Uppgång och fall.



Ibland har man en jobbigt dag eller kväll. När inget riktigt vill gå ens väg. Det spelar ingen roll vilka goda intentioner man har, det mesta skiter sig.
Som tur är brukar det finnas något som räddar kvällen. Något litet, litet som får en att tro på världen igen. Den här lördagen kom räddningen i form lövtunn pop som skingras i stormen.

Det finns stunder när jag undrar varför inte alla klubbar är som Cosyden. Fritidsgårdskänslan är faktiskt väldigt skön. Det är ingen glansig yta utan bara trevligt. Inga blinkande fasader och creddiga människor. Ren och skär vänskap.



Nu var det alltså lördag och Underjorden höll Cosyden under sina armar. Folk strömmade till och... Det började med Irene-Tobbe fick problem bakom skivspelaren. Ärligt talat tyckte jag synd om honom, det var synd om alla som hade fixat så mycket. Anläggningen ville plötsligt inte ge ifrån sig det minsta ljud. Knäpp tyst.
Tobbe och andra började koppla, ibland lyckades de få fram lite ljud som mest kan beskrivas: billig megafon. Efter mer kopplade fick vi tillslut höra vad Tobbe spelade. Men bra blev det aldrig.
Musiken var bra men...ja.

Först ut på scen var Henrik Bromander. Han har läst sagor för stora barn på Cosyden förr.



Den här gången blev det en obehaglig historia om Frans, en granne med skumt beteende. Mycket bra och som sagt äckligt.
Mitt tankekontor fick idag på morgonen en inlevelse att hela historien handlade om Bromanders hjärna... Jag vet inte, men bra är det iallfall.
Jag gillar Bromanders uppläsningar. Han har förmågan att binda en publik. Jag blev hypnotiserad.



Ut i foajén och några billiga öl. Mer musik som mest lät diskant.
Sen blev det dax för efterlängtade Sibiria. Denna kväll skulle det plötsligt komma en bunt nya låtar från göteborgs/östersunds allra bästa popband.
Men kvällen till ära sket det sig. Rejält.

Till att börja med var det kolmörkt. Visst, det hade varit OK om det inte var för att allt annat gick fel samtidigt. Det lät helt kass.
Jag har hört Sibiria många gånger förr och vet att de är ett himmelskt bra band, men den här otursförföljda kvällen ville det sig inte alls. Martins vackra röst var som bortblåst, ut kom bara distat skrän. Jag kunde inte vara kvar, det blev för jobbit. Även musiken lär helt galet. Inte så att de spelade kast utan ljudet. Det vinglade på som en obehagligt alkis i hal nedförsbacke.

För andra gången tyckte jag synd om folk, både om de som fixat kvällen och om Sibiria. Om jag förstod det rätt var det fel på någon mic eller liknade. Synd.

Efter lite mer hängande i foajén kom kvällens sista band, Pipas.



Här vänder kvällen! Pipas är två fina människor och spelar väldigt bra, skör pop. Enkla backtrack och virrig, vacker sång. De börjar på fel text, kommer av sig och ler. Ljudet är bäst och allt är bra magiskt bra.
Bakom mig träffas två människor och fattar tycke för varandra. De börjar tokhångla och ramlar tillslut till golvet med ett brak! Stor humor och vackert!

Över till Pipas igen. De spelar väldigt många låtar, kan bero på att några bara är runt minuten. Det är bländande vackert och mjukt. För mig hade det fått hålla på hur länge som helst!
Jag blir väldigt glad och glömmer kvällens nedgångar. Lupe och Mark ger oss alla luft under vingarna. Blåser försiktigt oss till en bättre plats.

Tillsist:
Hoppas den tjej jag hjälpte till upprätt ställning utanför kom hem ordentligt. Hon mådde inte så bra, att ligga på rygg och kräkas är inte bra, men när jag skulle kollade till henne en sista gång var hon borta. Hoppas det gick bra.
Och att paret som brakade till golvet när de hånglade inte blev bortstädade av Mattias...

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , ,

5 kommentarer:

Mattias sa...

Ett par grejer bara.

När jag kom till Underjorden vid tvåtiden fanns inga ljudgrejer över huvud taget tillgängliga. En städning hade skett, och allting låsts in i ett förråd. Jättebra - problemet var bara att jag inte hade någon nyckel och att vi inte lyckades jaga rätt på någon förrän vid halv sju. När vi väl kom åt grejerna var det nästan omöjligt att se dem eftersom förrådet saknade belysning... tack vare en fin inställning hos banden lyckades vi ändå pussla ihop det. Vi var dock tvungna att hårdprioritera scenen där nere eftersom spelningarna säkert inte varit igång förrän vid midnatt annars... Därför var dj-ljudet som det var fram till det att konserterna var slut och vi kunde flytta upp högtalarna till dj-anläggningen.

Enligt flera objektiva och hyfsat nyktra besökare var ljudet bra under Sibirias spelning förutom sången under de tre första låtarna. Otur att du redan gått då jag upptäckte att om man vred ner basen på Martin Hanbergs sång i de låtar där han sjunger högre, lät det mycket bättre. Däremot tyckte jag det var stor skillnad beroende på vart man satt eller stod. På sidorna är det svårt att få bra ljud i den lokalen, tyvärr.

Vad gäller ljuset så strejkade ljusmixern. Jag hade just lärt mig bemästra den jäveln och så var den stendöd. Inget vi försökte med hjälpte. Återstod bara att plocka en lampa från teaterrekvisitan och en från kontoret och göra det bästa av det. Visst förstår jag om alla inte upplevde det så, men jag vande mig vid den ljussättningen som åskådare under kvällen.

Det var helt enkelt mycket utanför min kontroll som gick emot. Fint i alla fall att Pipas vände kvällen för dig!

Jerry Boman sa...

Jag anklagar ingen. Som jag skrev, jag tyckte synd om er/dig eftersom jag vet att ni kämpar väl varje gång för att allt skall bli så bra det kan bli.

Vad gäller Sibirias ljud så gick jag in i lokalen två gånger efter att jag gått ut för att kolla om det blev bättre, jag ställde mig då strax brevid det lilla bås där ljusmixer är. Jag var hyffsat nykter :-) men tyckte tyvärr att ljudet inte var så bra att det gjorde Sibiria rättvisa.

Men som sagt jag tycker verkligen synd om er. Annars brukar det ju vara så bra allting...Ingen skugga över er, ni som fixar så här bra saker!

Det var en sån kväll helt enkelt :-) Och Pipas var ju helt grymma!

jyrki sa...

Ljudet var något som diskuterades en del... jag måste tyvärr hålla med Jerry och säga att ljudet inte riktigt gjorde banden rättvisa, kan vara så att lite monitorer inte hade varit helt fel heller. Men men... man har varit med om värre! Det var ju olyckligt att det var som det var men det var nog skönt att det var sympatiska band och sympatisk publik.

Mattias sa...

Jerry:
Nä, jag tog det inte som att du anklagade någon, haha.

Jyrki:
Monitorerna var väl en av de få saker som funkade helt smärtfritt i lördags.

jyrki sa...

ah, hade fått uppfattningen att det inte fanns några. då var det ett missförstånd=)