I think I'm gonna start a band.



Henric de la Cour får varenda kotte i publiken att vilja starta ett band. Alla med minsta dröm att en gång stå på en scen med ljuset i ögonen får energi. Han personifierar drömmarna och klär dem i svart.
Just nu kan vi andra bara se på och ryckas med i Strip Musics mörka gothsyntpop.

Ärligt talat så hade jag faktiskt inte jätte förhoppningar om Strip Music. Jag menar, inte ens årtusendets band Broder Daniel lyckades ju ombilda sig och klara av 2000-talet. Eller ja det var väl inte helt kass, men du fattar vad jag menar. Det är svårt för band, även de svinbra, att hålla lågan brinnande genom åren.

Att Yvonne la ner och omorganiserade sig (läs föryngrade sig) kan ha varit det bästa som hänt sedan någon sprejade wasabi på jordnötter!
Varenda låt på Storan är ett upprop, ett crescendo och ett ungdomligt drev mot tråkiga spelningar. Henric är äldre men känns som vilken novembernatt som helst 1996. Storan blir en industrikyrka, aldrig har kristallkronan känts mer rätt! Vi vill ta och känna på allt det där stora, alla tankarna som föder rysningar längs med benen. Vi knyter våra händer, höjer armarna i kramp och håller med! Satan vad vi håller med!

Sen måste det ju sägas, Desperation är ju bättre än de flesta Yvonne låtar. Den är större, den är större än störst. En popmelodi gömd i ett bårhus stort som Scandinavium. Den är faktiskt en av de bästa låtarna man kan höra.



Plötsligt ter sig den där andra Henrik som en trött kille, de la Cour har inte på långa vägar nått sin peak! Han är ständigt på väg uppåt. Berggren är nu i skuggan och påväg neråt. Men jag gillar honom mest ändå…

Men kanske ligger det något i min lilla hobbytes, att band bara borde få släppa tre fyra album för att sedan omformas eller hitta på något nytt. Här har vi exemplet på att det funkar!
Så nu väntar jag med spänning på att Henrik med K gör samma sak som Henric med C, drar in några nya slynglar och döper om sig.

Precis när jag tror det är över så kommer kanonkulan: Only Dancing! En gammal Yvonnelåt får taket att lyfta! Jag hade glömt att jag kunde texten, men vi är alla med.
Tack gode gud för att det finns människor som kan åldras med stil.
Nu vill jag ha ett band!
I can call you Betty, And Betty, when you call me, You can call me Al!

Tillsist:
Ta och lyssna på The Craschlanders. Nu!
Diamantglimrade pop från sena nätter i Malmö. På svenska och på engelska.

Jerry Boman

1 kommentar:

tville sa...

jag gillar att strip music inte har något emot att lira en gammal yvonnedänga då och då, t ex modern love eller drifter eller only dancing. så jävla grymt! sen är såklart strip music-låtarna grymma de också.