Hårt slag mot Cat5-landet.

Emma Nylén är en av Sveriges coolaste människor. Både när hon frontar Paris eller kör solo som Emmon. Jag säger det med värme i rösten, hon är cool på riktigt. Att hon sedan gör musik som är finurligt dansant elektronika kanske sätter henne överst.
Under släppkalaset på Respekt igår blev både jag och den söta helt över öronen förälskade.
Emma, var var du när vi var 17 år?

Emma är uppenbarligen väldigt upprymd den här kvällen. Skönt att se! Att skrika "Fan va härligt!" precis när man avslutat en mörk synthlåt kan bli buskis. Men nu är ju då Emma så skön att det funkar det också.
Senast jag såg Emmon var på Storan, då som förband till Universal Poplab. Den gången var jag övertygad.
Allt var liksom för stort.

Den här kvällen, på Respekt, är allt perfekt. UP-Christer får finna sig i att stå i publiken och Emmon på en helt lagom scen. DÅ händer det grejer!
Redan i andra låten, "Frenzy Eyes", är det kalasstämning! Visserligen är det inte på långa vägar fullt med folk, man kan ju gissa att den dåliga smaken som sänds ut från en idrottshall i Jönköping ändå fick folk att stanna hemma, men de som är på plats är med! Dansa, hoppa gör vad du vill men stå aldrig still!
Helt klart bäst blir det senare med "Discoperkele", en i mina ögon medveten ironisk danslåt men satan så bra! (Du hittar den som "b-spår" på Emmons singel.)
Det är kaos och konst i samma andetag, en stenhård vind i ett land där Cat5 tycks stå för "elektroniskdansmusik". Emmon har humor men är för den skull inte mindre allvarlig eller skojar till det. Det här är ingen maskerad, det är allvar och viktigast just nu. Skit i om du får gratis öl eller om du står med på någons innelista imorgon. Bra med någon som tar tillbaka konsten i musiken, som faktiskt trycker sig mot repen och vill en bit utanför.



En annan låt som verkligen blev mycket bättre live var "Rock dámour". Även om jag hör Stereo Totals version på "Push it" i början. Men det är nog bara jag. (Så där ja, nu var jag en riktigt musikkritiker som drog paralleller mellan olika band...)

Om man berättar att man skall gå på en konsert där skall sjunga till för inspelat material och samtidigt ha helt svarta kläder kan jag lova dig att inte många följer med, hur bra musiken än är. Emma har fattat det här med underhållning och "Publiken gör som jag gör. Det är jag som för". Med andra ord hon dansar skiten ur oss! Vilket får oss andra att dansa med. Detta toppar hon med svinsnygga visuella projektioner på väggen bakom. Det är så arty! På det bra sättet...

Det enda som jag verkligen saknar är "Friends". En monoton skräcklåt i Joy Divisions anda. Fast lite mer disco.



Först ut den här kvällen var Karin My Andresson, eller Synth-Karin som vissa känner henne som. Jag har typat lite om henne förr, hon är väldigt bra och det är verkligen sköna versioner av synthlåtar Karin gör....men den här kvällen funkade det inte. Att bli insprängd mellan ett svängande dansgolv och Emmons nytechno blir helt enkelt en lite för stor partybroms. Synd och nästan lite elakt.
Men jag gillar de där låtarna...

Sen måste jag ju bara tacka för det fina paketet man fick av Wonderlandrecords. De 50 första gästerna fick ett litet metallisk blått paket innehållande diverse skivor. Jag blir varm varje gång det händer på olika klubbar och konserter! Tack Sebastian!

Tillsist:
Joserusåatt man har ju fått nya idoler. Frida och Karin heter de och kommer från Eskilstuna. Tillsammans blir det Tikkle Me och deras "Butterflies in my tummy" har gjort mig frisk igen! Den låten är en alldeles alldeles perfekt marängswisspopbomb! Visst är det underbart med låtar som man hör 30 sekunder av och faller pladask!

Nu undrar jag vem som blir först med att boka dem till Göteborg, själva säger de att de skall åka en turné vända i typ maj... men visst borde de komma till oss tidigare om vi alla ställer oss upp och skriker "Kom hit och spela nu!"

Tillsist2:
Gå till Konstmuseet! Det är en order!

Jerry Boman