Musik enligt Jerry: 2006-06-01

Jag kan börja så här, med några ord till det första bandet som spelade på Club Centurion i går:

Om man låter som sin samtid är man redan försent ute.

Med det vill jag säga att det finns redan några som låter som Society. För alla känner nog till The Emmbasy...

Frågan är om Society gör det. Det verkar inte så, för de kör på med sin nycocktail pop som inget har hänt. Det är tråkigt så klockorna stannar, att bara kopiera så där rakt av. Visst, de är duktiga och så men de låter som sin samtid och är därmed redan omsprungna.

Kvällen startade hemma hos H i hennes tredjehandsrum nära Scandinavium. Väldigt fint och väldigt stort!
S var där också och målet var att vi skulle hinna se lite Hello, Saferide på Liseberg innan vi gick till Rosenlundsbåten.
Men trots att vi försökte klämma två flaskor vin på 45 minuter så gick det hela om intet. Det kanske var tur ändå...

Framme vid båten var det tomt. Det är tråkigt att inte fler vågar möta ny musik så där mitt i veckan. Nu var det ju till och med barnvänliga tider på klubben! De rann in lite mer folk efter en stund, men jag hade mer torgskräck än klaustrofobi på nedre däck.

Först fram på den lilla lilla lilla scenen var som jag nämnt Society. Jag gillade det inte. Det var tråkigt tråkigt, duktigt men tråkigt tråkigt.
Jag vet inte vad jag skall skriva mer, de är copcats och studiecirkelpretto. Jag tror mitt hjärta stannade.

Nästa band var gamla bekantingar, The Electric Pop Group.
När jag såg dem tidigare i våras så kände jag att de var nervösa och tråkiga på scen. Tänkte att det berodde på att det var deras första spelning, jag intalade mig själv att jag måste ge bandet en ny chans.
Ok, nu fick ni er nya chans TEPG.
Och nä, ni var inte bra den här gången heller.

Jag kan förklara. Om man sjunger "She changed my life" så måste man mena vad man sjunger, man måste visa med kroppen att det man säger är på riktigt. För om någon har förändrat ens liv så är det ju en jäkligt stor sak!
Men TEPG bara står där. Sjunger och spelar rakt upp och ner. Utstrålning noll.
Släpp loss för fan!

Som om detta inte var nog så skall det stämmas instrument hela tiden, visst det kan man göra men inte så länge. Vi tröttnar.
Och börjar man sedan dra urkassa fräckisar (ja ni läser rätt, de drog FRÄCKISAR) så blir det marsch i korgen direkt.
När det sedan börjar spela igen så låter det skrämmande nära dansband. Lägg på lite "dumduidumdum"-bas och ni fyller Gnesta Folketspark... direkt.

S försökte vara positiv:

-Den här stunden är ett riktigt "Bloggmoment"! Fräckisar och dansband!

Det finns en strimma ljus över TEPG. De har några låtar som skulle kunna bli något, She´s Playing With Your Heart och Popgirly. Om de bara släppte loss lite känslor.
Men jag kommer tyvärr inte ge bandet några mer chanser om jag inte blir tvingad.

Sist i kajutan var Tillmanns.
Tack Anders och Björn, ni räddade min kväll!
För precis när man behöver några minimalistiska postpunkrocksynth-låtar så är ni där. Det är, om inte svart, så väldigt mörkgrått. Så smyger det fram en skugga av,en för tillfället väldigt lugn, Ian Curtis. Svävande låtar som tar mig ut över kanalen och ner i djupet.
Tumlar runt bland svarta sammets gardiner och glider på schackrutiga bankgolv. Natten blir väldigt fin i ögonen på Tillmanns.

Sista låten för kvällen av Tillmanns hade varit den perfekta mixa över till "Love will tear us apart". Inte så att de var lika på det sättet utan mer en känsla. Då hade kvällen slutat helt perfekt.

Tillsist:
Gratis är gott, alltså går alla till Storan ikväll och firar in att 047 släppt en skiva!

Inte allt i livet är gratis, men bra ändå:

På fredag kan man fira att Join our Club firar 1 år på Henriksberg. Bland andra så spelar CosyDen-Mattias skivor. Han har ju god smak så...

Inte nog med det, på söndag är det dax att ta vagnen till Gamlestan igen. Koloni bjuder på Deltahead och We are soldiers we have guns.
Läs vad jag tyckte om banden HÄR och HÄR.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Society, Electric Popgroup, Tillmanns, Riorio, Göteborg, musik, Koloni, Deltahead, We are soldiers we have guns

Du har post, Johnny!

Nu har jag blivit knall och fall kär igen!
Plötsligt kom det ett band igen som mitt hjärta inte kunde värja sig mot, något som kastade upp huvudet i luften. Call´n´response och själen på utsidan.
Känslorna måste UT, UT, UT! NU, NU, NU!

Spring Johnny! är stakatospretig pop nere från tårna. Hela vägen från Trollhättan och upp över molen, en liten sväng runt solen som de plockar ner åt dig och mig.
Så nu tar du och styr direkt till deras Myspace sida och låt Olle, Kalle,Eric, Johan och Oscar charma byxorna av dig!

Ett stort tack till Micke som presenterade mig för bandet på sin hjälteblogg.

I kväll ses vi på Liseberg och/eller Riorio vänner.

Tillsist:

Ta och kolla in galaxens skönaste video NU!
Las Palmas har gjort det igen, videon till "Du har Mail" är så genial så...ja jag vet inte vad! Folket som mimar är Youtube-kändisar! (vet du inte vad Youtube är så är du förmodligen 102 år gammal eller så har du levt det senaste halvåret i en säck på Gullbergskaj)
På Las Palmas sida går du in under rubriken" Video"...fast det fattade du nog ändå.

Varför funkar Myspace så kass med min Mac! Jag blir tokig! Upplysningens tidevarv är ju här och så funkar det bara kass på min dator!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Las Palmas, Micke Orgel, Spring Johnny!, musik, Göteborg, Youtube

Magnus och Magnus.

Jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Trodde kanske att ryktet var sant, att "Mannen med rösten" skulle stå på en scen nära mig i kväll. Att jag skulle få vara bland vuxna män som gråter och är ensamma.
Grabbade tag i den där gratistidningen man hittar i holkar på stan. Slog upp nöjessidorna.
Jag skrek högt:
"Åh, Gud har hört bön! Ryktet var sant....men...vad är det som står på nästa sida? Näääää! Allt var bara falskt och bedrägeri!..eller?"

Okej, det finns två Magnus Carlsson. Det vet nästan varenda kotte.
Magnus nummer ett är helt insnöad på Moz och Elvis. När han inte sjunger om nikotin så sjunger han i Weeping Willows.
Magnus nummer två är insnöad på schlager och...ehee schlager. När han inte sjunger om kärlek sjunger han i Alcazar.
Båda har iallafall en sak gemensamt: Relativt högt hårfäste.

Kollade man nu i dagens gratis blaska så kunde man få uppfattningen att Magnus nummer ett skulle sjunga på Liseberg idag.
Prisa Gud!
Men läste man sedan vidare på nästa sida så skrek den ut att det var Magnus nummer två som skulle ta ton bland kaninerna.

Istället för musik: Förvirring!

Jag ringde upp Lisebergs informationsdrottning Jenny Gustavsson för att kolla vad som gällde.

- Humm, ja det är lite förvirrat det där, för de heter ju samma sak. Med samma stavning och allt.
Men det är Magnus Carlsson från Alcazar som skall köra solo ikväll. Ingen annan.

Ridå.

Tittar man noga i den där gratis tidningen, på sidan där det står att Weeping Willows-Magnus skall sjunga, så ser man att tidningen får sitt material från annat håll. Från en känd nöjesguide här i stan.
Och vem är inte ansvarig för det materialet om inte allas vårt älskingsobjekt att tycka till om: Carl Reinholdtzon Belfrage.
Opps.

Men jag skall inte håna dig Carl för att det blev lite fel. Jag förstår dig! Klart som fan att man ibland vill ha önsketänkande journalistik i tidningen. För både du och jag vill ju innerst inne att det skulle vara WW-Magnus som stod där på scenen ikväll.

Så, skit samma att det blev fel. Nu skall jag nämligen sätta mig och lyssna igenom alla WW skivor och alla Magnus Carlssons skivor. Inspirerad av den där önsketänkande guiden.
Det kommer bli en dunderkväll! Tack Carl för att du tänjer på sanningen ibland!

Tillsist:
Imorgon går jag iallafall till Liseberg. Sveriges snyggaste singer-songwriter/komiker Hello, Saferide spelar på den där lilla runda scenen. Jag spår att det kommer bli roligt och vackert.

Dagens tjockaste intro är Fontainebleaus "Svenska fåglar".
Och hela skivan är för övrigt super! Svart prettopop från Västkusten!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Magnus Carlsson, Alcazar, Weeping Willows, Liseberg, Hello Saferide, musik, Göteborg

När bilder gör ont.

5 kommentarer

Desperation är något vackert.
Tårarna rinner ner för kinderna och rakt ut på oss åskådare.
När svärtan och rädslan kommer rakt genom skärmen.
När bilder gör ont är det som bäst.

1959 skrev Jacques Brel "Ne me quitte pas" (Lämna mig inte). En sång om rädslan att bli lämnad kvar, när kärleken är så stor att man slutar andras om den försvinner.

Jag kommer ge dig regn av pärlor som kommer från ställen där det inte regnar.
Jag kommer gräva upp jorden efter att jag dött så jag kan täcka din kropp med guld och ljus.
Jag kommer skapa ett land där kärleken är kung, och där du blir drottning.
Lämna mig inte.
Lämna mig inte.
Lämna mig inte.

När jag ser Jacques på de här bilderna gör det ont. Han sjunger på riktigt.
En enda bild, en enda sång och hela världen lyssnar.
Det gör ont.

Något att tänka på när nästa "zilljon-billjon-dollar-hipphopp-video" skall spelas in.
Och så plötsligt känns Håkans scentårar väldigt påklistrade...

Tillsist:
När blir det höst så jag kan krypa in i någon grotta och lyssna på musik igen?

Jerry Boman

Andra bloggar om: Jacques Brel, 1959, musik, ne me quitte pas, ont

Tre skivor.

7 kommentarer

Eftersom det är lite tunt med konserter nu så kan jag ju dela med mig av saker som ni säkert inte vill veta men jag skriver om dem ändå.

Jag köpte tre skivor idag. Fantastiska skivor allihop och jag har en historia till alla tre. Vill du höra?

Ingen av skivorna är på något sätt nya, ni har dem nog allihopa. Annars kan ni ju köpa dem, eller ladda ner dem (lagligt).

Skiva ett: In the Aeroplane over the Sea - Neutral Milk Hotel.
Jag hörde den skivan på en fest för en herrans massa år sedan. Det kan ha varit 2001. Jag levde och dog på samma gång.
Sedan försökte jag komma över skivan, vilket inte var helt lätt då den i alla register inte heter någonting (??). Något skumt var det för de fick upp NMH men ingen titel på skivan, jag kolade både här och där. Tillslut så lyckades Cdspecialisten på Kungsgatan beställa skivan. Jag fick lägga 50 spänn i förväg.
Jag väntade. Och väntade. Och väntade.
Efter typ sex veckor hörde jag av mig och undrade var skivan var.
Då var beställningen borta eftersom de inte stod något i fältet "Skivans namn"!
Ny beställning. Ny väntan. I typ två månader.
Jag gick in i affären och undrade vad de höll på med. De visste inte.
Jag väntade lite till, men tillslut fick jag nog. Jag krävde pengarna tillbaka.
Det var inte helt lätt, för de sa att skivan låg i "pipeline", dvs var på väg! Kors i taket!
Efter att jag inte fått skivan på ytterligare två månader så krävde jag på skarpen pengarna tillbaka. Det fick jag.
Jag hade då redan bränt skivan av en kompis.
Nu gillar jag inte att bränna saker så därför köpte jag skivan idag och gjorde rätt för mig.
Den är underbar!

Skiva två: Soviet Kitsch - Regina Spektor.
En natt förra våren var jag ensam och sömnlös.
Jag satte på tven och slötittade lite på Conan O´brien. Då plötsligt sitter där en väldigt vacker kvinna vid världens största röd flygel. Hon har en röst som väcker mig ur dvalan och en sång som fastnar på huvudet direkt.
Det var mitt första möte med Regina Spector.
Eftersom jag är så slö när det gäller att köpa skivor så köpte jag den först idag.
"Us" är en av världens bästa låtar alla veckor till tidens slut!
Och nu kommer hon till Göteborg!

Skiva tre: The Magnetic Fields - 69 love songs.
Var eviga festival som jag och TLBN-Joel varit på tillsammans har han spelat ALLA 69 låtarna för mig. Varje sen natt har jag sagt:
"-Det är här fanimej det bästa jag hört, vad är det?"
Joel har börjat tröttna på att förklara.

Men nu har jag köpt skivan, så på Emmaboda skall jag med stolthet säga dig Joel:
"-Ah Det här är ju The Magnetic Fields, typ en av världens bästa band! Stephin Merritt är den bästa textförfattaren jag känner till och "Papa was a rodeo" är en makalöst bra låt!"

Tillsist:
Nu skall jag njuta en öl och försöka undgå fotbollen.
Ingen som har bra tips på konserter i närheten?
Men ok, heja Sverige!

Jerry Boman

Äntligen!

Nu kan du äntligen se intervjun med Pascal. Som du har väntat!

Själv har jag knappt landat, gruset är kvar i håret och ögonen skvallrar om lite sömn.

Tillsist:
Ni som snodde våra stolar från husvagnen i lördagsnatt: Hoppas ni har användning för dem. Alla fyra stolarna kostade runt 40 spänn så ni måste verkligen vara fattiga och usla ni som tog dem.

Jerry Boman

Ett "nytt" Kent.

Det är få stora band som kan överraska mig. Ofta vet man precis vad man får, det kan vara ungdoms nostalgi eller ”samma sak som innan men med större ljud”. Man står där och känner sig lagom glad och allt är lagom trevligt.
Jag trodde Kent hade slutat överraska. När jag gick på senaste megastora tältturnén kändes allt bara så uträknat och platt. Inget som skakade om.

Eftersom ni är smarta, kära läsare av denna blogg, så förstår ni vart jag vill komma.
Kent slog mig om inte till golvet så ryckte de min axel ur led ikväll! Plötsligt är alla fjantiga discoflörtar och mjuktisljus borta. Kent plockar fram grottljudet igen! Eller igen och igen, de har faktiskt aldrig riktigt haft det där maffiga soundet. Men jag tror att så som det lät ikväll vid Hulingen, så har det låtigt i Berg och Co:s hjärnor hela tiden.

Det är bra tryck hela vägen, utan att dumflörta med hårdrocken. Det är för att använde lite Kent-iska :”Svintungt med stil”. Sami Sirviös gitarr har fått sig en välbehövlig genomgång i ett gjuteri. Plåt mot plåt har han hasat runt med gitarren. Det är laserskuret och väldigt smart.

Det blir lite överraskningar även i låtvalet. In på scen kommer en gammal orginalmedlem, numera manager för Kent, Martin Roos. Han får lira akgitarr i en ännu äldre Havsänglar låt, Vintervilla. Även den blytung.
Efter det kommer kvällens topp. Den låt som först visade vägen från Eskilstuna och hela biten till allas hjärta. Och Blåjeans har aldrig låtigt bättre! Jag har hört den några gånger nu, varje gång har den blivigt mer och mer nostalgi, mer och mer trött. Ikväll var den pånyttfödd och väldigt vital.
Byxor på Viagra med ett slagträ i näven! Phu, en riktig pärs!

Men det fanns mörka moln på sommarhimmelen över Kent.
Alltså, Jocke Berg, det finns inget försvar för att du inte kan texten på några låtar! Du har en, EN, spelning i år och då är det fanimej dit jobb att lära dig det hela! Skärpning! Kom inte dragandes med grejer att du är gammal, det bli bara löjligt.
I minst tre låtar fick Berg huka sig ner och bläddra i sin pärm för att kolla av texten. Dumt och väldigt onödigt.

Jag trodde verkligen att Kent var uträknat efter Vapen och Ammunition. Skivan var platt men radiovänlig. Gick som åt som vatten i en öken på Statoil.
Sen kom Du och jag Döden. Den visade på en ny riktning, tyvärr så blev konserterna inte riktigt lika svarta som skivan.
Och så nu då. Det var ett ”nytt” Kent som skapades här ikväll, ett band som faktiskt visar att det går att låta ”mer” även om man redan är störst. Tack för det Kent!

Efter Kentmangel gick jag för att se The Gray Brigade på lilla Rookiescenen. Bandet som är ”nästan” lika många på scen som Jönköpings-Jesus och hans klass.
Avslutningen på min festival blev i solens tecken, TGB gör solskenssoul med pop i blick. Riktigt bra!
Bli inte förvånade om de dyker upp nästa år på riktig scen.

Tidigare i dag gick jag in i Teaterladan en stund för att kolla in The Gossip. Det ångar jag inte! Skön girrrlriot-soul-blues med en väldigt ”fin” attityd. Beth Ditto har begåvats med en stor röst, en stark röst som hon använder fullt ut. Rösten tar över hela rummet! Det är fullt pådrag från början.
Skönt att för en gångs skull lyssna på någon som på riktigt kan ta ifrån tårna.

Tillsist:
Nu har solen gått ner över årets festival, det börjar glida mot slutet. Allt skall rivas ner och packas undan. Det är lite tråkigt men ändå skönt.
Det har varit den varmaste festivalen jag någonsin upplevt, inte en enda molntuss och runt 30 hiskeliga grader. Samtidigt var det ett väldigt svagt startfält i år. Inget att skriva i historieböckerna om.

Men jag har haft några bra dagar, stundtals fått höra en herrans massa bra musik. Nu väntar resan hem imorgon.

Hoppas ni som läst mina som inlägg från Småland har haft någon form av glädje av det. Jag gillar er alla var och en skall ni veta!

Nu återgår jag till Göteborgs musikscen och kommer jaga livet ur mig för att hitta den bästa nya musiken, och allt kommer jag att tjata håll i huvudet på er om.

Jerry Boman

Gud steg från himmlen ner.

Nog har han en liten självlysande aura runt sig?

1973 upptäde Elvis på Hawaii. Showen sändes via sattelit till en hel värld.
Elvis popularitet peakade och han visste om det. Han visste att han och ingen annan var The King. Det räckte med att han lyfte armen så skrek folk.

2006 händer ungefär samma sak på Pampas i Hultsfred. Henrik Berggren (Broder Daniel) är hela världens indieikon och när han ställer sig på scen räcker det med att han lyfter på armen för att alla skall skrika. Han är Gud och han vet om det.
Nu skall jag inte på något sätt likna Henrik vid Elvis. För där The King fläskade på med stråkar och grejjer så kör Henrik den här kvällen avskalat.

Med bara en svart gitarr drar han igenom en hel drös odödliga poplåtar från Broder Daniel. Det är som vanligt väldigt vackert.
Fast den här gången är Berggren tyvärr lite för full och slinter ofta på strängarna. Det är väldigt tråkigt.
Han försöker sig också på lite omarrade versioner av låtarna, vilket gör att trycket i allsången avtar.

Men som vanligt älskar jag honom ändå! Det är så vackert och svart att man glömmer solen en stund. Han sjunger om sin mamma i When we were winning och mina ögon tåras. Det gör så ont.
I Shoreline, kanske det bästa han någonsin skrivit, kommer allsången igång och når himmelska höjder.

Broder Daniels saga kanske är slut, men deras låtar kommer för alltid tala om saker för mig.
De handlar om mig.
Men de handlar om dig också.

Ett bevis på Broder Daniel och Henriks storhet: Just nu sitter minst fem personer i presstältet runt mig och nynnar på låtarna. Det har inte hänt efter någon annan konsert…

Tillsist:
Tro det eller ej, men ert eget lilla indiepoppretto ser faktiskt fram emot Kent. Jo, för jag kommer ihåg hur galet bra det var förra gången på Hawaii.

Bara så ni vet försöker jag som en galning att få upp Pascal snacket här på bloggen… Den som väntar på något gott och så vidare…

Jerry Boman

Uppför.

Nu är det uppför här.
Först var det Datarock, norrmän från Bergen.
Dansant rock med datorer och gitarr. Lite likt det Quit Your Dayjob gör.
På mig fastnade det inte. Det var liksom inte roligt alls. Inget heller gripande. Det var inget alls faktiskt.
Men Ane Brun stod i publiken och verkade digga det.

Nästa flopp var Tupelo Honeys. Det utlovades handklapp och tamburiner, me like a lot!
Men kocken kunde inte leva upp till menyn, det blev mer ”för” perfekt pop. Som ett band på en TBV-festival.
In i replokalen och börja om!
Fast tjejen sjöng bra och var söt som Cardigans-Nina.

Grej tre som är tråkig är att jag inte få upp videon med Pascal intervjun. Jag fattar inte varför, men det verkar vara nätverket som kopplar ner…

Som för att toppa det här har jag fått sås på min byxa….

Men snart är det Gud på Pampas!

Jerry Boman

Snart blir det Pascal.

Jag tog en snabbkoll på The Strokes. Det var tråkigt kan man säga.
Märktes väldigt tydligt hur mycket bättre första skivan var jämfört med den nya. Inte bara för att man känner igen de gamla låtarna utan för att de nya är förutsägbara och kassa. Tråkig rock med andra ord.

Fast det är ju fantastiskt roligt att sångaren ser ut som min granne!
Fast lite äldre då.

Extra:
Snart kommer det upp ett samtal med Pascal. Vi pratar religion och sprit.
Håll muspekaren på uppdatera och lämna inte din stol!
UPPDATERAT: Ja det strular med internet uppkopplingen här så det tar nog ett tag...

Tillsist:
På tal om religion: Idag spelar Gud. Alltså den riktige Gud.
På Pampas klockan 17.30 stannar världen.

Jerry Boman

Motsatser.

Det var ju bara en fråga om tid.
Innan någon fattade att piano är det nya gitarr.
Frida Hyvönen plockade fram det tunga vapnet för ett tag sedan nu och ingen har riktigt hängt på. Kanske är det för att ett piano är tungt som satan att bära runt på.

Nu har i alla fall Blind Terry gett sig på att försöka. I skuggan av Lou Reed så sattsar det på…nä de sattsar inte alls faktiskt. Otroligt lamt!
Här har man bra melodier och världens chans. Vad gör bandet? Kör på halvfart.
Jag kan ju nu inte veta om Blind Terry kanske låter så här live, om det är fallet är det tråkigt. Jag tror, och hoppas, det hela berodde på att det var varmt.

Jag tog mig bort från Rookiscenen och gick för att ge den gamle en chans.
Lou Reed är ju ändå Lou Reed.
Men även där var det lamt. Det enda roliga är att jag nu kan skriva Blind Terry och Lou Reed i samma mening. Båda är lika lama.
Hallå Lou! Vi är en publik här! Tjohooo! Kolla hit!
Nähä, det var tydligen roligare att kolla på sin intill perfektionistiskt bra musikerpolare på scen.

Som tur var väntade större saker.

Jag förstår inte varför det inte kom fler till Pascal. Jag menar att vi här har allt man kan tänkas behöva.
Ett jävla ställ, ta ifrån tårna mentalitet, publikkontakt, bra låtar, stenhårda bra texter och ett band som har skoj. Vad är problemet?
Någon kanske blir rädd för att det här bandet verkar mena allvar. De vet att deras tid är nu och då gäller det att ta vara på den.
Vi få som är där får en omklädningsrum-varm spelning. Det ångar om de tre på scen, både fysiskt och psykiskt. Då kan man ju bli rädd för det är inte många som tar i så. Isaak är en av det nya Sveriges bästa sångare. Kanske inte tekniskt men inlevelsen är i topp.
Resten är också bara känsla, pang på bara.

Imorgon blir det en liten intervju med Pascal här på bloggen.

Så kan jag presentera snubben som har festivalens otacksammaste jobb.
Ljudnivå kontrollanten.

Gör han fel så får folk ont i örat och klagar. Gör han rätt så klagar folk för det är för lågt. Gör han något mittemellan så klagar någon galen myndighet.
Inte lätt läge.

Dagens mest malplacerade är dessa äldre svartklädda herrar:

Jajemän, det är Torgny Melins. På någon form av safari på området.
Tragist och inte magiskt.

Tillsist:
Vad skall jag kolla in nu? Inget verkar superpiggt…

Jerry Boman

Allsång, tråksång och smörsång.

En bra bild fick jag till. Klicka gärna på den.

Allsång är fint.
Alltså inte all allsång, utan den som sker till riktigt bra musik.
För en stund sedan var det galet tryck i Teaterladan. Vapnet har på väldigt kort tid skapat sig några odödliga indieklassiker till låtar.
Alla, jag menar verkligen ALLA, skriker sig hesa till mobboffer anthem:et ”Kalla mig”.

Kalla meeeej sheee-pppp-eeee – kalla mig bög!

Jag vet att det där hördes enda till Östersund!

Jag hade faktiskt inte så stora förväntningar på Vapnet den här gången, det har funnits spelningar de gjort som varit väldigt loja. Men den här stekheta eftermiddagen kommer gå till Vapnet historian. Det är handklapp och glada tillrop direkt från början i ladan. En tjej vill att Martin skall vinka till henne, och när han gör det skriker hon så gällt att den snälle sångaren rodnar.
Det är faktiskt galet skön stämning överlag. Vi och bandet är som ett, alla vill ha kul.
Det är såna stunder som ger mig liv, som ger mig kraft. Det här är världens bästa hobby, att springa sig trött på konserter. För ibland kommer det en som den med Vapnet just nu.
Då bara smälter och smäller man på en gång.

De bjuder på en ny låt. Den verkar väldigt lovade, kanske inte lika direkt som innan men som sagt väldigt lovande.
Efter en stund får bandet, ja jag kallar den vanliga uppsättningen ”bandet” även om Vapnet egentligen bara är Martin Abrahamsson, hjälp av Annika Norlin och Maia Hirasawa. Den första är Hello, Saferide och även Maia brukar sjunga i Hello, Saferide.
Hursom så sjunger de båda väldigt fint och det lyfter en smula ytterligare. Det bådar gott inför Maias egen konsert på festivalen

Sist kommer den låt som kanske startade det hela, Ge dem våld. Det är en riktigt fin avslutning. Med frustrations skrikande Martin Hanberg på knä.
Men publiken vill ha mer och får det i vackra ” Seymour”, en uppbrottslåt med twist.

Jag kan bara buga mig inför Vapnet. Tack för jag fick den är stunden. Den bästa på väldigt länge.

Tidigare idag så slank ja förbi norsk/svenska Ane Brun. Hon körde sina ”Duets” med gästartister. Jag hann se bla Lars Bygdén från 1000 $ Playboys och Färöarnas finest Teitur. Även Annika Norlin var med på ett hörn.

Och ja, det är väldigt vackert men kanske inte så gripande. Det känns faktiskt mer som det är ett projekt för Ane själv, något som hon ville göra. Absolut inget fel med att uppfylla sina drömmar, men här blev det lite tråkigt för oss andra.
Skall jag vara bakåtsträvande så var hon bättre på Emmaboda, när hon var själv.

Och så här såg det ut när Torgny Melins spelade nyss. Låten som spelades just i det här ögonblicket var: Corina, Corina (den du känner igen från filmen Black Jack bland annat, där Reine Brynolfsson skriker en fylleversion på just den låten).
Nä, jag hajjar inte ironin. Det är dansband människor! Det är avskum på musik himmelen!
Skall ni komma härifrån utan slagsmål, så lira era Teddybears-covers i alla fall…

Tillsist:

Så här jobbar Sveriges bästa rockfotografer. Det är trettiograder och du måste ha en fleccetröja över huvudet för att se skärmen bra.
Lagom med glam med andra ord.
Här är det Rockfoto-Pauline som svettar fram bilder.

Jerry Boman

Öl, dansband och tystnad.

Det är lite skum stämning i Hultsfred idag, vänner.
För det första var det knäpp tyst på husvagnscampingen i dag på morgonen. Jag har då aldrig upplevt det. Men folk som är kaxiga på natten är det inte på dan…

Sak nummer två som känns underlig, Torgny Melins buss är här. Det är det där dansbandet som lirat in Teddybears låtar i dansbandstakt.
Det är väl meningen att det skall vara roligt, men jag får bara genom kommersiella tankar. Det är säkert så att bröderna Åhlund ligger bakom Torgny Melins också. Jag kan höra snacket på en fest:
”-Asså, fan ni snubbar, ehy ni är sååååå coola! Kan ni inte ta och lira in våra låtar som ett dansband. Det skulle vara så cool!
-Såklart är det ju vi i Teddybears som drar in STIM pengarna men det behöver ni inte tänka på. Er belöning blir öl och möjligheten att få ligga. Och såklart den enorma känslan av att få hänga med oss!”

Snart är det Ane Brun och sen Vapnet.
Skönt att det inte är någon fotboll idag.

Tillsist:
Öl konsumtionen i presscentrat är hög. Bredvid mig sitter en äldre tidningsgubbe just nu och hinkar bira, samtidigt som han skriver. Säkert om ”hur cooooola Torgny Melins är” och hur mycket han längtar efter Lou Reed.

Dagens roligaste: En bild som snälla Emma Svensson på Rockfoto tagit. Alla tar bilder på Cardigans, ingen ser den stackars killen bakom dem.
Jo, det var yours truly (i svart skjorta) som fick ett tjugotal rumpor i ansiktet...
Emma, hoppas det var OK att låna bilden från bloggen?

Jerry Boman

Fotboll och det andra.

Det var nyss väldigt mycket fotboll här. Konstigt. Hela festivalen tog paus.
Det är fösta gången som ALLA gått till samma scen. För en sketen match.
Jag förstår det inte. Men det gör tydligen alla andra.

Cardigans laddade upp genom att ansluta sig till de tusentals som satt sig fram för Hawaiiscenen.

Jag tog mig till Stora dans för att lyssna på Montt Mardié. Ett tag trodde jag att jag skulle bli helt själv, men tydligen finns det fler som struntar i sporten.
David Pagmar fick den här kvällen hjälp av valda delar Lesport på scen. Senast jag såg David var han helt själv på Pustervik i Göteborg. Då tyckte jag han var rätt tråkig.
Nu är det annat läge, det är riktigt glatt och fartigt. Han bjuder på sig själv och sin sextiotals pop. Det är hjärta och smärta i solen. Det smakar sand och sommar.
David har nog lyssnat mycket på bröderna Wilson, för han försöker plocka in alla deras tonlägen i sin röst. Det går oftast väldigt bra, men ibland blir det lite för mycket Kalle Anka sång.
Samtidigt håller fotbollen på…

Efter det tar jag mig till lilla Rookie scenen och Zeigeist.
Detta Göteborgs elektrofenomen är svårt att art bestäma. Bandet byter skepnad så fort man vant sig, det är lika delar dansant The Knifes pop som urflippat konstprojekt.
Men vilka låtar! Var enda av dem är en dansgolvshit, om inte mer. För där The Knife faktiskt ibland villar bort sig går Zeigeist rakt fram. Enklast är som bekant alltid bäst, och vill man ha det bra måste man renodla.

Det är stenhårda vackra sånger och maskeradfest. Blod, vita kläder, blå färg och guldkostymer. Inga ”springa bakom scen” för att byta konstym, allt sker framför våra ögon och är en del av upplevelsen.

Allt bra tar slut för fort. Efter 20 minuter är det över och det är fler än jag som stannar kvar länge framför scen. Vi kräver mer!
Samtidigt håller fotbollen på…

Tillsist:
Ok, det var väl roligt att ”vi” vann… Grattis.

Kvällarna är fina i Småland. Precis som alla bilderr kan du klicka på denna för att se den större.

Jerry Boman

Slavarna tar över allt!

The Slaves har tagit över mig helt!
För tio minuter sedan ylades det mer än Broder Daniel 1995!
Det är rockeufori, svett och konfetti. Lika delar publik som band.
Inte sedan Håkan riktigt, riktigt menade allt han sjöng har jag känt det här!

Jag kanske kan beskriva fenomenet The Slaves som ”för bra”. Alltså ni vet när man undrar varför i helvete inte alla andra får till det. När plötsligt en massa saker känns trötta och igår.
Där slår Slaves dig rätt i nyllet, det är full fart från första stund. Publiken är med, jag är med, vakterna är med och alla är med. Hela Stora Dans laddar från tårna och hela havet stormar!

Kollade lite på Hey Willpower också. Där var det skönt gaydisco med fina danser. Bubbelgumsdans och idel leenden. Riktigt bra!
Fast jag skulle aldrig i livet köpa det på skiva.

Tillsist:
Ni skulle få riktigt fina bilder men nu vill min PC plötsligt inte ta emot min kortläsare. Vet någon hur man få det att funka?
Uppdaterat: Nu kom bildena in, efter fyra omstarter. Men nu har tangenterna "sex" och bokstaven "g" typ lagt av...Det är ju ändå en ny dator.

Jerry Boman

Ett samtal med Martin Abrahamsson från Vapnet.

Det är verkligen stekande hett här i Hultsfred. Tre hundra gader och elva solar. Min hud is gonna die young!
Men man skall ju som bekant inte klaga. Sol är alltid bättre än regn.

Jag satte mig ner i skuggan och tog pratstund med Martin Abrahamsson från Östersund/Göteborgs bandet Vapnet.
Vapnet är mer eller mindre ett enmansband, det är Martin som skriver både text och musik. Med sig på scen har han diverse vänner och på sång Martin Hanberg.
Hanberg sjunger vanligtvis i egna bandet Hospitalet och i Sibiria, där även Martin Abrahamsson själv är med. Ja, det är lite rörigt med alla band.

Hursom, här kommer det lilla snacket i all sin enkelhet, cirka fyra minuter långt.

Vapnet spelar på festivalen i morgon fredag halv två.

Roligast backstage just nu är Petter. Han glider runt bland journalisterna och sitter i tusentals tv-intervjuer. Det roliga är att trots att det är närmare 30 heta grader har Petter på sig en tjock tröja. En tjock, svart tröja.
Den ungdomen, den ungdomen.

Tillsist:
Just nu ser jag fram emot The Slaves!

Jerry Boman

Snart Vapnet.

Igår var det the big party night. Eftersom festivalen inte startat så kan man hänga hela kvällen vid sitt camp.
Jag,TLBN-Joel och Rockfoto-Pauline fick besök av både Borås Tidning och resten av Rockfoto. Väldigt trevligt var det till typ solen gick upp...Joel sommnade med sin mp3spelare under kudden. Sött!
BT är skönt kaotiska, att det blir artiklar härifrån är ett under. Men efter lite lånade av saker så skall ni nog se att boråsarna kan läsa om festivalen dem med.

Om tio minuter skall jag träffa Vapnet. Kolla in här om ungefär en timme så kommer det ett litet inslag. Nästan direktsänding!

Tillsist:
Det är verkligen strålande väder! Typ 25 grader och svagbris. Dunder dag!

Jerry Boman

Väntan.

Onsdag innebär väntan och åter väntan på Hultsfred. De enda som gör något är de som bygger scener och annat. Ja undrar om de blir klara…

Jag tog kameran med mig och gick ut på område för att kolla VAD alla väntar på.

Jerry Boman

Nu är jag på plats!

3 kommentarer

27 grader och vindstilla.

Jag och TLBN-Joel trixade in husvagnen på en bra plats, fick upp förtältet rekordsnabbt och avnjuter nu vår första nästan kalla öl.
Inte så mycket folk här än men några grannar har vi. Till vänster en bit bort alla festivalers tråkigaste element, fotbollskillar som spelar The Kristet Utseende tokhögt. Samtidigt som den hånar människor via megafon. Phu.
Till vänster något lugnare men tyvärr kass musiksmak i form av Boten Anna.

Dagens höjdpunkt kom på köpcentret Samarkand i Växjö. Vi hittade wasabinötter!
I snart ett och ett halvt år har vi letat, enda sedan vi blev fast för de starka, gröna nötterna i Beijing. Nu vet vi att the real nötter kommit till Sverige!
Wasabinötter!
Kom ihåg var du läste det först.

Nu tänker vi sitta här och vänta in halva Borås och Rockfotogänget som kommer i morgon.
Natten är ung.

Tillsist:
För er som undrar så: JA husvagnen har pimpas med silverfärg. Väldigt vackeret!

Jerry Boman

Hultsfred, husvagn och tv på bloggen.

4 kommentarer

På tisdag sätter jag och TLBN-Joel oss i den silverfärgade medelklassbilen, hakar på husvagnen och åker till Hultsfred. Väl där ansluter bland annat superfotografen Pauline och enligt uppgift massa folk från Borås. Ett husvagns-hood skall upprättas helt enkelt.
Årets festival är kanske inte den bästa på hundra år, man kan säga att ett "Vi låter som Limp bizkit"-sound överskuggar allt annat.
Men man kan även i den största höstack hitta nålar att sticka sig på.

Jag ser väldigt mycket fram emot Henrik Berggren. På Popaganda började jag lipa, och dubbelt så mycket folk som idkar indieallsång bör bli fyrdubbet bättre.

Zeigeist skall jag se nu! Så är det bara, jag var tyvärr så uppe i Universal Poplab på Respekt häromsistens att jag missade Zeigeist. Också fin sjungade Ane Brun som skall köra alla duetterna live, dvs det kommer bytas sidekick på löpande band.

Så låter elektroniska hopkoket Hässleholm som något spännande.
Och Maia Hirasawa, som man brukar se/höra bredvid Hello Saferide, är väldigt mysig att lyssna på.

Solen kommer konstigt nog att vara grå i år. The Gray Brigade, med sin fjorton medlemmar, låter varm ost och sand mellan tårna.

Jag kan fortsätta räkna upp saker som verkar bli bra: Most Valuable Players, Datarock, Dick Tiger, The paper faces och så Blind Terry.

Det blir mycket häng framför Rookiescenen...som vanligt.

EXTRA!
För er som är hemma kan jag glädja er med en nyhet här på bloggen! Om tekniken är med mig så kommer det att komma några små intervjuer med rörlig bild här. Jajamensan, nu kommer tven inte längre ha monopol på rörliga bilder!

Du kommer bla få se/höra ett snack med Östersunds bästa band, Gotländska grottrockare och eventuellt den snälle popkillen från Göteborg. Mer än så säger jag inte...
Håll dig hemma och tryck på uppdatera ofta! (och håll tummarna för att allt funkar)

Som vanligt kommer jag skriva om allt det andra också.
Eller allt som jag tycker är viktigt.

Tillsist:
För er som är hemma i stan så kommer här ett tips om aktivitet nästa lördag:
Jens Lekman och Joel Gibb på samma scen i Gamlestan!
Jag är verkligen avundsjuk på er som har möjlighet att ta er dit! För hade du som jag sett Hidden Cameras konsert på Hultsfred förra året, med Jens i duett med Joel, så hade du förstått att detta är en av årets bästa konserter under uppseglande!
Lördagen den 17 juni tar du dig till Underjorden och njuter.

Jag fick en skiva i crepskön på Linnégatan igår. Backslick kallar de sig. Hyffast bra, men nu är jag jäkligt trött på alla som låter Göteborg!
Fast låttitlen "Dancing Queen as we know her in the year of 2006" är ju grym!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Hultsfred, husvagn, festival

Min kvinnliga förebild.