är just en myt. Film är överlastat, belamrat och dopat med fiktiva känslostormar som exakt styrts av skaparen.
Läs en bok och låt din kompis läsa samma. Beskriv sedan huvudpersonen för varandra, hur ser denna ut, vad har han/hon för kläder m.m. Lyssna på musik med din kompis. Skriv sedan ner de första hundra orden som kommer till dig. Jämför med din kompis. Gå på konstmuseet med din vän. Sen sätter ni ihop varsin blandskiva med utgångspunkt från utställningen. Ja, ni förstår själva, mediet fritt spelrum för den härliga fantasin. Det gör aldrig filmen på samma sätt. Visst, två personer kan uppleva samma film olika men aldrig på ett riktigt djupt plan. Film är ett riktigt pissmedia helt enkelt. Såvida det inte är stumfilm.
Nu väntar jag på smygläsningen av Popadelica programmet... samt att jag skall våga gå över Järntorget vecka 5.
Tillsist2: Jag håller med Annika Norlin: Lägg bort Grammiskategorin Årets manliga respektive Årets kvinnliga. Vi lever ju inte precis i Arntid?! Alltså, 16 kvinnor bland 75 nominerade i de stora kategorierna! SKÄMS!
Tillsist3: Jag fick en gratisbiljett av TV4... till Arn. Jag tänkte gratis är gott. Men nu vet jag bättre, just det här "gratis" smakade dynga. Se inte Arn!
På onsdag går du till Sticky och lyssnar på Bella Boop & the Robbers. Kan vara ett av de märkligaste bandnamnen men bra är de. Riktigt bra live. Det här kommer utveckla sig till något stort! Kolla speciellt in Hannes på gitarr...
På torsdag Club Zebra på Pustervik. Britta Persson är tillbaka och det låter bättre än någonsin... Så här var det när hon var här 2006.
På fredag går du på bio och kollar in Control. Om Ian Curtis. Av Anton Corbijns. I svartvitt. Skönheten kommer til byn den 11 januari helt enkelt.
På lördag har Koloni baluns igen. Nu verkar det vara dans på gång... och musik. Vid Maria plan. Stans mest överraskande klubb slår till igen! Kan man kalla Koloni för en klubb? Eller vad sjutton är Koloni? En händelse?
Saker att lyssna på: Carl "Jag föddes 1989. Sen började jag skriva låtar." Så sammanfattar Carl Carlsson från Eskilstuna sin musik eller sitt liv. Och ja, låtar skriver han, jag gillar speciellt Slangbacken. Märklig combo av dataspel och akustiska toner. Carl spelar för övrigt också med i Svart. Almedal goes riksvenska-ish.
Lucky Soul Jo, ja ni har hört låten i Clas Ohlsons reklam...och där kunde man ju slutat lyssna men Lucky Soul har satt ihop en alldeles för fin skiva, The Great Unwanted, för att man inte skall lyssna vidare! Gillar du The Pipettes, och det gör du ju, så gillar du det här.
Tillsist: För er som undrar: Jag jobbar inte med Allears längre. Just nu är det bara Sony BMG som äger den siten, innan var det 50% TV4. Men jag önskar dem all lycka och det var ett tokroligt 2007! Vem vet, kanske är jag där igen vad det lider... Själv jobbar jag alltså numera, precis som vanligt, på TV4. Varje torsdag kommer jag sitta i lokala Nyhetsmorgon och snacka musik... Det blir tips om konserter, det blir intervjuer med band och diverse annat. Kolla då! Kvart över nio på morgonen. Bloggen kommer rulla på, nu på min fritid, som den faktiskt gjorde ända fram till våren 2007... och det funkade ju det också. Så där ser det ut just nu, vad som händer snart är ingen som vet. Jag vet bara att 2008 kommer bli kanon!
Din krönika över 2007 var ju något av det sämsta som krystats ur budgetkanalen Tv4 Göteborg! Anonym kommentar på bloggen, skriven minuter efter att krönikan visats i dag torsdag morgon. Bra med spontana reflektioner! Märkligt dock att de alltid är anonyma...
Nu får alla som missade krönikan över mitt 2007 chansen igen, här nedan ligger den. Två delar om mitt 2007!
Del 1
Del 2
Det där var mitt år. Vad var bäst under ditt 2007? Kommentera gärna!
(min lista över 2007s härligaste händelser hittar du här.)
Nu siktar vi mot 2008!
Tillsist: Läser att EMA tänker köra festival...samma helg som Hultsfred! Så nu är smålänningarna ledsna i ögat. Kommer förmodligen försöka få folket med sig med orden "Vi var ju först!" Jag säger: Ni får skylla er själva! Om man så totalt sabbar bort vad det egentligen handlar om, dvs musik, så får man faktiskt skylla sig själv. Hultsfred förra året var mer "I år sammabetar vi med Företaget X och Affärspartnern Y. Köp köp köp deras produkter!" än "Här ser du de bästa konserterna under hela året. De unika konserterna. Här får du minnen för livet!". Eller ja, minnen för livet får man ju i Hultsfred... i form av ett halsband från Bredbandsbolaget! Kanske var det bäst för JP att han hoppade av/blev kickad från Hultsfredsfestivalen och gick till Storan. Kanske kommer alla att åka till Hultsfred i år igen av gammal vana, kanske kanske kanske återgår festivalerna till att vara en uppvisning i god smak och bra musik. Det där sista är bara ren spekulation. Ett litet orosmoln dock: Var parkerar man en husvagn i Stockholm?
Man skall akta sig för att ta ut segrar i förskott. Att tro för mycket på distans, för det som hände för ett tag sedan är inte per automatik bättre. Det jag vill komma till är att lördagens händelser på Join Our Club hör till årets bästa. Men eftersom jag redan gjort min lista kom de inte med...Attans också.
Tre band per kväll kan bli mycket. Eller lite. Om banden är lika bra som Liechtenstein, Compute och Le Muhr så kan tre band verka lite. Tiden flyger iväg under alla tre konserterna. Vill ha mer, mer, mer.
Först fram är Liechtenstein. Om jag börjar så här: 2007 blev året när indiepopen tog tillbaka grunduttrycket. När det fanns en genre att tala om igen, ungefär som den i slutet av åttiotalet/början av nittiotalet. Jag är inte mycket för återanvändning, många av banden som ploppat i den genren tar rakt av. Det blir samma upplevelse om igen. Liechtenstein lägger till och vågar utveckla, utan att tappa känslan. Och i grenen "Stämsång-Kör" är de bäst i år!
Men det bestående minnet är ändå beslutsamhet. Här står man framför ett band som inte viker sig, som vet vad de vill och genomför det. Linjen håller de genom hela konserten, och det är där det blir så mycket bättre än många andra. Våga hålla ut, andas inte, sväng inte av och försök ta genvägar. Utforska mörkret i allt det svarta. Liechtenstein kommer växa.
Band två: Compute.Vanligtvis tre men den här kvällen två. Ulrika Mild som själva hjärtat och Liechtenstein sångerskan Renée Gustafsson som viktig sidekick. Tillsammans gör de den här spelningen till en enastående uppvisning i synthpop! Alltså, att inte Compute är större övergår mitt förstånd! Jag minns när jag såg Compute för första gången tidigt 2005. Redan då var jag förvånad att de inte spelade överallt, så nu borde de ju vara ännu mer.
Men det spelar ju egentligen ingen roll, för den här stunden var den bästa. Att framföra synthpop med visst förinspelat material brukar bli stela historier, och det är här som Compute har sin styrka. De för in analoga känslor mitt i ljuden. Sen har vi Ulrikas oändligt vackra röst, jag har tidigare beskrivit den som "en ängel som käkat sten". Något som jag står fast vid.
De börjar med en Page cover, fin fina Förlåt:
Det är något naivt charmigt över Compute, som två tonåringar som just hittat folköl i jourbutiken. Musiken leker lätt över dasngoven, samtidigt som den tar oss med in i mörka vår av vårt medvetande. Framgång och fall i samma känsla.
Ulrika säger att det kan vara Computes sista spelning. Jag vill inte tro det. Om det skulle vara så, då begravde vi ett stycket göteborgsk musikhistoria på Henriksberg i lördags. I bakspegeln kommer det här att lämna avtryck, och vem vet, om tio år kommer någon ny att sno hela härligheten och vi kommer falla på nytt.
Sista låten blev Dance with me, uppbackad av Liechtenstein. Snyggt med livetrummor!
Är det här det sista vi ser av Compute?
En liten rolig händelse: mitt i setet glider Ebbot förbi. Jo, ni läser rätt, härlige herr Lundberg passerar framför scen. Det hela ser så komiskt ut att Ulrika helt tappar fattningen och kommer av sig. Inte så att Ebbot ser rolig ut i sig, men situationen är tokrolig. Det gamla möter det nya. Nånå, det kanske var en mer "du skulle varit där för att förstå hur roligt det var" händelse...
När Johan, som är en av de som fixar med JOC, berättade att de bokat in Le Muhr sprattlade han av glädje. Ögonen brann. Nu förstår jag honom! Och ångrar bittert att jag skrev listan över 2007s bästa några dagar innan året var slut...
Le Muhr gör generationsmusik, smärta/hjärta/synth. Inte bara det att skivan heter Generation Destruktiv, utan de kopplar grepp på en hel känsla om samtiden. Och de gör det träffsäkert, med en smula humor (inte för mycket, det är ingen nyårsrevy) samt med ett musikaliskt tankesätt som är ovanligt just nu. De tänker högt, vill nå ut. Bortom de egna begränsningarnas replokaler, ut och berätta saker de ser.
Maria Loohufvud är popsveriges skönaste frontfigur just nu. Med stil och klass, vasshet och ömhet, driver hon oss rätt in i fördärvet. Likt en pirat som vet att skeppet kan gå under pekar hon ut mot de öppna havet, helt orädd inför farorna som väntar. Musiken lurar oss att sänka garden, sen står vi där och får smäll på smäll av uppriktighet.
När jag beskrev Elenettes nya "Autenticitet EP" blev det med ordet synthprogg. Le Muhr äger den klassen, om vi nu skall klassa musiken. Det är dansant och angeläget, berättade och ytligt på samma gång. Hemvävt i en storstad som brinner, uppoffrande om omfamnade när de flesta andra bara vill posera.
Ja, man kanske måste nämna gästbasisten den här kvällen: Liten Falkeholm från Tant Strul. Saken är den är att hon är mamma till den ordinarie basisten Maja Thorén (pappa är Tony i Eldkvarn...). Hursomhelst är hon stencool. Såklart.
Utöver bandets egna fenomenala låtar blir det en cover den här kvällen...och här ångrar jag som sagt att jag redan lagt ut listan över årets bästa stunder. Le Muhr drar, i Göteborg på Henriksberg med utsikt över hamnen, till med en svensk version av Broder Daniels "Work"! Herre min skapare vilket genidrag! Eller "Det här var topp fem... ever"! Jag tror det gick så här:
Åh min Missär Åh min Missär DEN HAR JAG HÄR (Maria slår sig för bröstet)
osv osv
Ojojojojoj OJ! Snyggt gjort, de utvecklade låten och precis som en bra cover skall vara: kopian gjorde originalet bättre. De växte tillsammans. Le Muhr gjorde för en stund låten till sin. Underbart!
Nu är det mina ögon som brinner, hela jag brinner av iver att berätta för Johan hur bra det var. Bandbokaren var nämligen inte på plats... och jag kommer ägna hela våren åt att reta honom för att han missade en av JOCs bästa konserter... och 2007 års bästa cover!
Tillsist: Nyår firas på tak, bland annat på Henriksberg. Tre våningar, spring i trappan och förmodligen så nära fritidsgård man kan komma. 2008 skall få en bombstart!
Tillsist2: Japp, jag spelade skivor på Sticky i fredags... och jag gillar inte att skriva om saker man själv är inblandad i men kan nämna att låtar med 64Revolt, They Live By Night, Stefan Wern (ha öronen öppna för den killens musik) gjorde succé. Eller ja, de var de låtarna som flest dansade till när just jag spelade skivor... Skoj var det iallafall, även om jag fick totalt hjärnsläpp när jag glömde att Johnny Boy heter just Johnny Boy...
Tillsist3: Kolla Tv4 Göteborg 09.15 på onsdag... En musikårskrönika som heter duga! Japp, jag lägger upp den här sen.
Först: Ikväll (fredag) spelar jag skivor på Sticky. Mars TV och Violent Green spelar. Kom för fan! Det blir en helkväll! Ser just precis att BDHY också skall spela! HELKVÄLL var ordet!
Sist: Så var det då dax för den efterlängtade LISTAN. Först lite siffror: 239 (antalet band/artister som jag såg på en scen 2007...helt SJUK siffra!) 6 (antalet festivaler, då var jag ändå inte på varesig Arvika eller Roskilde.) 5 (antalet gånger jag sett Emmon) 4 (antalet gånger jag fått äran att spela skivor)
Det här var året när jag: Fick ett jätte jätte fint pris. Fick arrangera en klubbkväll på ett riktigt ställe. Fick arrangera tre spelningar vid min husvagn. Fick en bild publicerad i GT utan att de frågade först. Fick göra en lista till Metro. Fick göra en lista i GP. Fick göra en lista till Punkt.se (som de slarvade bort...) Fick stå tillsvars för min feminism. Fick chansen att göra något jag alltid velat göra under en festivalbevakning.
Sist men inte minst, det här var året när jag gick till banken med en magnumflaska champagne...
Annars var 2007 det här:
Årets konsert: Jens Lekman på Nef. Det blev Jens som gjorde det...IGEN. Två år i rad har killen gett mig de starkaste upplevelserna.
Årets band:Children Come On Härliga snubbar. Alltså, de har så skön inställning och är så fina hela högen att det inte finns något annat band som kan vara bättre! En dröm att känna.
Årets låt: Superwoman This Is Love växer för varje sekund.
Årets battlande:Peter Sjöholm vs Baby Don´t Hurt yourself. Kärleksbomerna ven på Storan, först skrev Peter en låt om Anders och sen skrev Anders band en låt om Peter...Internt ersätter Internet 2008.
Årets text: Pats. Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här: kära du ge mig ett råd det finns för många sätt att dö och leva på snälla ta mig bort härifrån jag har fått nog av apati och tomma ögon
mamma minns du när jag var fem på morgnarna hur du låg sönderslagen du sa att du älskade livet men jag vet att du drömde om himmelen den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut
men jag lovar jag försöker mycket mer nu än förut så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig
Karin, Karin lyssna på mig -Åh nej här kommer sanningen & ångesten! du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord -Håll käft och lämna mig! ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig
Årets mest oväntade cover: Håkan spelar Almedal på Liseberg. Jag förstår att Adam höll på att svimma...
Årets kortaste:Elmo. Den lille lille norrlänningen som slog ner en kort stund i Göteborg och gav oss The Anthem. Stor låt, liten kille!
Årets underskattade: Heather D´Angelo, Erika Foster och Annie Hart. På Storan var vi två som älskade Au Revoir Simone. Sen kom sommaren och Emmaboda, då älskade plötsligt hela världen samma band. Märkligt. Man kanske har fel vänner?
Årets klubb: Populär. Där var jag mest hela tiden. Även om det ibland var tomt (det blev alltid fullt mot slutet av kvällen) så var den klubben alltid fylld med värme och kärlek.
Årets inredning: Pustervik Är det verkligen laxrosa? Det var tidigt 2007 som P-vik bytte utseende...och färgdebatten pågår än. Är det snyggt eller inte?
Årets lokal: Förtältet. Kristian tryckte in 40 personer... Indiedagis kommer tillbaka 2008, i samma förtält, på samma plats. På Emmabodafestivalen 2008 alltså.
Årets festival:Rip It up. Bättre lineup kommer aldrig att finnas...Aldrig.
Årets båt: Styrbord Barbord. Bra där! Det kommer ta sig, det kommer ta sig.
Årets bild: I parken bakom Storan den 30 Juni klockan 02.03.
Årets duett: Peter och Anders.
Kärlek.
Årets soundcheck: The Lionheart Brothers Ni var dumma, dumma, dumma. Man kollar ljudet INNAN klubben kört igång, inte när folk vill dansa. Tänker inte ens länka till de dumma människorna...
Årets vattendelare: Television Personalities på Rip It Up. Bra eller anus?
Årets diss: Jag gillar inte alla dessa män som skall spela överallt. På Hultsfredsfestivalen såg jag alltså bara kvinnliga artister... Läs här, här, här, här och här.
Årets intervju:Jonas Lundqvist. Han är bara en för härlig kille.
Bra skiva också. Och bra spelning.
Årets svar: Jag ställde några frågor till Palpitation och fick följande bild som svar:
Årets mailsamtal:
J: Skall du té Säffle eller?
E: Ja. Och ett förtydligande: nästan alla band jag kände igen på affischen är dåliga - de andra är säkert bra! ;)
J: OK då ses vi där och gör upp....Förtydligande: Nästa alla band jag kände igen på postern är bra...de andra är nog dåliga....
E: Jaha, och här försöker man vara positiv för en gångs skull.. ;)
Förtydligande:
Television Personalities - fantastiska Cats on Fire - mycket, mycket bra St. Christopher - mycket bra
My Darling YOU - dåliga The Honeydrips - sämre Kissing Mirrors - ännu sämre Taff Lajjånns - bottenlösa
Resten är säkert bra, de är i alla fall från Storbritannien flera stycken.
Bubblare: DJ-arna. De tre i liten skrift är mycket bra, de i lite större skrift borde förbjudas.
På med boxhandskarna, Boman..
J: My Darling YOU är ju soundtracket till allas snefylla! Hur kan det vara dåligt?!?!?!
E: Det är knappast ett hållbart kvalitetsargument.. ;)
J: Det är det bästa av kvalitets argument! Musik handlar ju om fylla, sex och...ja fylla....Jag tar med mig karatepinnar.
E: Karatepinnar är ingen stil och klass. Ta på dig en Burberrykeps och knapra lite amfetamin istället.
J: Men jag har ju ingen stil och klass.
E: Det är aldrig försent vännen.
Årets tjuvlyssning: På Pustervik i början av september:
Slirande Kille: - När vi kommer hem till mig kan du få läsa mina dikter så du fattar hur galen jag är... på riktigt.
Tindrande Tjej: - Ooo Ja! Med nöje!
Årets debatt: Lack eller inte lack? Det började här och slutade här.
Årets resa: Röd Express till Jörlanda. Inne i en gammal tågstation utspelade sig en klassisk konsert, och såklart var det hela resan värd.
Årets "Alla på samma scen":Irene På gott och ont. Mest gott visade det sig tillslut!
Årets förvirring: Steen Priwins stipendiet. Jag blev SÅÅÅÅ lurad... och är fortfarande överrumplad och glad.
Årets dans: Köping! Släpp allt och älska stunden, att "Dansa Köping!" är det enda rätta.
Årets dubbelarbete: Per-Olof Stjärnered. På dagarna: Västnytt. På nätterna: Autisterna.
Årets stöld: Det började som ett oskyldigt lån... i augusti! Ännu har jag inte sett röken av min tamburin!
Årets arm: Poparmen...som vanligt.
Årets NEJ!: Nicolai Dunger ryter till. Från bloggen: En överförfriskad herre med halsduk och solbrillor börjar klaga på Dungers musik. Den i övrigt knäpptysta baren håller andan. Efter att mannen gapat för tredje gången får Nicolai nog, han slutar spela och säger till mannen att hålla käften. Mannen i solbrillorna fortsätter gapa. Då stegar Nicolai fram till honom och ber snubben att gå. Han får hjälp av några vakter och till ljudet av våra applåder åker snubben ut, samtidigt som Nicolai än en gång tar plats vid pianot. Så bra gjort! Den där snubben förstörde för alla andra och att Dunger slängde ut honom var det bästa för alla. Tack!
Årets sökord: "Pagefrisyr". En massa folk hittade min blogg pga en död frisyr...Märkligt.
Årets video: Factory - They Live By Night Världspremiär på bloggen!
Inför 2008 väntar jag på:
Pats. Eftersom den första låten är underbar så väntar jag med spänning på resten.
They Live By Night. Eftersom den första låten (till nya skivan) är underbar så väntar jag med spänning på resten.
Samtidigt Som. Eftersom de första låtarna är underbara så väntar jag med spänning på resten. Det viskas om släpp på Luxury... eller ingen viskade egentligen jag såg ett möte i en bar...
Vapnet De spelar in just nu... och det skall tydligen vara stora saker på gång...
Palpitation Jag väntar hela tiden på nya saker...hela dagarna...
Peter Sjöholm 2008 vill jag att fler upptäcker denna skatt till människa!
Sommar på svenska En midsommarfest i Emmaboda med endast band som sjunger på svenska. KAN det bli bättre?!?
Kräftskivefestivalen. Bra saker redan nu.
Rip It Up. Blir det en del 2? Kan man toppa 2007? Kommer det att pissregna?
Martin Elissons blogg på Djungeltrumman Fd Bad Cash kille nu Hästpojke gör bloggdebut och det kan bli HUR spännande som helst!
Indiedagis Det blir en del tre vid min husvagn på Emmabodafestivalen i augusti...
Tillsist: Jag försöker ha semester men... Var på Styrbord Barbord på Juldagen. Inte mycket att ha, speciellt som de inte kunde blanda en vanlig drink rätt... Var på Jazzhuset på Annandagen. Ett band spelade, The Animals In The Jungle tror jag de hette. De var inte roliga alls... men jag gillar att Romo-Tobbe styr upp synthsaker mest hela tiden! En sann eldsjäl.
Tillsist2: Glöm inte att kolla in min nyårskrönika i TV4 Göteborg nästa torsdag, 09.15 Jaja, ni kommer hitta den på nätet också...
Tillsist3: GPs kartläggning häromdagen om vilka som har makt i nöjesgöteborg var skrattretande! Isse? Kai? Johan? Inget ont om dem personligen men hela listan känns lite -99 eller nått. Medelåldern ligger på runt 40... Var är Jon-Erik och Rasmus från EDGE? Herrström? Plåt-Erik? Wonderland-Sebastian? Ny Tid Ny Strid Gänget? Populär-Anders? Och var är Jonk? Nä, det blir bakläxa på den där listan. Sen blir det bakläxa för alla, eftersom det är så få kvinnor...
Musik enligt Jerry (dvs jag) önska alla läsare och vänner en riktigt God jul! Två skivor att lyssna på under de lediga dagarna:
The Sweptaways - A christmas party Klart det skall vara en kör i jul! Och Marit och Magnus är ju popsveriges Piff å Puff...
Oh, no...it's Christmas! - Div artister Razzias julsamling kom visserligen förra året men är lika bra i år...jul betyder väl att man gör/lyssnar/ser på samma saker år efter år? Samt att skivan är tokbra!
Tjej i entrén: - Jag såg dig på tv i torsdags, när du tipsade om den här julfesten. Trodde inte du skulle komma hit. Jag: -Varför trodde du inte det? Tjej i entrén: - Äh man vet ju hur ni nöjesjournalister är, tipsar om det som är bra men går aldrig dit själv...
Jag håller med. Man skall inte sitta i stora mediehus och tipsa om saker som man aldrig sätter sin fot i/på. Inte försöka samla coolpoäng med att tala om roliga saker men inte stödja de roliga sakerna rent fysiskt. Jag viger mitt liv till att inte bli en sådan. Nu fick ni andra julens stora spark i ändan.
Koloni fixar med julfest och det blir såklart precis så mysigt och härligt som man vill att det skall bli. Direkt innanför dörren har tre kreativa själar byggt ett pepparkakaslandskap. Ett litet tåg susar runt bland karuseller, höghus, små café med tvskärm och hus med cyklar på. Det är så fint så fint. Den perfekta hybriden mellan då (pepparkakshus har alla gjort) och nu (i det lilla cafét sitter en liten lcdskärm och visar ett litet tvprogram. Teknik och hantverk i skön samklang.
Det är precis sånt där som gör att jag gillar idéen med Koloni, man blir överraskad varje gång. Det är gränsöverskidande, finns inga ramar för uttrycken och det är alltid kvalité. Jag tänker att den här grottan måste vara den bästa platsen i Göteborg just nu, vi som är där får för några timmar skapa oss ett eget land, ett eget liv. Fly bort från skitnödiga arrangemang som skall "gynna kulturen" och som skall få "ungdomar att se bortom mainstremskvalet" . Här gynnas inte kulturen, här ÄR kulturen. Det här är det bästa Göteborg. Koloni skriver oss inte på näsan, Kolonifolket handlar. Handling framför snack är alltid en bra metod.
Som vanligt blir det också en del uppträdanden. Först fram är en märklig varelse, direkt i kontakt med barndomens teatarföreställningar. De där akterna som man var för liten för att förstå (om det fanns något att förstå) men som ändå gav en känsla av att världen kunde se ut lite annorlunda. Jag brukade gilla de där teatarföreställningarna, jag kände mig mindre ensam när jag gick därifrån, hand i hand med resten av klassen. Är man en outcast är det skönt att se på andra i samma liga.
XgLosCho är en liten komprimerad föreställning som ger mig hopp. Det är totalförvirring, intensivt trumspel och ord som bara skjuter ut ur munnen. Ta allt du tänkt på och låt det bara flöda. Tommas Halling spelar och gör ljud, han är estradpoet med speed i blodet och han är på alla ställen samtidigt. Ja, det är underhållning att se på. Jag mår bra.
Det är svårt att förklara, titta på filmen. Så där höll det på. Märkligt och eget. Det kan sammanfattas med: Allt på en gång.
Sen kom Ved. Och här blir det intressant, jag fastnade direkt. Kunde inte slita öronen får ljuden. Kunde inte slita ögonen från processen. Jag brukar ändå få för mig att det är resultatet som räknas men här var faktiskt vägen dit väldigt spännade. Ta till exempel den härliga konstruktionen som loopar en bit av ett kassettband, som i sin tur skapar ett rytmiskt meditativt ljudlandskap. Tar en med på en tågresa, via rälsens sövande dunkade, till landet där du aldrig varit för men som är ditt hem.
Ved på Myspace låter inte alls så där, mer låtar än landskap. Konstigt, två så skilda världar. Vet inte riktigt vilken jag gillar bäst...
Kvällens höjdpunkt var en total överraskning. Att bara få vara med om en så person som Larkin Grimm är en av de bästa julklappar jag fått. Larkin har något sorgligt där längst inne, en röst som samtidigt kopplar till de vida indianviddarena, där ljudet ekar mellan sockertoppsbergen, och är på en gång nere på dåliga gatan och spelar småslantar av de ömmande whitetrashparen med förstora Wallmartpåsar. Det är många delar ursprungsamericana, lika många delar nuet och en skuld inför hur folk tänker. Feminism, politik och ren folkmusik i samma låda.
Jag är helt överväldigad. Rösten är så stor och budskapet lägger in mig i våtvarma filtar. En gång drömmer jag om att det här blir soundtracket till världens toppmöten. Det skulle de behöva.
Det blir en litet snabbt öra till sista akten, Kompjotr Eplektrika. Kanske var jag för full av intryck men jag kunde inte riktigt ta in. Det blev överkokt i mitt huvud. Jag vilar där, är tyst. Och slutar med: Ingen kommentar.
Summan av det här: Årets bästa julfest! Fin "kändis"bar. Fina pepparkakor. Bra band. Superbra grej. Nu kan julen vara hur fan den vill, det blir inte bättre än så här. Tack.
Fin stämpel/teckning fick man på köpet...
Alla vill veta var du köpt din tröja. Skönt ljus i lokalen.
Tillsist: Kanske skall man ändå värna traditionen: Dapony Bros och Stickyfingers på juldagen. Jo, så är det nog. Gå dit och få en dos upplyftande skapop på götebosska! Skaka julskinkan!
Efter några sömnlösa nätter...jo jag var sjukt nervös inför den här "Jerry fixar klubb själv för första gången, även om det är Allears som står för arrangemanget så håller jag själv i alla trådar och HJÄLP..."....Men vad skall jag säga, succé! 80 betalande och tre supersuper spelningar! Tack tack tack!
Kvällens tema var det något våghalsiga "En skön kväll på Sticky". För om man skall vara ärlig så är inte just skönhet och mysighet något man förknippar med Sticky, det är ju mer party och röj... Men det lyckades! Stolar och bord på dansgolvet, glögg i muggarna, fin fint bildspel av Rockfoto på väggarna och en herrans massa folk. Jag blev så glad för alla som kom!
Först ut var Frida Sundemo. Och det kan man ju säga med en gång, vi som var där såg en stjärna födas. Hon var nervös innan men allt sånt var bortblåst när hon väl satte sig på scen. Närvaro är ordet jag söker. Frida gör små fina melodier, med finurliga harmonier som får mitt hår på armarna att resa sig. Vilken premiärspelning! Faktiskt enda artisten som fick spela extranummer den här kvällen! Och när hon kör "Fallin´" stannade tiden...
Jag vet att Frida kommer spela överallt närsomhelst. För alla som vågar lyssna ordentligt.
Children Come On är normalt fem personer men den här kvällen lämnade de trummor och bas hemma, och körde ett lägereldsset med ukulele och melodica. Fredrik Coranders sång är större och vackrare än någonsin. Finast är min personliga favorit "Traces and tracks" med speedukulele och fin slinga på melodican... Rys igen. Och all stämsång är bara för vacker.
Sist ut var Lisa Pedersen, med nya låtar och uppbakad av gitarr och kör. Mycket snyggt! Jag stod och tänkte på hur fan det gick till att en så bra artist, så "stor" ville komma och spela på min lilla klubb. Det har jag inte riktigt klurat ut än...
Mot slutet kommer Die for you... Det kan vara den finaste kärleksförklaring som någonsin kommit ut från ett parhögtalare. Så skört, så försiktigt men ändå så bergfast. Den här avskalade kvällen blev låten lätt. När refrängen kommer, musiken stannar upp och så orden:
But I would die for you If you let me too Cause I grow with you
Så vackert. Sant. Ärligt. Mina ögon tåras, låt alla som vill dö för någon få lov. För om vi låter oss ge upp våra klichéer kommer stora saker hända. Det har hänt mig. Jag skulle kunna dö för det. På riktigt.
En stor applåd till Tobias Isaksson från Irene som spelade helt rätt musik hela kvällen. Han bidrog väldigt mycket till den härliga stämningen! Jag gör som Marit Bergman på bilden, lägger mig på knä och tillber the dj...
STORT tack till alla duktiga fotografer på Rockfoto som valt ut sina bästa bilder och som jag fick köra som bildspel på väggen. Vilka bilder!
Jag fick ju ett litet tillfälle att spela några låtar också... då blev det premiär för They Live By Nights helt färska "Endless Summer"... Och det tro fan, vilken låt de har gjort! Supertrummisen Christoffer har tagit steget fram och sjunger, det kommer tankar om disco i Japan och det kommer snygga ljusa refränger. Jag hörde i alla fall en person som direkt efter låten visslade på den. DET är ett bra betyg för en låt!
Jag stängde butiken med Emil Jensens Väck mig inte i morgon... och det kanske är så, för den här kvällen kommer jag komma ihåg. Det var som att hitta hem. Tack alla som var där och gjorde kvällen till en skön en. Tack till David på Sticky som hjälpte till med glögg, bar bord och vågade tro idéen när jag "sa att det kunde vara roligt med en myskväll på Sticky, och vi kan ju flytta ner djbåset till golvet". Tack Till Tobbe som spelade så bra skivor, tack till Pauline på Rockfoto som trots sjuk stress tog sig tid att samla ihop bilderna från alla fotograferna, tack till Frida för premiärspelningen, Tack Children Come On för att ni dedicerade "Traces and tracks" till mig och tack Lisa Pedersen med crew för allt ni gjorde stora känslor levande.
Väck mig inte i morgon Denna dagen har varit så lång Alla stigar jag har prövat Och jorden har haft sin gång Nu börjar fötterna domna Dom har har vandrat sig slut snart får jag äntligen somna så vilar jag ut Väck mig inte i morgon Låt solen gå upp utan mig Låt det vara en fin dag Låt solen gå ner utan mig
Tack.
Tillsist: Imorgon fredag går vi till Koloni och deras julffest i Gamlestan. Nu skall jag vara ledig!
Tillsist2:
Avdelningen skumma saker kvarglömda på nattvagnen hem...
Ojoj, det var en intensiv helg! I sammandrag innehöll den:
Tolv konserter på tre platser i två kommuner. Ett metalband, en premiär, ett brandlarm och en besvikelse. Och så vidare.
Men kul var det!
Först var det fredag och Wonderland-Sebastian fixade julafton på Sticky. Nummer ett: Emmon som hade premiär på sina låtar i gitarrversion. Jag säger "njaaa..". Alltså, jag gillar Emmon väldigt mycket, bra låtar och skön person. Men tyvärr, låtarna funkade inte med gitarr. Det blev mest en rolig grej, en barréackords festival. Det är inte låtar som räcker för att spela på gitarr... Sorry. Men PJ Harvey-covern var grym! Vilken röst!
Next up, Thermostatic. Här ställer sig hela stället på tå och drar ner väggarna! Merde! Ljudet har svält, Louises röst är bättre än någonsin. Mer egen. Allt det här gör att det var det bästa jag sett med bandet och de verkade glada. Det var större än vanligt, svulstigare. I en bra bemärkelse. Som om alla maskinerna fått en injektion anabola. Sen blir det alltid lite roligt när ett band hälsar på halva publiken, men skit samma , Thermostatic bollade upp och jag trodde att de skulle vara kvällens höjdpunkt...
Nu till de som egentligen är viktigast på hela kvällen: Arvid.
Arvid. Arvid. ARVID! Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar! Jag rös mig igenom hela spelningen... En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85. Han verkar så nervös, ena handen darrar. Men det är inget som märks på vare sig röst eller rörelser. Allt är så klart, så färdigt. Bara rätt ut i rymden och redo att älskas av hela Sverige. Jag fick vara med när Arvid stod på scen första gången. Stort. Fick en skiva och har tjuvlyssnat på de kommande låtarna och det är bara att lägga sig platt. Det är Space Age Baby Jane på svenska, det är slickt och det är väldigt personligt. Så oroligt bra! Tack Arvid du gjorde minst två personer helt saliga den där kvällen på Sticky. Nu vill vi ha mer mer mer!
Sist kommer Universal Poplab. Ärligt talat så förstod jag inte riktigt hur de skulle lyckas få mig på fötter efter Arvids ångvältsuccé...Men UP är UP och då finns bara ett läge: Framåt!
Så här var det: Början på UPs spelning var bland det bästa jag sett i år! De verkligen spelade skiten ur oss, för varje låt ökade tempot och glädjen. Hans, Christer och Paul tog i för jultomten, alla renar, lucia och hela nyårshelgens fyrverkerier.
Sen hände något, Vampire in you kändes lam. Något var fel. Det svajade... men inget är så sönder att det inte kan fixas. Resten av spelningen var en enda lång uppvisning i synthpop. Bättre än så här blir det inte! De jobbade upp ett flås och sedan höll de oss fast där. En hitparad utan dess like! Sist fyrar bandet av två innomhusraketer fyllda med silverserpentiner, samtidigt som "I Could Say I´m Sorry" hugger vettet ur oss. Jag hoppar än!
Men det var ändå Arvid som gjorde oss lyckliga när vi gick hem...Silverserpentinerna funkar btw fint som julpynt...
Lördag och nya saker. Jag skulle vara med i juryn i Partillerockens final. Visst, jag hade fördommar om att det skulle vara skrikiga kids som spelade metal... och jo det fanns ett sånt band. Inte ens bra... men jag blev också förvånad. Eller egentligen inte. Det vinande bandet är en riktig pärla! Bella Boop & the Robbers är jag helt övertygad om kommer spela överallt om ett litet tag, de är snubblande nära att sätta den perfekta poplåten gång på gång. Ge dem lite lite tid så skall ni få se på under! Redan nu är Contact en riktigt fin låt live. Jag glömde att jag satt i Partilles kulturhus och skulle bedöma musik. Bella och Co kommer du höra mer av!
En dålig grej var dock ljudet. Inte så att det var dåligt dåligt, utan det var bara högt. Skärande högt, jag fick fly upp på balkonen några gånger. Diskanten hade kunnat hugga i stål. Jag fick huvudvärk. Inte bra när lokalen är fylld av ungdomar som inte har en tanke på hörselskydd... När jag sedan kollade efter så förstod jag varför det var så mycket diskant. Ljudteknikern stod i sitt bås med vanliga gula kassa öronproppar! Klart som fan att han inte hörde de elaka frekvenserna... Skäms till arrangörerna säger jag. Vilket jag också sa till dem, vet inte om budskapet gick fram...
Roligt var dock att brandlarmet gick precis under juryöverläggningen, hela lokalen fick utrymmas. Över 300 ungdomar skulle fint slussas ut. Allt gick bra och alla kom både ut och in igen för att ta del av det vinnande bidraget.
Sen var det bara att hasta iväg till Storan och Pikko... och där var det tomt som i en plånbok den 24. Klockan tolv var vi nog tio personer. Märkligt. Men men det var som en bra förfest i lite för stor lokal. Efter ett tag fylldes det på men inte blev det speciellt mycket folk. Det gjorde egentligen inte så mycket, Pikko var det mest överskattade jag sett. Jag är väldigt besviken. Tänk mer "försöka vara cool" än att verkligen vara cool. Jag gick innan det var slut...
Kvällen slutade med att taxichaffisen sa att jag var fin.
Tillsist:
Komsi komsi! UPPDATERAT: Rockfoto kommer köra bildspel och visa sina 100 bästa bilder mellan konserterna! Missa inte ett stort stycke nutidsmusikhistoria! Jag är så glad att jag får vara med om detta! (opps tre utropstecken...)
Tillsist2: Roligt att man kan rösta hur många gånger som helst i Rockbjörnens Myspacepris... Jag tokklickar just nu på Boat Club! Det bör du också göra! Jag fick upp deras läge från 17,2 % till 17,9 % på bara en minut. Sen kan man ju fråga sig vilken status ett sånt pris får? Snabbaste musklickarna vinner typ...
Arvid. Arvid. ARVID! Snart är du Arvid med hela svenska folket. Vilken debut! Vilka låtar! Jag rös mig igenom hela spelningen... En stjärna föddes. Låter larvigt och Idol men här var det på riktigt. Arvid har på allvar alla möjligheter att bli en klassiker. "I dina ögon" är låten som varenda svensk synthakt försökt att göra sedan 85. Jag fick vara med när Arvid stod på scen första gången. Stort.
Tillsist: Kolla i dagens (lördag) GP, helsida med Frida Sundemo! På onsdag har hon som sagt premiärspelning på Allears klubb på Sticky. Inte missa! Lisa Pedersen och Children Come On spelar också, jag och Tobbe från Irene spelar skivor. Det kommer bli mys och akustiskt.
Grand Prix 86 Ja, jag är väl sist av alla men FAN vad bra Heatwave är!
Tillsist: Ikväll går jag till Sticky och Sebastians julkalas. Arvid, UP, Emmon, Thermostatic, Pikko. Det kommer bli en kväll att minnas! Pikko kommer bara köra en låt...men....
UPPDATERAT: Av någon anleding som jag inte råder över så kom min fina lista inte med i Punkt SE idag. Men här kommer den:
------------ Saker som du kommer att lyssna på under 2008:
1. Samtidigt Som Punkpop på svenska är större än allt 2008.
2. Palpitation Sveriges hemligaste band kommer slå alla med häpnad om det fortsätter så här. 2008 blir det snabba hjärtas år eller det långsamma hjärtas år.
3. Pats Har inte ens en Myspace sida...men det är Partik Jensen från Hospitalle som kör solo, på svenska. En popbomb som exploderar i slowmotion.
4. Peter Sjöholm Analoga maskiner och en man med ett stort hjärta. Svårare än så är det inte när Sveriges nästa synthkung lever ut under 2008.
5. Elenette Synthprogg om riktiga saker, om viktiga saker och om obehagliga saker. ----------
Caribou utnämnde jag till bästa scenshow i det lilla 2005... och det håller i sig! Det är väldigt snygga videoprojektioner som de spelar upp! Synkat och taktfasta mönster. Men det slutar där, Caribou är Las Vegas för mig. Som sagt snygga bilder och mönster, duktiga musiker och... Nej, det finns inget mer där. Som en storsalgen show utan bakgrund. Tråkigt och upp över öronen pretto. Faktiskt lite sömnvarning, även om de skramlar på.
Så var det med det, jag orkar inte gå in på mer detaljer den här gången. Jag blir bara trött på alla band som fixas hit som inte är mer spännade än att de är utomlands ifrån. Prova och plocka bort den där videopojjen... precis. Inget finns kvar. Det är helt dött, ingen inlevelse på scen. Det här vara bara en vanlig arbetsdag i musikfabriken.
Tillsist: Om jag förstår det rätt så håller Vapnet på med en ny skiva. Den väntas komma ut i vår och inspelningarna startade den här veckan. Spännade och efterlängtat! Jag läser om det i en blogg på nätet. Känner mig som en inkräktare, det är ju trots allt en privat blogg han skriver. Verkligen en dagbok för vännerna. Eller kan en blogg bli privat? Det är i alla fall roligt att läsa och på mitt nya visitkort skall det så "kändisstalker"...
Tillsist2: Palpitation har en ny låt. Next stop Tennessee heter den... Vilken låt! Spring och lyssna direkt! Det går bara uppåt uppåt.
Tillsist3: Några tidiga julklappar för alla som har tid:
Onsdag på Pustervik med Baby Don´t Hurt Yourself. Anders och Fredrik känner vi ju alla till, de brukar fixa klubbar på Storan. Nu ställer de sig på scen och sputar ut charmig synthpop på svenska. Bland annat har de ju skrivit en låt till synthhjälten Peter Sjöholm. Han skrev ju som ni vet en hyllningslåt till just Anders... Lyssna samtidigt på Peters obehagliga jullåt...
Torsdag på Svanen med Bonnie & Clyde. Äntligen skivsläpp! Läs en intervju med B&C som jag gjorde för hundra år sedan...
Fredag på Sticky. Wonderland fixar med bästa julkalaset: Universal Poplab, Thermostatic och så en premiärspelning av Arvid. Den sistnämde verkar VÄLDIGT intressant. Eller ja alla tre banden är ju övermänskligt bra, men jag går ju igång på nya saker... Han har god smak den där skivbolagsdirektören Sebastian.
Lördag på Storan med Pikko. NU skall jag äntligen få höra det där som alla tjatat om i månader...
Onsdag nästa vecka, 19 december, håller Allears julmys på Sticky. Det hela heter "En skön kväll" och det kan ju te sig en smula märkligt, om man tänker på vilket ställe Sticky är, dvs inte känt för mys precis. Men det ändrar jag på den här onsdagen! Det blir akustiska spelningar av Frida Sundemo (premiär!), Lisa Pedersen kommer med piano bjuda på helt nya låtar och så kommer Children Come On göra en väldigt exklusiv akustisk spelning. Tobbe från Irene kommer spela sköna skivor, och jag kommer nog bjuda på en del härliga poplåtar när Tobbe vill vila. Kom förbi, känn julen och upplev några riktigt bra spelningar! 20.00 öppnar vi.
Annat som händer: På fredag har jag en lista i Punkt.se på fem band som jag tror kommer "slå" nästa år. Missa inte den! På lördag sitter jag i juryn på Partillerocken. Det, mina vänner, skall bli intressant och kul! Det är jag och några till, det ryktas om att det kan vara Emrik bla...
