Visar inlägg med etikett Göteborg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Göteborg. Visa alla inlägg

Det perfekta ägget.

3 kommentarer



Jag har aldrig tänkt på det förr men Håkan hade såklart en anledning till varför han sjunger så fort i textpassagen om Jazzhuset i "Kom igen Lena". Det var inte bara ett infall, han visste såklart precis vad det handlade om. Jazzhuset är stället med de snabba kickarna. Så har det alltid varit. De band som publiken tagit till sig mest mellan de röda väggarna har varit de som levererat snabbt. De band som gått mot refrängen har vunnit.

Här kommer då Love & Happiness in. De bygger upp, tar fina slingriga vägar mot crescendot. Jag älskar det, men det märkliga är det inte funkar på just Jazzhuset. Alltså, nu får ni inte missförstå mig, L&H var väldigt bra (inte lika bra på på Pustervik senast, men då var det också överjävligt bra). Det är bara något som sitter i lokalen som gör att deras i många stycken egenartade musik inte går hem hos de kicksökade.

Men på andra platser är L&H helt fantastiska. Ta Anders, stans intensivaste röst. Han liksom hela tiden skakar av frustration över allt. Han vill ha ut maximalt hela tiden. Det gäller även när det går lite lugnare till. Så otroligt rastlös. Brinner av energi.
Sen har vi det faktum att vi rör oss bland multiinstrumentalister, nästa alla medlemmar byter plats med varandra fram och tillbaka. Mycket imponerade!



Jag är, och har hela tiden varit, övertygad om att L&H kommer ställa sig på torget bland dem som blir riktigt stora. Jo, så är det. Här hittar man ett band som hela tiden söker något, som skakar får att få vissa det, ett band som visst snor saker men som verkligen försöker skapa nytt. Och ja, det är en storhet i det. L&H är som det perfekta ägget, vissa gillar hårdkokt, andra löskokt. Någonstans i mitten kan de båda mötas, det perfekta ägget som alla gillar.

Låten som ni hör överst var helt ny. En till viss del ny inriktning visar sig. Me like det också! Och där kommer vi till det igen, ni hör folk klappar med för nu så går L&H direkt på kärnan. Om de fortsätter kombinera sin känsla för uppbyggande låter med låtar som är mer direkta, ja då kommer alla att gilla dem och fatta vad som händer. Alla från Pustervik, via Henriksberg, Gamlestan och till Jazzhuset. Det perfekta ägget. Hepp!

Tillsist:
I morgon bär det av till Stockholm för det som kan bli höstens höjdare: They live by night har sin första "officiella" spelning på flera år, med ny underbar skiva i ryggen. Som om inte det var nog, Nordpolen, Parken och klubben Send in the clowns firar två år. Jesus vänner!
Ni som bor i Stockholm, kom fram och hälsa när vi ses på Debaser Medis i morgon kväll!

Jerry Boman

Finland, La Apelsin och bättre bild.

0 kommentarer




Här händer det grejer! Nästa torsdag, den 23 oktober, spelar jag skivor på Mokoma festivalen på Pustervik. På scen står två härliga saker från Finland: Cats On Fire samt Astrid Swan. COF känner ni alla besökare till men nu tycker jag att ni skall lyssna in er på Astrid Swan. Tror det kan bli grymt live!
Nåväl, jag kommer spela fina låtar. Kom gärna förbi och lyssna!
(jag kommer förmodligen vara den enda som medverkar som inte är från Finland, men hey jag gillar Finland!)

För teknikintresserade pressenterar nu musikenligtjerry.se bättre bild på Youtubeklippen, direkt här i bloggen. Ja, det kanske inte låter så märkvärdigt, men förut var man tvungen att klicka på videoklippet och välja om man ville kolla på klippet i bättre upplösning. Nu behöver man inte det krånglet längre! Bra bild direkt i bloggen, tack vare mina enorma sökmotorkunskaper samt det faktum att all info finns på nätet.
Hoppas ni uppskattar nymodigheten!

Tillsist:
Tre raketer i morgon:
1. Love & Happiness på Svanen. Gubbarna Mint Condition spelar skivor.
2. Tikkle Me och Fitts for Fight på Henriksberg. Två sagolikt bra band!
3. Djuret på Sticky Fingers. Läs här om hur det är.

Förkalas på L´assassino (Andra Lång, mitt emot Kings Head) med fina nättidningen Panda.
Om någon bara kunde lära mig hur man uttalar L´assassino! Jag tror det var min frisör som kallade det "La Apelsin" och det är ju förståeligt.

Jerry Boman

På svenska är allt möjligt

1 kommentarer



Då och då hittar man låtar så självklara. Melodier som borde varit hittade för hundra år sedan, texter som andra borde kommit på redan under kritaperioden. Ja, ni fattar, allt bara sitter och man får en go känsla i magen.
Fantasikrigs låt ”Lovisa och David” är en sådan låt. Inte helt uppenbar, men ändå så jävlar. En briljant text, en uppgörelse mot borgliga skitnödiga människor. Ord som berättar saker vi egentligen vet men är för fega för att säga. Hur Lovisa och David är sååååå speciella, hur de skiljer sig från aaaaalla andra. Det skulle kunna handla om randompar i Majorna, med krukor på balkongen, med härliga secondhandsoffor, färgglada tapeter och med ett sunt förhållande till grannarna. De där personerna som mer än gärna hjälper till att fixa gårdsfester, som hackar bland buskarna och är så där överavslappnade.



Fantasikrig har mer än så, de har sagor på lager om världen i det lilla. Om saker som är överviktiga men ändå helt tomma. Man börjar fundera. Lägger vi ner tid på helt fel saker? Är det viktigt det som händer längre bort än hallen? Bör vi springa benen efter oss för senaste nytt från vida världen? Eller skall vi strunta i allt? Eller…

De fria tankarna ramas in av återhållsam handklappsvänlig musik. Mjukt. Här står inte spralligheten i centrum, det är småsmällare i varje låt som för den framåt. Men som vanligt är det den som skriker minst så får mest uppmärksamhet nuförtiden. Det händer här. Vi står stilla och lyssnar. Noga noga. Det känns bra, för precis som Elenette är det väldigt viktigt. Men kanske helt oviktigt. Eller viktigt. Eller…

Efter att ha hört Fantasikrig vill jag logga ur, koppla bort Internet, stänga ner tvkanaler och bara glida ut i skogen. Riktigt noga spana in en singel och sedan berätta vad den hade för sig inom ramen för novellformen. Kanske skriva ett lexikon om formen på snö. Eller…

Tillsist:
Legendarisk afton på lördag i Stockholm! They Live By Night gör sin första publika, riktiga spelning på flera år (ja, jag vet att de både spelat i Radio Sjuhärad härom veckan och har släppkalas på Spy Bar på torsdag men nu menar jag en spelning för oss vanliga dödliga. Konserter för 60+are som lyssnar på radio och konserter för creddstövlar räknas inte).
Till detta kommer då… håll i dig: Nordpolen och Parken! Ja men du ser, vilken snorbra kväll det kommer bli! Huvuden skall rulla från Stockholm till Göteborg! Jag är där! Allt sker på Debaser Medis och Send in the clowns håller i det hela och de firar två år… Alltså det är bara för mycket! Jag skall röva bort mitt medvetande!

Tillsist2:
För er som bor i Västerås: Vargpakten spelar på fredag. Tillsammans med Almedal och CK. Härligt att bo i Västerås. CK skall tydligen spela in någon video så om du skall dit se till å kamma dig.

Jerry Boman

Garagekör

0 kommentarer



Idag bjuder jag på en fenomenal cover. Det är nykören Rabalder som igår framförde The Arks It Takes A Fool To Remain Sane i ett garage på Magasinsgatan. Hade helt glömt av att det där en väldigt bra låt! The Ark var en gång väldigt väldigt bra. De hade något viktigt att säga. Tyvärr är det inte så längre.
Men låten är fortfarande väldigt bra.
Rabalder körde en del andra låtar också, inte så roliga faktiskt. Jag stod mest och tänkte på varför Kulturnatta innehåller så lite populärkultur? Och varför är programmet sju meter långt vilket gör det svårt att hitta de man kanske vill ha?

En annan svinbra körcover:

Tillika grym video!

Tillsist:

"Afrikagruppare" är årets ord! Hittat på Hagabion...var annars.

Tillsist2:
Nu. Fantasikrig!

Jerry Boman

UPPDATERAT: Damer, kvinnor och tjejer.

1 kommentarer

UPPDATERAT:
Jag skall vara med i SR Sjuhärad nu klockan 15.03 på fredag eftermiddag!
Klicka här för att lyssna över nätet.
Jag skall prata om pop tror jag, och de vill ha svar på frågan vad som är indie. Med i studion är oxå They Live By Night.
Det här blir kul!




Här springer man runt och klagar på att det bara spelas musik gjord av män ute och sen kommer man upp till Stockholm för att finna en klubb som bara spelar musik gjord av kvinnor. Japp, ni läser rätt, Klubb Who´s that girl? på Bonden Bar kör bara musik gjord av kvinnor.

Nu kan man snacka om att det här är ju inte heller speciellt jämlikt, för det är det inte, men lik förbannat älskar jag tilltaget! Ser man till hur det ser ut på ALLA andra ställen så jämnar nog den här klubben ut det hela en smula.

Så alla ni som säger att det är färre kvinnor som gör musik, hur förklarar ni att en klubb kan köra låter med kvinnliga musiker i fem timmar! Nä, det finns ingen ursäkt nu inför vi 50/50 som det var menat från början! Och så tar ni och besöker Klubb Who´s that girl? om ni svänger förbi Stockholm! Punkt.

Väldigt trevliga visade sig klubbbesökarna CK och Sophie Rimheden vara. Väldigt trevliga människor. Märkligt det där, jag hymlar ju inte precis med att jag har svårt för CKs musik (och han vet om det), men han är en grymt trevlig prick!

Innan ni klagar och fäller syrliga kommentarer, bilden gör inte klubben rättvisa. Det var folk där alltså...

Tillsist:
Spring Johnny! spelar på Henriksberg på fredag. Grymt! Och på lördag är det GS2H på Razzia, med Kite. För mer synth så har man ju alltid Universal Poplab på Sticky. Så är det svulstigt från Danmark på Klubb Existens... också Henriksberg. Det är alltså TVÅ klubbar på en och samma gång på Henriksberg på fredag.

Tillsist2:
Det här är härligt!
Lyssna på Trevliga människor med Sara & Christoffer.

Tillsist3:
Klubb Slacker på Pustervik, första fredagen varje månad. Och se där, den 7 november kommer Den Stora Sömnen! Ojoj, det kommer bli så bra!

Jerry Boman

Rak i ryggen, rakt ner i tiden.

5 kommentarer



Hoppet är som en resa till Mars
(på Nordpolen)
Allting slutar med en väldig krasch

Ambitioner är som resor till Mars
(på Nordpolen)
De slutar med en väldig väldig krasch

Texten kommer från den bästa låten just nu, det storslagna utanförverket "På Nordpolen" från Nordpolens skiva. När konserten just skall till att avslutas vräker Pelle Hellström ut den här låten och hela mitt liv förklaras. Det är ett gigantiskt ögonblick på Storan. Helt överväldigande. Nordpolen är som det ser ut nu bandet jag kommer växa upp med. För jag har inte växt upp än, jag trodde jag blev gammal när Henrik Berggren blev gammal, men då kom Nordpolen in i livet och allt började om.
Pelle, du är tidsandan personifierad.

Det är en blandad personlighet som ramlar ner på scen, Pelle har på sig en leopadmönstrad tröja, eller skall man kalla det kort rock? Den är i allafall gjord för att synas. Men Pelle verkar inte vilja synas, han drar tröjan över huvudet och gömmer ansiktet. Han visar med hela sin kropp vad det handlar om, visst vill man ha uppmärksamhet, men frågan är vad folk kollar på? Det galna freket eller det missförstådda geniet. Och det är precis likadant i musiken, Pelle viskar ibland fram de största meningarna som du hört. Han vill höras men ändå inte. Ta plats och fortsätta sitta i sitt hörn. Det är en stor upplevelse att se hur en person på ett så bra sätt är sin musik. Han står rak, självsäker. För Pelle har redan vunnit. Men ändå inte. Osäkerheten finns i luften.
Jag säger det igen: det var ett gigantiskt ögonblick på Storan i lördags.



Jag var lite nervös före spelningen, att Pelle skulle gå upp och köra till laptop. Det känns väldigt tråkigt nämligen. Som tur var blev det inte ens i närheten av det! Med på scen hittar man både gitarr, trummor och synth. Mer liv och mer dynamik. Nordpolen tar musiken på scen ett steg från musiken i fil. Bra!

Nu hade jag kunnat fylla ut här med alla tankar om döden och ångest som svämmar över i Nordpolens värld, men sånt där vet ni ju redan. Vid det här laget har väl alla köpt låtarna på Klicktrack och totalt kärat ner sig i den här killen från Uppsala. Då vet ni ju precis allt hur det är och en sak är säker: Vi kommer bli fler. Vi kommer bli så jävla många att vi kan bilda regering och störta hela skiten ner i havet. Nordpolen har satt ord på allt, hur vi känner hur vi är och hur vi kommer att för evigt vara. Det är inget påhittat, inga Ebay-fynd till känslor.

"På Nordpolen" kommer i efterhand rankas i samma division som "Shoreline". Helt klart. De är inte lika men ändå innehåller de samma energi, som berättar stora sanningar. Större än vi fattade just när vi var mitt upp i det.



Det var en helkväll på Storan, först fram var My darling You!. Detta märkliga lilla band, trots att de hållt på nu i tusen och tusen år, ständigt skapande nya underbara låtar, så håller de sig på rätt sida myten. Aldrig att de säljer ut sig. Varje konsert är helt unik och kommer inte igen. Den här kvällen gick de upp och slog sönder knäskålarna på mig genom att bjuda på en pianokonsert. Och det med sådan inlevelse att jag tror på allt de säger.



Det är mer dagenefter än kvällenföre, mer efterfest och morgondimma än spitfest och strob. Eftertänksamheten kommer, utan att de gör avkall på skevheten och feststämningen. Bra pianoversion av favoriten Jump the train!

På tal om att varenda konsert är unik, jag gjorde en intervju med Christoffer och Klas på Hultsfred 2005. Det var en trippelintervju så med var också Timo. Själva upplägget var att vi skulle snacka om festivalspelningar, att Timo skulle dela med sig av några knep till färskingarna i MDY!. Bland annat så sa Timo något i still med "gör varje spelning unik". Nu har jag sett Timo hundra gånger och jag är inte säker på att han lever som han lär, men MDY! har som sagt tagit det där till sig. Eller så fanns det i tanken från början.

Nu till betydligt tristare saker: Jag är så förbannad på de två personerna som jobbar där uppe i baren på Storan att jag knappt vet var jag skall börja. De beter sig som svin! En kille stod snällt och väntade på att få köpa en öl, tiden gick och inget hände. Hans flickvän fick köpa öl men killen fick inte... Tillslut frågar han varför och får till svar "Du viftar för mycket med handen". Ja, men kom igen va! Han ville bara ha lite uppmärksamhet eftersom ni bakom disken tydligen hade glömt brillorna hemma. Vilken värld lever ni i!
Detta var inte det enda, vi blev puttade och knuffade på likt boskap för att vi tydligen råkade stå där man inte får stå. Något som inte var helt självklart, och vet ni vad: Man kan vara vänlig, inte bete sig som det är full panik och korna måste bort.
Fy fan säger jag bara!
Till Klubb Populärvännerna och till Storanspresident JP Bordahl: ta er ett rejält snack med personalen i barerna. Prata lite med dem om vett och etikett. Jag såg ingen gäst som gjorde något fel, men tydligen skall vi behandlas som skit ändå.
Tur dock att de som jobbar där nere är vänliga...

Tillsist:
Glöm inte att ni kan se mina klipp på Youtube i hög kvalité. Gå in på min Youtubeprofil och välj video, sedan klickar du nere i högra hörnet under videon.
Kanske roar det någon att slippa stora pixlar.

Jerry Boman

Modigt, mycket och mer.

3 kommentarer



Klubb Drömland är väldigt modiga. Inte nog med att de skriver "alkoholfri öl" på väggen, de pyntar sin lokal likt ett mellanstadiedisco. Ballonger och serpentiner ligger utslängda på golvet, djbordet pryds av en stjärnduk. Men det riktigt modiga och sanslöst underbara ligger i banden de bjuder på. Att låta en akustisk tystlåten duo spela vid kvart i tolv är på gränsen till galenskap. Men samtidigt visar det på ett stort hjärta. Jag tror att arrangörerna vill bryta trenden som säger att den som skriker högst spelar sist. Det är bra.



Sockervadd får huvudrollen i Blad Runner, neopop och framtidspop ligger nära tillhands. Det är trummaskiner, oscillatorer med texter om RRSläsare och internet. Framfört på det mest popnaiva sätt, men med en tydlig släng av kritik och superba melodier. Antonia Pehrson aka Komon är en blandning av Compute och The Pipettes.

Visst är det charmigt som helvete, men egentligen är det nog bara ärligt. Det finns ingen hinna mellan oss och Komon, hon kör på och sedan får det bli som det blir. Ta låten Give Me Speed, där sjunger hon om att "minimalt är inte ett ord jag förstår", och ja så är det. Antonia tar i, inte så att hon överdriver, men skall det vara så skall det vara. Det är då bra musik blir till, stilistiskt säkert och dansvänligt. Ingen risk för fegspel.



Komon är en mäktig blandning av dansmusik och... enkelt ren elgitarr. Då och då åker gitarren fram och hon byter skepnad, blir mer lugn. Låtarna blir mer tänkvärda och kanske en aningen sorgsna. Vackert.

Om ni nu känner att det här verkar ju kul, så kan ni också ta och lyssna på Taggarna Ut, det är Antonia som sjunger där. Läs här vad jag tyckte om dem.



HÅLL TJÄFFFFFTEN!!! HÅLL TJÄFFFFFFTEN FÖR FAN!!!
Det hjälper inte mycket, trots att flera försöker, publiken är högljud. Inte så mycket att säga om, klockan är ju närmare tolv och klubben har varit igång fyra timmar, ölen är billig och ja allt det där. Då sätter sig två personer med viskande röster och akustiska gitarrer på scen. Ett självmordsuppdrag.



And Then kommer verkligen inte till sin rätt den här kvällen. De flesta missar ett stort tillfälle, för Charlotta, Peter och Sofia har undersköna mjuka låtar. Små sagor som ger regn på insidan. Hjärtat saknar ner och går på paus, låtar som söndagar under täcket med tankar om förändring i huvudet.

Men som sagt, det är inte rätt ställe. Väldigt sorgligt. Jag ville så gärna höra noga.

Se en bild på mig på plats här... Alla dessa blixtar!
Rolig bildtext till en av de andra bilderna också... märkligt.

Cyklar in till stan och Järntorget, rusar in under den röda punkten på Pustervik och möts av en vägg. En människovägg. Galet mycket folk därnere och väldigt bra musik! Tack till er som spelade skivor "där nere"! Friday I'm in Love! Skönt med folk som inte är så skitnödiga när det kommer till djspel. Tack!

Ikväll blir det MDY! och Nordpolen på Storan... på tal om Nordpolen, det var ju bara en tidsfråga innan någon gjorde den första skivan helt anpassad för Ipod. Vad jag vet så är det bara den spelaren som klarar av att spela upp låtar helt utan paus mellan, och när då Nordpolen så fint lägger "På Nordpolen" sist och låter slutet på sista låten hänga ihop med början på första låten så vill det till att de två låtarna spelas upp utan paus. Det är jävligt snyggt gjort!
För övrigt är hela skivan, eller skall man nu då kalla det "samlingen låtar", helt briljanta! Så nära, så svarta, så dans och så många nyanser av grått.

Det kommer bli en dunderkväll!

Tillsist:
Lyssna på den galna allsången:

2:55 in i det klippet... vid 3:14 är det fan uppe i brygga! Herregud!
När kommer Glasvegas till Sverige då? Jag fattar inte varför det skall dröja så! Det finns ju Ryanair och allt!

Tillsist två:
Indiedagis -09 datum klart! Mellan 30 juli och 2 augusti är det akustiskmusikfest i husvagnen under Emmabodafestivalen. Skriv in i er nätbaserade kalender direkt!

Tillsist tre:
Räknas det här som om man varit med i Okej?

Tillsist fyra:
Äntligen! Rösta på They Live By Night på Tracks! Jag vill känna folk som spelas på radion! På riktigt!


Jerry Boman

I läslampans sken.

1 kommentarer




På mitt pojkrum fanns en läslampa. Den var vit, ca 1.20 hög och tillverkad av stål. En rund fot strålade upp i ett rör som slutade i en svart dragspelsliknade rund konstruktion som gjorde att man kunde rikta den halvklotsformade lampskärmen åt vilket håll man ville. På baksidan av halvklotet var metallen perforerad med små hål, detta gjorde att det bildades vackra mönster på väggen.

Jag brukade drömma mig bort med hjälp av den där lampan, ibland agerade den säkert mikrofon men ofta släckte jag bara ner resten av belysningen i rummet, taklampan och min lilla röda skrivbordslampa. Där i mörkret tände jag den vita väldesignade lampan, riktade den mot mitt ansikte och njöt. Jag tänkte att det är så här man vill ha det, en lapa bara riktiad på mig, så att bara jag syns. Ljuset strilade ut genom baksidans hål och väggen blev nästan tredimensionell. Jag kunde stå så där i timmar. Förmodligen märkte ingen något.

När jag nu står här på scenen, ja publiken stod på scenen när Hey Lover spelade, så är det enda ljus som finns precis en likadan lampa som jag hade i mitt pojkrum. Det är i sig en svindlade händelse, där står äkta paret Justin och Terah Beth i lampans sken. Det är nästan bara dem man ser, resten av lokalen är kolsvart till följd av elfel. Musiken är enkel, rakt från kroppen och ut. Skrikande, taktfast och dansvänligt. Bara gitarr och trummor. Båda sjunger. Eller rättare sagt alla sjunger, hela

Det är en händelsernas kväll, micen går sönder, trumsetet går sönder, folk ramlar och mitt i det här en jävla energi. Rörigt men fokuserat.

Kanske är anledningen till att jag gillar det så mycket (jag spelar dem alltid när jag får chansen), att jag slog trippelvolter när såg att Hey Lover skulle komma hit, kanske gillar jag dem så mycket för att jag helt enkelt skulle vilja göra precis som dem. Bara kasta mig ut, ta med mig den där gamla lampan och låta allt hända. Justin och Terah Beth är inspiration så det räcker och blir över.

Koloni den här kvällen var lite mer än så, två makalöst bra djs i entréhallen. Alla dansar från sekund ett! Och sedan lyssnade jag också på No Nebraska. Men de sist nämnda var tråkiga, hårdrocks riff blir inte roligare bara man skriker lite märkligt.

Men på det hela var det en magiskt fantastik stämning i lördags. Kanske skulle man leta upp den där lampan? Det är ändå rätt snygg.
Jag har dock gett upp hoppet att använda lampan i något publik samanhang.

Jerry Boman

Arbetsförmedlingen och Maja.

1 kommentarer



Här kommer ett klipp på Maja Gödicke från i fredags. Någon frågade efter det, och nu har Tuben slutat bråka med mig.
Gå gärna in på hennes Myspace, det låter annorlunda där.



Mina vänner i They Live By Night söker liveviolinist!
Känner du dig träffad, eller känner du någon som bör känna sig träffad så tycker jag att du skall glida in på bandets Myspace, läsa första inlägget där och höra av dig till bandet.
Med tanke på hur bra det går för TLBN nu, de älskas av P3, och det faktum att det nya materialet är väldigt stråkorienterat så kommer du som nappar på erbjudandet bli superstjäna över en natt.

Du kommer få hänga med tre hyggliga killar som lägger ner all sin vakna tid på musik (alltså faktiskt, på riktigt). Du kommer också glida runt med Mathias Söderlund från Niccokick och Emil Nilsson från Caesars som joinar in när det vankas spelningar.

Jag tror man kan klicka här för att komma direkt till jobbannonsen, men om inte det skulle funka så är det alltså deras Myspace som gäller.

Jerry Boman

Som en grävling

2 kommentarer



Det var sommarens sista natt. Min tunna jacka gick att öppna. Millimeter skoskulor mot torr asfalt, krispiga stenar vek undan och inte för mycket vind. Mitt emellan sommardåsighet och höstklarhet. September är förändring. Allt sker så fort, en vinkning blir ett skyfall och en solstråle blir heta uteluncher. Just då, just nu är grävlingssommaren här.

Tiden när jag samlar minnen, kraft för att gå i ide. Köper stora minneskort, fyller dem med pixlar och ljud. Suger in de sista tonerna som nyttjar termikvindarna för spridning mellan husen. Under ännu torra tygstycken smyger han fram. Plockar och ler. Kristian Anttila ger somamrens sista utekonsert. Den sammanfattar allt. Väldigt bra så här i grävlingssommarrtider. Det gäller att samla på sig.



Anttila finner sig alltid. Vare sig det finns ljud eller inte, han anpassar sig likt ett djur med överlevandsinstikter. Den här kvällen på Magnus & Magnus fina bakgård, med sista Popzoo staplandes ner för trappan, står vi kanske 20 personer och lyssnar aktivt. Stämningen är långsam, inga danser, inga utfall. För varmt för mössa, för kallt för tröja på t. Kristian känner av och tar ner tempot, "Västra Frölunda" omformares från en snabbspelade bandspelare till en nervig långsam värmande visa. Kristian stuvar om, deframgmenterar disken och lägger ut på nytt.
"Smutser" blir en näve i luften, en golfström mot det kalla förtrycket. Alla skriker så högt de vågar när sången kommer fram till "jag fick en plats i din smutsiga FITTA".

Just "Västra Frölunda" är speciell den här kvällen, det är som om den var gjord för att spelas mellan hus. Kristians röst studsar på rätt ställen, det ökar i styrka och känslan av predikant i kyrka är påtaglig. Väldigt vackert. (Fint att bytta "kysste jag min första neger" mot "kysste jag min första Kevin"... Klass på den!)
Sin vana trogen att inte göra en spelning den andra lik så spelar han sist en cover. Inleder med ett tal om hur han lyssnade sönder Broder Daniel när han var ung... publiken stannar upp, håller andan... sa han Broder Daniel?



Sen viskar Kristian igång en av de sköraste versionerna av R.E.M:s "Shiny Happy People" som jag någonsin hört. Gardintygstunt och närvarande. Anttila plockar fram det mörka i låten, utanförskapet. Vänder på stenen. Borta är originalets hurtiga 90-tals estetik. Svart istället för pastell. I ärlighetens namn så dribblade R.E.M bort sin egen låt, de förpackade den i en lättsam trudelutt som alla kunde sjunga med i utan att må illa. Anttila gör precis tvärt om...Herrejävlar vad obehagligt det blir.
Ännu en gång visar Kristian sin enorma känsla för pop. Vad vet jag, men Kristian är det största vi har. Han har förmågan att förändras, att överraska. Framförallt han han förmågan att bryta gränser utan att det blir sökt.

Det hela är över på några få låtar, ett inhopp som var väldigt stort. Anttila berörde oss mer än vi förstod just då. Den här kvällen sparar jag likt en digital grävling på minneskortet, kryper tillbaka in i mitt gryt och plockar fram den när västan ligger på och dimman tar över på berget.

Vill ni lyssna på mer Kristian så bjussar P3 Live i kväll på en konsert från Storsjöyran i somras.

Tillsist:
Jag ser galet mycket fram emot Djuret ikväll! Tre låtar uppe på Myspace...och ja, jag älskar ju pop på svenska. Och gött mycket baspop på sina ställen!
Sen har vi ju Portrait Painters också... och allt det där andra. Kom med till Gamlestan för fan!
20.30 öppnas pärleporten!

Tillsist2:
Tomas Bodström var på Popzoo igår och enligt ryktet luktade det rosor när han varit inne på toaletten... Skrev du upp det där nu?

Jerry Boman

Nepotism

2 kommentarer



Jag glömmer ge mina vänner glada tillrop. Jag glömmer att Francisco är med och gör den bästa poppunken, jag glömmer hur befriande det är när Adam vänder ut och in på sig själv och glömmer hur storslagna stycken Joel, Biffen och Martin gör. Istället hånar jag dem för deras misstag och vingliga steg. Att se när de gör något bra så att inte vänskapen tas given är viktigt och man ska inte trycka ner folk. Men det är ju så, det anses som fult att hylla en annan människa. Speciellt om du känner personen. Det är ju överlag mycket mer utbrett och accepterat att hissa upp helt okända människor i framgångsflaggstången än att hala upp sina vänner på samma stång. Jag struntar i den oskrivna regeln nu. För jag hade glömt hur bra Irene var. För jag hade glömt hur makalöst fina låtar Tobbe skriver.

Vi börjar med ett burop:
Stor varning är utfärdad över Plankan i Majorna. De bruna väggarna, den idiotiska personalen och stekoset är den perfekta sinnebilden av ett dåligt ställe. Jag vet inte varför jag hamnade där, men jag tänker inte hamna där igen. Det mest intressanta var ändå paren som satt och åt där inne. Med levande ljus och fina skjortan på... Herregud! Till och med ölen var kass, varm och blaskig. Då tog jag ändå "den dyra sorten i kranen".
Det finns sunkhak som har sin charm. Det fins fina ställen som är trevliga. Plankan var värre än att sitta på ett sopberg och dricka solvarm öl.



Så står jag där. Ser mina vänner gå upp på scen. Hade gått ditt för att stödja tror jag. Det fanns så mycket att välja på, men jag ville hänga med folk jag kände igår. Jag gick alltså till Henriksberg, stödfest för Europas Sociala Forum i Malmö om någon vecka. Ett bra initiativ helt enkelt. Även om jag inte är helt på det klara vad som skall ändras här i världen, men något skall göras och jag lägger med varm hand över det på någon annan att sköta.

Det var ena delen. Den andra var att Irene skulle spela. Det var länge sedan jag såg dem nu. Skulle stötta mina vänner, få en bra kväll och lite fin musik på det. Inga stora utsvävningar, inga fyrverkerier.

De kliver över staketet, kör ett saxintro och väntar in publiken. Alla hasar sig in från uteterrassen.
Jag hade glömt hur bra låtar Irene gör! Nästan pinsamt, men jag har inte lyssnat på skivorna på länge. Har rusat vidare mot nya band, men nu inser jag att här står moderskeppet. Irene gör låtarna som alla de andra vill göra, Tobbes texter är banala och tillsynes lättskrivna men ingen annan gör det lika bra. Inte något band kommer i närheten av den här soliga poppen, med överdrivet kärleksfulla blinkningar hit och dit. Musiken rinner fram, likt såpa på en marmorskiva. Man halkar än in på det ena än in på det andra.



Jag har hängt med sångare Tobbe rätt mycket i sommar, det har varit fester, det har varit båtar och det har varit barer. På något underligt vis har jag helt förträngt att den där snubben skriver musik. Kanske rätt nyttigt ändå, kan bli en märklig relation annars, men jag skall erkänna att jag ser upp till honom. Han gör ändå pop precis som jag vill ha det, med handklapp och tamburiner. Pop som samtidigt är helt oviktig, samtidigt världens viktigaste musik.

Nu är ju Irene så många fler, och även där har jag glömt. Suddat bort bilden av dem på en scen, leende och spelandes undersköna låtar. Extra frisk och kry var kören den här kvällen. Likt en halstablett när man behöver den rensade de bort allt murr från Henriksberg.

Jag skall inte glömma bort musiken den här gången, jag lovar.



Förband ja... Per Hagström & Cirkus Transmopol. Jag håller fast vid mina tankar från förra titten: Det här är rödvinsprosa, poethyllningar och gammal rutten författarromantik. Det röda vinet kommer dock från en billig Bag in box, poeten är snorfull och författaren har aldrig gett ut en bok. Musik för esteter i första ring. Nej tack säger jag.
Tyvärr, du klubbägare som lovade lägga ner klubben om jag inte gillade Per Hagström, jag kommer sakna din klubb.



Däremot bör de här två starta klubb! Nu!

Jerry Boman

UPPDATERAT 3.0: Glada stad!

0 kommentarer

Äh, nu snurrar jag till det ännu mer här men jag fick ett ebrev nyss:
JAKOB HELLMAN på Liseberg på fredag! Med Augustifamiljen.
Helt magiskt konstigt. Jag måste gå!
Trodde knapp han fanns längre.
Just det, 20.00 på Taubescenen. Lär ju bli en hundratusen pers där.



ÄNNU MER UPPDATERINGAR!

Två väldigt fina nyheter har nått mig under kvällen:

På fredag spelar Kapten Hurricane på Pustervik! Slippery People som vanligt och så då detta underbart fina band. Ni måste se dem live! Och lyssna på vad Christian har att säga. Det kommer bli en fin fin fredag. Har man tur recenserar bandet publiken som vanligt...

Och redan på onsdag är det delux grejjer på gång, då spelar ett av Göteborgs tjusigaste band sin instrumentala skogspop på... Ja, alltså nu fick jag ju reda på det men de annonserar inte ut spelningen så... Vill ni veta var släppfesten för Detektivbyrån är så får ni luska lite själva tycker jag, det är bandet värt!
Nya skivan kommer i alla fall samma dag, och tidigare på kvällen kan man se/höra dem på Bengans.

Tillsist:
Ingen har väl missat att Luxury går i symbios med Stars´n´bars på lördag va?

Tillsist2:
Nästa fredag åker du tex 11:an till Gamle stan, tar till vänster i på gatan, tar ut pengar på vägen och springer in på Underjorden. Härliga band och förmodligen fint folk i foajén! Bara Portrait Painters är värt resan!

UPPDATERAT:
Stans snyggaste klubb, GS2H, kommer tillbaka! Nu på Razzia! På lördag!
Höll också på att missa Malmös finaste band, The Crashlanders, kommer till Synthklubben på fredag. Har du inte hört den så skall du göra det NU!

UPPDATERAT 2.0:
Irene spelar på Henriksberg, The girls from Bonnie & Clyde spelar skivor på samma ställe på fredag... och på lördag är det ju såklart Love & Happiness på Kontiki. De har lovat stråkar å grejjer på scen. Ingen vet hur det skall få plats men ändå.

Sen har vi ju Orkidéerna (premiär!) på Mint på torsdag på Pustervik....

Alltså, hur skall man välja? Fredag är ju övertjock med fina saker, och lördagen också! Och onsdag... och torsdag...

Tillsist...verkligen:
Världens rörigaste inlägg. Punkt.

Jerry Boman

Jämställdhetskollen 2

12 kommentarer



Här kommer den andra Jämställdhetskollen (den första hittar du här). Den här gången besökte jag det nya fina stället, som har popklubb ibland och mer sällan.
----------
Plats: Ritz (Klubb Indieanen), Bastionsplatsen, Göteborg
Tid: 00.15 till 01.15 den 30 augusti 2008

DJ: BD/The Plan - Teo samt diverse andra...killar.

Publik/besökare: Blandat. (väldigt tomt fram till tolvsnåret)

Klockslag: 00.15 till 01.15

Antal låtar med män: 13

Antal låtar med kvinnor: 2

Not:
Det spelas inga hits här inne, det gäller att överglänsa publiken med sina "svåra" låtar. Är det någon låt man ändå känner igen så är det med en man.
Ibland blir det spontandans ändå. Oftast endast en låt i taget, då dj:n väldigt effektivt dödar den lilla dans som uppstår genom att lira något odansvänligt direkt efter något dansvänligt. Det bestående intrycket är att här skall man glänsa med skivsamlingen. Det hela känns väldigt 90-tal och skivnörderi. Jag saknade festen. Och kvinnorna i musiken, tretton mot två under en timme är inte okej. De timmar jag var där så kan jag säga att statistiken stämmer väldigt bra.

Jerry Boman

Rekord, höfter och fingret.

3 kommentarer



Kolla på killen till höger i början av klippet ovan. Det där är Erik Londré som spelar bas i Bonnie & Clyde. Hans kroppsspråk säger allt. För det var verkligen en sådan spelning, en mästarspelning! En konsert då man är på toppen av kullen och kollar ner. B&C gjorde den bästa spelningen jag sett med dem. Allt satt precis där det skulle, frukten var färsk, det var pudersnö, det var tre i rad och det var den perfekta vågen. Samt världsrekord på 200 meter.

Okej, det var en kväll som var köpt. Råköpt. Det stora (nja...) ölmärket hade köpte hela Magasinsgatan, gick man in de natt öppna affärerna var det gratis öl och hängde man på de varliga ställe stod ölmärket på strategiskt utvalda platser. Allt för att locka till köp.
Jag gillar inte fulspons men när man tänker efter, hade detta hänt på Magsinsgatan utan spons? (minus gratis öl i butikerna). Inte vet jag men jag tror inte det. Tyvärr har det gått så långt att de riktigt bra sakerna aldrig kommer in på "de fina ställena" om det inte är så att någon betalar. För de här banden har ju spelat ute förr, men inte att det brukar vara så centralt, inte så mycket folk. Märkligt det där. Som om ordspråket blev sant: Pengar styr. Eller rättare sagt: Välj din scen noga.



Tillbaka till det väsentliga, Bonnie & Clyde. Det var nog spelning nummer tio med mig i publiken och när prickar de in den bästa! Det var bara att lyssna på allsången i "Guess There’s No One". Eller lyssna på publikresponsen i "Högstadiet". Speciellt när det kommer fram till textraden "like som emoband!". Vi skriker så lokalens, för kvällen hel malplacé, brats spiller på sina pullovers. Jävlar vad vi är ett med bandet!

Den som inte där och då fattade att B&C har tagit sin in i våra hjärnor, in i huvudet på Göteborg. Den som inte såg ljuset just då, den var inte där.

Kolla på Erik Londré till höger i klippet igen. Precis så stort var det. När känslan tar över, när det inte går att styra vad man känner. Armarna åker rakt upp.
Lyssna på Fanny när hon precist så avmätt som det går sjunger, närvarande och distanserat på en och samma gång. Kolla på Karin, hennes aldrig svikande entusiasm och upp över molnen med hela publiken utstrålning. Se på Anton, se Bo, se Jon och känn leendet sprida sig. Kolla på Rill Spector, hur han släpper stolpen och kommer rakt in i matchen, sätter det avgörande målet och går till final.

Så där höll det på, låt efter låt. Det var en stor dag i Göteborgs historia.



Rakt över till Bye Bye Bicycle. Ni andra i bandet för ursäkta, den här kvällen är BBB bara André Vikingsson. Det är bara han som syns, rester sig över resten av staben. En bra kväll med BBB är en väldigt bra kväll, den här kvällen går det på halvfart. Tur då att André lyfter showen. Kanske är det bara så att jag hört låtarna för många gånger, att bandet spelar dem för bra, för svängigt exakt. Något är det. För den här gången på Bliss var det bara André jag såg.

Kanske var det just det här som gjorde det:



Det är ju rätt elakt att koka ner BBB till några höftsvängningar, det är ju så mycket mer än så. Men...ja alla har rätt till en vanlig dag på jobbet. Det den 23 augusti 2008 var det BBBs tur. Höftsvängningarna var bäst.



Ingen har väl missat punkvinden som blåser i stan? Visserligen la Replokalen i Gårda ner sin verksamhet på UF just den här kvällen, men allt annat finns ju kvar. Och i resten av landet skjuter punken upp likt sprinklers på golfbanor. Tänk på Samtidigt Som, Hästpojken och Den Stora Sömnen. Alla älskade och bra.
Men faktiskt, den bästa, ärligaste nya punken står Pats för. Många klagade, några gick till och med under spelningen. Jag njöt.



Pats den här kvällen var ett stort jävla långfinger mot världen. Om punk står för upproret så var det här precis så smart som det verkade. En granat rakt in på Bliss, En spetsad molotov rakt i huvudet på skitnödiheten. Plötsligt framtår alla andra "nya punkband" som sökta. Retligt va? Att bandet som inte utger sig för att vara punk vann priset? Det måste kännas för er som det kändes i synthsverige när "Tyskarna från Lund" gick och vann synthpriser. Jävligt snopet. Och till viss del knäckade. Använd nu den knäcken till att spetsa långfingeret.

Pats gör de bästa låtarna och nu väntar jag spänt på skivan!

När sista låten "Sanningen och Ångesten" nästan är över faller Patrick Jensen. Bakåt och handlöst in bland förstärkare och sladdar. Där blir han liggande.

Tillsist:

Vissa ger sig aldrig. Spela vinyl trots att anläggningen uppenbarligen inte funkar för det, det lät som ljudet kom genom en frottéhandduk. Ge er!

Tillsist2:
Ni har väl inte glömt att ni kan se alla videoklippen jag lägger upp i högre upplösning? Klicka på klippet och när du kommer in på Youtubesidan klickar du på texten nere till höger där det står: watch in high quality

Tillsist3:

Det var trevligt på Magnus&Magnus i lördags... the dj spelade fina låtar. Som att slungas typ tre år bakåt med hjälp av musik...

Tillsist4:

Haha vilka idioter!

Tillsist5:

Jaha, om jag inte tar ut några pengar då? Ber ni mig fara åt helvete då?

Jerry Boman

Samtidigt på Bliss

0 kommentarer

Bäst just nu:



Snart kommer det mer om ett annat band som prickade in sin bästa spelning någonsin igår!

Jerry Boman

Som Anne Frank, fast på heroin!

0 kommentarer



Musik:

Den stora sömnen
Yehaiii va bra de nya sakerna är! (som jag förmodligen inte skulle få lyssna på men det skiter jag i...)
Punk å helvete och skit! Onlinerskungen Stefan är tillbaka!

Kom kom kom förortsbarn, kom så bränner vi innerstan!


Snart spelar de i Göteborg igen!

The Icehorse
Så återhållsamt, så fint, så stort. Lyssna på "Giant Finger" tycker jag.


Ching Chong Song
Jag vill höra "Lynette" på min födelsedag! Punkt!

Video:
Snygg och obehaglig:


Jag blir tokglad när jag ser den här:


Tillsist:
Ikväll blir det kvartersparty på Magasinsgatan:


Jerry Boman

Ode till ett band

1 kommentarer


Krutet läggs på singellåten, som skall locka in till vidare lyssning. Det vrids och vänds på alla reglage man kommer åt, allt för att krama fram den perfekta poplåten. Den odödliga klassikern. Låten som skall spelas på radio, användas i SVTs sportbevakning, låten som det stora reklambolaget köper. Låten som alla gillar, från människorna med pengar bakom dyra skivbord på Holländaregatan i Stockholm, via eliten i en liten röd stuga till alla städers popintresserade. Låten som skall föra bandet från replokalen bredvid motorvägen till scenen i parken. Låten som skall tända lamporna, öppna dörrarna, få folket på tå.

Det brukar vara en låt. Kanske två. Det är hur som helst lätt att urskilja dem, de är välproducerade och smarta. Ofta hittas en väldigt varm ljudbild, saker sticker gärna ut men inte så det stör. Om det skall störa så är det medvetet. Låten är också så pass originell att du direkt kan säga att det är just det bandet som gjort låten.

Så där brukar det se ut när ett band börjar bolla upp för ny skiva, det ramlar ut låtar på Myspace och man häpnar i första låten. Man tappar andan i låt nummer två…

Sen tar utfyllnadslåtarna vid. Alla ord är sagda, alla melodier verkar gjorda. När skivan väl kommer inser man att det bara var den där första låten som överlevde någon längre tid. Frågan är om ens den första låten var så kul när allt kom om kring och världen bytte årstid…

Här har vi då ”nya” They Live By Night. Jag skriver nya för det som nu ser är inte likt det gamla, debutskivan Art And Wealth. Då var det mer klassiskt uppbyggt, ett album som är väldigt bra, men singellåten Factory står ut likt en vimpel i styv kuling.

Fyra har blivit tre, man har bytt från en till två sångare inom bandet och ja arbetssättet verkar vara helt annorlunda. TLBN har på många sätt fötts på nytt, istället för att deppa ihop fann de kraft när den stora debutsmällen inte kom. Ut flög ett band som hittade tillbaka till det roliga med musik, att göra nytt och svetsas samman kring ett projekt som är en smula större än livet.

För det är så jag tycker det nya materialet är, en smula större än livet. I slutet av november hörde jag för första gången Endless summer, på en sliten mp3spelare. En magnifik låt, jag var tvungen att sätta mig ner. Det kändes i magen att nu var det stora saker på gång. Jag tog med mig den och spelade den ute, de som var i lokalen började vissla. Och de slutade inte vissla.

Hopp till slutet av mars, då får jag höra Meaningless Repair… och jag gillar den inte direkt. Den har något som jag har svårt att greppa. Efter tre lyssningar är jag fast. Jag var helt enkelt inte van vid att ett Göteborgs band gjorde så kompetent musik, en låt som kommer låta längre bort än Pustervik. Lika del gott pophantverk sprunget ur Brill Building, lika del musikalstorslagenhet och en smula västkust.

Emmabodafestivalen 2008. Solen har gått ner och datorns batteri blinkar rött. Men han tar ändå en chans. Trycker mellanslagsplay. Det distar, det spricker, det är något fel på utrustningen.

Genom det digitala faljerandet hör jag ett intro. The intro.

Börjar med en vissling, en nonchalant vissling likt den man gör på väg hem från efterfesten. Melodin kommer från ingenstans, när världen är på topp, när inte en jävel rår på en. När man med armarna löst svänger gatan fram, visslar. Stolt.

Sen kommer det som numera är en del av TLBNs nya verklighet, det hänsynslösa övertagandet. Intron som bär titeln ”Härskare i Heliopolis”.

Musiken som direkt fyller dig med energi. Pang på bara, ingen tid att spilla. Den raka motsatsen till evighets intron av smutsiga elektroduos. Det var just denna teknik som gjorde Factrory till en ångvält, ljudväggen. Catching Up har samma ”spaden-i-nyllet” mentalitet.

Men det finns mer. Bakom varje hörn väntar en överraskning. Catching Up är vår bergodalbana, vår slänggunga, vår vansinnesfärd på cykel ner för Masthuggsberget iförd ögonbindel. Det är vår tjurrusning i Pamplona, våra drömmar om att kunna flyga och den första solen i mars.

Satan!

Ni börjar fatta vad det handlar om nu va?

Jag lämnar er där. Gå in på They Live By Nights myspace sida och lyssna själv.

Nog fan är det mäktigt!

1 september släpps Catching Up på Razzia. Enligt uppgift via sms kommer videon innehålla "våld och varmkorv"...

Tillsist:
Jag sular förbi Guilty Pleasure på Styrbord Barbord ikväll.

Jerry Boman

Nätter och dagar i Rådanefors.

2 kommentarer



Det var under söndagens första timmar som det slog mig. Det är vackert här, mitt i den Dalsländska naturen, långt från mobiltäckning och spårvagnsgnissel. Far far away från Andra lång, långt från Järntorget och väldigt långt från bankomater.

Den knakande skogen regerar.

Inget virvlande hav, inga asfaltsmattor, inga försäljare med blåsning i blick. Bara stillhet och den knakande skogen. Bra natten och jag.
Satte mig ner och lät mörkret fylla mig. Stjärnorna var extra många över Rådanefors i helgen och likt ett fyrverkeri där någon tryckt på pause mitt i crescendot stod allt stilla. En visuell peak som stoppat upp. Glödande klot på håll som ändå nådde hela vägen fram.
Natthimelen var oändligare och svartare än normal. Nära och långt borta precis samtidigt.

Och den knakande skogen.

Fan, det är grymma saker man får vara med om tack vare två fina människor med en dröm.

Christian och Johan. Jag vet egentligen inte hur jag skall säga det här men det ni gör i Rådanfors en gång om året är väldigt väldigt vackert. Ni ordnar en festival, eller snarare en fest med band, och ni gör det med brakförlust. Pengar kommer rulla från Stockholm till Göteborg. Jag känner inte till hur ni får det att gå ihop, det kan det omöjligt göra, och det är väldigt stort. Ni två, Christian och Johan, är ett föredöme. Bjuder på er själva och öppnar plånboken. Helt osjälviskt. Jag hoppas nästa generation som växer upp kommer fixa lika generösa fester/festivaler. Jag känner mig utvald som får vara med om sånna saker.

Här vill jag också sända lite kärlek till alla band som var med, underbar inställning, vissa körde inför endast 10 personer. I en sportstuga i Rådanefors. Jag såg inget band som hade sura miner för det. Alla körde för fullt. Stort och vackert. Tack.

Jag såg några band också. Det som gjorde stora intryck var följande:



David Urwitz
Det finns en möjlighet att det kan ha varit det bästa jag sett!
Om vi tar det från början, bara faktumet att David Urwitz skulle spela på Kräftskivefestivalen var lite för mycket att ta in. Här skulle en av de stora spela på den lilla lilla festen.
Nu sitter du där och lyssnar på Davids Myspace och så undrar du om jag blivigt spritt språngade. Men då kan jag säga, nä det har jag inte. För David live är inte David inspelad. En digital fil, även om han är oändligt bra redan där, gör inte Urwitz rättvisa. När den numera Masthuggspojken går upp på scen ser han… rädd ut. Det är en märklig syn.

Sen börjar det.

Skall jag beskriva det som sker så måste jag förklara vem David är på scen. Han är Mauro Scocco och Håkan Hellström i ett. Det tänkvärda och explosion i samma veva. Skjut ett skott på en gasflaska och innehållet läcker ut. För att få effekt behöver du en gnista. David skjuter på den där flaskan och vi håller upp tändstickor. Tillsammans smäller vi högre och elden är överallt.

Rådanefors exploderade i fredags! David berättar sina historier uppbackad av ett band som aldrig slutar le inför publikens ovationer. Rådanefors som vi känner det finns inte mer, det är blåst åt helvete av en man som berättar historier bara för mig. Och dig. Och du där också. För vi älskar Urwtiz och han älskar tillbaka. Taggar upp ännu ett snäpp. Det blir extranummer på extranummer. Ingen vill nog att det här skall ta slut. Jag kan tänka mig att glida runt i ett pannband som det står ”David Urwitz” på resten av året just nu!

Urwitz i Rådanefors är det bästa jag har sett. Jag kom på det nu! Fan, David du slog Håkans mastodontspelning i Lisebergshallen! Du slog ner Hellström från första platsen på listan ”Jerrys bästa konsert minnen”. Det är inte mängden folk som gör det utan känslan. Ta till exempel ”En eftermiddag”, en låt som redan idag är en klassiker. En berättelse slingar sig runt mig, jag hoppar upp och ner samtidigt som jag gråter. Som att ens älskade var en kungsboa som kramar ihjäl dig. Du är glad samtidigt som du vet att du skall dö.Ett lyckligt olyckligt slut.

Tillbaka till det där tråkiga med liknelser, Mauro och Håkan. Liknelsen haltar, för den förste känns ändlöst trött och den siste dyslektisk just nu. David är större. Mer komplex. Mer i nuet.

Och han spelade i en röd liten stuga, bland försurningsvissna granar, vattensjuka fotbollsplaner och kolsvarta ugglor i Dalsland. Och kanske 30 människor som älskar mannen i kavaj.
Än sker mirakel ta mig fan.



Shiloh
Jag hade på känn att det kunde bli bra, för trots att jag gillar det jag hör har jag lyckats missa ett av Göteborgs största band. Största i den meningen att de har höga mål, det hörs i musiken. De flesta band hade nog nöjt sig med hälfen. De siktar in sig på att bli så bra att ingen kan säga till dem vad de skall göra. Shiloh vill undanröja alla som tvivlat på att deras dröm skall slå in.
Under året har de spelat på både Hultsfred och Arvika, nu sitter de där i stugan mellan pärlsponten och discokulan.

Jag faller ihop! Varenda låt är julklappsutdelningskänsla, ljuset skiner genom pappret, jag vill upptäcka allt som finns att upptäcka!.Gräver sig in i mig, lägger sig mjuk tillrätta, tar över hela tanken. Shiloh är en Lonely Planet för mitt hjärta, en vägbeskivning till det där mjuka som jag ibland glömmer att jag har.



Om jag kisar ser jag Shiloh framför en enorm publikmassa, uppsträckta armar och kärlek i luften. Jag ser blöta kinder, små lappar som kastas upp på scen. Varje med handskrivna kärleksord, varje liten lapp med publikens innersta tankar. Shiloh kommer få hundratusentals lappar om de fortsätter så här…

Jag gillar mest låten Why do years go by. En låt som kommer förändra människors liv. Linus Hjellström rycker tag i micen, vräker sig mot oss. Spänner ögonen i var och en av oss. Ser oss. Vi känner oss utvalda. Likt Jesu 12 apostlar står vi där och skådar ljuset. Födelsen av något stort och i många stycken ogreppbart. Fatta alltså, jag såg Shiloh lira där grusvägen slutar, jag var där och upplevde rörelsen i marken! Jag var där när taket sakta lyfte, när himmelen öppnade sig, tog med oss upp och bjöd in oss till det övernaturliga fenomenet.

The thing's hollow — it goes on forever — and — oh my God! — It's full of stars!

2001: A space Odyssey



Almedal
Så var de plötsligt tillbaka där de hörde hemma, på en liten scen så nära och så svettiga. Inte så att jag missunnar Almedal de stora scenerna, men bäst är de faktiskt när man står så nära att min medhavda lågbudget pyroteknik hotar att tänd eld på Adams hatt. Det är en fyllespelning, en spelning för vänner. Och ja, det är svinbra!



Samtidigt Som
Det är sent på lördagnatt när Francisco, Erik, Erik och Göran slirar upp på scen… Jag har ett minne att jag dansar och är jävligt glad. Bra! Tydligen är det ungefär samma känsla som bandet har…

Läs det här och skratta. Ja, ni fattar.

Tur att jag inte får betalt för att skriva om band med andra ord… och jag hoppas samtidigt att den där journalisten polisanmäler bandet, för nog var det så att de drack lite öl innan spelningen?

Kräftskivefestivalen innehöll också en del dramatik. På fredagen spelade jag skivor. Bland annat spelade jag tre BD-låtar i rad. Besökarna blev lite väl till sig och en person ramlade så illa att han var medvetslös under flera minuter. Mycket obehagligt! Vi ringde ambulans, och efter vad som kände som tusen år kom den och förde den unge mannen till Uddevalla sjukhus. Där konstaterades fraktur på käkbenet…
Festen dog där kan man säga. Och jag skall aldrig mer spela tre BD-låtar i rad. Förlåt.

Dagarna i Rådanefors innehöll också följande:

























Bäst var sjön, vilken eftermiddag!

Jerry Boman

Nya språk.

3 kommentarer



Det är fint med gerillakonst!

Några lyssningstips om man vill hänga:

The Majority Says


Disco Langsam

Elephant Parade

Esaias Orchestra

The New Heaven Dieppe

Tillsist:
Torsdag går alla till Jazzhuset och lyssnar på Almedal och Skansros.
Förfestar gör du på Pustervik med Mint Condition gubbsen. Tobbe (Irene) och Bollen (Hästpojken, BCQ och i fredags Broder Daniel) spelar skivor i baren.
Missa nu inte Svart på Henriksberg på fredag! Själv är jag på Kräftskivefestivalen! Den bör du också åka på!

Tillsist2:
In general request/In der Regel beantragen/I generell forespørsel:

For those who speak English:
Just look a bit down the right-hand column, where you'll find "Google Translate" ... So you can enjoy this blog on there own language.

Für diejenigen, sprechen Deutsch:
Schauen Sie ein bißchen nach der rechten Spalte finden Sie "Google Translate" ... So können Sie sich in diesem Blog eine eigene Sprache.

For de som snakker norsk:
Bare se litt nedover i høyre kolonne, der finner du "Google Translate" ... Så du kan nyte denne bloggen på det egne språket.

Jerry goes global. Det är hybris deluxe det.

Tillsist3:
Läs gärna kommentarerna i förra inlägget. Tyck sedan till.

Jerry Boman