Tysk synthteater.



Som sagt, jag tror jag har en liten synthare i mig.
Jag älskar när folk klär upp sig för att gå ut.
Jag älskar bra ljud.
Jag älskar musik man kan dansa till.
Jag gillar färgen svart.
Nu behöver ju inte just det här betyda att man gillar synth men jag hoppas jag får vara med i ert gäng. Efter igår skulle jag kunna tänka mig att göra ett tillägg på armens tatuering.

Konserter kan vara tråkiga. De kan förstöra en massa musik. När bandet inte lever upp till förväntningarna, när de inte kan göra musiken live. Så man inser att allt bara var fake och lurendrejerier.
En konsert med Welle:Erdball är precis tvärt om. Det är tysk synthteater! Med vackra flickor i 50-talskäder, koreografi dans och väldigt kreativ använding av videokameror och projektorer. Varenda låt får ett nytt visuellt tema, ett nytt uttryck. Inte en död sekund!

Jag har ändå sett några synthband genom åren, trots att jag inte är helt nere i musiken. De flesta konserterna har inte stannat kvar i minnet eftersom det mest handlat om band som spelat upp sin musik och sjungit till. Det verkar vara en oskriven regel att när det kommer till elektronisk musik så skall allt vara avskalat.

Det är här Welle:Erdball kommer in och frälser världen. De kör en blandning av det hårda robot liknade och Pipettes mjukdanser. Med andra ord: deras spelning är allt annat än avskalad och slick. Musiken är organisk och hitinriktad. Mjuka ljud blandas med diskanter, bandet har en förkärlek för SID-chipset som satt i Commedore-64. Sammanlagt bildar det här en väldigt vänlig musik. samtidigt som det fladdrar i skjortkragen.

Störst av alla låtarna för mig är Starfighter F-104G. Låten om Joachim von Hassel som är pilot i Tyska flygvapnet. Den har en väldigt träffande känsla, en underbar melodi som faktiskt får mig att le varje gång. Jag fattar inget av texten, men hittade en översättning och då blir det här Tysklands svar på Bowies Space Oddity. En låt om alienisering och den stora ensamheten.



Sen sitter ju bandet inne med en av de bästa synthlåtar som gjorts: Monoton And Minimal. Här går publiken bananas! De är alla i luften och jag tror det var här ballongerna kom in. Japp, Welle:Erdball dränker oss i stora ballonger.
Monotomt och Minimalt? Skulle inte tro det va!

Sammanfattningsvis så var det här en av 2006 års bästa konserter! Har ni chansen att se Welle:Erdball så ta den direkt. Åk långa sträckor, för det här bandet måste du uppleva live innan du dör!

En liten, liten grej bara: Ljudet var ibland plågsamt. Väldigt vasst och snäppet för högt. Iallfall för oss framför mitten av lokalen, så en del folk som höll för örenen ibland.

Sist men inte minst: Synthklubbar har de finaste människorna. Fan, man får ju ångest inför alla snyggt klädda människor!
Finast var Kärleken. Jag älskar att se lyckan i ögonen på någon man tycker om.

Här kommer lite mer bilder på härligheten:










Vakterna körde ut oss tillslut. Två gånger.

Tillsist:

Stans snyggaste bälte! Texten rullade och skrev saker om Europa och andra snygga saker.



Ikväll blir det Gamlestan. Kanske ingen stor show men väldigt, väldigt bra musik. Är spänd inför Sibirias nya låtar. Och vilka skivor Irene-Tobbe skall spela.
Ses där vänner.

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , ,

2 kommentarer:

Åke sa...

Jag såg dom igår på Tech Noir här i Stockholm och jag kan bara hålla med om att dom var riktigt grymma! Mycket bra show och fantastisk musik!

Kaiser sa...

Welle Erdball...jish...
Kolla på Rammstein om du vill ha något riktigt jävla TYSKT!
Ich habe käsen in meine schnabel...