Popadelica 3.0

Sommaren börjar i Jönköping, eller rättare sagt i Huskvarna Folkets park. För tredje året drog jag till Popadelica och fick än en gång uppleva världens finaste endagsfestival. För det är allt runt om kring musiken som skapar stämning. Där andra festivaler tvingas lägga krut på bajamajor, leruppsamling eller öltält kan Popadelica lungt smycka den fina folkparken. Det gör att jag trivs väldigt mycket. Kreativitet kommer aldrig kosta pengar.



Det börjar med Wildbirds & Peacedrums, denna ovanliga duo som gör glappet mellan en repig femtiotalsskiva och den moderna bloggmp3an mindre. Det är sånginsatts å det största, rösten från urskogen Miriam Wallentin trippar försiktigt där uppe samtidigt som hon gräver djupa gropar med mycket forntid. Cubasegenerationen möten Cromagnon. Upp till kamp-sånger för taktfasta stor grupps förflyttningar. Sammantaget är det nästan olagligt upproriskt. Det kan leda till fängelse hets mot rocken, men jag tar gärna det straffet bara W&P får fortsätta sprida musik!



Smiter mot slutet över till Sambassadur... och grunnar bara på när de blev tråkiga? Kan det ha varit den gympasals liknade lådan de spelade i? Eller har tiden sprungit i fatt göteborgarna med den fina melodierna? Hur det än var, så stannade jag inte speciellt länge. Det skall mer för att roa mig.



Tar en snabb titt på glasögonmaffian i Bikeman. Gillar det jag hör! Mysigt pinkande och snällt framfört. Han bara höra en och en halv låt dock...



Dricker några öl för hiskliga 50 spänn (helgen stora uch och fy till arrangörerna), byter några ord med den genomtrevlige Kristian Anttila (jag är dock på tok för blyg för att inleda några längre konversationer) och inväntar sedan Kristians konsert.



Den här gången sätter han sig på scen helt själv, bara en bunt med väldigt bra sånger och en gitarr. Jag tycker Anttila borde få pris som alla årens textförfattare, för där andra ständigt letar metaforer och kommer ut med den ena mer krystade än den andra, där står Antilla i en klass för sig. Han har en unik förmåga att få textrader att både vara upplyftade och djupt tragiska på en och samma gång.

Det är jag som är bränderna i Paris
Det är jag som är skotten i Turin
Det är jag som är viljan och vinden och inget rör mig

Det är jag som är drömmen om Amerika
Det är jag som är arvet i Spanien
Det är jag som är viljan och vinden men fann inget mod när jag ville be dig bli kvar

De där raderna blir om ännu vackrare när han sitter där själv, så självförverkligande och självutplånande i samma sekund.

Överlag är det mycket svart, men det är aldrig sökt. Orden rinner ur honom, han jobbar i samma klass som våra stora svenska poeter. Jag har aldrig riktigt förstått dem som inte tycker poplåtar kan innehålla material med hög litterär klass. Det är för er som Anttila spelar akustiskt.

Kristian kommer även spela akustiskt på Frukostpopen på Emmabodadestivalen, det är värt att stiga upp tidigt för.



Går över till lilla Rotumlan och får ännu en gång rysningar genom hela kroppen. Om Ted Ströms "Vintersaga" var ett band, så skulle det vara The Deer Tracks. Här möter man Norrlands alla lastbilar, här möter man det disiga Ullevi. Allt presenterat i ett iskallt blått sken. Det är skogens skrik och storstadens ensamhet. Storslagna känslor med små medel, ibland krävs det bara så lite som en plåtburk till speldosa för att göra saker tydliga. En perfekt dramaturgiskt uppbyggd spelning, med sista dödnade stöten ständigt närvarande. Jag känner mig som en hare jagad av den stora vargen. Ljudkulissen till ett motorstopp med busslinjen Polstjärnan mellan Kiruna och Luleå. Minus tjugofem grader kallt. Innan batteriet dör och radion tystnar hinner jag uppfatta "-Vi varnar för kraftiga vindar och snö längs hela E10an"...



Efter den urladdningen kan jag inte riktigt ta in Alice in Videoland, bandet som gått från popsynth favoriter till att bli anabola pumpade bodysynth förvirringar. Dock är Torilds röst bland de coolaste i landet.

Tar paus i "öltältet" och känner stadsfestivalvibben komma smygande. Har följande utsikt som förstärker känslan av torgfest i valfri bonnhåla:



Hellsongs spelar och det är väldigt synd om dem, de förringas till att vara ett vanligt pubcoverband när de får stå på en scen som angränsar till baren och de skrikande massorna. Tråkigt och synd, jag vet att de är värda ett mycket bättre öde.



Om man skall gå på en konsert så kan man i bakhuvudet önska att man skall få vara med om något helt unikt, en händelse som för evigt skall sitta kvar. När de här tillfällena uppkommer har jag kommit på att det ofta har att göra med ett fysisk minne: det kan vara känslan av genomsvettig skjorta när Håkan sprängde sönder Lisebergshallen, det kan vara halsen som gick sönder när Broder Daniel spelade på Hawaii, den snubblande känslan att stå så nära scen när Almedal gör sin debutspelning på Underjorden att smalbenen får skrubsår eller det kan vara känslan av ett trägolv som gungar flera centimeter uppåt och neråt. Just den sista känslan bjöd brutapopbandet Matt & Kim på.

Det hela är det enklaste av det enklaste, Kim spelar trummor och hon ler hela tiden. Matt spelar synth och har en fristyr som berättar "nyss gått upp". Pang!

Med de enklaste av takter, de hårdaste trummslag och de mest sing-a-long härligaste melodierna fullkomligt brottar de här två amerikanerna ner oss. Hela hopen folk blir lallande barn, vi hoppar studsar klappar och skriker oss igenom hela setet. Det är helt makabert svängigt!

Har man en låt som heter "Yea yeah" och där refrängen går typ "Yeah yeah, yea yea, yeah yeah" så får man skylla sig själv. Golvet kommer i självsväng och jag ler lika mycket som Kim bakom sina trummor! Festivalens bästa och nästan omöjligt att beskriva. För de gör ju inget, de där två där framme. Ofta spelas det bara med ena armen, den andra uppsträckt likt en vimpel som varnar för att "om jag kan skapa det här med en arm, så vänta ni bara när jag låter den andra komma in i matchen".Ibland går det så snabbt att själva tiden tycks stå still!

När Matt sedan berättar att han har svenska rötter men att han föräldrar bytte namn från Johansson till Johnson, då håller den lilla poprotundan på att gå i bitar. Hela hallen stämmer upp i ett taktfast "Johansson, Johansson, Johansson,Johansson", väl värt ett Vm-guld i handboll. Matt & Kim kommer av sig, de skakar på huvudet och sedan bränner de av ytterligare en handfull syntetiska poppunk låtar som får oss att tappa andan totalt. Det här är inte för de med svagt hjärta!

Vila
Paus
Komma ner på jorden.



64Revolt gör en strålande spelning i tältet, men jag kan för mitt liv inte uppbringa lite mycket entusiasm som vanligt efter Matt & Kim. Förlåt, er skrikpop med näven i luften var lika bra som vanligt men mina känslor räckte inte till...



En av festivalen på förhand största höjdpunkter var Soko. Den lilla energiska tjejen från Frankrike som charmade oss alla på Puetrvik i höstas stod nu på scen...
Men det där var nog det hårdaste fall jag någonsin sett. Soko är om inte hög så helt förvirrad, hon spelar nya låtar, låtar som inte tillnärmelsevis är klara. Hon bjuder upp delar ur I´m from Barcelona, en på pappret jätterolig och bra idé, men det hela slutar i total katastrof. Ingen kan låtarna, de spelar i fel takt och låter mest som ett dagis. Soko själv verkar inte märka att några i publiken går, hon skrattar på och försöker envist charma oss. Men det finns en gräns när dumhet går före charm, och den gränsen gick långt innan det här.

Jag gick innan det var slut, det var för plågsamt att se sin idol göra bort sig på det där viset. Note to self: Take no heroes

Resten av festivalen blir ett evigt väntande på...ingenting. För plötsligt kommer Popadelica förbannelsen fram, den som säger att saker och ting måste bli försenade in i absurdum. Går in i den stora hallen när Hästpojken skall börja spela. Bara för att upptäcka att Ebbot och Trummor & Orgel inte på långa vägar vill gå av scen. Över en timme försenade typ...

Väntade utanför stora ladan på The Hidden Cameras, jag såg fram emot dem mycket. Men även där var det över en timme försenat. Förvirrade Soko verkade ha spelat hur länge som helst.

Festivalen slutade där. Jag orkade inte vänta mer.
Snälla, snälla organisera lite bättre och ta reda på hur lång tid olika band behöver för att ställa fram sina grejer. Det är tredje året ni gör samma fel, det är så synd på en annars superbra festival.

Nu till bilderna på den fina utsmyckningen i folkparken:






Tillsist2:

Jönköping visade sig från sin finaste sida på söndagen.

Tillsist:

Sökes i Göteborg: Tjuvar som gillar godis.

Jerry Boman

Fantastsikt, folktomt och famnpop.

Det är som upplagt på silverfat, en historia som alla kan återberätta. När The Brunetts gör ett stopp i Göteborg på sin världsturné (det beror på om man räknar stopp på tre kontinenter som världsturné) så finns allt som folket brukar gilla. Ett band som kommer utomlands ifrån (per automatik lite häftigare), ett band som varit förband åt ett svenska band på deras utlandsturné (Shout out louds), ett band som varit förband åt ett gigantiskt stort och känt band (The Shins), ett band som varit förband åt ett ännu större och ännu bättre band (Clap Your Hands Say Yeah) och ett band som nu släppt en av vårens bästa skivor OCH som Nöjesguiden skrivit om (nervösa creddfolket kommer rusande).

Allt det där sammantaget och det faktum att bandet spelar en fredag när inget bättre händer borde resultera i fullsmockat på Pustervik... Men nä. Vi är nog tio - tolv betalade. Fan Göteborg! Jag trodde ni hade bättre smak än så! Ni brukar ju annars springa på dylika konserter hela dagarna! Nu när det kommer något som faktiskt är bra på riktigt, trots att det kommer utomsockens ifrån, då stannar ni hemma och glufsar chips, dipp å lättöl (eller va fan ni nu gjorde). Det där tyder ju bara på att ni egentligen är enna vilsna höns. Ni dog lite i mina ögon.

Nåväl, ni missade en helt igenom ljuvlig konsert! The Brunetts struntar fullkomligt i att vi bara är så få, de kör på som om de spelade i mitt vardagsrum. Den rena fina poppen blir väldigt intim. Det är en blandning mellan girlpop och manlig dito, mycket sommar. De flesta låtarna väller över, det börjar litet med en röst, ett hummande eller en försiktig gitarr. För att mot slutet blida vägg och panga av över oss. Jag upplever en närhet, de ser alla oss och vi ser alla dem. Det är som vi för en timme blir bundisar, släkt och bästa vänner.



Hela tiden samspelar Jonathan Brees och Heather Mansfields röster, de går in i varandra, utmanar varandra. Lekande lätt smiter låt för låt förbi, den ena bättre än den andra. Jag ryser vi flera tillfällen, mest år den sorgsna trumpet som i blått ljus kommer in från höger. Men även åt melodican, den försiktiga basen och den undersköna undersökade sagomelodierna.

Mitt i konserten utropar Jonathan danstävling! Fin skiva i potten! Det är enkelt att anta utmaningen, de två följande låtarna är mera dans. Jag tar täten och de flesta hänger faktiskt på. Det är som att alla känner att nu är det dax att bjuda tillbaka, låt gå för att inte hela Göteborg är här, men vi som är på plats älskar er så nu jävlar dansar vi för er!
Tyvärr vinner jag inte, men det gör inte så mycket, för hela kvällen är så gemytlig och vacker. Som ett enda stort pris. The Brunetts är sekunderna efter sommarregnet, den friska luften och den klara synen. De är ledigt och svängrum. Man vill kramas, det är skön hemmakär famnpop.

När jag går hem tänker jag att man kanske måste börja se det vackra i gråsten för att tillslut hitta den där undangömda guldklimpen. Till er som inte var där, det här var guldklimpen! Snyggare pop får ni leta länge efter den här våren i Göteborg.

Fredagens uteblivna folkfest var en i det närmaste identiskt med den som inträffade 2005 när Khonnor på Sticky Fingers drog 26 betalande. Jag är fortfarade så förvånad, så förvånad...

Tillsist:


Jerry Boman

Brunetter, Canadicker och några från Gävle.

Ikväll, fredag, är det stor musik på Pustervik. The Brunettes från Nya Zeeland kommer på besök och den där rena fina popen skall du inte missa!

Helgen blir annars mycket och Jönköping. Popadelica är min vårtradition, tredje året nu. Och lineupen är väldigt bra i år!

Topp fem:

The Hidden Cameras
Enligt färska uppgifter från Berlin är det en grym show...igen!...läs mer här.

Soko
Hon som får superlativen att ta slut… läs här.

Matt & Kim
Enkel och brutal pop.

The Deer Tracks
Vackrare än så här kan det knappast bli…läs här.

64 Revolt
Det kommer bli näven i luften och dans!...läs här.

Bonus:
Hästpojken
Kommer bli väldigt roligt att se på riktig scen…lyssna på Hästpojken akustiskt här och läs om deras spelning i en plåtlåda. Vem spelar trumma nu när Pop-Lars hoppat av?

Kristian Anttila
Med endast en gitarr kommer han göra alla mjuka Kan bli lika bra som Indiedagis -07…läs här.

Jerry Boman

Festival fast hemma

Bra kvällar börjar tidigt, redan vid fem närmare bestämt. Kontikis uteservering är i det närmaste folktom då men det är väldigt bra att sitta där. Som att vara på landet, i någon lite håla där ingen vet vem du är. Det må bara vara några hundra meter bort till Linné men rent mentalt sitter man tusen mil ifrån. Så avslappnat, så stilla och så... festival. Ja, jag fick känslan av att vara på festival igår. Man dricker öl, snackar lite och bara är. Stan är långt långt borta och när avståndet ökar krymper kraven på pk. Man är sig själv.
Jag kommer nog sitta där ofta i sommar. Och tro att ingen vet vem jag är.



Ida Redig är en i raden. Jo, det är ju så, vi svämmas över av folk med gitarr. I varje vrå står de och spelar, ofta som förband. Eller i allafall först. Jag tycker man kunde ändra på det, varför inte låta det där försiktiga uttrycket låta sist? Varför inte avsluta kvällar med att växla ner?

Just Idas musik skulle passa perfekt strax innan hemgång, när man fortfarande har ett uns av hopp om livet. Att just då i den brinnande sista halvtimmen få lyssna på låtar som Alone skulle förpacka natten på det bästa av sätt. Att då fundera över tvåsamhetens inneboende ensamhet, att få det klara gitarrsvänget med sig hem skulle jag uppfatta som en present. En i guldpapp inslagen hemvändar present.

Det är så att Ida inte är en i raden, för hos henne hittar man avslappnad framtoning. Utan att bli mesig, inte alls, utan mer ett konstaterande. Här är jag och så här låter det. Hon pratar med sina vänner som är sena till spelningen, men samtidigt pratar hon med alla oss andra. Vi har en vän på scen, och hon har saker att berätta. Vill man inte lyssna är det okej, men jag tror inte någon kan undvika att lyssna.

Morning smile är den låt jag tar med mig. En klassiker redan nu, så klar och sen är det liksom inget mer med det. Enkelhet. Just där är Ida inte en i raden, hon spelar utan krångel, melodierna är precis så som de skall vara. Inte förutsebara men ändå hemkära. Precis den sortens musik man vill ha med sig i backarna hem. Att få känna trygghet.

På lördag har ni ny chans att se Ida, då spelar hon på Woody West kalaset. Ta den chansen!
(så här tyckte jag om Ida när hon spelade på Kafé Stanna)



Jo, men det kunde man ju tänk på i förväg. Att Backslick skulle golva mig...igen. Det är så in i helvete bra att jag inte förstår varför de här inte är på tidningsomslag, billboards och klistermärken! Eller kanske inte. För jag vill ha det här hyffsat för mig själv. Nu börjar det bli larvigt, Backslick spelar överallt men inget händer. Det där lyftet verkar inte komma och jag står verkligen handfallen inför det. Numera lyckas ju även bandet spela in sin exposivitet. Lyssna på Shake it out! Nä du, det finns inte många i vår stad som knåpat ihop en sådan hit! Men vill ingen ha dem så tar jag dem för mig själv. Det är eran förlust.



Backslick är staccato sväng, det är upploppsmusik, musik för massorna. Jag vill vara med i gänget och dra gatorna fram. Lyssna på Push him! Ta in Khaleds röst, följ den galna basen och kom tillbaka som ur en torktummlare. Veva runt i stan med silverkonfetti, kvinna eller man LEV! Vänd på slantarna och dubbla insatsen, gör upp med ditt förflutna, bli vän med din fiende och starta en ny rörelse. Ta djupa snabba andetag, väsnas och gör klart för alla att här kommer en som ni gillar. Framtiden är här och du äger den!
Sist kommer den rasande tjuren, C'mon. Det är elakt att lägga den där låten sist, vi har ju ingen kraft kvar. Så kommer 2007 års hetsigaste trummor in och tvingar oss in i leken. Alla andra verkar stå still, alla annan musik i stan är i ett svep slowmotion.

Jag vidhåller min idé: Backslick får en att känna sig snygg. Man har nya kläder, man har rätt antal öl i kroppen och hela livet väntar på en. Det är på det stora hela en perfekt kväll, den kommer innehålla överraskningar som man kommer uppskatta. När sedan solen går upp så vet man att inte någon kan ha det bättre. Där hittar vi Backslick, de är bra kvällars soudtrack. Tack!

Tillsist:
Nu kan ni läsa en krönika av mig på Rockfotos hemsida.
Ställer mig dock lite tvekande till bildvalet, Almedal har inget med det hela att göra. Men visst, Adam boxas ju lite på bilden...
Om ni inte märkt det ännu så är den där Rockfotohemsidan numera så mycket mer än bara överbriljanta foton. Ta en titt!

Jerry Boman

Långhelg

Nästa torsdag blir det synthpophjältar i rutan...

Jerry Boman

Lagom svettig i tröja

Vad är det som gör Days så bra? Egentligen?
Jag menar inte att de är dåliga, missförstå mig inte, utan vad är det som gör att man gillar dem?
Det är ju på inget sätt så att de uppfunnit något nytt, de låter ju faktiskt som en bunt dåtida och nutida band. Men sen är det den där lilla detaljen att de faktiskt tar i. Inte så att de klämmer i för kung och fosterland, utan mer ett förhållningssätt. Det är liksom på allvar för de där killarna. På riktigt. De låter så där för att de kan. Inte för att härma någon utan för att de kan.

Det är jävligt bra musik helt enkelt. Släpig pop på engelska, lagom tillbakalutad och blasé. Inga stora rörelser och heller inte stillasittade. Perfekt balans mellan bakåt och framåt. En fin harmoni av allt. Fint. Musik man kan dansa till utan att bli svettig i sin pullover helt enkelt.

Väldigt roligt att On our Honeymoon lyckas samla hela stans popfolk på samma plats, det var smockat i lördags. Väldigt skoj!
Dock har Stars´n´bars fortfarande norra Europas märkligaste personer som jobbar i baren. Förvirring istället för Servering.
Kvällens roligaste var tjejen som beställde "två glas vin i samma ölglas", dvs typ ett stort ölglas med rött fint vin. Hon fick i och för sig precis vad hon beställde, det var ju mer än många andra...

Men nu var det ju andra saker som hände den här lördagen:



Jajjemän! Irene-Tobbe, mitt i Bingolotto!
(Tobbe till höger, Lasse Lindh till vänster)
Väldigt märkligt, och väldigt kul!!

Tillsist:
Är det bra att Nattvandrarna i sina gula jackor är fulla på stan?

Jerry Boman

Mörka sidan fram

Det brukar skrivas om det på våren. Varje år kommer nya listor som riktar sig till nykomlingar eller turister i stan: "Här hittar du det RIKTIGA Göteborg". I det här fallet brukar just "det riktiga" vara var som helst utom på Avenyn eller på Liseberg. De vill väl, det är ju inte så lätt att hitta de där roliga sakerna i en ny stad, det blir ofta så att man blir lurad in på ett pianolacks flådigt ställe.

Så här kommer det, för dig som är ny i stan: Gå alltid till Röda Sten, speciellt när Kain & Abel håller klubb. Det här är GBG! Så skön opretto, lite industri, mycket DIY och mycket "var dig själv". Sköna gubbar i baren var det också. Härligt härligt.

Första band på scen den här kvällen var Pen Expers. Jag håller dem högt sedan innan men den här kvällen brakade det loss ordentligt. Redan från början var stämningen "slagsmål". PE vänder ut och in på sig själva, de är den fysiska formen för ordet "utlopp". Eller kanske skall man säga "gatlopp", för här handlar det om att låta känslorna löpa. Det är ljudet av betongblandaren med alla dina tankar som välter. Det är vatten upp till knäna och utestängd en sen vinterkväll. Du kommer aldrig någonsin få tag i den där nyckeln igen, allt det som var är borta. Då kan man lika bra spela skiten ur kroppen, låta såret blöda på och likt ett barn i lera hoppa runt i det trögflytade röda.

Publiken sträcker sig efter instrumenten, de tar tag i bashalsen. Stämningen är i gränslandet mellan love and hate. De båda parametrarna publik och band börjar upplösas, Joakim Proos gör ett utfall med basen. Det är ilska och kärlek i luften.
Basen missar med millimeter.

Men det blir aldrig aldrig obehagligt, för när låten är slut är alla som vanligt igen. Det är ett spel, det vet alla. Det är en teater och därför är PE det smartaste bandet du kan lyssna på precis just i dag. För där så många andra stelnar till och poserar, där springer PE vidare. Jag tror att PE kommer bli legender i den här stan. De har alla kvalitéer. Så någon gång om tio år kan du ge dig fan på att X & Y sitter på vagnen och uttalar följande: "Det var som... Pen Expers skall spela på Storan på nyårsafton! Herre min skapare, hur skall hela Göteborg få plats där! Biljetterna kommer sälja slut på en sekund!"

Roligt att se att Alexander Arvmans speciella handvevande numera är moshpit standards...



Band nummer två var Dödens lammungar... Det lät intressant på nätet men jag vet inte riktigt, fick liksom ingen känsla för dem alls. Det lät som punk goes burlesk goes springshas. Uppror i en liten ask, med mycket grotteko. Det blev lite för mycket vänner...



Tillsist:
Varit ont om lyssna-på-det-här senaste tiden. Därför:

Symfoniorkestern - Höstdöden
Nyklassicism med handklapp, orgel och blås.

Oh no Miriam - Miriam and Johnny
Naivism med piano och skön berättelse.

And Then - From Heart to Hands
Behaviorism från två.

Tilsist2:

klicka gärna på den här bilden

Ibland är vägen hem det bästa av allt. Här Jaegerdorffsmotet.

Tillsist3:
Roligt att ni som läser kommenterar lite oftare nu! Det är alltid kul. Jag trodde ett tag att det bara jag att få kommentarer om man:

Alt. 1
Skrev något dåligt om Håkan.

Alt. 2
Skrev något dåligt om Frej.

Men det verkar som om det funkar bra ändå.


Jerry Boman

Rörligt från rörigt.

Mer snart från slagsmålskonserten med Pen Expers.
Det blir lite film så länge från igår:



Galet bra var det!

Tillsist:
Kolla på Bingolotto under förfesten ikväll. Eller ja, bara den del där Lasse Lindh spelar. Kommer bli märkligt. OCH SKOJ!

Ses på On our Honeymoon!

Jerry Boman

Världens viktigaste händelse

Det finns de som säger att man inte får göra vissa saker om man skall behålla sin ”indiecredd”. Jag har egentligen ingen koll på det där, men det finns de som säger att det är larv att lyssna på Blümchen, att det inte är tillåtet att mixa Mapei med Welle:Erdball eller att det är lika med döden att förakta vinyl.

Den stora frågan är ändå: Va fan är ”indiecredd”? Hur får man det? Kan man köpa det på Ebay? Vem sitter i juryn och bestämmer vem eller vilka som har ”indiecredd”?
Det hela känns väldigt förlegat, men eftersom det fortfarande dyker upp här och var så antar jag att det är viktigt för många. Lite för många kan jag tycka.

Hur det än ligger till med det så blossade ”Den stora diskusitionen” upp får något år sedan när självaste Morrissey spelade i Bingolotto. Alltså, herre min skapare, Steven Patrick Morrissey i landets tant/gubb-igaste spelprogram! Han hade sålt sig, att han var körd och folk skulle på stående fot sälja alla sina skivor. ”Indiecredd” lika med noll på en sekund.

När nu en av stans största förespråkare av ”indiecredd” som begrepp på lördag ställer sig på scen i just Bingolotto, är det då den sista utposten av begreppet vi ser? Kommer Tobias Isaksson (sångare i Irene) att för evigt tappa all sin egen utnämnda ”indiecredd” ? Kommer han tappa all ”indiecredd” som andra ”indiecreddiga” personer gett honom?

De som kommer hända på lördags kvällen är följande:

Lasse Lindh (”indiecredd” förr: 10 och ”indiecredd” nu:2) skall köra sin Melodifestivallåt ” Du behöver aldrig mera vara rädd” och på gitarr kommer ni då att se just nämde Tobias Isaksson…

Jag skiter i vilket, jag är tokglad för Tobbes skull!! (han själv låter galet-upp-över-öronen-glad) Men det roliga är att det är just Tobias Isaksson som kommer stå där. Det är nästan samma känsla som när Morrissey vevade på med micsladden framför Bingoberra och alla tanterna i studion. Nästan en överjordisk händelse. Världens viktigaste händelse men samtidigt helt oviktig.

För jag bryr mig verkligen inte om det där begreppet och det tycker jag inte du skall göra heller. Jag tycker vi bestämmer, du och jag, att vi härmed lägger ner det, vi skiter i allt vad ”rätt” smak heter och låter folk vara som de är. Låter folk spela var fan de vill. Och låter mig spela Mapei när jag vill…

Jag vet i alla fall att jag kommer förfesta med att kolla på Bingolotto på lördag, och jag kommer förmodligen skrika som en fjortistjej när Tobbe är där med gitarren och svänger på höften. Gör samma ni andra, och så ses vi på On our honeymoon efteråt och diskuterar viktigare saker än ”indie” eller inte ”indie”. Vi kan till exempel prata om hur jävla bra Days är!

Tillsist:
Ni vet jag har snackat om en kille som heter Jesper... Nu finns det en Myspacesida! Gå in där och älska!

Tillsist2:
Jag lägger ju upp en hel del videoklipp här, och nu har Youtube fixat till så man kan se dem i bättre kvalite. Det du behöver göra är att klicka på själva klippet så du kommer in på min Youtubesida. Där klickar du på texten "watch in high quality" (du hittar det till höger under själva klippet).



Se där! Lite roligare blev det iallafall!

Jerry Boman

Bonnie & Clyde i studion plus en del annat

Idag hade jag besök av Bonnie & Clyde i studion, lite intervju och så en låt på slutet. Riktigt tokbra!



Helgen innehåller följande:

Fredag: Röda Sten med Pen Expers och Dödens lammungar... De första är ju favoriter till Årets band i mitt huvud och de andra låter så galet intressanta på Myspace att jag bara inte kan undgå att gilla dem redan nu!

En fin sak är att man kan hänga på Röda Sten redan från 18.00, PÅ UTESERVERIGEN I SOLEN! Den är bäst i stan!

Lördag: On Our Honeymoon håller som alla vet till på Stars´n´bars vid Järntorget, och den här gången blir det riktigt fint besök av Days! Jaja det är ett annat band oxå men det får ni klura ut själva, jag går dit för att se Days. Förra gången de spelade på OOH var det ju lite hemligt, denna gång vet ni om det i förväg och kan alltså planera lördagens efter det.

Sen hyllar Klubb Saturn Håkan Hellström på lördag... den allsången kommer ju höras ända till månen. (klubben har för övrigt den bästa/roligaste/härligaste webbadressen: popklubb.se)

Tillsist:
Till er som undrar varför det var B&C i studion och inte tex Bye Bye Bicycle: Ja, det kan man ju tycka, båda banden är väldigt väldigt väldigt bra, men tyvärr får bara ett band plats och dagarna är få. Men jag gör så här:

Lyssna på Bye Bye Bicycle för fan!

Tillsist2:
Way out west kommer bli så kul så kul! På många sätt... mer om det sen.

Jerry Boman

Beijing Rock City

Hösten 2004 åkte jag och Joel Sjöö till Kina. Joel gick på JMG och han ville göra sitt exjobb om musiken i Peking. Stan var som en vit fläck på världens musikkarta, och sånt lockar ju vem som helst. Joel fixade på något magiskt sätt fram pengar, JMG ville inte ens ge honom något stöd, dock fick andra mycket mindre intressanta exjobb sin del av den kakan hur lätt som helst. Men men, Joel frågade om jag ville hänga på och en sån chans får man bara en gång i livet!
Jag är ännu idag väldigt glad och tacksam över att Joel vill ha med just mig som sin fotograf.

I två veckor var vi där, sprang på mer klubbar/spelningar än någonsin, åt mer tofu än någonsin och bara häpnade över det där stora landet. Vi fick möta den stora staden på ett sätt som förmodligen ingen annan har gjort. Vi fick hänga med ut i förorterna, vi fick komma in hos skivbolagen och framför allt fick vi hänga på klubbarna dit inte så många turister går.

När vi kom hem var vi fullt övertygade om att det här vill ALLA se... Men icke då, trots ansträngningar blev det här inslaget aldrig sänt i tv. Joel låg helt enkelt lite före alla andra med att upptäcka musiken i Kina, för det som sen hände kan ni ju räkna ut. Musikbyrån gjorde ett nästa identiskt inslag från just Peking, alla andra medier hängde på och snart fylldes musiktidningarna av skildringar av den där nya scenen...

Men skit samma, Joel fick stipendium för bästa exjobb på JMG 2004 och det var välförtjänt! Samt en nagel i ögat på dem som inte trodde på att han skulle ro hem det hela.

Och nu, när hela internet är en enda stor tvkanal för vem som helst, så lägger vi ut hela härligheten för dig att njuta av! Uppdelat i fyra delar på sammanlagt 30 minuter tar vi dig med i Peking. Följ med till ett Kina som inte så ofta syns i tv... inte ens ett år som detta.

I inslaget får ni träffa mannen som gjorde den första rockkonserten i Kina och som spelade för studenterna under upproret 1989, ni får följa med hem till The Subs (som för övrigt spelade i Sverige två år senare, läs om det här) och så är vi med när svenska Club 8 som gör Kinas första indiepopkonsert enligt kineserna själva. Club 8 är som bekant Karolina Komstedt & Johan Angergård, just det, DEN Johan som driver skivbolaget Labrador... bland annat.

Beijing Rock City:

del 1


del 2


del 3


del 4



Jerry Boman

Broder Daniel till Way Out West...

Det är med blandade känslor som jag hör att Broder Daniel skall göra sin sista konsert någonsin på Way out west. Jag blir ju såklart glad att än en gång få se bandet som betytt så mycket för mig, men samtidigt går det inte att känna enbart glädje.

Spelningen kom till på grund av Anders Göthberg allt för tidiga bortgång.

Den där konserten kommer vara på riktigt, det kommer vara helt in i helvete jobbigt att stå där, för hur, HUR, kan man sätta ord på sorg? På riktigt sorg?

Egentligen struntar jag i om Broder Daniel gör den där spelningen eller inte, om det bara vore så att Anders nära och kära fick honom tillbaka. Det är där verkligheten ligger. Nu inser ju jag att det inte går, och då kanske kanske den där spelningen kan vara vår hyllning till en av Sveriges bästa band, och framför allt en hyllning och ett sista ajö till den mest inflytelserika gitarristen i landet.

Shit, det kommer bli en jobbig kväll i augusti vänner...
Snälla gå dit och håll mig i handen, så vi kan göra det till en hyllning till livet. Då om någonsin kommer vi alla att behöva just det.

Jerry Boman

Vet ingenting men känner allting

Så var då våren här och med den "Det stora pollenmolnet", dvs Jerry ligger utslagen. Men innan de små hatade partiklarna slog ner mig hann jag uppleva en alldeles fantastisk kväll. För nog är det så, jag behöver lyssna på bra ny musik för att överleva. Jag behöver hitta den där lilla stunden när livet går på hold, sinnena är på spets och hela härligheten strålar. Love & Happiness gav mig allt det där.

- Vad vet du om E Street Band egentligen?
Nä, jag vet egentligen inget alls, eftersom den där gubbiga grabbiga stilen de kör med aldrig intresserat mig. Jag ser ingen poäng i att hylla folk som hasar runt på en stor jävla scen och sprider påhittade känslor. Men jag vet ju hur det låter. Det går ju liksom inte att undvika. Know your enemy-like. Så när jag springer på Love & Happiness sångare, segerrusige Anders Malm, och han frågar hur de lät då slänger jag ur mig:

- En korsning mellan E Street Band och Yvonne.

Vet i fan vad jag fick Bruces kompband ifrån. Men sanningen är den att det där bandet tar mer och mer plats: det spelas på Svanen, orkesterledaren i bandet som heter som en halländsk mamma pratar om dem, Håkan typ ligger på nya skivan och ja varenda person som brukar vara ute väver i det där bandets namn i var och varannan mening. Så förmodligen ligger väl L&H bara rätt i tiden.



Men men till själva spelningen. L&H är Anders Malm och Tobias Arnsby. Anders hittar man annars i Pen Expers och Tobias spelar trumpet i bla Almedal. Med sig på scen har de folk från hundrafemtiotusen Göteborgsband. Man ser Rickard Hallin från Bonnie and Clyde (Anders presenterar honom som "Rill Spector" och det är förstås väldigt roligt och helt sant), man ser diverse folk från Mockingbird, wish me luck ... men framför allt ser man Anders själv. Där mina vänner har ni en kille som kommer vända upp och ner på den här stan. Vilken närvaro, vilken utstrålning och vilken jävla röst!


(den här bilden måste ni bara klicka på...)

Hela Anders kropp talar genom musiken, medveten och samtidigt inte. Han sjunger som den här första laddningen på scen är den sista. Ett övertygade av hela välden att det här är viktigt. Så frågan är om inte det här är som gjort för en större scen? Jag ryser när jag tänker på vad det här bandet kan göra på låt säga Storans största scen... Släck ner alla lampor, på med knivvasst bakljus och låt kärleken och lyckan svämma över på det där fina deprimerade sättet. Där har ni något att bita i Storanfolk!

Tillbaka till nutid:

Det hela pendlar mellan den gladaste dagen i ditt liv och den ondaste natten. Jag studsar mellan känslorna, en stenhård squashmatch mellan uppåt och neråt. Hela vägen.
Låten jag gillar bäst, "Stop Wait or Go" blir en enda stor hyllning till bra musik som växer live. Men frågan är om det inte fanns andra låtar där som egentligen är bättre, för L&H är ett liveband. Det går inte att spela in. Som att se livet på en tre tums skärm. Bättre då på riktigt och framför ögat.

Sista låten är en cover, eftersom jag inte har någon koll på band som jag inte bryr mig om får jag senare reda på att det är en Spiritualized visa... Det snygga är när låten precis på rätt ställe slinker över till Håkans "Vi två 17 år". Vilken allsång! Vilken trumpet! Vilken sång! Ett ögonblick att minnas!

Det som jag vill komma fram till här att nu är det dax för de här bandet att spela mera, jag vet att ni har svårt att hinna eftersom ni spelar i alla de där andra banden, men det enda rättvisa är att det är ni som får ta plats. Jag kommer nästa gång också, och förmodligen alla andra som var där (och det var väldigt många).



Redan på torsdagen gillade jag This Is Love, de spelade förband på Uppåt Framåt (läs mer om det i förra inlägget). Då blev det "bara" fyra låtar och nu var jag rädd att jag skulle ha tröttnat, det kan vara knepigt att se band för många gånger...

Men så händer det som ska hända, i det ögonblick när man inte riktigt är på det klara med vad man tycker. This Is Love gör sin bästa spelning (av dem jag sett och det är ju en del)! Allt är där och då så klart, deras hårda framtoning, stenansiktena passar så bra ihop med musiken. När allt kommer kring är This Is Love ett väldigt hårt band, det är hårda texter av personer som genom livet fått ett hårt hjärta. Det finns ingen rättvisa, det finns ingen kärlek... Inbäddat i smarta slingor som man vill vissla till. Så står då Annika där längst fram och ser helt känslokall ut. Det är bara för bra!

Låten med samma namn "This Is Love" är väldigt ledsam, ensam och uppgiven. Nu handlar de flesta låtarna om de där stunderna när livet är bra men ändå har man där förbannade stenen i skon som skaver. När man vill ha mer, undrar om det inte är meningen att det skulle vara mer än så här, tänker sig sönder och samman tills hjärtat är en liten bit granit.

Precis som jag skrev om torsdagens äventyr så är varenda This Is Love låt värd att dö för, det är singel material, det är nedladdningshitts. Har alla lyssnat ordentligt? Verkligen?

Tillsist:
På tal om Bonnie and Clyde: De kommer till studion på torsdag! Rickard och Fanny har lovat att bjuda på en fantastisk akustisk låt. Jag tror dem!
Torsdag är dagen, kvart över nio på morgonen är tiden och kanalen vet ni nog vid det här laget... För er andra så säger jag det ändå: TV4.

Tillsist2:
Bättre att förekomma än förekommas:

Hittat på vägen hem vid Bangatan...

Jerry Boman

Åh, du bästa band i världen!

Jag backar några steg, Uppåt är rätt trevligt ändå. I allafall när Villa Rosie håller klubb och bjuder på två av nutidens bästa band. Då kan till och med jag finna lycka i att gå in på Magasinsgatan. Fast det roliga är att inredningen numera hamnar i avdelningen "nästan fint, inte fult". Det vill säga: fin inredning som är sliten. Hellre önskar jag då riktigt sunk...



This Is Love agerar förband... på riktigt. Fyra låtar. Kort och fokuserat.
Jag tycker det funkar alldeles utmärkt! Man får det bästa av det bästa. Det blir en kort stund med låtar som är popsvängiga, låtar som var och en är en singel, en mobilsignal (på det bra viset). Det som jag märker mest den här kvällen är hur Martin Drott har utvecklat bandets trummavdelning, riktigt riktigt bra! Jag gillar sånna där invecklade trummor!

Den här korta spelningen innehåller inte låten jag trodde jag gillade mest, Superwoman, men det gör inget. Bandet har gått vidare och jag upptäcker att min känsla för en låt har överskuggat de andra. Ta till exempel "A Rush Of Blood". Jag vet flera personer i min närhet som skulle hugga av sig ett finger för att ha den låten i sitt set. En feelgood-låt, samtidigt lömsk som bara den.

Hur som helst, det här blir bara bättre för varje gång. Kom framgång för fan! Lyssna på This Is Love och säg att du ärligt inte skulle bli väldigt glad över att se dem på en stor scen? Jag vill!



Band två behöver jag nog inte ens förklara. Ni som följer med här vet precis vad jag tycker om Palpitation. Ni andra får smyga iväg, det här är det bästa bandet som finns. Jag lämnar allt utan förslag på förändring, inget att tillägga. Palpitation gör det enkelt och gör det så bra.

Storslagna små arrangemang inramas av statiskt rytmiskt gitarrspel och Person Ett:s röst (jag har fortfarande ingen aning om vad de heter, och vill att det stannar så) är ledsamheten personifierad. Raspigt som efter flera dagars festande för att glömma, närvarande som bara uppvaknandet kan vara. Inne i en bubbla samtidigt på utsidan av kokonen.

Ännu bättre blir när de båda sjunger, Person Två kompletterar Person Ett. De blir ett och jag faller igen. Ögonblickligen. Palpitation är solnedgången och gryningen, en obehaglig hagelskur med stålkulor men på samma gång ett mjuk uppfriskande regn.

Jag förstår inte riktigt hur man kan få till musik som detta. Vad är haken? När kommer allt avslöjas som fake? För sanningen är den att det här kommer leva kvar så länge. Folk frågar ibland efter gatekeepers i musiken. Då tar jag och agerar dylik, öppnar dörren på vid gavel, släpper in Palpitation, bygger en stad åt dem, ett rike som kommer stå där evigt och alltid. I mitt rike är det här den enda musken man behöver.

Enda saken jag är lite larvigt besviken på är avsaknaden av anonymitet. Visst, det är fånigt, The Knife-ish, men det passar så bra med resten. Sveriges bästa band och ingen vet vilka de är. Det är ändå så jävla lockande!

Tillsist:
Titta gärna på klippet i förra inlägget...

Jerry Boman

Uppåt Framåt igår...

Jerry Boman

Love & Happiness i studion

Torsdag betyder Jerry i Nyhetsmorgon och idag hade jag fina gäster i form av Love & Happiness. Trevliga killar! Skönt med folk som är mer avslappnade än en själv...



Vi ni ha helgtipsen som text så är det bara att kolla in förra inlägget.

Premiär!
Här kommer hela videon som jag gjorde till "Stop Wait or Go". (det är alltså inte någon officiell video...) Ett 6 minuter långt musikaliskt mästerverk... om det visuella kommer upp i samma nivå vet jag inte.



Då ses vi på UF i kväll då!

Jerry Boman

Love & Happiness och allt annat

I morgon torsdag svänger Love & Happineess förbi mig i studion (kvart över nio i Nyhetsmorgon). Det blir lite musikvideo och en del prat. L & H har premiär spelning på Klubb Existens på fredag, så då går alla dit!

På tal om musikvideon, det är med illa dold stolthet jag kan presentera videon i morgon. L&H hade ingen video på lager så jag tog saken i egna händer och fixade en... resultatet ser ni i morgon. Bilden ovan och nedan är det enda ni får se nu...
Vilken cliffhanger!



Torsdag är annars en dag med mycket på sitt samvete:

Palpitation på Villa Roise @ Uppåt Framåt
Sveriges bästa band är i stan igen! Jag sväljer alla dumma tankar om UF och går dit.

This Is Love på Villa Roise @ Uppåt Framåt
Amen nu var det ju liksom inget snack! UF here I come!

För er som vill ha alternativ:

Sophie Rimheden på Klubb Zebra.
Jaha, nu blandar hon in hiphop... Rimheden vet man aldrig var man har.

Joel Alme @ Överallt
Först spelar han på Stadsteatern... det är typ gratis. Sen flyr han ner för Avenyn, tar till vänster in på Vasagatan, springer vidare och tar sedan höger strax efter Vasaplatsen, för att tillslut bränna av allt han har på Svanen (Jazzhuset). Orkar vi med mer prat om den där Joel nu?

Fredag:

Love & Happiness på Klubb Existens
Japp, där har vi den: Veckans konsert!

This Is Love på Klubb Existens
Så tar vi dem en gång till! Jag tror att de har egen loge på Henriksberg... inte mig emot, de är ju typ så bra att tiden stannar.

Lördag:

Absynth på Röda sten.
En ordvits och Röda sten blir grönt/synth. Spännande!

Alltså, sen är det ju det här med Space Age Baby Jane på Sticky. Jag håller hans gamla platta "The Electric Love Parade" högt men nu vet jag inte vad som hänt...

Tillsist:
Mycket bra på Popadelica... men också en del märkliga ting. Men bra så! Då hinner man ju dricka öl också.

Jerry Boman

Så syntes all ensamhet

Ett tag hände allt på Underjorden i Gamle Stan, nästan varje helg var det bra musik där. Sen kom någon som hyrt in sig där på idén att servera öl till 16-åringar samtidigt som polisen gled förbi... Nu är Underjorden tillbaka för mig och det är med glädje jag ser att stället är ännu bättre än förut! Göteborgs bästa spelställe? Kan mycket väl vara!

-Fan, nu är ljudteknikern borta!
-Det är inte så att du har med dig en tamburin?

Kvällar på Underjorden ska per automatik innehålla minst två-tre märkliga saker. Den här fredagen inget undantag. Först försvinner ljudkillen mystiskt, ungefär precis exakt när det är dags för första bandet. En stund senare letas det frenetiskt efter en tamburin. Tydligen tänkte alla band att tamburin behöver jag inte för det har nog någon annan med sig...
Den tredje märkliga saken var att det blev fullt. Det är ju visserligen en väldigt angenäm sits, men det är ändå väldigt roligt. För några hundra meter bort, i Berget, var det Kolonikalas och enligt uppgift blev det fullt där också. Med andra ord: Sammanlagt runt 500 personer tag sig den här kvällen ut till Gamle Stan för att lyssna på musik! Riktigt kul! Innerstan ajö å dö!

Nåväl, det här var en kväll som skivbolaget Bonjour Recordings fixat och först fram var Ram Di Dam...
Merde!




Ram Di Dam är statcato rockigt, pophoppigt med näven i luften. Det ligger ett moln av galenskap runt bandet, man kan tro att det när som helst spricker och hela högen goes bananas. Eller sätta sig ner på scen och börja dreja. Lekfullhet! Allt verkar så enkelt och bandet skjuter från höften och träffar precis va fan de vill, det är alldeles underbart! Ram Di Dam är the sound of Kellys när ljuset gått sönder, när stoboskoplampan kör halvfart, någon kastar sig rätt ut i havet trots att det är för kallt. En perfekt mix av uppåt och neråt, känslomässigt medgång samtidigt som man ser smutsen.
Efter det här tycker jag att alla konserter skall rangordnas efter hur ofta publiken stormar scen, eller om de stormar scenen över huvud taget!


Band två var Bonnie & Clyde.



När jag förra förra året såg B&Cs första spelning var det så stort, det var så färdigt. Skall jag vara ärlig så har jag undanhållit mig dem, allt för att jag varit rädd för att den där första spelningens perfekta inramning skulle brytas sönder.
Men det går ju som det alltid går med band som är bra bra bra, de blir ÄNNU bättre med tiden! B&C på Underjorden sopar mattan med allt! Här mina vänner, har ni Göteborg 2008! Det blir inte bättre än B&C!



Fanny och Karin längst fram utstrålar så mycket glädje att en konfettibomb framstår larvig, de spastiska rörelserna kan liknas vid dem som små små barn gör när de inte kan kontrollera sig. Karin visualiserar det som alla i lokalen känner: Det här är det roligaste bandet på jorden, och vi gör den bästa poppen i stada!



Även resten av bandet har glädje som smittar, Rikard ler från öra till öra och de andra myser runt.
B&C är själva innehållet i Göteborg, de är hoppet rak fram. En obeskrivlig känsla av mental vår, när allt är möjligt och blommorna kommer upp ur asfalten. Skjut mig, så skjut mig för nu är jag så lycklig!

B&C fick även de en hel hög med folk på scen...
Det här bandet kommer spela sönder Kräftskivefestivalen!

Att gå på en scen efter B&C är faktiskt lite elakt, det kan ju inte jämföras. Om man nu inte råkar heta Bye Bye Bicycle och sitter inne med låtar som...ja, svänger höftbenet ur led.



Se där, ännu en scenstormning!
BBB gör smarta låtar, blandar in det bästa från öarna i Karibien, det finaste från England, trycker ibland in lite gung från Sydamerika och... det blir en förstklassig soppa, en nerkokad fond av det bästa, en crème brulé med hela livet i behåll. Men framför allt är det sväng!



Just liknelsen med en crème brulé är inte så tokig när jag tänker efter, först framstår BBB lite svåra att komma nära. Hjärnan får arbeta en del. Men när man väl kommet igenom det karamelliserade locket öppnar sig en mjuk fin värld. En plats som man inte vill skall ta slut. Så görs bra musik, det är inte så många billiga poänger mer rejält tilltagna genier.


-Alltså, jag köpte två öl nyss och nu är den ena borta, jag har bara skalet kvar så att säga...

Det där uttalandet säger en del om stämningen på Underjorden, foajén var mot slutet ett mindre hav av ölspill. En fritidsgård där drickat fått flöda fritt. Jag höll mig inne i salongen mot slutet. Och väntade på Pats...

Klockan är närmare två när Patrick Jensen med band tillslut kommer igång. Många har gått hem.
Det är synd, så synd.
För Pats kommer ta den här staden med storm, de kommer löpa gatlopp framför horder av trasiga människor. Pats får fulvins konsumtionen att gå i taket, bandet är ljudet av ett efterfests snack som spårar ur. Melodierna som beskriver timmen mellan natt och dag, som så gärna får vara hur länge som helst. Orden är de som bara efterfyllan kan generera, när man för stunden uppnår en slags snövit klarhet. Insikten om att man förmodligen kommer dö för fort och för jävla ensam slår en i huvudet.



Pats är frusterationen över att inte nå hela vägen fram, att se ljuset men inte ha stegen som tar en dit. De är känslan av hur långt det egentligen är till solen, trots att den värmer oss och syns tydligt kommer vi aldrig att få den. Känslan av förgänglighet, och den mörka sidan av kärlek.



Skrikversionen av "Sanningen & Ångesten" är ventilen alla borde ha, nödknappen som man krossar glas för att få tycka på, brandsläckaren som bör ingå i alla människors överlevnadskit. Så mycket skit, så mycket ånger och så mycket självinsikt. Det finns bara en sak att göra, läs texten här och hylla den som hyllas bör!

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på
snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem
på morgnarna hur du låg sönderslagen
du sa att du älskade livet
men jag vet att du drömde om himmelen
den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut
och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut

men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut
så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig

Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!
du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord
-Håll käft och lämna mig!
ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha
men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag
att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter
så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig

Pang, så slog kistlocket igen och vi kan begrava de där andra som försöker beskriva sakernas ordning. Så syns ensamheten bäst.


Så var kvällen över och det hela kan bara sammanfattas med ett ord: BÄST!


Jerry Boman

Vilken kväll!

En superkväll på Bonjorfesten igår! Fyra helt underbara band!
Till att börja med lägger jag upp Pats som spelar "Kyss Mig Igen":



Ipod repeat here I come!


Mer filmer och ord kommer senare...

Jerry Boman

Musik på hallmattan

Ibland dimper det ner skivor på mitt hallgolv. Det är ju roligt att folk skickar skivor till mig, även om jag inte alltid förstår varför... Vad skall jag göra med dem? Är det en muta? Skall jag lyssna på dem? (det borde ju vara målet). Men sen då?

Men men jag gör det ni förmodligen vill, jag tycker till och nämner de här skivorna. Så här kommer första avsnittet i "Musik på hallmattan".

Björn Kleinhenz - Quietly happy deep inside (singel)

Ett liten liten miniskiva som innehåller en... jag vill inte säga det ordet men den är fan mysig. Återhållna toner och trumpeter, en låt som en soluppgång i april. Frisk luft. Vackert, inte stillsamt inte hoppigt. Väldig sväng! Det här vill jag höra live!

Glockenspiel - Until the birds start singing (promotion skiva)

Det är väldigt ambitiöst att ge sig på en att göra en skiva som verkligen är "en skiva", alltså en skiva som bygger på att man hör hela härligheten från start till mål. Inget shufflande eller annat random play. Men visst, det funkar! Jag lyssnar så gärna på hela den här skivan, den är ljus och härlig. Om vitt hade ett ljud lät det ungefär såhär. Kanske är det just glockenspiel:et som gör det? Nåväl, melodierna sitter där de ska, och det är härliga vändningar. Bäst är "Light years in the dark", en riktigt svinbra låt! Den tänker iallafall jag köra på repeat, vad bandet än säger... 2008 är Glockenspiels år!

Sebastian Fors & The Ones That Got Away (promotion skiva)

Nä, det här var inte speciellt roligt. Det låter gjort med vänster hand, viljan att sjunga "råcken´n´roll bääänd" är större än viljan att göra något eget. Tråkig sunkpubsrock som man hört tusen gånger förr. Torr. Möjligtvis kan jag gilla den tattiga produktionen bara för att den är rolig...eller nä.

David Andréas - Honesty (skiva)

Alltså, bilden som möter en på insidan av skivomslaget är en orgie i klichéer: Ensam snubbe sitter i t-tröja och jeans. Converseskorna är slitna och han har en tandpetare i munnen. Framför honom ligger en elgitarr...
Men nu var det ju inte bilden jag är här för utan musiken. Här möter vi en kille som gör sitt jobb men ändå inte når riktigt ända fram, det är Springsteen på tapeten och där går det lite snett. Jag blir inte övertygad av Davids ord. Det låter mest sökt. Jag vill ju inte jämföra, men detta är en urvattnad Moneybrother. Utan känslorna.
Var är engagemanget? Den där känslan av att vilja ta över hela världen, eller iallfall berätta att det inte kommer hända?
En klockren "köpa-på-Statoil-skiva-när-man-är-påväg-och-känner-sig-hög-på-livet-för-att-man-just-köpt-en-ny-fet-bilstereo" är det. För dem som köper sina skivor där och går igång på dubbla slutsteg i baksätet...


Bästa skivan någonsin på hallmattan är ändå Island on the living. En brun skiva sent en natt. Ingen avsändare, inget kuvert. Jag gick länge runt och undrade vad bandet hette, vilka de var och var de kom ifrån... Det var roligt gjort och väldigt bra musik!

Tillsist:


Kanske bara jag som skrattar högt när jag ser denna på Masthugget.
"Befriande andlighet i en förvirrad tid"... Jodu! Man blir ju toknyfiken på vad "Brommadialogen" är! "Brommamamma" har man ju hört talas om, kan det vara något med det?

Jerry Boman

Timo i tv och analog bildvisning

I Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag på morgonen gick ett reportage om Timo Räisänen med anledning av att han i morgon fredag spelar på Konserthuset. Jag åkte dit med min kamera och träffade en mäkta stolt popkille. Timo är sjukligt trevlig!
Kolla in här nedan:



När ni tröttnat på den här bloggen kan ni sticka iväg till Timos egen blogg. Den har en något märklig adress (http://blogg.aftonbladet.se/22991/) men det skall bli kul att läsa, Timo är en rolig kille!

Sen var det dax för lite helgtips, med lite analog bildvisning:



Jerry Boman

Timo, Pats och en massa annat bra

På torsdag morgon ser ni en lååååååång intervju med Timo Räisänen i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Jag träffade honom när han repade med Göteborgs Symfonikerna härom dagen, på fredag skall Timo spela på Konserthuset med just symfonikerna... Om det blir ännu bättre än det jag hörde på repet kommer det bli överjävligt bra! Mäktigt!

Ikväll, onsdag, har Vapnet släppkalas på Uppåt Framåt. Jag biter ihop och går till UF... men det är bara för att det är Vapnet! Inte annars!

På fredag tar du dig till Gamle Stan och lyssnar på Pats. Så nu vet du vad du skall göra. Bonnie&Clyde spelar också... och där stöter vi på något roligt, för just Bonnie&Clyde spelar på Minten på Pustervik på torsdag. Det vill säga: De spelar två dagar i rad. Märkligt...
Hela lineupen är i allafall följande på fredag: Bonnie&Clyde, ByeByeBicycle, Pats & RamDiDam! Galet bra hela bunten, vilken kväll!

Pats är jag helt övertygad om kommer bli helt fantastiskt, deras nya "Kyss mig igen" är bland det bästa dina öron kan få just nu! Uppåt men ändå nattsvart. En obehaglig känsla mitt i det glada...
B&C är ju alltid popbra, BBB har bästa svänget i stan och RamDiDam har gjort superlåten Sex, Drugs and Frisbegolf.

Så här såg det ut när Pats, representerade av Partick och Maria, besökte mig i studion.



Men som sagt, imorgon kollar du på TV4 09:15.


Jerry Boman

Klubb Sandviken 2.0

Klubb Sandviken hade igår sin andra kväll på Kontiki. Trevlig stämning, bra musik och ja allt det där som gör en kväll fin. Pauline och Lisa spelade tokbra musik (om jag spelade lika bra musik får någon annan avgöra...).

Men framför allt gjorde Tildeh Hjelm ett fantastiskt framträdande. Även personer som annars kan vara svårflörtade föll för Tildehs avskalde men närvarande röst och för hennes noga utvalda toner från gitarren/ukulelen. De var bara att hänga in jackan, för Hjelm kommer förmodligen bli mycket mer än det här. Det är märkligt, hon spelar knappt på vare sig gitarren eller ukulelen, det är bara några enstaka toner ibland. Men ändå fylls rummet av musik. Märkligt och magiskt vackert.

Här kommer lite bilder:


Erik kollar ljud och Tildeh spelar samma låt om och om igen.


Pauline maximerar spellistan.


Lisa spelar bästa musiken...hela tiden.


Tildeh spelar oss in i mörkret.


Klubb Populär-Anders körde förfest på Klubb Sandviken.


Klubb Saturn-Henrik och Wonderland-Sebastian satt som två hundvalpar i fönstret.


Djup koncentration i båset.


En lång och en kort.


Dans på något sätt.


Häng vid långt bord.


Vissa skall ju alltid...

Andra betydande saker som hände under kvällen var min 30 minuter långa hyllning till en av Sveriges bästa gitarrister någonsin: Anders Göthberg i Broder Daniel.
Förra lördagen valde Anders att avsluta sitt liv och han är saknad av hela musiksverige. Hans gitarrspel satte ljud Henriks texter och det var bland annat hans gitarrintron/gitarrslingor/Ebowspel som gjorde Broder Daniel till något unik.
Det var många tankar som flög genom min hjärna under de där 30 minuterna. Jag mindes BD konserter, jag kom ihåg fester och framför allt kände jag en enorm saknad. Jag hade nog inte riktigt tagit in att han faktiskt är borta.
Tyvärr fick jag höra att några människor gick under den här halvtimmen, för att "det spelades för mycket Broder Daniel". Ja, det kan man ju tycka, men just den här kvällen hade jag egentligen kunnat fylla flera timmar med Broder Daniel musik...
Vila i frid Anders. Just nu går mycket kärlek och värme till din familj.

Skönt att ha någon att prata med i baren som kunde förstå att man kan känna saknad för någon man inte kände privat. Tack.

(för er som undrar: Det var om Anders jag skrev här i bloggen på onsdagen, jag ville inte hänga ut någon med hänsyn till hans familj.)

Nästa Klubb Sandviken blir den 24 maj.

Tillsist:
Klubb Sandviken vill be om ursäkt för det ibland väldigt tattiga mixadet. Vi vill på inget sätt skylla i från oss men sanningen är den att pryttlarna i DJ båset den här kvällen inte var med oss: först började en cdspelare hacka, sen började mixern läcka ljud och sist men inte minst började slutsteget klippa bort musik som innehöll för mycket bas... Svårt att spela 2000-tals musik på saker från 1800-talet...

Jerry Boman

Pats i Nyhetsmorgon.

Patrick Jensen och Maria von Hall från Pats hälsade på mig i studion idag, lite snack och så i slutet nya låten "Kyss mig igen" akustiskt.
Så här såg det ut:



Pats spelar ikväll, torsdag, på Svanen och nästa fredag i Gamle Stan på Underjorden.
Så här tyckte jag om Pats live i höstas.

Inte missa Klubb Sandviken på lördag! Kontikis uteservering har öppnat så be om bra väder. Jag kommer spela mycket med Broder Daniel...

Jerry Boman

Du satte ljud till mitt liv.

Vi kände inte varandra men ändå känns det som vi gjorde det. Du har hela tiden varit med mig i periferin, satt ljud på så mycket tankar. Det var aldrig du som syntes mest, du stod mest där bak och gjorde ditt, men alla visste att utan dig fanns inget.

Du satte ljud till mitt liv.

Det var du som skapade soundet vi alla lärde oss att känna igen, ljud som inte liknade något annat. Det var du som gav oss hopp i början av varje låt, och det var du som förde det hela framåt. Det var med hjälp av dig som vi sögs in i ett universum som bara var till för oss. Vi kände oss utvalda i din närhet.

Jag hoppas du har det bra var du nu är.
Jag lovar att spela dina ljud extra högt i natt.

Du har satt ljud till mitt liv.

Jerry Boman

Patrick, Sandviken och nytt från nätet.

Imorgon ser och hör ni Partick Jensens svenska debut på Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Patrick känner du igen från Hospitalle, och nu kör han på svenska. Jag kan säga att här sitter vi på en popbomb!
09:15 på TV4 kommer Partick och Maria von Hall spela en låt och det vill du inte missa!

Om du gillar det du hör på torsdagens morgon, vilket du lär göra, så går du till Svanen på kvällen där Patrick har släppkalas. Missar du det så får du ny chans i Gamle Stan nästa fredag.
(läs vad jag skrev om Partick här och här)



På lördag så vet du med all sannolikhet vad du skall göra: Klubb Sandviken håller till på Kontiki och plötsligt är allt bra igen. Det blir Lisa W, Pauline B och jag på skivor. Det blir underbara Tildeh H på scen vid 21.30, hon sjuger om knarkade djur samt en del annat. Erik J kommer se till att din upplevelse av liveljudet blir så bra som den kan bli.
Jag kommer spela saker från: Håkan, Markus, Patrik, Miss Mini, Lismore, Jacques Brel, Komatrohn.... vad de andra kommer spela har jag ingen aning om, men en bra låt är en bra låt och de andra har fan bättre smak än mig!

Kom ihåg att ta med en skiva med EN låt på, lägg den i DJ-rolette spannen, och sitt sedan ner med spänning. Vi drar låtar ur spannen och spelar dem utan att lyssna på dem först! Demokrati-DJ är det nya och bästa!

Skriv upp 24 maj i kalendern, då kommer Sandviken tillbaka till Göteborg igen! Blir det som vi vill blir det en helt grym liveakt!

Tillsist:
Just nu har följande växt fast i mitt huvud:

Miss Mini & The Mysticals
Malmö är bäst gång på gång! Det måste vara något i vattnet!

Allting sveptes bort
Jaha, nu kändes det som Paus är tillbaka, uppdaterade och mysigt varma.

Tillsist2:
Markus Krunegård.... Herre gud! Vilken platta! Jag kan knappt andas...



Bästa låten och bästa videon!

Jerry Boman