Sveriges Popdag v.1.0!

När jag var i Gamlestan på Almedals släppkalas utnämnde jag den spelningen till klassisk. En kväll jag kommer minnas för alltid.
Nu har den listan utökats, fredagen den 24 november bör härmed vara nationell helgdag. Vi börjar nästa år, den 24 november blir Sveriges Popdag! Ett firande av den goda musiken och den goda smaken!
Allt tack vare Bonnie & Clyde med band!

Som ni nu alla vet så består Bonnie and Clyde av Rickard och Fanny, eller av Fanny och Rickard. De två är ett i musiken.
De gör allt hemma och själva. Nu var det alltså dax för kvällen då hela grejen skulle ta steget ut i verkligheten, med compband. Äntligen skulle man få se hur det här skulle ta sig på en scen...

Herregud! Varenda förväntning slog in! B&C på scen är en exposition, en glad smocka och en bagatell som man inte kan värja sig mot. Varenda kotte på Join our club var med på noterna. Ljudteknikern klappade nog mer händer än rattade ljud, flickan i baren klappade så gästerna fick vänta, folk slutade dricka öl för att klappa. Och mitt i detta står B&C och upplever sitt bästa ögonblick!

Det är möjligen något trevande under de första sekunderna, men när publiken exploderar i "Life is a peanut" släpper allt! Den där låten är bra på Myspace och live är den bland det bästa jag hört 2006.

Jag vet att Rickard och Fanny gillar Håkan. Att ni ser honom som en av de största, jag håller med er. På scen är Håkan i en klass för sig, han har gett mig en av de bästa konsert upplevelser någonsin i Lisebergshallen för något år sedan.
Nu till det stora, för helt på allvar så ligger er spelning i Kajutan på samma nivå! Det är klart att ett fullsatt Lisebergshallen på tå smäller en bit över men B&C är fan i mej inte långt efter. Och då är musiken inte det sprittrade euforiska glädje kick som Håkan skämmer bort oss med. B&C har sitt eget, en blandning mellan fina melodier, BD ångest och ungdomligt jävlaranama. Allt serverat med smittade leeenden. Inte sliskiga, påklistrade leenden utan ren och skär lycka över att finnas till, att få stå där på den lilla scenen och lira musik. Detta tillsammans med närheten, Fanny stod på golvet eftersom scenen är ett knappnålshuvud stor, skapade en enda lycklig röra av ljud. En underbar röra av ljud och känslor!

Bandet föresten, några delar Fontainebleau och lite annat folk. Alla skimrade när de insåg att publiken var med dem. Speciellt bra var tjejen på kör och tamburin. Hennes och Fannys samspel var underbart att se och höra! Jag vet inte vad hon heter men skriksjunga på rätt sätt kunde hon. Och allt annat också, skön utstrålning!

Jag känner mig väldigt privilegierad att jag fick vara med om den här spelningen. För jag är övertygad om att B&C kommer synas på vart enda ställe här i stan inom det närmaste. Trots att det alla gångerna förmodligen kommer vara fantastiskt, så finns det inget som slå känslan av att se ett band som för första gången spricker upp i ett enda stort leende. Att få vara med när alla sju inser att det är nu det händer, det kommer aldrig bli bättre än så här och att höra dem ta sin musik flera pinhål högre den där första gången. Det finns inget som slår det! Inget!

Ja, just det. Kvällen hade ju ett annat band också. Cheshire Cat.
Alltså, att spela efter B&C succéspelning är lika roligt som att vara efteråkare till Stenmark. Det är en rätt omöjlig uppgift. När sedan micen krånglar så är det inte mycket kvar... Det låter förvisso som en balandning mellan Yvonne och BD (låtar som startar med ett Yeeaoo brukar vara bra...). Men det var tyvärr inget som bet på mig.
Det är jävligt orättvist. Att köra EFTER en klassisk spelning...

Tillsist:

Fröken Källs tog en bild på en djup koncentrerad Jerry...

Jag spelade ju lite skivor också. Det var magiskt kul! Roligt att flera frågade vad det var jag spelade, mest förfrågningar fick They Live By Nights "Truth or Dare". Och ja, det är en väldigt bra låt den där! Det ryktas om att den kommer på bandets fulllängsskiva, och att den då "både ligger en tonart högre och en tonart lägre". Någon med lexikon i musikvetenskap kanske kan förklara det där för mig...
Om det gick bra med mig bakom rattarna skall jag med varm han lägga över på er att bedöma. Men jag gör gärna om det om någon vill ha mig! Tack för all hjälp snälla människor!

Förövrigt var kvällen väldigt lyckad, många vänner som strömmade till och alla lika trevliga. Att sedan vissa fick tillbringa natten på Tillnyktringsenheten kan vi ju dra ett streck över. Hoppas han mår bättre nu.
Själv upptäckte jag att jag hade med mig en ölbiljett hem...

Och det oväntade nattliga besöket var trevligt.

Jerry Boman

Bonnie & Clyde inför fredag.

Jag börjar med att erkänna: Det var jag som sa att de skulle gå dit.
Att vi skulle ses i en bar var min idé.
Nu hade detta ju varit helt OK om det inte var för att det bästa bandet i stan just nu består av två personer som är 18 och 19 år gamla.
Haffa mig, men rör inte Bonnie & Clyde!

Det var någon månad sedan nu, jag slösurfade runt på Myspace och tittade in på favoriterna Bonnie & Clyde. Jag hittade Liquid Escapism.

Kaaboom! Rakt i nyllet!

Rickard: - Låten handlar om den där hatkärleken till den här stan, om vänner som blivigt svin. Så gillade vi inte att vännerna började avguda Nöjesguiden, att de trodde på allt som skrivs där. Vi gillar ju den musiken, vi gillar indiekulturen i sig men inte att det skall vara trend i olika saker.
Vi har alltid haft något emot den där trend-indie-kulturen, den som är så där skitnödig. Så vi gjorde en indielåt mot det där! (skratt)

Fanny: - Den där trendgrejen har ju inget med musiken att göra.

R: -Att man kan gilla ett band ena dagen också skriver någon att just det bandet är dåligt och så gillar man det plötsligt inte bandet…

Fanny Wijk och Rickard Hallin pratar hela tiden om ”Vi”. Det är fint. Utan att bli sötsliskigt.
De är inte bara ett band utan även ett par. Praktiskt och det var faktiskt det som gjorde att B&C föddes.

R: - Jag skrev en låt förra julen som jag gav till Fanny, jag hade tjatat på henne att vi skulle göra musik tillsammans.

F: - Sen började vi göra musik, namnet B&C kom min mamma på faktiskt.

R: - Vi gjorde Life is a peanut i min källare, mest på skoj. Det kan man nästan höra.

F: - Den heter ju ändå Life is a peanut så det är klart den är på skoj!

R: - Detta var i februari typ, vi la ut den på Myspace och många gillade den. Sen hände inte så jättemycket, det är faktiskt den här spelningen som fått fart på oss!

Just det, på fredag är det alltså dax för bandets första spelning. På fin fina klubben Join our club.
F: -B&C är bara vi två, men på scen är vi sju stycken.

R: -Vi har inte kunnat stå still när vi repat så det kommer nog bli superbra.

F: -Jättebra blir det! Det blir skönt med sju pers på den lilla scenen, det blir närhet.

Jag är övertygad. Det kommer bli helt fantastiskt.



Man kan ju bli rädd för band som bara har gjort en handfull låtar. Att det kanske inte riktigt håller.
Om du hyser tvivel ber jag dig gå in på B&C Myspace sida.
Alltså, ta en låt som Hagastreet. Helt makalöst bra! Du hade dött för att få göra den.
Lyssna på Liquid Escapism, Life is a peanut och nya låten Like stamps in an album.
Det märks att det här paret har allt! På fyra låtar.

R: -Det finns många låtar kvar att göra. Vi fortsätter, vi utvecklas hela tiden. På alla plan.

Inte helt förvånade gör det låtarna tillsammans. Rickard gör grunderna och sedan hjälps de båda åt med resten.

F: -Jag vet egentligen inte vad jag tillför egentligen….

R: -Du sjunger ju!

Vad allt det här kommer ifrån är inte helt rätt att reda ut.

F: -Jag tror man hela tiden har något i bakhuvudet när man gör musik, att man vill att det skall låta som det ena eller andra. Sen är det ju inte alltid det blir så när det är klart.

R: -Ta Liquid Escapism tex, den hette ”Stone Roses-låten” från början. Det låter ju inte som det nu precis… Och den nya låten (Like stamps in an album) hette ”Final fantasy”…Slutmelodin har vi lånat, inte snott, från slutet på Final Fantasy 7. Det spelet var en stor del av min barndom.

När man frågar om bra musik i Göteborg kommer svaret lika unisont som snabbt:

F&R: -Håkan!

F: -Det finns ingen som gör det så bra som han.

R: -Alla band borde sträva efter att göra det med lika mycket själ som Håkan, men ingen kommer i närheten.

R: –Sen gillar vi ju Fountainblau. Två som är med där är ju med i vårt kompband…men vi gillar Fountainblau på riktigt.

F: - Håkan skulle väldigt gärna få vara vår gästartist. Han kunde stå framför ett skynke och vi bakom.

Alla band som jag pratar med får samma fråga i slutet. En viktig fråga men egentligen totalt meningslös.

- Vad skall man ha för kläder på sig på fredag?

R: -Billiga kläder som ser dyra ut.

F: -Som man kan dansa i.

Det är det bästa svaret jag fått på den frågan! ”Billiga kläder som ser dyra ut” Så smart! Så bra!

F: -Vi kommer vara snygga på scen. Snyggare än publiken!

R: -Vi skall vara finklädda. Jag vill att minnet av konserten var att vi var fina. Vi skall inte vara coola.

F: -Vi är inte så coola, så det kan vi inte vara.

R: - Vi gillar ju coola människor men då skall det vara människor som är coola utan att försöka vara coola, som Johnny Cash.

F: -Ärligt talat kommer vi inte att tänka så mycket på hur vi ser ut, vi kommer bara att vara glada.


De ger ett väldigt ärligt intryck Fanny och Rickard. Två sköna människor som gör väldigt bra musik.
Det är coolt i min bok. Utan att de ens försöker.

På fredag gäller det alltså, Join our club på Henriksberg. Kom dit alla och skåda det bästa i november. Eller vänta lite nu…det var ju precis det man inte skulle göra enligt Fanny och Rickard. Man skulle ju inte bara följa vad någon skrev, inte följa någon trend som en popbloggtomte försöker skapa.
Men gör så här i stället, gå inte B&C sida och lyssna själva.

Jag vet vad du kommer att tycka.

Mer B&C blir det förmodligen i början av nästa år, då de har fått frågan om att spela på Svanen.


Fanny och Rickard drack för övrigt bara kaffe i den där baren.
Så det kanske inte var så olagligt ändå…

Tillsist:
Ja, nu var det ju så att jag skall spela skivor där på Henriksberg på fredag. Jag är skitnervös. Tänk om ni tror att jag skall spela allt nytt och fränt. Att jag skall ha någon magisk koll. Johan och Jens är ju bäst på det där och nu skall jag vara gäst DJ…

Jag skall göra mitt allra bästa och spela den allra bästa popmusiken.
Den allra bästa musiken enligt Jerry.
Var snälla mot mig vänner… Hellre kramas än slåss.

Jerry Boman

Uppgång och fall.

Ibland har man en jobbigt dag eller kväll. När inget riktigt vill gå ens väg. Det spelar ingen roll vilka goda intentioner man har, det mesta skiter sig.
Som tur är brukar det finnas något som räddar kvällen. Något litet, litet som får en att tro på världen igen. Den här lördagen kom räddningen i form lövtunn pop som skingras i stormen.

Det finns stunder när jag undrar varför inte alla klubbar är som Cosyden. Fritidsgårdskänslan är faktiskt väldigt skön. Det är ingen glansig yta utan bara trevligt. Inga blinkande fasader och creddiga människor. Ren och skär vänskap.



Nu var det alltså lördag och Underjorden höll Cosyden under sina armar. Folk strömmade till och... Det började med Irene-Tobbe fick problem bakom skivspelaren. Ärligt talat tyckte jag synd om honom, det var synd om alla som hade fixat så mycket. Anläggningen ville plötsligt inte ge ifrån sig det minsta ljud. Knäpp tyst.
Tobbe och andra började koppla, ibland lyckades de få fram lite ljud som mest kan beskrivas: billig megafon. Efter mer kopplade fick vi tillslut höra vad Tobbe spelade. Men bra blev det aldrig.
Musiken var bra men...ja.

Först ut på scen var Henrik Bromander. Han har läst sagor för stora barn på Cosyden förr.



Den här gången blev det en obehaglig historia om Frans, en granne med skumt beteende. Mycket bra och som sagt äckligt.
Mitt tankekontor fick idag på morgonen en inlevelse att hela historien handlade om Bromanders hjärna... Jag vet inte, men bra är det iallfall.
Jag gillar Bromanders uppläsningar. Han har förmågan att binda en publik. Jag blev hypnotiserad.



Ut i foajén och några billiga öl. Mer musik som mest lät diskant.
Sen blev det dax för efterlängtade Sibiria. Denna kväll skulle det plötsligt komma en bunt nya låtar från göteborgs/östersunds allra bästa popband.
Men kvällen till ära sket det sig. Rejält.

Till att börja med var det kolmörkt. Visst, det hade varit OK om det inte var för att allt annat gick fel samtidigt. Det lät helt kass.
Jag har hört Sibiria många gånger förr och vet att de är ett himmelskt bra band, men den här otursförföljda kvällen ville det sig inte alls. Martins vackra röst var som bortblåst, ut kom bara distat skrän. Jag kunde inte vara kvar, det blev för jobbit. Även musiken lär helt galet. Inte så att de spelade kast utan ljudet. Det vinglade på som en obehagligt alkis i hal nedförsbacke.

För andra gången tyckte jag synd om folk, både om de som fixat kvällen och om Sibiria. Om jag förstod det rätt var det fel på någon mic eller liknade. Synd.

Efter lite mer hängande i foajén kom kvällens sista band, Pipas.



Här vänder kvällen! Pipas är två fina människor och spelar väldigt bra, skör pop. Enkla backtrack och virrig, vacker sång. De börjar på fel text, kommer av sig och ler. Ljudet är bäst och allt är bra magiskt bra.
Bakom mig träffas två människor och fattar tycke för varandra. De börjar tokhångla och ramlar tillslut till golvet med ett brak! Stor humor och vackert!

Över till Pipas igen. De spelar väldigt många låtar, kan bero på att några bara är runt minuten. Det är bländande vackert och mjukt. För mig hade det fått hålla på hur länge som helst!
Jag blir väldigt glad och glömmer kvällens nedgångar. Lupe och Mark ger oss alla luft under vingarna. Blåser försiktigt oss till en bättre plats.

Tillsist:
Hoppas den tjej jag hjälpte till upprätt ställning utanför kom hem ordentligt. Hon mådde inte så bra, att ligga på rygg och kräkas är inte bra, men när jag skulle kollade till henne en sista gång var hon borta. Hoppas det gick bra.
Och att paret som brakade till golvet när de hånglade inte blev bortstädade av Mattias...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Bromander, Sibiria, Pipas, Cosyden, Göteborg, Musik

Tysk synthteater.

Som sagt, jag tror jag har en liten synthare i mig.
Jag älskar när folk klär upp sig för att gå ut.
Jag älskar bra ljud.
Jag älskar musik man kan dansa till.
Jag gillar färgen svart.
Nu behöver ju inte just det här betyda att man gillar synth men jag hoppas jag får vara med i ert gäng. Efter igår skulle jag kunna tänka mig att göra ett tillägg på armens tatuering.

Konserter kan vara tråkiga. De kan förstöra en massa musik. När bandet inte lever upp till förväntningarna, när de inte kan göra musiken live. Så man inser att allt bara var fake och lurendrejerier.
En konsert med Welle:Erdball är precis tvärt om. Det är tysk synthteater! Med vackra flickor i 50-talskäder, koreografi dans och väldigt kreativ använding av videokameror och projektorer. Varenda låt får ett nytt visuellt tema, ett nytt uttryck. Inte en död sekund!

Jag har ändå sett några synthband genom åren, trots att jag inte är helt nere i musiken. De flesta konserterna har inte stannat kvar i minnet eftersom det mest handlat om band som spelat upp sin musik och sjungit till. Det verkar vara en oskriven regel att när det kommer till elektronisk musik så skall allt vara avskalat.

Det är här Welle:Erdball kommer in och frälser världen. De kör en blandning av det hårda robot liknade och Pipettes mjukdanser. Med andra ord: deras spelning är allt annat än avskalad och slick. Musiken är organisk och hitinriktad. Mjuka ljud blandas med diskanter, bandet har en förkärlek för SID-chipset som satt i Commedore-64. Sammanlagt bildar det här en väldigt vänlig musik. samtidigt som det fladdrar i skjortkragen.

Störst av alla låtarna för mig är Starfighter F-104G. Låten om Joachim von Hassel som är pilot i Tyska flygvapnet. Den har en väldigt träffande känsla, en underbar melodi som faktiskt får mig att le varje gång. Jag fattar inget av texten, men hittade en översättning och då blir det här Tysklands svar på Bowies Space Oddity. En låt om alienisering och den stora ensamheten.



Sen sitter ju bandet inne med en av de bästa synthlåtar som gjorts: Monoton And Minimal. Här går publiken bananas! De är alla i luften och jag tror det var här ballongerna kom in. Japp, Welle:Erdball dränker oss i stora ballonger.
Monotomt och Minimalt? Skulle inte tro det va!

Sammanfattningsvis så var det här en av 2006 års bästa konserter! Har ni chansen att se Welle:Erdball så ta den direkt. Åk långa sträckor, för det här bandet måste du uppleva live innan du dör!

En liten, liten grej bara: Ljudet var ibland plågsamt. Väldigt vasst och snäppet för högt. Iallfall för oss framför mitten av lokalen, så en del folk som höll för örenen ibland.

Sist men inte minst: Synthklubbar har de finaste människorna. Fan, man får ju ångest inför alla snyggt klädda människor!
Finast var Kärleken. Jag älskar att se lyckan i ögonen på någon man tycker om.

Här kommer lite mer bilder på härligheten:










Vakterna körde ut oss tillslut. Två gånger.

Tillsist:

Stans snyggaste bälte! Texten rullade och skrev saker om Europa och andra snygga saker.



Ikväll blir det Gamlestan. Kanske ingen stor show men väldigt, väldigt bra musik. Är spänd inför Sibirias nya låtar. Och vilka skivor Irene-Tobbe skall spela.
Ses där vänner.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Welle:Erdball, Romonight, Sibiria, Cosyden, Göteborg, Musik

Ny helg och nya ljud.

Fredag:

Synthdans.

Lördag:

Det hårdaste/mesigaste bandet är här igen.

Underbara historier.

England kommer igen. Nu inte så hiskeligt tidigt på morgonen.

Frågan är hur bra musik Irene-Tobbe kommer spela mellan banden på helgens Cosyden? Killen har bra smak...väldigt bra smak.

Nya låtar att lyssna på:

Fint och tänkvärt om Luciafenomenet. Djingis Khan-kören är här för att stanna.

"Strike 1" har vinterns finaste ljud.

Ladda inför nästa fredag:

Du vill INTE missa detta, lönefredag och bästa bandet just nu på Join Our Club.
(så säger de att jag kommer spela skivor...)

Smaka på dem här:

Bra namn och naiva låtar. Hurra!

Skrämmande. På ett bra sätt. Vackert. Också på ett bra sätt.

The Knife har en lillasyster. Som hänger lite mer i skogen än i stan.

Myspace, Myspace...vad gjorde vi innan det fanns?

Jerry Boman

The return of the coversong.

Cover.
En solblekt kille, en sliten gura och en sommar som aldrig tar slut. Alternativt en överförfriskad trälada i de svenska fjällen.
Nej, covers brukar inte få mig att hoppa högt.
Men som alltid, man kan bli överraskad.
Rejält!

Det har varit några "Alla-pengarna-går-till-Faktum"-kvällar på Jord nu. Förra saken jag såg var bland annat Dimbodius.
Just den här kvällen slog nog alla gällande rekord, det var helt fullt. Nä, det var överfullt! Det känns fint att så många är villiga att skänka pengar till de hemlösa. Att de är villiga att skippa vilodagen en stund för att hjälpa.



Kvällen började med "Synth-Karin". Ja, han presenterade henne så, arrangören/ skivbolagskillen/trevlighetsmannen Sebastian.
Ryktet berättar följande: En tjej står i Pissetunneln mellan Nordstan och Centralen. Hon spelar på sin svarta gitarr. Sebastian går förbi. Han hör att tjejen inte spelar de vanliga coverlåtarna utan nya och gamla synthfavoriter.
Hepp!
Då blev det så att "Synth-Karin" fick starta kvällen på Jord.

Hon börjar med en VNV Nation. Jag är ju inte så inne på den musikgenren men det lät fint, och att döma av applåderna så gjorde hon den strålande. Efter det kom en för mig känd grupp, Apoptygma Berzerk. Jag tror det var Until The End Of The World hon körde. Jag är som sagt inte så insatt i den delen av synthmusiken, även om jag har en AB skiva... (skriv gärna vad det var för låt, ni som kan mer).
Avslutningsvis så blev det en VNV Nation. Och de som kunde musiken verkade vara väldigt nöjda. Jag tror att "Synth-Karin" dyker upp på fler ställen, hon sjöng väldigt fint!
Annars kan man ju kolla in henne i den där tunneln. Någon sa att hon brukar köra Depechecovers.



Band nummer två var för mig väldigt mycket mer kända, Thermostatic. Ända sedan jag hörde det första någon gång förra året har jag varit fast. Deras dansanta synthpop får mig alltid på glatt humör.

Nu var det då dax att stöpa om låtarna i lite mer visbetonade format. En inte helt lätt manöver skulle det visa sig.
Vox sjunger fint och killarna spelar bra men det håller inte riktigt. Deras låtar är inte gjorde för att köras så här tyvärr. Kanske hade jag väldigt höga förväntningar.



Det blev faktiskt så att de nya låtarna var bäst. Kan ju i och för sig bero på att jag inte vet hur de låter "normalt".
Ta nu inte detta som en förevändning att inte lyssna på Thermostatic! Normalt är de helt magiska och du kommer inte kunna sitta still! Den här kvällen var de "bara" bra.



Sista bandet var verkligen "kändisar". Hellsongs hörs mest överallt just ju.
Ibland i radion, ibland i tven och ibland på Skivhugget.
Och det kan ju sägas, de har omvärderat min syn på covers.

Alltså, Hellsongs lirar hårdrocksklassiker.
Det kan ju låta som en enkel väg att gå. Misslyckas man med dem så...eller jo man kan misslyckas med hårdrocksklassiker.
Men inte Harriet, Johan och Kalle. De lyckas göra de här låtarna helt nya och fräscha.

Bandet lägger verkligen in sig själva i varenda liten ton, de adderar en gränslös kärlek till materialet. De vill återupprätta, eller väcka till liv, texterna i hårdrocken. De vill förmedla känslan av att de där långhåriga, skrikande och stökiga snubbarna (ja, det är ofta snubbar) är ena riktiga mjukisar.

Vi blir serverade hits som Coopers Schools Out, Maidens Running Free och Megadeths Symphony of Destruction i helt bedårande versioner.
De blir himmelshög allsång i Run to the Hills, jag tror till och med att jag såg Harriets ögon tåras.
Jag har då aldrig egentligen lyssnat på den texten...

Hellsongs gör något viktigt. De tar en väldigt, bland förstårsigpåare och en och annan kulturjournalist, utställd genre och ger den ett helt nytt ljus. Plötsligt framstår de här hårda killarna som väldigt, väldigt känsliga.

Jag tycker att de borde instiftas ett pris, ett fint pris. Något i guld och glitter. För någon som gjort något väldigt viktigt för musiken. Någon eller några som fått upp ögonen på oss andra. Någon eller några som lett in en hel bunt människor på nya spår, som fått dem att se välden på ett nytt sätt. Hellsongs vinner det priset direkt!

Under sista låten tror jag vi blåste ut varenda ruta, We Not Gona Take It i en magiskt version.
Men alltså fatta, Hellsongs fick oss att köra armkrok till Twisted Sisters tokgrabbiga låt! Armkrok! Hela högen!

Jag tror inte någon på Jord i söndags tyckte det där kändes konstigt. Hellsongs har öppnat våra ögon och öron. Med en enkel armkrok.

Tillsist:
Gratis är gott!
Och den här gången kan du få höra riktigt bra musik också. Kvalitet på riktigt på onsdag.
Sen är ju Nikke Ström Nikke Ström som är Nikke Ström.


Jerry Boman