Kontext.



Det känns lite ovant. Det är så stilla.
Människor sitter ner och ur högtalarna rinner mjuk jazz.
Några äter fortfarande när bandet börjar. Någon klagar på att lamporna dimmas ner.
Det känns lite ovant.

Britta Persson har hela nätets finaste dagbok.
På hennes hemsida kan man från våren 2004 följa kampen mot datorn, lära sig knep om hur man lurar posten på frimärke och få en inblick i en väldigt sympatisk människas liv.
Jag känner ju inte Britta så, men genom att läsa hennes så anteckningar och höra hennes låtar så drar jag slutsatsen att hon är någon jag skulle vilja bo granne med. Hon verkar genuint snäll.

Så var det det här med kontexten. Britta Persson spelade alltså på Nef. För er som inte vet så är det en liten källare, en jazzklubb som ibland förvandlas till en svettig housegrotta. Men mest är det jazz.
Att sätta in Britta där är att säga: Det här är lite större än det andra. Att hon är mer konst, lite mer nicka-på-huvudet-och-lägga-pannan-i-djupa-veck. Nu säger jag inte att det är fel men det är roligt hur omgivningen gör att man ser på konserten på ett annat sätt. Jag kan inte hjälpa att jag börjar fundera på hur Britta hade fungerat på den där scenen i Gamlestan. Det hade förmodligen gått lika bra men upplevelsen hade varit en helt annan.



De låtar som Britta har är små underverk. De är ibland väldigt taggiga och knepiga. Man vet aldrig var de tar vägen. Sångerna rymmer gång på gång ut i den svarta natten. Springer för sitt liv för att plötsligt...hämtas hem och snurrar mig röd. Jag känner stark sympati.
Det är vackert om hat och kärlek. Popjazz. Vet inte riktigt vad jag grundar det på, det kan vara sättet killen på trummor handskas med sitt instrument.

Wintertour är en riktigt sorgsen saga. Defrag my heart är en sorgsen historia. You are not my boyfriend är en sorgsen historia.
Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det är sagor för stora barn det här. Vackra sagor om hur livet vimsar till det ibland och plötsligt har allt försvunnit.
Britta skriver väldigt bra texter. De, precis som musiken, tar oväntade språng till höger och vänster.
Bäst är Defrag my heart. En liten pärla. Rätt enkel låt egentligen men så stor, så stor. Och med en text som är så smart att jag rodnar.

Jag tror att Brittas turné genom landet kommer smälta varenda hjärta som finns i närheten, hon kommer charma ner varenda kotte i splitt och ibland fylla lokaler med tårar. Vi har bara sett början.
I dagboken kan man läsa, retroaktivt, hur demo försäljningen eskalerade under 2004. Hur hon plötsligt sålt 300 ex...500 ex...1000 exemplar!
Förstå, de flesta små band håller på att svimma om deras demo säljer i 100 exemplar.
Vi har bara sett början.



Förband till Britta var Quarterhorse. Alltså, jag börjar gilla dem mer och mer.
Först såg jag dem för länge sedan här och nu senast här. Visserligen var det även denna gång utan band med låtarna börjar bli riktigt bra.
Micke och Sofias röster sitter som en smäck numera.
"Half life" är en av hösten bästa.
Nu väntar jag på mer spelningar med hela bandet så man kan få höra deras fantastiska tolkning av Toxic.

Tillsist:
Liten tävling att roa sig med:

1. Med sig på scen har Britta Persson en gigant inom svenskt musikliv. Vem?

2. I videon till Wintertour hittar man landets indiekungar i en stor roll. Vilka?

Jag hittar på något roligt pris.

Tillsist2:
Sedan i måndagskväll har den här lilla bloggen laddats ner inte mindre än 16.000 gånger! Antalet unika besökare under veckan är strax över 6000... Sammanlagt har mina små texter lästs över 65.000 gånger.
Jag är rörd och tacksam för att det finns fler som bryr sig om den lilla musiken. Jag älskar er allihopa! Och jag skall även i fortsättningen göra mitt verkligt bästa för ge er den bästa musiken.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , ,

1 kommentar:

Eric (trunken@gmail.com) sa...

1. Kristofer Åström (Som Britta agerat körtjej åt, ett tag)
2. Suburband Kids With Biblical Names

//Eric, Spring Johnny!-basisten.