Popadelica 3.0



Sommaren börjar i Jönköping, eller rättare sagt i Huskvarna Folkets park. För tredje året drog jag till Popadelica och fick än en gång uppleva världens finaste endagsfestival. För det är allt runt om kring musiken som skapar stämning. Där andra festivaler tvingas lägga krut på bajamajor, leruppsamling eller öltält kan Popadelica lungt smycka den fina folkparken. Det gör att jag trivs väldigt mycket. Kreativitet kommer aldrig kosta pengar.



Det börjar med Wildbirds & Peacedrums, denna ovanliga duo som gör glappet mellan en repig femtiotalsskiva och den moderna bloggmp3an mindre. Det är sånginsatts å det största, rösten från urskogen Miriam Wallentin trippar försiktigt där uppe samtidigt som hon gräver djupa gropar med mycket forntid. Cubasegenerationen möten Cromagnon. Upp till kamp-sånger för taktfasta stor grupps förflyttningar. Sammantaget är det nästan olagligt upproriskt. Det kan leda till fängelse hets mot rocken, men jag tar gärna det straffet bara W&P får fortsätta sprida musik!



Smiter mot slutet över till Sambassadur... och grunnar bara på när de blev tråkiga? Kan det ha varit den gympasals liknade lådan de spelade i? Eller har tiden sprungit i fatt göteborgarna med den fina melodierna? Hur det än var, så stannade jag inte speciellt länge. Det skall mer för att roa mig.



Tar en snabb titt på glasögonmaffian i Bikeman. Gillar det jag hör! Mysigt pinkande och snällt framfört. Han bara höra en och en halv låt dock...



Dricker några öl för hiskliga 50 spänn (helgen stora uch och fy till arrangörerna), byter några ord med den genomtrevlige Kristian Anttila (jag är dock på tok för blyg för att inleda några längre konversationer) och inväntar sedan Kristians konsert.



Den här gången sätter han sig på scen helt själv, bara en bunt med väldigt bra sånger och en gitarr. Jag tycker Anttila borde få pris som alla årens textförfattare, för där andra ständigt letar metaforer och kommer ut med den ena mer krystade än den andra, där står Antilla i en klass för sig. Han har en unik förmåga att få textrader att både vara upplyftade och djupt tragiska på en och samma gång.

Det är jag som är bränderna i Paris

Det är jag som är skotten i Turin
Det är jag som är viljan och vinden och inget rör mig


Det är jag som är drömmen om Amerika

Det är jag som är arvet i Spanien

Det är jag som är viljan och vinden men fann inget mod när jag ville be dig bli kvar


De där raderna blir om ännu vackrare när han sitter där själv, så självförverkligande och självutplånande i samma sekund.

Överlag är det mycket svart, men det är aldrig sökt. Orden rinner ur honom, han jobbar i samma klass som våra stora svenska poeter. Jag har aldrig riktigt förstått dem som inte tycker poplåtar kan innehålla material med hög litterär klass. Det är för er som Anttila spelar akustiskt.

Kristian kommer även spela akustiskt på Frukostpopen på Emmabodadestivalen, det är värt att stiga upp tidigt för.



Går över till lilla Rotumlan och får ännu en gång rysningar genom hela kroppen. Om Ted Ströms "Vintersaga" var ett band, så skulle det vara The Deer Tracks. Här möter man Norrlands alla lastbilar, här möter man det disiga Ullevi. Allt presenterat i ett iskallt blått sken. Det är skogens skrik och storstadens ensamhet. Storslagna känslor med små medel, ibland krävs det bara så lite som en plåtburk till speldosa för att göra saker tydliga. En perfekt dramaturgiskt uppbyggd spelning, med sista dödnade stöten ständigt närvarande. Jag känner mig som en hare jagad av den stora vargen. Ljudkulissen till ett motorstopp med busslinjen Polstjärnan mellan Kiruna och Luleå. Minus tjugofem grader kallt. Innan batteriet dör och radion tystnar hinner jag uppfatta "-Vi varnar för kraftiga vindar och snö längs hela E10an"...



Efter den urladdningen kan jag inte riktigt ta in Alice in Videoland, bandet som gått från popsynth favoriter till att bli anabola pumpade bodysynth förvirringar. Dock är Torilds röst bland de coolaste i landet.

Tar paus i "öltältet" och känner stadsfestivalvibben komma smygande. Har följande utsikt som förstärker känslan av torgfest i valfri bonnhåla:



Hellsongs spelar och det är väldigt synd om dem, de förringas till att vara ett vanligt pubcoverband när de får stå på en scen som angränsar till baren och de skrikande massorna. Tråkigt och synd, jag vet att de är värda ett mycket bättre öde.



Om man skall gå på en konsert så kan man i bakhuvudet önska att man skall få vara med om något helt unikt, en händelse som för evigt skall sitta kvar. När de här tillfällena uppkommer har jag kommit på att det ofta har att göra med ett fysisk minne: det kan vara känslan av genomsvettig skjorta när Håkan sprängde sönder Lisebergshallen, det kan vara halsen som gick sönder när Broder Daniel spelade på Hawaii, den snubblande känslan att stå så nära scen när Almedal gör sin debutspelning på Underjorden att smalbenen får skrubsår eller det kan vara känslan av ett trägolv som gungar flera centimeter uppåt och neråt. Just den sista känslan bjöd brutapopbandet Matt & Kim på.

Det hela är det enklaste av det enklaste, Kim spelar trummor och hon ler hela tiden. Matt spelar synth och har en fristyr som berättar "nyss gått upp". Pang!

Med de enklaste av takter, de hårdaste trummslag och de mest sing-a-long härligaste melodierna fullkomligt brottar de här två amerikanerna ner oss. Hela hopen folk blir lallande barn, vi hoppar studsar klappar och skriker oss igenom hela setet. Det är helt makabert svängigt!

Har man en låt som heter "Yea yeah" och där refrängen går typ "Yeah yeah, yea yea, yeah yeah" så får man skylla sig själv. Golvet kommer i självsväng och jag ler lika mycket som Kim bakom sina trummor! Festivalens bästa och nästan omöjligt att beskriva. För de gör ju inget, de där två där framme. Ofta spelas det bara med ena armen, den andra uppsträckt likt en vimpel som varnar för att "om jag kan skapa det här med en arm, så vänta ni bara när jag låter den andra komma in i matchen".Ibland går det så snabbt att själva tiden tycks stå still!

När Matt sedan berättar att han har svenska rötter men att han föräldrar bytte namn från Johansson till Johnson, då håller den lilla poprotundan på att gå i bitar. Hela hallen stämmer upp i ett taktfast "Johansson, Johansson, Johansson,Johansson", väl värt ett Vm-guld i handboll. Matt & Kim kommer av sig, de skakar på huvudet och sedan bränner de av ytterligare en handfull syntetiska poppunk låtar som får oss att tappa andan totalt. Det här är inte för de med svagt hjärta!

Vila
Paus
Komma ner på jorden.



64Revolt gör en strålande spelning i tältet, men jag kan för mitt liv inte uppbringa lite mycket entusiasm som vanligt efter Matt & Kim. Förlåt, er skrikpop med näven i luften var lika bra som vanligt men mina känslor räckte inte till...



En av festivalen på förhand största höjdpunkter var Soko. Den lilla energiska tjejen från Frankrike som charmade oss alla på Puetrvik i höstas stod nu på scen...
Men det där var nog det hårdaste fall jag någonsin sett. Soko är om inte hög så helt förvirrad, hon spelar nya låtar, låtar som inte tillnärmelsevis är klara. Hon bjuder upp delar ur I´m from Barcelona, en på pappret jätterolig och bra idé, men det hela slutar i total katastrof. Ingen kan låtarna, de spelar i fel takt och låter mest som ett dagis. Soko själv verkar inte märka att några i publiken går, hon skrattar på och försöker envist charma oss. Men det finns en gräns när dumhet går före charm, och den gränsen gick långt innan det här.

Jag gick innan det var slut, det var för plågsamt att se sin idol göra bort sig på det där viset. Note to self: Take no heroes

Resten av festivalen blir ett evigt väntande på...ingenting. För plötsligt kommer Popadelica förbannelsen fram, den som säger att saker och ting måste bli försenade in i absurdum. Går in i den stora hallen när Hästpojken skall börja spela. Bara för att upptäcka att Ebbot och Trummor & Orgel inte på långa vägar vill gå av scen. Över en timme försenade typ...

Väntade utanför stora ladan på The Hidden Cameras, jag såg fram emot dem mycket. Men även där var det över en timme försenat. Förvirrade Soko verkade ha spelat hur länge som helst.

Festivalen slutade där. Jag orkade inte vänta mer.
Snälla, snälla organisera lite bättre och ta reda på hur lång tid olika band behöver för att ställa fram sina grejer. Det är tredje året ni gör samma fel, det är så synd på en annars superbra festival.

Nu till bilderna på den fina utsmyckningen i folkparken:






Tillsist2:

Jönköping visade sig från sin finaste sida på söndagen.

Tillsist:

Sökes i Göteborg: Tjuvar som gillar godis.

Jerry Boman

1 kommentar:

Kenta Ohlander sa...

Vintersaga är ett band.

Kenta Ohlander
www.vintersaga.se