Skivan sa Nej men konserten sa Ja.

Kanske hör jag fel men sjunger inte snubben:

They talk about religion
They talk about work
They tell you to give up your life eight hours a day
But I don´t want it
I´m burning your trash
Well, I don´t need it
I´m a rock´n roll star!

Det står något annat i texthäftet men jag hör det där när Anderas Fredriksson i The Louis Cyphre Band vänder sig in och ut. Det kan verka naivt och kaxigt att sjunga så men Andreas är den stora behållningen, kanske den enda. För det kan inte vara annat än en stor talang och stjärna som i ett rum med runt 45-50 små nickande/vickande personer gör stor rock. De flesta andra skulle kört på halvfart men Andreas verkar inte kunna det.

Jag kanske skall förklara var jag var.
Bellmansgatan är helig mark i musik Göteborg, även innan jag kom till stan. Men för egendel så minner den lilla gatstumpen om otaliga konserter på Bommens Salonger. En i alla avseenden perfekt lokal, och att jag sedan blev hej och tjäna med den lille bartendern gjorde inte saken sämre. Han såg som sin plikt att se till att mitt ölglas alltid var fullt, även om mina pengar var slut.

Nåväl, Bommens salonger är sedan länge borta så den här kvällen är det något annat som drar mig till den där gatan. Mina vänner har anordnat en fest, stor fest. Tema är "Röd" och det har hela församlingen gått in för! Alla är kläda i den smakfulla kombinationen rött och svart. Stiligt!
Vännerna har också fixat dit The Louis Cyphre Band.



När jag för en tid sedan fick TLCBs skiva och lyssnade på den så var det inget som riktigt fastnade. Lite mesigt faktiskt.
Att jag sedan skulle få se bandet på en privat fest gjorde mig ännu mer skeptisk, det är lätt att det blir lite avslaget.
Men vad bättre är att TLCB verkligen är ett liveband! Inte så att de gör stor show utan musiken är helt annorlunda live, och då menar jag till det bättre!

De målar mörker med siluetter av noicebrus. Något avstamp i psykadelikan som borde landa i efterfest man aldrig vill ska ta slut. Ett urspårat fyllekalas med danska skallar som gör hål i väggarna.



TLCB live är hårdare och mer modern oljudsrock än det där mesiga på skivan. Andreas är precis som lagom avståndstagande som de flesta rocksnubbar vill vara, läs Mando Diao. Resten av bandet gör inte större intryck men Herr Fredriksson kommer vara värt varenda peng ni lägger ner på att se dem.
Men rådet är att inte lyssna för mycket på skivan. Detta är skall se live och Andreas skall vara full. Punkt.

Tillsist:
Idag Jord.
Cain & Beesh Band och Kazakstan.
Alla pengar går till Faktum. 20.00 öppnar det och 21 börjar musiken.
I höstas (läs lite här och här) blev det hela 20.000 kronor insamlade, pengar som alltså går till tidningen Faktum och deras jobb för att göra livet för Göteborgs alla hemlösa lite drägligare.
Arrangerar gör Wonderlandrecords. Trevligt med saker som inte bara går ut på att dra in stålars till redan rika. Wonderlands direktör Sebastian gör en fin sak! All heder!

Tillsist2:
Ronderlin är numera det svenska Pet Shop Boys. Nya skivan är riktigt fin! Snygga ljudhav som ger mig drömmar om våren. Och klubbkvällar.
"Aside" på nya skivan "The Great Investigation" är ljudet av en cykeltur mitt i natten, genom staden nyvaken efter regnet.

Jerry Boman

90 minuters regeln.

Jag trodde verkligen att jag hade koll på de där oskrivna reglerna. Den där överenskommelsen mellan publik och arrangör som står skrivet i det blå.
Det handlar om när ett band egentligen börjar spela.

Ni har säkert gjort tabben många gånger själv, gått till ett ställe på utsatt tid bara för att finna att man är helt ensam med en massa öl. Väntan kan bli lång. De oskrivna reglerna säger att ett band aldrig börjar när det är utsatt.
Alltså försöker man genom att vara ute en herrans massa hitta den optimala tidpunkten när man skall gå till stället, inte för tidigt inte för sent.

Jag hade fått för mig, genom träning och tusentals "vänta i baren" timmar, att ett band aldrig startar tidigare än 90 minuter efter utsatt tid. Det har min helt ovetenskapliga undersökning bland scenerna i Göteborg lärt mig. Det har funkat väldigt bra, kommer man 90 minuter efter utsatt tid så blir allt perfekt.

Det här gällde tills igår.

Jag tänkte besöka Koloni och lyssna på Saralunden. Enligt utsago så skulle hon börja 20.00. Detta enligt hennes Myspace sida.
Enligt Koloni så skulle det hela börja 19.30 men Saralunden var att betrakta som ett "efterband" dvs det skulle vara saker innan henne.
Jag gjorde en liten överslagsräkning och kom fram till 21.30. Halv tio skulle jag vara på plats om allt stämde.

Ni smarta där ute har ju redan räknat ut vad som hände, när jag kom fram hade Saralunden redan kört igång... och då blev jag inte så sugen på att betala 100 pix för en halv konsert.

Jag föreslår följande: Vi inför samma system som i London. Där börjar bandet spela på den tiden det är utsatt. Inget larv med väntetider (som jag fattar finns där för att lura folk att dricka mer öl under tiden de väntar) Man kan tex skriva att det öppnar 20.00 och bandet spelar 21.30. Sen håller man det!

Jag tror att de flesta har tröttnat på att bli utnyttjade i sin väntan, vi går inte på det där med att komma tidigare för att dricka massa öl innan konserten.
Summasummarum så gjorde Koloni rätt. Det var jag som gjorde fel i och med att jag är skadad av alla andra klubbarstidslarv.

Men en kväll på Kellys är inte fel det heller...även om det var lite väl många som spillde ut öl på mig...

Tillsist:
I kväll spelar jag skivor och kollar på The Louis Cyphre band. Festen har temat Röd och det är i ett ordenshus....så förmodligen kommer jag dricka blod.

I morgon går jag till Jord. Wonderland fixar band och samlar in pengar till de hemslösa. OCH de skriver ut när banden börjar! 20.00 öppnar det och första bandet 21.00. Tack!

Världspremiär!

Varsågoda vänner, They Live By Nights Factory!
Mycket svärta och Tim Burton känsla. Och väldigt väldigt snygg!
Förmodligen är det första gången någonsin som en musikvideo har premiär på en blogg! Såklart är det Musik enligt Jerry som tar täten!


UPPDATERAT: Nu ännu bättre bild!

Tack Razzia som gjorde den här premiären möjlig.
Se mina bilder från inspelningen av videon här.

För en gångs skull kan jag med eftertryck säga: Komihåg var ni såg den först!

Jerry Boman

I think I'm gonna start a band.

Henric de la Cour får varenda kotte i publiken att vilja starta ett band. Alla med minsta dröm att en gång stå på en scen med ljuset i ögonen får energi. Han personifierar drömmarna och klär dem i svart.
Just nu kan vi andra bara se på och ryckas med i Strip Musics mörka gothsyntpop.

Ärligt talat så hade jag faktiskt inte jätte förhoppningar om Strip Music. Jag menar, inte ens årtusendets band Broder Daniel lyckades ju ombilda sig och klara av 2000-talet. Eller ja det var väl inte helt kass, men du fattar vad jag menar. Det är svårt för band, även de svinbra, att hålla lågan brinnande genom åren.

Att Yvonne la ner och omorganiserade sig (läs föryngrade sig) kan ha varit det bästa som hänt sedan någon sprejade wasabi på jordnötter!
Varenda låt på Storan är ett upprop, ett crescendo och ett ungdomligt drev mot tråkiga spelningar. Henric är äldre men känns som vilken novembernatt som helst 1996. Storan blir en industrikyrka, aldrig har kristallkronan känts mer rätt! Vi vill ta och känna på allt det där stora, alla tankarna som föder rysningar längs med benen. Vi knyter våra händer, höjer armarna i kramp och håller med! Satan vad vi håller med!

Sen måste det ju sägas, Desperation är ju bättre än de flesta Yvonne låtar. Den är större, den är större än störst. En popmelodi gömd i ett bårhus stort som Scandinavium. Den är faktiskt en av de bästa låtarna man kan höra.



Plötsligt ter sig den där andra Henrik som en trött kille, de la Cour har inte på långa vägar nått sin peak! Han är ständigt på väg uppåt. Berggren är nu i skuggan och påväg neråt. Men jag gillar honom mest ändå…

Men kanske ligger det något i min lilla hobbytes, att band bara borde få släppa tre fyra album för att sedan omformas eller hitta på något nytt. Här har vi exemplet på att det funkar!
Så nu väntar jag med spänning på att Henrik med K gör samma sak som Henric med C, drar in några nya slynglar och döper om sig.

Precis när jag tror det är över så kommer kanonkulan: Only Dancing! En gammal Yvonnelåt får taket att lyfta! Jag hade glömt att jag kunde texten, men vi är alla med.

Tack gode gud för att det finns människor som kan åldras med stil.
Nu vill jag ha ett band!
I can call you Betty, And Betty, when you call me, You can call me Al!

Tillsist:
Ta och lyssna på The Craschlanders. Nu!
Diamantglimrade pop från sena nätter i Malmö. På svenska och på engelska.

Jerry Boman

Riff, piss och postpop.

Jag gillar saker som är nya.
Jag gillar inte saker som är gamla.
Det är en enkel filosofi, klart värdig att sättas på enkronorna om jag vore kung. En profilbild på mig och filosofin i Helvetica 10 punkter runt mitt huvud.
Jag skulle bli en bra kung. All musik som är mossig och gubbig skulle förbjudas. Det måste finnas möjlighet till dans.
Det första jag skulle göra som nybliven kung är att stänga ner Klubb Cody. Samtidigt skulle jag ge arrangörerna ett purpurhjärta av fjärde graden för deras mod. Deras enormt stora mod.
Att starta klubb och nästan bara lira emotionella rifflåtar kräver stort jävla mod.

Senast jag var på Röda Rummet kan ha varit tre fyra år sedan. Då snurrade klubben Hot topic där ibland. Bra band och bra skivor. Störst intryck gjorde Compute, jag slirade ut på Järntoget den kvällen med ett leende från öra till öra.

Men det som gjorde mest intryck på mig var toaletterna. De var rent ut sagt för djävliga. Piss upp till knäna, nåja det var iallfall ett golv dränkt av urin att plaska runt i.
Så igår var jag lite rädd när jag var tvungen att gå...Tada! Vad får jag se på toa den här gången? Ett golv dränkt av piss upp till knäna!
Hallå! Skärpning! Det är inte värdigt ett enda popsnöre att gå in där. Fuck vad äckligt! Och då är jag ändå inte så känslig...

Flight kommer från Stockholm. Men de skulle likväl kunna komma från vilken ort som helst, vilken håla som helst som har en festival. Valfritt köping i landet Svenne med langosdränkt stadsfestival, där tidens populäraste band får uppträda på sina eriksgator genom åkerlandskapen.

På Flights stadsfestival uppträde Kent och David and The Citizens. Men båda banden äter för mycket tårta i logen varpå de tjocka rullar ut på scen och gör ett slentrian gig. Mycket svävande grädd gitarrer och känslor som bara rinner av likt smält choklad.

Nu har ju Flight ett annat problem att tampas mot, två högtalare som är totalt sönder spelade.
Det är så gubbigt och tråkigt att klaga på ljudet men igår var det rent av synd om bandet. Det förstörde så mycket, folk höll för öronen. Inte för att det var högt utan för att det lät illa.

Men nog med onda ord, sista Flightlåten ger hopp. En riktig känsla och skrik från avgrunden. Riktigt riktigt bra! Det kan omöjligt varit samma band som harvade sig igenom resten av spelningen! Plötsligt fanns glöden där! Det var åtrå och spänning! Mer av det!

Nä, jag stod faktiskt inte ut längre. De mossiga intetsägade rifffesterna fortsatte ljuda från djbåset. Någon kommer förmodligen e-posta mig och säga att Tar...Feathers gjorde fullmånen rättvisa eller nått.
Men det skiter jag i för i min värld är jag kung och då blickar jag framåt.

Ikväll: Storan och Stripmusic. Samt med all säkerhet dansvänliga låtar från djbåset.
Och de la Cour är ju alltid de la Cour.

Tillsist:
Just nu lyssnar jag sönder "En av de där dagarna" med Lola. Det bör du också göra! Jag befaller dig!

Tillsist2:
12 april stannar Göteborg. Elmo spelar på Sticky och du kommer var där!
Undertiden kan du kolla in nya videon:



Jarvis Cooker har en snygg lillebror!
12 april alltså. Göteborg blir sig aldrig likt efter det.
Hör en intervju med killen här.

Tillsist3:
The Animal Five har redan fixat ihop en cover på Säkerts "Vi kommer att dö samtidigt du och jag". Helt briljant!
Saker går fort nu förtiden. Det måste betyda att coverälskarna i afterskibanden har en halveringstid på runt 45 minuter.

Tillsist4:
Man hittar ALLT på Myspace också!

Jerry Boman

Några tips och ny singel.

Ibland är det lätt.
På Kellys den här tisdagen står Solacement och lirar country.
Rakt upp och ner.
Men jag tänkte ge lite korta tips till dem, det är förmodligen att ta sig vatten över huvudet men jag gör det ändå:

Skippa trummisen. Ersätt med en trummaskin. Lätt och billigt.
Låt killen på "slideelgitarr" spela enbart piano. Lyft fram honom, han har skön stil.
Låt allt annat vara.
Hepp, så skulle ni ha ett helt fantastiskt popcountry band.

Melodierna finns där och egensinigheten. Tvärflöjt och mimspel. En vilsen violin med piano. En basist som kan vara det coolaste som rört fyra strängar.

Men som sagt, skippa det där amerikanska. Det luktar öken och gammal öl.
Jag erkänner, jag var inte där hela tiden. Annat lockade, men jag hörde ändå det som behövdes.
Snälla Kellys, inga mer countryband. Snälla?



Det som lockade var TLBN:s lilla släppkalas på Skål. Förmodligen kommer inte de tre fjärdedelar av bandet som var på plats att anse att det var just ett släppkalas men faktum är att det såg lättade ut. Avslappnade killar efter att deras singel kom ut precis idag.
Och koncentrationen av musikjournalister var skyhög....Vad mer kan ett band begära?

Tillsist:
På fredag är det premiär på Röda Rummet. Stans äckligaste toaletter, fyllgubbar och tanter i leoparddräkt.
Men är det popklubb så det. I det här fallet stavar jag emo just p-o-p.
Hur ni skall klä er läser ni här.

Jerry Boman

Svett, spyor och synth.

Det tackar vi för!

Bli tysk och skrik följande på engelska:
"-Are yaa reeddaey! We gååna have a partay tonight, allriiiiigt!"
Med exakt det uttalet.
Upprepa i all evighet.
När du inte skriker "-Are yaa reeddaey!" spelar du lite trist Scooter synth och flaxar runt på scen, se helt ut som en speedad Peter Garrett.
Krydda med att ta av dig skjortan.
Grattis! Du kan få spela på Romo Night!

I år fyller Romo 11 år. Det kan ju sägas på en gång, toppdagarna är förbi. Även om de faktiskt spelar förbannat bra musik, det gick och dansa i säkert 3 timmar i sträck, så har inte förfallet börjat, förfallet har redan passerat och nu finns det bara spillror kvar av den en gång så fina klubben.

Jag hade en helt annan bild av Romo innan den här kvällen. Mitt senaste besök var nog för några år sedan, då var det fullt tryck och en herrans massa folk. Nu var det lika spännande som en avslagen folköl dagen efter. Fast det spelas ju som sagt väldigt bra musik.

Den här kvällen var det meningen att jag skulle kolla in Alison, synthpophopp med allas vår Karin Bohlin. Men ödet ville annat, eller rättare sagt, en flickas maginnehåll ville annat. För när jag och den söta tog bussen mot stan så kräktes en flicka på min rygg. Japp, ni läste rätt, hon spydde rakt över sätena och på bussrutan, något hamnade på min rygg.
Tjoff, så var den sköna förfestberusningen borta!
In på BK och tvätta tvätta tvätta bort det äckliga... Detta gjorde då att jag missade Karin... Hennes man sa iallafall att det hade varit helt super!
Till dig som spydde: Trots att du och din kompis var väldigt kaxiga efteråt så har jag luskat ut var du bor, kanske kanske kommer en räkning med posten. Ha! Hoppas din kväll blev mer förstörd än min. 24 år och inte mer koll på drickat är bara pinsamt hurududu.

Nåväl, tillslut kom man ju då fram. Dans dans dans och stämningen åkte upp igen...för att snabbt dala när bandet gick på.
Alltså ärligt! Tycker någon att Purwien är bra? Det bjöds på den sämsta av tysk synth, ibland var det bara pinsamt att höra. Inte många som lyssnade heller. De flesta av låtarna var snarlika och helt platta. Ingen känsla och ingenting faktiskt. Christian Purwien, du må ha varit hur stor som helst i Second Decay men det här gick bara inte.



Ja, ni hör vilken klass det var på mellansnacken. Musiken följde dem kan man säga.



Tillslut tröttnade till och med DJ:n. Satte på någon blandskiva och så fick vi klara oss själva.

Jag tvivlar på att jag kommer gå till Romo något mer, men att de spelar den bästa synthen att dansa till kommer ingen att ta ifrån dem. Och som den söta sa: -Man blir inspirerad av folket här!

Tillsist:
Debaser öppnar i Malmö och ryktet går att musikstället kommer hit också. Fast det har man ju hört i några år nu...men det vore kul om det blir av!
Och borde namnet bli Debaser Järnis? Debaser Stigis? Debaser Gamlis? Bara det inte blir Debaser Avvis...

Tillsist2:
Tanx Gooood lord, Cosy den är tillbaka! Eller väldigt nära iallafall... Jag har saknat er alla!

Jerry Boman

Ett steg bakåt och två steg framåt.

They Live By Night ställer in sin spelning på Pustervik på fredag. Sångare Joel Sjöö låter som en hes Barry White och är väldigt väldigt sjuk.

Jo, det var faktiskt så att jag sett fram emot They Live By Night på Pustervik. För helt objektivt är det nya materialet helt fantastiskt. Det kommer bli som Joel brukar säga: Hakor kommer tappas.
Jag var väldigt spänd på att se hur det skulle bli live. Om det hänt något sen den där första spelningen i konstgalleriet på Första Lång.

Men nu skall vi inte gräva ner oss i det här, bandet kommer tillbaka till Pustervik lite längre fram i vår lovar Joel. Då kan vi ju sluta upp igen…

Det finns ju en massa annat att välja på:

Sticky Fingers: Franska Nouvelle Vague gör störtsköna covers. För om man tar världens bästa låt, Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart”, och mjukar till den i bossanova takt så kan det ju inte bli annat än superbra. Även andra låtar från ”den nya vågen” i början av 80-talet får sig en välbehövlig omgång.
(Det är på Sticky fast bandet själv skriver att det är på Trädgårn…)

Trädgårn: Romo Night. Inte så mycket att säga… Jag är ju smyg synthare och Romo har alltid god smak. Man kan dansa sig död där inne…ända till fem.

Pustervik: Trots att TLBN ställer in så är det ju ett band kvar, Sounds Like Violence. Andreas Söderlund hade ett liv innan Niccokick och nu har de spelat in nya saker. Det låter….våld (dåligt skämt) Inte riktigt min påse, det är aldrig roligt när tiden stannat, men gillar du brötig rock från ett annat århundrade så gå dit. Andreas har ju ändå en av Sveriges bästa skrik-ångest-röster, den är värd entrén.

Storan: Det är ett självmordsuppdrag! Att lägga en synthklubb i Göteborg samma kväll som Romo Night. Det är modigt gjort! Synthklubben skall premieras! Anders, Louise, Fredrik, Christer och Lars ni är modiga och gör förmodligen allt rätt ändå. Den här kvällen blir det bland annat premiär för Digidroid:, som annars figurerar i underbara Thermostatic.

Tillsist:
Jerry läntar till Emmaboda, bra band redan nu... Humm, det kanske blir en lite större lineup på Indiedagis vid husvagnen den här gången.

Men det är klart det blir underbart, 12 året man är på det där popfältet är ju alltid det bästa säger dem...

Jerry Boman

Om film var musik.

Vi tar skolans plugghästar. De där tjejerna som gärna hjälper Vaktis, som frivilligt ställer upp i sin korridors städgrupp och som framförallt inte hänger i rökrutan.
Vi tar tjejerna som är genomskinliga. Alla vet att de är där, det säger läraren till deras föräldrar på kvartssamtalen och hänvisar till närvarolistorna, men ingen ser de här tjejerna. Ingen hör dem. Ingen frågar var de köpt sin klänning.

Vad ingen vet är att de här tjejerna har ett band ihop, att de egentligen är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.
Varje håltimme, varje lov, smyger de in i rummet bakom vaktmästeriet. Ett rum de fått nyckeln till eftersom de hängt med Vaktis.
De tre tjejerna trängs i rummet med en armé av synthar och drömmer om skogen. Om solen i ögonen och fåglarnas kvitter. Det blir vår. Bäckar rinner sakta, snödropparna exploderar i böljande hav. I den dåliga världen skulle alla fått pollenallergi.

De gör musik av sina drömmar. Skira toner smeker likt mjuka vindar. Väggarna i det rummet går från betong till mossa. De bäddas in i skogen. Likt älvor dansar de tre i slowmotion mot solen och det luktar nyfödd skog. De får elektroniken att bli organisk, att bli nedbrytbar.
De kallar sig Au Revoir Simone och är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.



Heather D´Angelo, Erika Foster och Annie Hart är de där tjejerna. De ger mig en helt igenom mjuk konsert. De bäddar in mig in en trygg värld, en utopi utan vassa kanter. En ljudplanet utan friktion.

Jag vill inte lämna den där planeten! Jag vill vakna där, jag vill leva där och jag vill vagas till sömns på den där planeten. Jag vill ständigt bakas in i en smördeg innehållande elektroniska flöjter, varma synthljud och jag vill framför allt bara höra Heather, Erika och Annie sjunga.

-Om Sofia Coppolas filmer var musik så skulle det vara Au Revoir Simone.
Den söta sätter fingret mitt på, det här är filmiskt. Det är soundtracket som inte blev av.
Vi båda är helt uppslukade av spelningen. Kristallkronan på Storan hade kunnat ramla ner utan att vi brytt oss.
Heather, Erika och Annie är de osynligas revansch.
Och de är de svalaste, coolaste tjejer du någonsin kommer träffa. Förmodligen de coolaste människor du någonsin kommer se på en scen.
Just nu borde alla fråga var de köpt sina klänningar.

Klubb Populär är ju som vanligt likt den bästa vän man haft, en som alltid är där när man som mest behöver det. När man är med sin bästa vän så är ju såklart alla andra vänner på samma ställe. Agenten-crew, Hemstad-crew, TLBN-crew och såklart Wonderlands direktör.
Då blir det ju helt naturligt att hänga med sin bästa vän från öppningsdax till att Anders packar ner skivorna och går hem. Egentligen var de där fem timmarna alldeles för korta den här gången, jag ville dansa mer!

På tal om Anders: Tack för att du spelade den bästa låt som öronen kan höra just nu: The Anthem med Elmo! Den söta hälsar att hon blev helt till sig av att få dansa till Atomic Beat Boy med Helen Love.
På det hela var det en av de bästa kvällarna på länge!
Som grädde på moset hittade jag 200 spänn på vägen hem...i ett brunt kuvert i Allén. Jag menar, bättre kväll än så kan man inte ha!

Tillsist:
Nu väntar världen på Hemstads nya bandbilder. Undertiden kan ni kolla in hos Eliina och se om ni känner igen någon. Klicka förslagsvis på 17 februari...

Tillsist2:
På torsdag spelar Göteborgs mest underskattade band på Svanen.

Tillsist3:
Nu är jag övertygad: ALLT finns på nätet.
Att man skulle hitta Jens Lekmans framträdande på Ukulele festivalen 2005 på Youtube var en total överraskning! Jag och min vän Hanna var där tillsammans med en bunt äldre damer och herrar som kommit för att se Stefan Ljungqvist spela det lilla instrumentet. I skymundan hade även Jens kommit dit... Nu vet jag: ALLT finns på nätet.

Jerry Boman

Näven i luften!

Ibland går man bara och väntar på den där låten som tvingar en att knyta näven i luften och sjunga med. Den där låten som man vet kommer att expodera på dansgolvet, som kommer att bli jordbävningsallsång framför scen.
Man bara väntar på de där textraderna som sammanfattar precis allt man gått och tänk på.

Life is for living

Not for sleeping

Det var på Klubb Populärs mp3blogg som jag hittade den: The Anthem.
Låten som Martin Elisson skulle dö för att ha gjort, som Henrik Berggren skulle låta om han var 20 idag. Det är låten som tar Göteborg in i 2007, låten du kommer nynna på hela våren och hela vägen hem.
Även om det nu känns Göteborg i varenda ven som kommer Elmo från Jokkmokk.

Jag blev så till mig, så nyfiken, så ung över den fantastiska låten att jag ringde upp Elmo för att snacka nationalsånger.

Och Klubb Populär-crew, jag hoppas ni fattar vilken låt ni m_å_s_t_e spela på lördag....om och om och om igen...

Jerry Boman

Jag gick en omväg så igen skulle se.

Foto: Sandra Löv (c)

Okej visst, det kan vara segt att gå till jobbet. Även om det är kul där så kan det vara en helvetesmarsch vägen dit.
Idag var en sån dag. Jag vet inte varför men varje steg kändes, spik i foten typ. En stor jävla spik rakt genom hjärtat och snett uppåt till hjärnan. En rostig stålbit som hela historien och erfarenheterna vrider om.
Jag började gråta.
Bara för att jag lyssnade ordentligt på Annika Norlin.

Du har nog hört Hello Saferide. Det är Annika när hon sjunger på engelska. Det är underfundigt om hjärta i sorg, om små gnuttor tragik som Annika måste distansera sig till och därför blandar in komik.
Det funkar riktigt bra som ni vet. På en konsert i Jönköping började nästan, jag skriver nästan, gråta. Sanningen är att mina ögon fuktades mer än vad de gör efter en stund i gräs.
Jag trodde nog att jag grät till musik, det var liksom det närmaste jag kommit...då.

Annika på svenska heter Säkert. Fyndigheterna är borta. Likaså komiken.
Pang på hjärtat.
Jag börjar gråta. På riktigt.

Det här låter helt dumt men Säkert är det mest uppslitande jag någonsin hört. Jag har nog aldrig lipat på riktigt till någon musik, inte på det här sättet. Några av Annikas svenska texter ligger så nära mina upplevelser att det blir väldigt svårt.
Jag skriver verkligen inte det här för att verka känslosam och "smart skribent", jag började verkligen gråta på riktigt.
Fick gå en liten omväg till jobbet så ingen skulle se mina tårar.
Bara en sån grej, det tyder ju på att jag fortfarande är kvar där jag en gång var. Att jag är kvar på samma platser som Annika skriver om, i samma skeenden. Även om jag flyttat långt bort är mitt minne kvar.
Kvar för evigt på de där platserna som Annika beskriver så bra.

------------------------
Hej Annika (om du läser det här).
Tack alla gånger du spelat så bra med Hello Saferide. Det har varit roligt att höra alla gångerna.
Nu är det så att jag har lyssnat på din nya skiva, den där du sjunger på svenska.
Du har säkert hört det många gånger för men det är en väldigt bra skiva.
Nu till det jobbiga:
Låt nummer nio "Och jag grät mig till sömns efter alla dar" fick mig att gråta. Verkligen. Den texten ligger för nära mig. Jag vill radera spåret i min Ipod, jag vill programmera bort det i min cdspelare och jag vill att någon tar bort den från internet.
Jag hoppas att du hittat på texten, det hoppas jag verkligen. Att det där inte hänt dig, det räcker att det hände mig.

Jag var nog värd all stryk jag kunde få

Jag hoppas att det där du skriver mellan raderna aldrig hänt.

Om sanningen skall fram så vill jag radera de flesta låtarna, tex "Allt som är ditt". Det är helt enkelt helt omöjligt att lyssna, jag blir arg och ledsen.
Men det är en helt annan historia.

Allt gott till dig Annika.
Med vänlig hälsning
Jerry
-Halmstad var mitt Östersund-
------------------------


Jerry Boman

Aerodynamik.

En trummmaskin, lite backtrack, en reverbstin elgitarr och en vacker spröd röst. Jo du, det kan bli något väldigt fint av det där. Fast det gäller att du håller estetiken hela vägen. Inte slappar till.

Boat Club svävar. Likt en surroundsignal är de överallt i lokalen. Precis som vattnet är överalt i skärgården, precis som blåsten är överallt i Göteborg och Boat Club blir nästan som en godartad mardröm.

Anders och Magnus håller distansen. Till musiken, till publiken och till micen. Det är väldigt dekadent och hade man fått röka så vore det här det självklaraste bandet att röka. Nu visualiseras ciggen fram genom ljudmattorna, snyggt hänger den mellan fingrarna och förs mot munnen i de instrumentala partierna. Rummet fylls med vacker rök i singor, kisar du kan du förnimma hela Vintergatan. Det är en klar natt och stjärnorna är isblå. Musiken kommer förmodligen inte från den närmaste stjärnan, inte från den som ligger näst närmast heller, tonerna har färdats lång väg och formats aerodynamiskt på vägen, de är skapelsens krona. Det funktionella blir estetiskt tilltalande, Boat Club spelar på våra pop-dna. De trycker på den nerärvda "goda smaken".

Som du förstår låter Boat Club väldigt snyggt. Om man skulle göra en video till de här låtarna så borde den innehålla minst ett gymnastiknummer i slowmotion, några övernaturligt viga rörelser fångade mellan ramarna. Och hastigheten borde vara en bråkdel av den normala. Det skulle bli vackert.

Samtidigt som det är väldigt snyggt, och låter magisk bra, så finns den där distansen där. "Är ni inte med oss är ni mot oss"-känsla. Jag har svårt att framför scen bli vän med Boat Club, de ser inte publiken.

Men det kanske blir så när man färdats genom galaxer och evolverats, musiken hinner inte stanna upp och bli kompis med alla. Då blidas det knoppar som stör aerodynamiken och försämrar flygförmågan. Så jag förlåter er, det är bra att ni håller er till stilen till det utstakade spåret. Aldrig slappa till. Musiken blir nog ändå min vän.

Ja just det, klubben hette Constantine och var väl hyffsad. Inget märkvärdigt men det spelades bra musik och det är ju fan viktigast. Kommer några fler vänner dit nästa gång så kommer det säkert bli super...

Tillsist:
Det är märkligt med Henriksberg. Samtidigt som stället ibland har Sveriges bästa bartender, en kvinna som brukar stå där uppe och vara fenomenal, så har samma bar en av Sveriges sämsta barkillar. Ingen förmåga att sätt kunden i centrum, det kändes nästan som man störde när man skulle beställa! Hur färgsortering av sugrör kan gå före att en gäst vill ha en enkel öl fattar inte jag...

Tillsist2:
Ladda hem lite god elektronik musik här.
Se så, gör nu det innan du gör något annat! I väg med dig!

Tillsist3:
Det här har inte ett skit med musik att göra men jag har ätit den godaste och mest inspirerande måltiden i hela mitt liv! Thörnströms kök lagar mat med finess och faktiskt en stor skopa humor. Det märks att de älskar sitt jobb.
Jag kan inte nog rekommendera ett besök, bara avsmakningsmenyn med efterrätter var värt varenda spänn! För att inte tala om de goda goda söta vinerna till.Kanske har det med musik att göra ändå, symfoniorkestern spelar fortfarande i min gom.
Sen var det ju makalöst kul men konstigt att de glömde ta betalt för vinet... eller så kanske det ingick och då blir det ju ännu roligare!


Jerry Boman
som inte fattar att bloggen nyss passerat 150.000 besökare....

Ny musik och ny video.

Såklart innehåller ett besök i Stockholms en koll på nya artister.
Den här kvällen blev det Nalens bakficka som bjöd upp till dans. Musikförlagen har en egen klubb, Almost Famous, där de visar upp vad de tror att folk kommer gilla. Kanske inte så mycket DIY men man skall aldrig utesluta några "scener". Speciellt inte när det är gratis inträde...

Isabel Guzman. Kom ihåg det namnet. Eller du kanske inte behöver komma ihåg det för du kommer höra det överallt snart. Hennes elektrosoul rundar 80-talets Madonna och vindlar fram magiska ljud för att tillslut landa i schalgerhittiga spinning pass. Det låter vedervärdigt men live är det väldigt underhållande!
Bäst är Wrappt Up In Plastic, som till skillnad från Myspace sidans bleka produktion är ett riktigt jympapass från från scen.



Johan Bergqvist ser ut som en gubbe på scen där han sitter vid sitt piano. Skönt med artister som förpackar sig på rätt sätt, för det är gubbigt. Väldigt gubbigt. Jag kommer tänka på Cheers, ni vet den där serien om en bar i Boston med Ted Danson, Woody Harrelson och Kirstie Alley. Alla med en fadd känsla av ryggdunkar samt några krystade skratt. Liksom musiken så är det väldigt daterat och inget man riktigt minns.
Jag tror inte på ett ord som Johan sjunger, det är platt och plywoodtunt.
Roligt är iallafall den helt oväntade covern, Popsicles Hey Princess. Låten är en av de bästa poplåtarna och Johan gör den till sin egen på ett väldigt värdigt sätt. Den kunde varit så här i original, inte mig emot! Ladda ner från Bergqvists hemsida.



I tidseran precis innan Oasis släppte Definetly Maybe 1994 hände det spännande saker i Sverige, nämnda Popsicel var gudar och i Emmaboda samlades vi några hundra för att lyssna på pop. Någon utnämnde just 92-93 till det bästa tiden i svensk pophistoria.
Om The Wonderful Guinea Pigs ramlat ner från skyn låt säga våren 92 hade de satts på piedestal...direkt. Jag hade nog själv talat mig varm och haft knappen på tröjan.
Men som alla vet är det inte 1992 nu... Alltså det är inget fel på TWGP, det är bra poplåtar. Men jag har hört allt förut, det finns tyvärr ingen utveckling alls. De har bara kopierat Lacquer utan att lägga till eller dra ifrån något alls.
Men jag tror det här kommer skrivas som satan om! Varför? Jo, för att de flesta med mediamakt, aka har egen spalt i en tidning, var i "musikslukaråldern" runt 92-93... Ja ni hajjar, de vill återuppleva sin ungdom! "-Vi hade ju så kul då!" Kanske var det därför just 92-93 utsågs till den bästa tiden i pophistorien just nu....
Jag passar in i ålder men gillar inte saker som varit...Den här powerpopen var bra då, men är tråkig idag. Det måste hända något!



Sist och med helt klart minst publik var engelsk/svenska Gompa. Här snackar vi hjärndöd amerikansk rockpunk, ett jävla ställ och gitarrer nere vi anklarna!
Galet tråkigt! Men jag kan inte ta bandets energi från dem, Mike Pehrsson delar sången med trummisen men det är Mike som vevar mest och hårdast. Jag blir rädd, både för vevandet och för att det finns någon som faktiskt gör sån här musik utanför USA.

Hela kvällen kan man sammanfatta med att alla tog sig an början av 90 talet på fyra helt olika sätt. Isabel Guzman lyckas bäst, hon är en snäll Leila K med sansad röst. Och en karisma som kommer stråla genom många blecksvarta nätter under neonljusen.

Tillsist:
Här kommer de första bilderna från They Live By Nights nya video som spelas in i Stockholm i dagarna. Det hela skall utspela sig på någon form av fabrik, låten heter Factory (lyssna här).
Det är kroppsstrumpor, stora hår, vatten, eld och silversmink.


Biffen i det kalla kalla vattnet.

Alla bilder är klickbara.

Stor studio liten kille.


Joel intygar att vattnet var svinkallt.


Det ser bra ut, väldigt bra redan utan alla animeringar.


Robin var kontrollerad i det kalla vattnet.


Martin laddar.


Biffen ger allt.


Martin får några goda råd.


Biffen blev plötsligt Universal Poplab-Christer.


Snart kommer vattnet...


Joel fick stå länge i det kalla...

Skivan Art and Wealth släpps 28 mars. Förutom Factory kommer du att gilla The Fire... samt inse att körsång är något väldigt stort!

Tillsist2:
Torsdag kväll betyder Café Stanna i Majorna.

Jerry Boman

Hårt slag mot Cat5-landet.

Emma Nylén är en av Sveriges coolaste människor. Både när hon frontar Paris eller kör solo som Emmon. Jag säger det med värme i rösten, hon är cool på riktigt. Att hon sedan gör musik som är finurligt dansant elektronika kanske sätter henne överst.
Under släppkalaset på Respekt igår blev både jag och den söta helt över öronen förälskade.
Emma, var var du när vi var 17 år?

Emma är uppenbarligen väldigt upprymd den här kvällen. Skönt att se! Att skrika "Fan va härligt!" precis när man avslutat en mörk synthlåt kan bli buskis. Men nu är ju då Emma så skön att det funkar det också.
Senast jag såg Emmon var på Storan, då som förband till Universal Poplab. Den gången var jag övertygad.
Allt var liksom för stort.

Den här kvällen, på Respekt, är allt perfekt. UP-Christer får finna sig i att stå i publiken och Emmon på en helt lagom scen. DÅ händer det grejer!
Redan i andra låten, "Frenzy Eyes", är det kalasstämning! Visserligen är det inte på långa vägar fullt med folk, man kan ju gissa att den dåliga smaken som sänds ut från en idrottshall i Jönköping ändå fick folk att stanna hemma, men de som är på plats är med! Dansa, hoppa gör vad du vill men stå aldrig still!
Helt klart bäst blir det senare med "Discoperkele", en i mina ögon medveten ironisk danslåt men satan så bra! (Du hittar den som "b-spår" på Emmons singel.)
Det är kaos och konst i samma andetag, en stenhård vind i ett land där Cat5 tycks stå för "elektroniskdansmusik". Emmon har humor men är för den skull inte mindre allvarlig eller skojar till det. Det här är ingen maskerad, det är allvar och viktigast just nu. Skit i om du får gratis öl eller om du står med på någons innelista imorgon. Bra med någon som tar tillbaka konsten i musiken, som faktiskt trycker sig mot repen och vill en bit utanför.



En annan låt som verkligen blev mycket bättre live var "Rock dámour". Även om jag hör Stereo Totals version på "Push it" i början. Men det är nog bara jag. (Så där ja, nu var jag en riktigt musikkritiker som drog paralleller mellan olika band...)

Om man berättar att man skall gå på en konsert där skall sjunga till för inspelat material och samtidigt ha helt svarta kläder kan jag lova dig att inte många följer med, hur bra musiken än är. Emma har fattat det här med underhållning och "Publiken gör som jag gör. Det är jag som för". Med andra ord hon dansar skiten ur oss! Vilket får oss andra att dansa med. Detta toppar hon med svinsnygga visuella projektioner på väggen bakom. Det är så arty! På det bra sättet...

Det enda som jag verkligen saknar är "Friends". En monoton skräcklåt i Joy Divisions anda. Fast lite mer disco.



Först ut den här kvällen var Karin My Andresson, eller Synth-Karin som vissa känner henne som. Jag har typat lite om henne förr, hon är väldigt bra och det är verkligen sköna versioner av synthlåtar Karin gör....men den här kvällen funkade det inte. Att bli insprängd mellan ett svängande dansgolv och Emmons nytechno blir helt enkelt en lite för stor partybroms. Synd och nästan lite elakt.
Men jag gillar de där låtarna...

Sen måste jag ju bara tacka för det fina paketet man fick av Wonderlandrecords. De 50 första gästerna fick ett litet metallisk blått paket innehållande diverse skivor. Jag blir varm varje gång det händer på olika klubbar och konserter! Tack Sebastian!

Tillsist:
Joserusåatt man har ju fått nya idoler. Frida och Karin heter de och kommer från Eskilstuna. Tillsammans blir det Tikkle Me och deras "Butterflies in my tummy" har gjort mig frisk igen! Den låten är en alldeles alldeles perfekt marängswisspopbomb! Visst är det underbart med låtar som man hör 30 sekunder av och faller pladask!

Nu undrar jag vem som blir först med att boka dem till Göteborg, själva säger de att de skall åka en turné vända i typ maj... men visst borde de komma till oss tidigare om vi alla ställer oss upp och skriker "Kom hit och spela nu!"

Tillsist2:
Gå till Konstmuseet! Det är en order!

Jerry Boman

Nu är det el i gitarren!

Bilden kommer från Universals hemsida, hoppas det är meningen att man skall använda den som pressbild? Jag vet att det är superfotografen Emma Svensson på Rockfoto som tagit bilden i allafall...

Jag har precis hört Sahara Hotnights nya låt "Cheek to Cheek" på Grammisgalan i TV4.
Me like!

Det där gitarrljudet! Elektriskt! Ja, jag vet att alla elgitarrer är elektriska men det där LÄT elektriskt. Typ en säkring som går. Eller en minblixt rakt ner i förstärkaren.
Eftersom jag tycker att SH under några år gått neråt så hade jag inte speciellt höga förväntningar.Nu sitter jag faktiskt och väntar på skivan som kommer i april... Vem kunde tro det?
Elgitarren är plötsligt elektrisk på riktigt!
Enda minuset var att Josephine Forsman inte spelade trummor som hon brukade. Hennes karakteristiska vevande var borta... tråkigt.

Annars är Grammisgalan en rätt såsig tillställning. Det roligaste var Salem Al Fakir, han är en skön snubbe helt enkelt.

-Från en narr till en annan: Här är årets artist!

Skönt och han var lagom nervös...

Sen tycker jag att The Knife gör helt rätt som bojkottar allt vad musikgalor heter. För när man tänker efter: Vad gör ett pris för musiken? Inte ett skit!
En prisutdelning är mest ett sätt för "branschen" att försöka sätta marknadsmässiga siffror på konst. Som musiken i sig var något börsnoterat. Att känslor kan redovisa röda siffror, att det kan bli nyemission i andra versen eller att ett riskkapitalbolag står för höjningen i slutet.

Nä, nästa år ber jag er, alla artister som är nominerade, stanna hemma. Spela in en video där ni tackar någon okänd.

För övrigt skall ni veta att Henrik Schyffert höll Grammishistoriens bästa tacktal 1994, när han var med och tog emot pris för Hassanskivorna.

-Bla bla blaaaa. Bla bllaaa BLA. Bla bla bla bla blaaa. Bla bla! Bla bla blaaa osv osv

Så där höll han på en låååång stund.
Det sammanfattar rätt mycket av alla andras tacktal...

Tillsist:
Fredag: Navid och Gudarna på Hagabion eller Sultans Of Ping FC på Sticky (Ni vet: Dancing in the disco, bumper to bumper. Wait a minute: Where's me jumper? Where's me jumper? Where's me jumper?)

Lördag: Emmon på Respekt (hennes nya skiva innehåller väldigt snygga, knarriga synthljud, även om jag inte var helt övertydad på Storan senast), Klubb Populär med Ingenting och Juvelen på Storan eller Pluxus i det där filmtältet... Eller Koloni på Galleri Oro vid Vagnhallarna i Majorna (galleriet som har den finaste dörren jag skådat!)

Jerry Boman

Jag borde vara nöjd.

Agenten är ju alltid Agenten. Man kan alltså räkna med att det blir handklappsvänliga låtar, mycket folk och allmänt trevligt. Det vill säga att Jerry brukar vara nöjd direkt.
Men vad var det då som hände i lördags?

Ännu en ny lokal. Nu var ju inte det här något "klubb" arrangemang men ryktet går att det är i just den här lokalen som Cosy Den kan komma att resa sig ur askan. Det tror jag kommer bli helt superbra!
Bara att hålla tummarna för att det inte finns några sura paragrafryttare eller ännu surare grannar som ytterligare en gång skall försöka ta död på Göteborgs kulturliv.
Det enda som kan snurra till det i den här lokalen borde vara bristen på toaletter... Det verkar bara finnas en.

Nåväl, nu var det ju för Agent Simpel vi var där, en ny EP skulle firas och lite nya låtar skulle spelas. Utropet gick att man skulle komma i tid. Något som de flesta faktiskt gjorde.

Ah, vad tråkig nu måste jag vara lite Bad Cop. För trots att ALLA var där så väntade bandet med att spela i en evinnerlighet. Och det kan ju bara sluta på ett sätt, folk blir lite för fulla för sitt eget bästa. Alltså för fulla för att lyssna på musik. Det är något som inte blir kul för någon...

Men Agenten med band gör en bra spelning, även om ljudet inte riktigt ville sig. Vi fick höra några nya låtar och så en del gamla favoriter.
Jag, jag är nog rätt nöjd ändå, men det var inte det bästa jag hört med Kungälvs store popstjärna. Det verkade lite ofocuserat.
Men skit samma egentligen. de där låtarna han sitter inne på kan fan i mig framföras genom en sprucken saxofon och ändå vara bra! Så vad håller jag på och skriver en massa negativa saker för?
Agent Simple i en lokal nära Stigbergstorget var jättebra!

Tillsist:
Jag fick en våldsam kindpuss av den där killen som spelar trummor i det där bandet som är så bra, han som ibland spelar i det där andra bandet som är ett av Göteborgs bästa popband, han som alla flickor tycker är så snygg. Han överföll mig och gav mig en kindpuss.
Det var trevligt ändå.

Tillsist2:


Det är sött på något vis...


Jerry Boman

Ljudet av småkakor.

Min farmor bjöd alltid mig på småkakor.
Speciellt en som såg ut som ett schackbräde i miniatyr. Fyra rutor, två bruna och två gula. Det smakade choklad och vanilj.
Jag tyckte att den där kakan var så smart, att farmor var smart för att hon bakat den där kakan. Själv fattade jag inte riktigt då hur man fick till rutorna. Om det var någon form av ätbart lim mellan rutorna.
Men den där tudelade smaken i munnen sitter kvar, den rutiga småkakan är alla småkakors Gud. Själva moderskeppet, drottningen i bikupan och tuppen på stallbacken. Fast i småkakornas värld då.

När jag lyssnar på Bobby Baby, som står i fönstret på Majornas Ground Zero Café Stanna, så kommer jag att tänka på den där lilla rutiga smaksensationen.
Liknelsen är total, det är en perfekt blandning av söt och mörker.
Vanilj och choklad.
Ella Blixt och hennes tyska vän, som jag aldrig uppfattade namnet på men han hade en fin björndräkt, är så söta. Väldigt näpna. Ella bor alltså i Tyskland men är från Sverige.
De sjunger fint om snö och om att dansa. Björnen spelar tysta trummor och dockhuspiano. Det är socker upp i halsen...om det inte vore för att musiken i bland är rätt mörk. Inte svart utan mer ... brun. Det är lite nostalgiska toner som, förutom vackra, är skrämmande.



Mest av allt är det organiska ljud från alla möjliga och omöjliga håll. Men sen kommer något skrämmande och motverkar allt.
Det är väldigt bra! Sorgsenhet. Som i låten som kan heta "What does she now", där kommer mörka röster plötsligt. Tänk The Knife i par med en ung Nina Persson, som hade smak. Riktigt bra! Riktigt skrämmande.

När de sedan Ella presenterar sin enda cover med orden: "Nu kommer en låt som ett band hade en hit med för länge sedan, och nu gör jag den så jag också får en hit" och låten visar sig vara vara insomnade Le Sports "Tell No One About Tonight" är det ju bara så....smart.
Typ lika smart som när min farmor fick till de rutiga småkakorna.



Band nummer två den här kvällen är Saving blue.
Och här blir kontrasten total.
Om Bobby Baby står för något bra står SB för något...trist. De enda de fyra killarna bevisar och understöder är tesen att det borde vara mer jämlikt i alla band. Fyra snubbar borde förbjudas repa själva och försöka grotta ner sig i känslor som de inte har.
Hela halvtimmen känns som Coldplay, vilka jag avskyr, på halvfart. Då kan ni ju tänka er... Det är ingen komplimang det här.

Tillsist:
Det är underhållande med statistik!
Ta till exempel den statistik som visar hur ni, mina kära läsare, hittar hit. Vad ni söker på i tex Google för att länkas hit.

Långt upp på toplistan hittar man frasen "jens lekman + flickvän".
Om du läser det här Jens så kan du ju dra dina egna slutsatser om vad flickorna och pojkarna försöker ta reda på.
Och bara så ni vet, något "kändisskvaller" kommer den här bloggen inte innehålla.
Jag är inte intresserad och det bör inte ni vara heller.

Ännu roligare är ni tre som senaste veckan sökt på "pagefrisyrer" och hittat Musik enligt Jerry!

Sen undrar jag varför besöks antalet plötsligt blev sju gånger så stort i måndags. Ett jättekliv! Trevligt, jag hälsar er alla hjärtligt välkommna.
Hoppas ni hittar något vettigt att läsa och inte bara är ute efter Kortedalas finest.

Tillsist2:
Imorgon väntar nytt material från Agenten.

Jerry Boman

Allt på en kväll.

Oj oj alla dessa val! Alla dessa scener!
Den den här torsdagen har du/ni väldigt mycket att välja på i stan:

Smal, liten och bedårade vacker elektronisk musik med Bobby Baby på Café Stanna.

Ett av 2006 års bästa band Bonnie & Clyde på Svanen (Jazzhuset). Innan hösten är här lär B&C varit överallt och på allas läppar.

Ida Olsson får mig glad. Hon spelar på Pustervik denna torsdag. Med sig har hon Mirva som passar på att släppa en miljövänlig skiva.

Sen kan man kolla en grymt svängiga jätteorkestern Pickadoll på Sticky.

Det får räcka så. Där har du något att välja bland.
Lördag blir inte lättare...eller söndagen...

Tillsist:
Moa har släppt nya låtar! Lyssna på IAMMOA och tappa hakan av välbehag. Frankrike 2007 ligger i Malmö!
Nu ställer alla sig frågan: Vem bokar Moa till Göteborg först?
Kom igen nu!

Tillsist2:
Den som gissar rätt var bilden överst är tagen är inte dålig!

Jerry Boman

Färgen på party.

Det är ändå så att Universal Poplab är, om inte Sveriges, så Göteborgs ödmjukaste band. Christer tackar flera gånger för att vi kommit till Pustervik den här kvällen. (fast han räknat ut att det här var den fattigaste dagen på hela året) Paul ser snäll ut när han presenteras och får galet mycket applåder, och efteråt kommer Hans fram och frågar om jag VERKLIGEN tyckte de var bra.
Jag svarade att det gjorde jag. För den här kvällen var synthpopen verkligen på topp!

Om man skall ha till en bra konsert så får man som publik bjuda till lite, faktiskt inte låta bandet dra hela lasset. På nyrenoverade Pustervik igår bjussade en hel hög verkligen till och skapade den där härliga svettiga partystämningen som man kan uppleva när man dansar själv till Poplabbet i hemmets vrå. Det var riktigt skönt att vara där, förra gången på Storan var det tyvärr lite för lite folk och för stor scen.
Nu var det närvaro och Hans, Christer och Paul håller sig så där skönt på samma nivå som alla oss andra. Det är familjärt och hemtrevligt utan att tappa fokus och bli internt.

Numera har UP två skivor att ta låtar från, det blir väldigt tydligt hur olika de skivorna är. Den första står för kalaset och den andra för allvaret. Men aldrig blir det tråkigt! Det är sing-a-long och vissel vänligt hela tiden. Klart folk skall stagediva då!
Och så det faktum att nästan alla låtar har små enkla rörelser som alla kan haka på, ibland fingrar i luften ibland luftritande. Det är väldigt charmigt! Rörelserna man själv skulle vara för feg att erkänna att man faktiskt gör där hemma framför stereon...



Bäst under kvällen är en cover. Morrissys "We hate it when our friends become successful" blir i UPs kostym ett makalöst kalas som inleds med pyroteknik: Partybomber! Det kanske inte är hundra tydligt på bilden ovan men Christer delade ut små bomber innehållande serpentiner som vi sköt av precis när låten började.
Vilken början på den låten! Efter det är hela haket på fötter och försöker riva ner allt det nya!
Och alla gör sitt bästa för att fylla Hellströms körande från skivan med sina egna röster. Publik och band hjälps åt! Bättre blir det liksom inte.
Bästa egna låten var utan tvekan "I could say I'm sorry". Där snackar vi hård och smart text.

Om det finns något svart i det här färglada musikpartyt så skulle det vara att några av de nya låtarna inte riktigt har samma kalas känsla som de äldre. Där texten har blivit viktigare har dansen lite försvunnit. fast det är ju egentligen inte ett problem, jag orkar fan inte dansa en hel konsert och lite viktiga budskap har ju ingen dött av.
Äh, nu kände jag att det var onödigt att skriva så, men ja man skall ju "balansera" och vara så otroligt "objektiv" när man skriver. Men oss emellan, du kan hoppa att läsa det här sista stycket.

Hans, Christer och Paul ni är sköna snubbar, som inte alls behöver bli förvånade längre när människor går man ur huse trots att pengarna är slut!


Tillsist:


Kvällens snackis var annars färg. Är laxrosa bra eller anus?
Japp du läser rätt, en jättevägg på "nya" renoverade Pustervik är målat i just den blekta rosa/orange kullör som går under namnet laxrosa.
Jag gillar det! Samtidigt som jag gillar alla de andra färgerna, det är ärtgrönt, kärleksrött och mjukgult överallt! Jag tror att det kommer bli super med några tavlor och grejjer på väggarna. Nu är det lite kalt.
En annan sa som faktiskt är fint är att det inte blev överrenoverat. Pustervik skall vara ett finger i ögat på det ytliga Avenyn. Här känner man sig hemma och det är OK att sitta var man vill, och det är fritidsgård för vuxna känsla. Tack!

Att de äntligen flyttade scenen gjorde gott. Kanske stans bästa konsertlokal för medellstora gig? Och att man numera kan komma fram till baren samtidigt som det spelas på scen är ett jätteplus.
Jag tror det kommer bli många besök under 2007... speciellt som man numera vågar gå på toaletten utan att riskera sitt liv.

Och som alltid när The Ark är i stan, så dyker de upp på Pustervik.

Tillsist2:
Ikväll bär jag vit nylonskjorta, smal röd skinslips, myggjagare och spelar ukulele.

Jerry Boman

Popströssel för små och stora hundar.

Uppdaterat: "Det riktiga Göteborgspriset" kommer att hålla till på Stars and Bars vid Järntorget istället för långt borta...Vilket är bra!



Saker att bita i:

Ylande och med nya psalmer!
Hundarna@Sticky på torsdag. Det har tagit tid, men den som väntar...

Stans mest tredmedvetna band slår till igen!
Hemstad är alla städers hjältar. Lyssna på tjuvlyssnar spåret...

Mörkret är här!
Navid och Povel skrämmer skiten ur mig. "Skrik om du brinner" har också en väldigt fin sampling...

Dansantaste synthen på Pustervik 2.0!
Alltså... NU kommer musiken komma till sin rätt, UP i ett trångt utrymme...Pjhuuhu!

Det riktiga Göteborgspriset!
Jag röstar för priser till nästan alla...nästan alla sa ja!

Jag ångrar mig att jag inte gick till Tredje Lång.
Det är en väldigt bra skiva de har fixat, perfekt till frukost på berget.

Tillsist:
Tur att konserttorkan är över!

Jerry Boman

This is ground control to major Taste.

Folk får göra vad de vill. Det är upp till var och en att låta hur de vill, spela hur som helst och trycka på vilka knappar de vill.
Om nu alla får låta hur de vill är det också min rätt att tycka vad jag vill.

Att gå och lyssna på musik på ett galleri är ett vågspel. Man har ju ingen aning om vad man möter, det kan vara helt vanlig musik eller så kan det ju då vara lite mer "fri" musik.
I lördags var det lite mer "fri" musik på Galleri 54 i Linné...

Okej, jag börjar med att att upprepa det jag skrev ovan: Folk får göra som de vill.
Men det borde finnas någon gräns!
På Galleri 54 uppträde bland annat ett band som kallade sig Global Warming. Eller de hade inte riktigt bestämt sig för vad de hette, GW var ett av alternativen.
Jag går rakt på sak: De var kass. Rent ut sagt urdåliga.
Nä, det handlar inte om att det skulle vara "konstmusik som pop-Jerry inte förstår sig på". Jag kan iallafall höra när det går i otakt, spelas fel och skakar av nervositet. Och då menar jag inte den charmiga nervositeten.

Jag fattar faktiskt inte vad det var frågan om... De lyckades till och med förstöra en Bowie låt: Space Oddity. Det kan ju vara roligt att höra olika versioner av låter men då måste man anstränga sig lite, inte bara köra lite bongotrumma och verka arty.

Men min kompis H hävdade att hela gänget bara var ironiserande över hela begreppet "spela rätt" och gjorde allt med flit. Det vill säga spelade fel med avsikt.
Det skulle ju i och för sig varit en verkligt rolig sak, men jag tror inte det.



Två andra band uppträde också, först ut en tjej och en kille som körde lite improvisation med två gitarrer och hennes röst. En röst som var fantastisk! Tyvärr sabbade killen det lite genom att inte vara så bra på att improvisera...



Sista bandet, Virus, körde också improvisation. Här var det en massa ljud och loopar. Rätt underhållande och väldigt kreativt! Me like. Men tyvärr så höll första låten på i säkert en kvart... då tröttnar man vänner. Komprimera och fokusera så blir det kul. Trummisen var för övrigt helt grym. Har aldrig sett någon använda HELA trummsetet för att göra ljud.

Sammanfattningsvis var det ingen höjdar upplevelse. Att improvisera fram musik är en väldigt svår konst. Det må låta lätt och se ännu lättare ut men skall det bli bra krävs total lyhördhet med sina bandkollegor...

Men ölen efteråt på Wojarski smakade bra. Fast jag fattar fortfarande inte varför tjejernas toa är mycket finare än killarnas...

Tillsist:

I fredags hade JOC-Johan med fru/flickvän/sambo en liten sammankomst. Alla skulle ha med sig tre låtar från 2006 som man tyckte var bra.
Riktigt roligt! Det var längesedan jag fick höra så varierad musik! Allt från Hello Saferide via Spetsnaz till The Ambitious Orchestra (Kvällens fynd!).

Jag spelade följande:

In the Spring - Moa
I hate Morrissy - Cat Burgular
False start City - Ultra Sport

Alltså, det var ju skitsvårt att välja ut TRE låtar!

Galet trevlig kväll iallafall, och det där konceptet kommer jag att sno rakt av!

Tillsist2:
Så här slutade nyår för en man i Stockholm.
Med midsommarkrans, visselpipa och flaggan i topp!


Nu är 2007 igång!
Hoppas mannen på bilden vaknat och förstått detsamma...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Galleri 54, Linnéstaden, Göteborg, Musik