Jag sa i torsdags att jag gillade Rambling Nicholas Heron för deras melodier, att man kan vissla till dem. Niklas Hedström, själva hjärtat i RNH, sa att de mest får höra att folk gillar dem för texterna.
Jag står fast, det är bland melodierna som RNH har sitt triumfkort. Visst, det är bra texter men när man kan vissla med är det bättre. Nu är det inte så att det skapas härliga slingor, ni vet sådana där som sätter sig direkt, utan här handlar det mer om att man börjar vissla på små stickspår. Musiken skapar nya saker, det blir helt enkelt feelgood i skallen.
RNH gör klassik amerikansk musik, sprunget ur vindpinade hålor och slowmotion liv. Vi som kommit till Pustervik den här kvällen placeras i södern, Texas kanske. Eller så gör vi precis inte det alls. För där många andra folkrock band fastnar i den lågmälda "yipededoo" hillbilly dyngan, där reser sig RNH med pop. De utvecklar en genre som väldigt ofta lider av ett stort Cash komplex. RNH är i sina bästa stunder den perfekta blandningen av Lekman, Cash och Merritt.
Tydligt blir det när man kör kvällens enda instrumentala låt. Då kommer de briljanta melodierna fram, Daniel Skoglunds rena gitarr håller sig på rätt sida gubbrocken och jag börjar vissla. Riktigt riktigt bra!
På det hela taget är det faktiskt den perfekta konserten att kramas till. Jag tittar avundsjukt på mina vänner som får kramas, för just denna kväll är jag ensam. Och där skulle jag ju kunnat utgå ifrån, att musiken är så sorgsen och bla bla bla. Men RNH för människor närmare varandra, precis som riktigt god pop gör.
Tillsist:
Producenter är ett lynnigt släkte.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar