100 låtar enligt Jerry

Ni började redan i september med att räkna ner, ni på Nollnolltalet.se, och ni som skrev listorna började förmodligen månader innan dess. Det var orättvist, det hela var ju inte riktigt över. Ni missade till exempel Universal Zoo. Men det kanske bara speglar den känslan som vi alla får när det kommer till listor: Det var bättre förr. Det är svårt att leva i nuet, att upptäcka att en låt är tokbra redan från början. Hur ska man veta att man tycker Dagens Bästa Låt är bra om några månader?

Att lista 100 låtar som var bra under 00-talet är lika genialiskt som puckat. Jag har gjort ett ärligt försök, andra kanske lyckas bättre. Jag har rankat de tio bästa och resterande 90 har ingen inbördes ordning. Det går bara inte. Hur ska jag jämföra Indieland av Hatis Romans med Welle:Erdballs - Starfighter F-104G?
Här är i alla fall min lista, hoppas ni hittar något kul och kanske hittar ni något nytt. Jag har förmodligen missat och glömt en jävla massa låtar, men när allt kommer kring, vem sitter på facit?







Som ni ser, det är mycket Göteborg under 00-talet. Och det är så, de senaste tio åren har ägts av Göteborg. Jag tycker vi ändar på det nu, jag vänder kappan efter vinden och spår att 10-talet kommer ägas av Stockholms musikscen! Är ni med mig?!

Skit i det nu, håll i hatten så åker vi! Här kommer:

00-talets bästa låtar enligt Jerry

1. Shoreline - Broder Daniel
Det är en sommardag 2001. Regnet kommer från sidan och Göteborgskalset är i full gång. Hela staden svämmar över av närorternas bananer som dricker öl på träbänkar i tält. På det stora hela en väldigt sorglig syn.
På en av Hedens grusplaner står dock ett vitt tält som jag gillar. Därinne trängs runt 100 personer för att titta på Broder Daniel. Det är den första spelningen på mycket länge. Scenen är tio centimerer hög och det hela kommer bli väldigt intimt. Fukten rinner ner för väggarna. Folk är tysta, nästan andäktiga, när de välkända låtarna radas upp.

Så blir det plötsligt paus. De ser nervösa ut, borta är det självklara avslappade attiyd som präglat den spelningen. Sedan händer det som ingen i tältet förväntat sig: De spelar en ny låt. Alltså, en helt ny låt.
Jag kan lova dig, det blev till en början helt tyst i det där tältet. Helt tyst. Vi hade alla lyssnat sönder 90-talets bästa skiva, Broder Daniel Forever, och väl i realiteten gett upp allt hopp om en ny skiva.
De spelar en ny låt.
Efter de inledande raderna och publikens tystnad kommer skriken. Vi gapar rakt ut.
De spelar en ny låt!!!

Senare på hösten, 30 november en torsdag, spelar Broder Daniel låten i Sen Kväll med Luuk och jag tar tillfället att erkänna en sak här, jag var en av dem som la ut låten på nätet. Jag och en kompis (han får vara anonym här, han har numera en familj att tänka på) fick ut den där låten på någon server. Och som den laddades ner, flera tusen nedladdningar på bara några timmar. Vi fixade sedan till ljudet på filen och la ut den igen, och den versionen spelar jag fortfarande ute.

Aldrig har en låt låt gjort så starkt intryck på mig. Så direkt.
Läs de inledande raderna. Sakta.

Ever since i was eight or nine
i've been standing on the shoreline
For whole my life i've been waiting
for something lasting

Där mina vänner, har ni den bästa början på den bästa låten under hela 00-talet. Shoreline.

2. Känn ingen sorg för mig Göteborg - Håkan Hellström
3. En vän med en bil - Håkan Hellström
4. Ramlar - Håkan Hellström
5. Nu kan du få mig så lätt - Håkan Hellström

Det är lätt att glömma låtordningen på skivor, speciellt nu när allt är filer. Jag sörjer inte skivorna, de hade sin tid och nu gäller annat. Så därför är det här intressant: fyra av 00-talets fem bästa låtar ligger på samma skiva och de ligger i precis den här ordningen.
Det här kan mycket väl vara den bästa början på ett album. Någonsin. Starten på Håkan Hellströms karriär och på skivan "Känn ingen sorg för mig Göteborg" ligger i de där låtarna, fyra låtar som tillsammans smular söder allt annat. Var för sig är de fantastiska, men i den ordningen blir de oförglömliga. De enskilda beståndsdelarna lyfter i varandras sällskap. Jag brukar ofta göra det som andra dj:s skyr, spela flera låtar med samma artist. I bland i rad. De gånger jag spelat de här låtarna, i just den här ordningen, har golvet exploderat. Kläder har kastas, folk skriker rakt ut och det slutar i ett enda stort kramkalas. Bättre betyg kan inte fyra låtar få.

6. Erik & Francisco - Samtidigt Som
Den vackraste låten om riktig vänskap jag hört! Jag hoppas själv att någon gång få förmånen att bli vän med någon på det sättet. Och så säger folk att killar inte har några riktiga känslor!

7. The Panda song - Universal Zoo
Sen höst 2009 och Kristian Anttila uppfinner, tillsammans med sin flickvän, både sig själv och den nya svenska popen! Bra med artister som tar fram politiken igen, och som inte gapar om skattesänkningar och annat oviktigt.
Så, alla ni som började göra dessa listor under hösten, den här pärlan missade ni TOTALT!

8. Black Cab - Jens Lekman
Det är svårt att minnas en värld utan Jens nu, killen som en gång fyllde Pustervik på mindre än 12 timmar för en "hemlig" spelning, killen som gav gatorna i Gamlestan liv den där magiska natten och killen som erövrat en hel planet.
Jag tror vi har att göra med en av landets största artister men som ändå lyckas hålla fötterna på jorden. En riktigt storslagen person.

9. Calleth You Cometh I - The Ark
Jag har svårt att ta in att den här låten är gjord under min livstid, den är så klassisk och stor att jag förmodligen vill höra den när jag dör.

10. Sorgliga sånger - Johan Rothstein
Jag sitter i en biosalong och eftertexterna till Killinggängets "Fyra nyanser av brunt" har precis tagit slut. Ut ur högtalaren rullar den här låten och det är ett genidrag. Lyssna på texten, en rostagg rakt i sidan på alla ledsna gitarrkillar som försöker plocka poäng.
Johan är förövrigt på gång med nya sånger, jag väntar med spänning!

Det var de tio bästa, här kommer 90 låtar till som gjorde mitt 00-tal. Det går bara inte att ordna dem, de är alla på plats 11!


Baton Rouge - The Kid
Maple Leaves -Jens Lekman
Young Folks - Peter, Bjorn And John
Turn 27 - Niccokick
Borttagen:Reno Dakota - The Magnetic Fields
Har du glömt dreijer? - Dapony Bros
Tell No One About Tonight - Le Sport
Det snurrar i min skalle - Familjen
Kalla mig - Vapnet
Christian Olsson - Sibiria
Hurt - Johnny Cash

Det är tidig julaftonsmorgon och jag står i fikarummet på en tv-redaktion. Allt är lugnt och ur automaten bubblar varm choklad. Känner att julefriden börjar infinna sig, jag gillar att jobba den där speciella morgonen. Solen har precis börjat stiga upp, utanför ligger Göteborg stilla.
Jag tar min mugg och går mot redaktionen. Redan på håll hör jag gitarren. Blir en smula förvånad även fast jag vet att programledaren som jag delar det här tidiga arbetspasset med spelar gitarr, rätt duktigt också.

Jag blir stående i dörren. Där sitter han, mitt manuspapper, datorer och tvslipsar. Han har ryggen mot mig, böjer sig långt ner över gitarren och sjunger sakta.

I hurt myself today To see if I still feel I focus on the pain The only thing that's real

Killen som spelar den har precis gjort slut med sin flickvän. De var ett par i sju år. Nu sjunger han , på julaftons morgon, ut hela sin själ. Jag har varken innan eller efter den morgonen hört honom uttrycka känslor på det sättet. Han är inte sådan. Men med en svart gitarr i hand, och med Johnny Cashs tolkning av Hurt, så berättar han allt.
Jag vet att killen mår väldigt mycket bättre nu.

Uniform - The Pipettes
Lips Are Unhappy - Lucky Soul
Now she sleeps in a box in the good soil of Denmark - David and the Citizens
Samson - Regina Spektor
You're The Storm - The Cardigans
Cut me - Her majesty
Fell no darkness promised child - Timo Räisänen
Bara dårar rusar in - Håkan Hellström med Göteborgs symfonier
Och jag grät mig till sömns efter alla dar - Säkert
Indieland - Hatis Romans

En låt som blev början på en riktigt fin vänskap, som blev två galna klubbkvällar på Knast med "Klubb 031 - The number of the beast" och jag är så lycklig över att någon gjort!. Jag tycker fortfarande att Åsa Hjalmarsson sätter pricken på så mycket med den där låten!

Son of St Jacobs - Little Big Adventure
German Boy - Makthaverskan
Endless summer - They Live By Night
Global fußball OK - Tyskarna från Lund
Adios Amigos - Marit Bergman och Cecilia Nordlund
Seven nation army - The white stripes
Stjärnfallet - Markus Krunegård
Psalm Noll Noll - Jonathan Johansson
High drama - Laakso
Mörkret - Kavalleriet

De började med att skicka en helt anonym skiva hem till mig, jag gissade och gissade men kunde för mitt liv inte komma på vem som stod bakom. Var det Almedal-Adam? När sanningen tillslut kom fram så var det Christoffer (They live by night) och Robin (ex-They live by night) som smält ner hela 00-talets Göteborg i en näve glimrade popsånger! Då är de ändå från Jönköping!

Och alla platserna - Almedal
Krokusvägen- Almedal
Goodnight, Goodnight - Hot hot heat
Oh My God - Ida Maria
Äppelöga - Anna Järvinen
En eftermiddag - David Urwitz
The Anthem - Elmo
Those Dancing Days-Those Dancing Days
Pokerkväll i Vårby Gård - Florence Valentin
Stállu - Magnus Ekelund

Magnus Ekelund kallade sig först Elmo och gjorde så jag dansade mig svettig under otaliga kvällar på Klubb Populär. Sedan började han sjunga på svenska (även om låtens titel faktiskt är samiska) och fan tro det, det är nästa ännu bättre. Magnus med bandet Stålet kommer stort under 2010!

Little Things (That Tear Us Apart) - Irene
Bulevarden - Anna Järvinen
When you were mine - Casiotone for the Painfully Alone
Vad ska jag med ett foto på dig? - Björns vänner
I could say im sorry - Universal Poplab
To be gone - Anna Ternheim
The great late cassiopeia - The Essex Green
It Takes a Fool to Remain Sane - The Ark
Miljonär - Jumper
Slangbacken - Carl Carlsson

Carl sjunger normalt i Svart och gjorde "lite danslåtar på skoj". Varje gång jag spelar Slangbacken ute så börjar folk dansa, det är ett sånt jävla sväng i denna långa låt att det inte går att stå still. Ge oss mer Carl!

Jag hoppas - Ulf Sturesson
Heart Shut Down - The april tears
Black kneehighs - Hellogoodbye
Tell me now! - Lola Barbershop
Pack your bags - Blanka
Sthlm kallar - Bruket
Her Hairagami Set - The Brunetts
I lost my colorvision - Burning hearts
The smell of an artist - Cats on fire
Life is a peannut - Bonnie & Clyde

Deras spelning på Join our Club är en av 00-talets bästa! Fanny & Rille är Göteborgs nya musiknav!

Traces and tracks - Children come on
The skin of my yell country teeth - Clap your hands say Yeah
Skrik om du brinner - Cobra Carlie
Lyckans underlat -Detektivbyrån
Dance with me - Compute
Mellan nätter & begär - The Crashlanders
Death do not - Disco Langsam
Ibland - Djuret
Starfighter F-104G - Welle:Erdball
Hjärta Göteborg (dansmix) - Kapten Hurricane

Kanske lite elakt att ta med en remix på det här aviga bandet. De kan ju så mycket mer, speciellt Christians texter förtjänar en extra titt. Smaka på den här briljanta raden:

Hej har du saknat mig ditt helvete?

Kärlek och diss i samma mening. Klockrent!

Cul de sac - Don´t Be Kate!
Jag tror jag heter Daniel ikväll - Johan Borgert & Holy madre
Beat Box - The Jessica Fletchers
100 Degrees - Shout out louds
Som på TV - Den stora sömnen
Catherine - Fibi Frap
Dance with your shadow - The Fine arts showcase
Svenska fåglar - Fontainebleau
Dreams come true girl - Cass McCombs
Back off - JuniAndrea

Andrea gjorde den här låten under ett Popkollo-läger. Och trots sin ungdom är det en helt galen låt! Fortsätter hon så här så ser framtiden ljus ut för svensk pop utomlands!

Mental day notes - Foul
Oh, Rebecca - Fred Astereo
Ingen plats för framtid - Fulmakten
Svensken - Hajen
Lingering regret - Hammarin & Robin
Iám mine - Hang on th box
I Thought You Said Summer Is Going to Take the Pain Away - Hello Saferide
What is the infuense - Hell on wheels
Josie - Halo Gordie
Gillar Gillar inte - Guldgossen

Det snackas om melodistölder när det snackas om Guldgossen. Hela tiden. Jag skiter verkligen i det, för ni vet ju alla hur 00-talet började, att alla snackade om hur den där Håkan snodde texter och låtar från alla.


Gott nytt år vänner, nu kommer 10-talet!


Jerry Boman

"Gillar ni mat?"

Okej, jag kanske inte är någon stjärna på att prata med folk i en studio, egentligen kan jag tycka att intervjuer med band i de flesta fall är helt meningslösa. Ibland får man till det, när saker och ting stämmer. Jag vill ju egentligen bara att de ska spela.

Tidigt i morse var Hästpojken med i TV4s Nyhetsmorgon. Adam och Martin tog plats vid bordet. Det som sedan följde kan jag knappt titta på, de visar bara på hur innehållslöst och ytligt Nyhetsmorgon är. Varför finns såna här program? Räcker det inte med att bandet får spela?

Kolla nu på klippet:



Adam och Martin gör sitt bästa, de är bra. Martins "-Nä"-svar på vad de gillar bäst med musiken; om det är att bli intervjuade; är redan en klassiker! Stor humor! Den kom från hjärtat och de två PK-stiffa programledarna fattar inte att de är bortdribblade. Som att leva i en värld utan internet och med bara två kanaler. Och vad är grejen med att programledare så fort de snackar med artister ska lägga till en lite släpig röst, de tror att man är cool då, vill de att artistens coolhet ska smitta av sig? Eller är de starsuckers på riktigt?

Det hela påminner om den numera legendariska intervjun med Nordpolen-Pelle i samma program, där slår idiotin en rakt i nyllet. Och jag älskar Pelle för det han gör där!



Nä, in och kolla på The Tram Sessions istället, ingen mat, inget snack, bara musik. Tack.

Jerry Boman

Sveriges bästa liveband

-Vi går in från det hållet.
Vakten, denna kväll lite extra påpälsad, ser helt neutral ut. Inga tendenser till skoj och skämt här inte.
Jag ser mig omkring, det är tomt, ingen kö bara ett rött snöre som nerisat svänger i vinden. Vi är tidiga.
Vakt: Alltså, ni får gå bort och gå in där.
Han beter sig som en robot. Pekar bort på trottoaren, bort mot början av det röda snöret. Felet vi gör är alltså att vi går direkt fram till dörren, vi går inte in i den köfålla som ställts upp. Det känns verkligen märkligt, det finns alltså ingen kö men vi ska ändå in i en fålla.
Jag: Men, det finns ju ingen kö, och det är rätt kallt.
Försöker le, så snällt ja kan. Lägger huvudet på sne.
Vakt: Jaja, okej då. Leg på er.
Jag tar upp mitt körkort, siffrorna säger född 1974. För att komma in får man inte vara född senare än 1991.
Vakten granskar kortet noga. Jag tycker mig se att munnen rör sig. Ja, den rör sig faktiskt. Han räknar tyst för sig själv. Han räknar ut hur gammal jag är. Då måste munnen röra på sig, så tankarna är riktiga. Så slutar munnen röra på sig, ögonbrynen närmar sig varandra och pannan veckas. Han rör på munnen igen. Kanske räknar han också på fingrarna, en hand är i fickan i allafall. Tillslut verkar han dock komma fram till en slutsats, han ger tillbaka kortet med en svag grymtning.
Jag: Tack så mycket. Ha en bra kväll!
Vakt: Hypfff, grymt, grymt.


Jag står längst fram och jag är så jävla glad. Hela världen försvinner. Jag hoppar upp och ner, näven i luften och det kan hända att jag skriker. Svetten rinner och jag är så lycklig så lycklig. På scen står Dapony Bros… *nålen slits av skivan, skratch*

Du står på håll och studerar detta, funderar över min smak. Du är avvaktande. Kanske anser du dig vara en smula bättre och ha mer finkänsliga musikspröt. Du har precis taggat dig, det blev en tribal. Kollar man snabbt liknar den Gudfadern-loggan. Sårskorpan sitter kvar. Du har köpt en HTC till dig själv i julklapp, din flickvän fick ett gymkort. Du känner dig stolt och tuff, att du äger världen.

Dapony Bros är bandet som inte finns. Frågan är om de någonsin fanns, är inte bara allt på skoj? Är vi en del av ett enda stort bedrägeri? Är vi då scambaiters? Men Dapony finns verkligen, om än väldigt sällan, och sanningen är att de är Sveriges bästa live band. För i den hänsynslösheten till genretänket hittar de här underhållarna något riktigt. Lyssnar man på texterna är de inte sällan mörka, de sjungs om saknad och melankoli. Om frustration och längtan. Och så blandar de plötslig in Ice Ice Baby...

Nu spänner du musklerna, Kos -09 tishan smiter åt och du skakar på huvudet. I din ficka vibrerar telefonen och man kan svagt höra vocoderversionen av "Man ska ha husvagn, unz unz unz RMX by Pist-Kalle". Du fiskar up den ur dina rymliga fickor, trycker hört på grönknapp och svarar: "Kungen!"

Dapony är så levande som ett band kan vara, de står aldrig still. Jag menar inte bara fysiskt utan musikaliskt. Man vet egentligen aldrig vad man kommer att få. En gång splade de med en sambaorkester, en annan gång var ett påhittat eurodiskoband förband och den här gången slutar de hela konserten med "Total eclipse of your heart" som välter över i tokmäktig "O helga natt"…

Nu till det som gör den här spelningen så fantastisk, tänk på vad jag skrivit här innan. Det hela utspelar sig alltså på Sticky Fingers Top floor. Det är stor humor! För även om det är femte året som Dapony gör en juldags spelning här så blir det ett stort skämt, och de som skämtas med fattar förmodligen inte ett skit! Det kastas pärlor för svin, det sprids färgpaljetter för blinda och det är underbart att se! Förvirringen total!

Det blir en smula skoj här, för nu tar jag alltså på mig rollen som smakdomare, jag dömer på plats och ställe ut Top Floors publik som en skara Partille-lallare som köper sina kläder på Dressman. Tänk om vi bara kunde mötas. Förenas i glädje. Gå upp i stunden, klistra på våra bästa Fellowship of the Sun-leenden och bara vara! Dapony är precis det, man får bara låta sig ryckas med, det finns inte så mycket att tänka på, bara att de faktiskt är Sveriges bästa liveband. Och Sticky Fingers är jordens sämsta ställe.

- Vi går in från det hållet.

Tillsist:
Jag är som ni vet i Göteborg över nyår och festen börjar redan den 30 december, det vill säga en dag innan själva dagen med stort D. Pustervik är platsen och på scen står Bye Bye Bicycle och Portrait Painters. En hemlig artist blir det också, och den hemliga artisten är jättebra! Det kommer bli en helkväll! Inte missa!

Ledtråd: Den hemliga artisten brukar ha väst och åka spårvagn.

Tillsist2:
På tal om spårvagnar: Nu spelar Dom kallar oss mods på The Tram Sessions! Titta gärna på hela klippet och lyssna noga på kvinnan i högtalaren i slutet...
Det finns numera hela 50 klipp på Tram Sessions. Fatta, FEMTIO klipp på band/artister som åker spårvagn och spelar musik! Galet ändå! Och jag är en smula stolt.

Fick höra att något radioprogram, de kan ha varit Morgonpasset i P3, pratade om The Tram Sessions. Att vi var ett exempel på att tven och musikvideor är döda. Jag är gärna med och tar död på tven!


Jerry Boman

Jul, ge upp!

Nu är jag väldigt trött på allt vad bjällerklang, jul och ordet "Christmas" i låtar heter. Två söndagar i december har Hej Stockholm! kastat julglitter i form av julmusik på Nada, och det känns som man är en överkokt sojajulskinka i huvudet. När man sätter sig in i ämnet julmusik så inser man snabbt att det finns en herrans massa skit. Kanske 90 procent av all världens jullåtar är ren dynga, alternativt så sönderspelade att personer helt utan takt och ton ändå kan sjunga med i dem. Låtar som är inpräntade i vårt dna, lika utslitna som julkrönikan på ämnet "stress".MEN det finns en del julsångsguldkorn:

The Surfaris – A Surfer's Christmas List
Lyssna på en del av de låtarna jag spelade (Spotify)









Över jul och nyår gäller Göteborg och här finns en del saker att göra:
25 dec: Dapony Bros på Sticky. Johannes Vidén och Jonas Schwartz på Pustervik.
26 dec: Spelar jag Rock Band och dricker Galliano i Änggården.
Sen har Kontiki bartömning mellan den 27 till den 29 dec.
30 dec: Bye Bye Bicycle + Portrait Painters på Pustervik.
På nyår går alla till Riorio och firar att hela 00-talet rinner bort med Luxery. THE EMBASSY och DOROTEA spelar och det är ju konstigt bara det!

(Är du kvar i Stockholm tycker jag du ska gå till Landet den 30 december. Tada Tátà, de Montevert samt The Andersen Tapes gillar jag INTE att jag missar! Cosy Den håller klassen hela vägen.)

Tillsist: Fan vad jag gillar det här! Ny video och ny låt med Hufvudstaden.

Tillsist2: På tal om juldagen och Dapony Bros, ni som inte sett videon förr kolla speciellt vid 02:38 och framåt...

Tillsist3:
BRA skiva någon glömt i djbåset på Nada!

Jerry Boman

Väggbilder, framtiden och jullåtar.

Jag tycker att många artister glömmer det där lilla extra som gör en spelning minnesvärd. Visst, det handlar om musiken, men jag tycker en riktigt bra spelning innehåller lite mer. Därför gjorde jag lite projektioner till Simon Norrsveden när han gjorde sin hemliga spelning på Debaser Medis i fredags. Inga superspeciella saker men det lyfte evenemanget tycker jag!
Om något annat band vill ha hjälp med riktigt bra projektioner, hör av er! Inte om ni bara vill ha "en radda bilder som visas på en platt duk" utan ni som vågar göra lite mer.

Simon, som jag aldrig sett live, var också riktigt bra! Vissa av låtarna fick mig verkligen att rysa. Och rösten är speciell, men nu älskar jag den.

Resten av fredagen tog jag det lugnt, allt för att vila inför lördagen.



Lördag:
Send in the clowns satte 00-talets sista klubbkväll med att sikta in sig på 10-talet, eller de band som vi kommer lyssna på nästa år.

Pintandwefall, som jag såg på Högkvarteret för någon månad sedan, är ett av 2009 bästa band. Med en aldrig sinade energi tar de över scenen totalt! De är nutidens Clasch, de har humorn, de har energin och de har långfingret. Även om PAWF verkar vara lite mer lättsinniga.
Tyvärr han jag bara se en liten stund, mer om det längre ner.





 




Ni vet att jag gillar Makthaverskan. De är Sveriges viktigaste band just nu. Verkligen. De har fan allt!
Även här han jag bara med några snabba glimtar, har sett dem några gånger förut men den här gången var det i allafall bäst ljud. Nu lät det som det övriga inte var bra, det var det!
Äh, döm själva, här kommer två klipp. Det andra är en NY LÅT!





Som ni vet skötte Hej Stockholm! musiken i baren den här kvällen och det var fan det roligaste jag gjort! Lugnt en av de bästa DJ kvällarna någonsin! Bargästerna var intresserade, de frågade vad vi spelade, bla fick Samtidigt Som, Den Stora Sömnen och Alex Rigaud frågor. Det känns alltid roligt att sprida ordet om riktigt bra musik. Skoj också se alla glada leenden när man spelar allt från 8-bitpop, Welle:Erdball och till Carwall och Jumper.
Det finaste är ändå att få ett tack med orden "Jag har haft en helt grym kväll, ni spelade så jävla bra musik". Eller så kan det största ha varit att personalen gillade musiken, speciellt när vi slutade med den oändligt vackra Bara dårar rusar in, (Håkan Hellström tillsammans med Göteborgs Symfoniker) då två av vakterna började dansa styrdans! Minne för livet!

Söndag betyder Jul på Nada: Hej Stockholm! spelar BARA jullåtar mellan 21 och 01! Trotsa snön och kom!
Jag kanske ska förklara, vi spelar INTE de klassiska jullåtarna, utan har ett lite mer utvalt program. Det blir jul som du egentligen vill ha den!

Tillsist:
Juldagen i Göteborg spenderas enligt traditionen på Sticky med Dapony Bros!

Nyår firas på RioRio där The Embassy (!!!) och Dorotea (!!!!!!) kommer spela. Blir galet!
"Samfundet" kommer spela skivor och där ingår bla en i Djungeltrummans omröstning "Göteborgs bästa dj" nominerad: Elin Hedman! Ni som har gott minne minns såklart min och hennes spelning på Pustervik i Göteborg tidigare i år under namnet "Vit katt/DJ Fotvård". Vi höll på att bränna ner stället… på riktigt.

Kommer bli en så jävla bra kväll!

Tillsist2:
Jag tar med mig skivor till Göteborg över jul och nyår om någon får ett infall och vill dra ihop en spontanfest!

Tillsist3:
Jag är galet nyfiken på nya Almedal skivan! Det sprids låttitlar på Facebook...tror jag.

Jerry Boman

För liten för nätet

Nu ska jag inte hålla på och fastna i måndagens händelser, men faktum är att den floppen ledde till en trevlig kväll i onsdags. Och jag hittade tack vare det ett nytt band! Ett riktigt riktigt fint litet band. Så litet att de inte ens har en Myspace. 

Först måste jag bara skriva några rader om ett annat band som verkligen har en Myspace. Bandet heter St Andreas och verkar komma från både Stockholm och Göteborg, en av medlemmarna känner du igen som trummisen i Autisterna (var blev NI av?) Andreas Nordström. Vidare hittar man Andreas fru Nathalie Nordström och bäste vännen Mattias Engvall.
När faktarutan är avklarad brassar jag på med superlativen: låten "Poseidon" är ängslan, det tunna snöret som brinner i båda ändar. Det är microkosmos, en vissen mans försiktiga påpekande om sin avresa. Jag blir både glad och ledsen på samma gång, jag vet att jag gillar det här som fan!
Ännu bättre är "Äpplet faller". En tunn hinna mellan oss och mannens tankar, en vimpel som någon glömde tar ner och som nu trasats sönder av årens vindar. Ett ensamt gatlopp över försiktiga handklapp. Det är en mjuk låt, insvept i Dungen och Vapnet. Stora kontraster, sommar och vinter i samma låt.

Mycket mycket vackert!

Nu fick jag upp farten här, och det är bra för jag måste bara ge er ett band till: Honeymoon Over! Ni som brukar vara noga med att kolla längst upp i högerspalten har läst deras namn och förmodligen klickat på länken.
Honeymoon Over! är den smakfulla blandningen av Cosy Den-pop och tassande elektroniska ljud. Riktig uppesittarpop! In och lyssna!


Jag skulle bara trotsa snökanonen som exploderade över Stockholm för att se Jaw Lesson (fd Hajen) på Högkvarteret. Men jag fick så mycket mer.

Vet inte om det är för att skydda sig, för jag ser ingen skillnad på Hägerstens Botaniska och ett vanligt band. Fast det är inte sant, det är en skillnad. Som ni ser. Det är alltså en utter och en svan som spelar. Kanske är det också ett skydd. Eller så vill man höja den konstnärliga nivån på just fenomenet band. Hur som helst är det skoj.

Sanning är dock att de absolut inte skulle behöva de här attributen. För det är snygg pop, snygg såtillvida att de skriver bra texter. Sen gör det härliga skolsalspianot med sitt träljud sitt för att bilda en fin helhet. En av låtarna handlar om de redovisningar man hade i skolan, ni vet man fick ett ämne och så skulle man slå upp i böcker eller på nätet en herrans massa fakta. För att tillsist på darriga ben ställa sig inför klassen och berätta om det man fått reda på och kanske få en skitnödig applåd som tack. I det här fallet handlar det om Svanens (Sofia Hultin) redovisning om Östersjön. I texten, som vindlar fram, ställer hon frågan om varför man måste berätta så mycket fakta när man egentligen bara vill berätta om hur vacker Östersjön är, när vågorna slår och dropparna glittrar. Det hela är helt briljant! Jag fick en aha-upplevelse och funderar på varför jag inte kom på det där när redovisningstiden var nutid!   

Uttern och Svanen får mig att tänka på de gamla favoriterna Raymond och Maria. De tittar på världen med andra ögon, de berättar snyggt om de där sakerna som vi andra ser och kanske gnäller över men som vi aldrig gör något konstruktivt av. "Där går dom" handlar om en av alla de där vernissagerna som de flesta vill springa på. Kan lika väl handla om ett släppkalas för ett band. 

Hägerstens Botaniska har som sagt ingen Myspace men följ den här länken så kan ni höra ett smakprov. Det är just låten "Där går dom". Lyssna noga på texten. Vasst!

Sen spelade Jaw Lesson några få låtar, pianot lät bättre än någonsin och Amandas röst studsade fint i det ruffiga betongtaket. Jag avslutar det här evighetslånga inlägget så här:



Tillsist:
På lördag spelar Hej Stockholm! skivor i baren på Debaser Medis. Send in the clows heter klubben och på scen står bästa Makthaverskan och bästa Pintandwefall. Det kommer bli galet!

Söndagen är ingen vilodag här inte, då blir det julsånger i kubik på Nada igen för Hej Stockholm!. Kom och häng! Förra gången lyckades vi spela BRA jul/vintermusik i nästan fyra timmar!

Jerry Boman

En bra historia

Ni vet hur det är, varje litet band berättar mer än gärna hur de tappade bort sina instrument på Åland, hur de bokades fel och togs för ett dansband, att de minsann söp med Kent innan de var Kent eller hur de en gång spelade för en person. Just den sista historien brukar berättas av artister som numera är stora och berömda. Som för att hålla kvar tanken på att de fortfarande har fötterna på jorden. Eller kanske är det bara ett ödmjukt att se på framgången, man kan när som helst ramla tillbaka till de små scenerna. När som helst kommer den där en-person-i-publiken spelningen.

Okej, jag tar det rent upp och ner: Klubb Frimåndag hade sex besökare i måndags. En av dem var jag, en annan Erik Halldén som kallas Kronprinsen när han sjunger på svenska och så fyra personer till som alla var Eriks kompisar. De två första kom på åtta slaget prick… sedan var det tomt…tomt…tomt…tills de andra två trillade in vid nio rycket.

Ja, precis så var det. Vi var sex personer.

Det där är egentligen skit samma, jag fick nya vänner den där kalla måndagen och det är större än att ha 150 pers på en klubb. Nä, jag ljuger lite men det är ändå väldigt roligt att få nya vänner. De här fyra personerna kommer jag alltid komma ihåg, för de gick och såg sin vän spela bara för dem. De gick dit för att de i själ och hjärta ville se och höra Kronprinsen spela. Jag fixade ett arrangemang som berörde fyra personer, som gav dem ett minne för livet. Eller det gav sex personer ett minne för livet. Det är viktigt.

Det gick inte annat än att skratta åt hela händelsen! För det är något stort komiskt över det hela, här sitter fem personer på en klubb som äger rum i en persisk restaurang. De ska alla se en kille sjunga till backtrack i lofi-belysning. Där har ni material till en hel sitcom!
Kronprinsen spelar i Jönköping i helgen och ni kan räkna med att han har en jävligt bra historia att berätta, sagan om den naive klubbarrangören som trodde folk gillade ny musik på måndagar, om han som trodde att en undanskymd gata skulle blomma upp bara han bjöd på fantastisk musik på svenska. En historia om hur han minsann spelade för fyra personer i Stockholm. Plus klubbarrangören/ljudteknikern då såklart.

Som ni förstår, Kronprinsen spelade. Han fick till och med göra extranummer. Kolla på filmen och inse vad ni missade:



Jag var glad. Erik skriver texter, underfundiga och raka. Trots att de ibland är sorgliga historier så slipper man här det obligatoriska tyck-synd-om-mig. Det är sagt och gjort, rakt upp och ner. Väldigt luftigt, som att höra någon berätta mitt framför näsan och sedan enkelt smita ut bakvägen. Musiken svänger mellan karibiska rytmer, om än dämpade under en symfonisk filt. Man skulle kunna säga att musiken mumlas fram, det låter dåligt men tänk er den där fina trallvänliga mumlingen som man kan ägna sig år på våren när solen kommer tillbaka.

Efter den korta, varma, spelningen satt vi kvar en stund och sedan stängde jag butiken. Gick i snöyran till Tranan, lyssnade på Gustav Gelin och Send in the clown-Sandra Bergmans fint utvalda låtar,spelade förnedrings-Loppan och avslutade det hela med ett gott parti SMS-roulette. Som kronan på verket fick jag åka gratis på nattbussen hem!

Så slutade historien om det stora fiaskot som blev en av de bästa kvällarna jag någonsin haft. Nya vänner och gamla vänner. Som ni redan räknat ut: ni som inte var med vet inte hur det var, jag vet bara att ni missade något viktigt.

Nu har jag en verkligt bra historia att berätta nästa gång vi ses.

Tillsist:
Jag kan inte få nog av ukulele! Jag kan inte få nog av kazzo! Jag kan inte få nog av sinnesjukt charmiga och välgjorda musikvideos!


Här hittar du mer av Stefana Fratila.

När jag ändå är inne på charm, här kommer en bit lo-fi-tvspelspop från San Francisco. Nessie & Her Beard tar positivvagnen till 10-talet!


Kolla in fler härliga musiktips i högerspalten, nästan längst upp.

Jerry Boman

Fel i fabriken

Det blev inte som jag tänkt. För första gången blev jag riktigt sur på några barägare över att deras högtalarutrustning inte höll måttet. Överlag tycker jag det är rätt fånigt att klaga på ljudet eller tekniken, jag försöker vara väldigt ödmjuk inför fel och brister på prylarna hos barer och uteställen. Jag brukar släppa det mesta. Jag förstår att det handlar om pengar.

I fredags gick det bara inte, jag är så besviken på Färgfabrikens prylar att jag inte vet vad. Konsthögskolan har inget med detta att göra, de fixade en bra fest, de hade grejat och donat med det mesta. Hyrt in riktigt bra grejer att spela på. Inget att klaga på där, snarare tvärt om, djsakerna var väldigt väldigt fina. Felet låg istället på de saker som var permanenta i baren, slutstegen/förstärkaren som står bakom baren.

Under minst tio tillfällen, det kan ha varit fler, dog ljudet helt. Barpersonalen "fixade" problemet varje gång, de hävdade att det var något fel på sladdarna. Men det stämmer inte. När ljudet försvann så testade jag en grej, jag drog ner ljudet helt, väntade i 30 sekunder och drog sedan på ljudet igen. Hepp, ljudet kom tillbaka.

Nä, kära vänner, det är inte så det funkar när en sladd glappar, det är resultatet av någon klåpare som kopplat in för mycket högtalare på för få slutsteg/förstärkare. Det som då händer är att automatsäkringen löser ut, allt för att inte prylarna ska gå sönder av den stora belastningen. Det är enkel ljudkunskap/teknikkunskap. Sådant som man bör ha kolla på, annars hyr man in någon som har koll på det. Hyr man ut sitt ställe bör man absolut ha koll på det.

Jag är så besviken på att det här förstörde inte bara för mig och Anna som spelade skivor, det förstörde också stämningen på festen. Precis när vi fått igång ett fint litet dansgolv gick säkringen och kvar fanns bara bas. Bättre sätt att döda stämningen finns inte. Efter bara en timmes spelade ville jag gå därifrån.

Jag kan tillägga att vi försökte spela så tyst vi bara kunde för att inte pressa slutsteget mer än det behövdes, vi drog också ner basen men det hjälpte inte.

Jag ber om ursäkt till er som kom till Färgfabriken i fredags, jag gjorde vad jag kunde för att få rätsida på problemet. Och jag lider med Konsthögskolan som fixat så mycket.

Men något roligt hände ändå, jag fick se Skriet!

Isak Sundström brukar vara frustrerad i Pascal och Jacob Frössén följde Olle Ljungström så länge att det blev en film. Men nu är det, tillsammans med några andra, Skriet.
Tänk dig att det regnar. Minus en grad och du är på väg hem. Du har tappat bort dina kompisar, kanske har ni bråkat, sagt sanningar som svider. Personen du gillade lite mer gick i väg och svarade inte mer. Mörkret sänker sig och du känner dig så ynklig. Det finns ingen mening för självömkan, ingen hör dig ingen ser dig. Istället infinner sig ett vakuum. Du är såklart inte glad, men du är inte heller ledsen. Dina tankar och din själ befinner sig i tyngdlöshet. Det är här Skriet kommer in. De är tyngdlösa. Samtidigt med en enorm börda på skuldrorna.

Det sticker i öronen. Knaster. Först verkar inget hålla samman bandet, ljudet som ligger närmast i minnet är när en symfonisk orkester stämmer upp. Det är ett virrvarr av ljud. Så plötsligt kryper melodierna fram, Isak viskar fram, mässar smygande. Ju längre spelningen pågår desto mer hörs trummorna för att mot slutet explodera i Joy Division. Men mitt i detta mörker finns ett hopp, man hör gryningen komma och den stavas klarinett. Ja, det instrument som annars brukar lägga sordi på popen piggar här upp. Det är både märkligt och häpnadsväckande. Vet inte riktigt hur de gjorde, men bra var det!


Skriet är avigt. De har tagit allt en vända till och de delar upp oss i det gamla snacket om för eller emot. Precis som alla riktigt bra band!

Tillsist:
Klubb Frimåndag ger dig Kronprinsen!
20-01 på Sugar Bar på måndag.

Läs om allt här.

Tillsist2:
På lördag spelar jag och Anna (Hej Stockholm!) skivor igen. Denna gång i baren på Debaser Medis! Klubben heter Send In The Clowns, den bästa i stan. Live ser ni två framtidsband, Pintandwefall och Makthaverskan.
Läs vad jag tycker om Makthaverskan på skiva här och vad jag tycker om dem live här och här. Läs gärna vidare om hur det gick till när Pintandwefall var i Stockholm första gången.
Ses där!

Jerry Boman

Knäsvag och knäsvag

Det finns dagar när jag bara vill stanna hemma, stunder då jag känner att jag hört allt. Att det får vara nog med musiklyssnade på ett tag. I bland tänker jag tankar om att sluta lyssna helt. Att grotta ner mig i något helt annat. Kanske börja med dart.
Det är dagar då till och med Spotify känns trångt. Inget duger, allt är gjort. Och det som inte är gjort rör mig inte. Lyssnandet blir ett ok, en börda på vägen.

Sedan kommer kvällar i en källare på Petsounds Bar. Klubben med det sympatiska namnet Hemma hos Fanny och med den lika sympatiska Fanny. Gästen på scen är hemlig, men de flesta verkar veta ändå. Stämningen är ändå lite andaktsfull när Anna Järvinen går upp på scen…

Jag står rätt långt fram och känner mig fånig. Jag klarar knappt av att titta upp mot scen, det är så nära. Anna börjar sjunga på finska. Jag förstår inget av det hon sjunger men det träffar mig ändå...

Det är larvigt att säga att man blir knäsvag. Eller så det inte det. Järvinens musik och röst, hela hennes uttryck gör mig knäsvag. Hon fyller upp hela rummet, trots att det hela egentligen är skört och tunt som tyllgardiner. Bakom glasögonen skymtar två länders sorgligaste person, Anna Järvinen fångar det finska vemodet, de kalla nätterna mellan tummen och pekfingret. Håller det varsamt på plats och låter oss se det i vitögat. Samtidigt får hon in något väldigt svenskt i sången. Jag inbillar mig att finnarna är melankoliska och står för det, men vi svenskar är melankoliska men ska ändå ha partyhatten på. Järvinen fångar den de här två stämningarna och blöder ut dem.

Det är så vackert. Så ändlöst vackert..

Hela framträdandet är enkelt, ett piano och ett dragspel. Så står jag då där och får tillbaka känslan, det är ju sånt här som håller en ovan ytan. De storslagna känslorna förpackade i små skira paket. En poet, en artist och en knuff rakt fram. 00-talet håller på att avslutas, någon kanske gråter för det, jag ser det inte alls. Tid är inget, nu är allt. Och i en källare på Skånegatan blev jag nu igen. Bakåt finns inte ej heller framtiden, jag är bara just nu. Och jag är knäsvag.


Anna Järvinen är nominerad i hela tre grammisklasser: Kvinnliga artist, Textförfattare och kompositör.
Det är inte mer än rätt. Hon är en originell artist och hon är en jävel på att skriva låtar som berör.

Vilken kväll. Tack Fanny. Och tack Anna.

Tillsist:
Fredag och Hej Stockholm! spelar skivor på Kungliga Konsthögskolans julfest. Jag trixar ihop lite musik, bland annat en "Riva hela huset"-version av Håkans Gullbergskaj paradis. Toksamba och rörigt. Det kommer nog göra susen!

Jerry Boman

Hemligheter och kronprinsar

Ikväll, onsdag, är det Hemma hos Fanny på Petsounds Bar. Hemlig gästartist… jag vet vem det är och kan säga så mycket som att det är en Grammisnominerad artist. Nominerad i år alltså. Det kommer bli väldigt fint nere i källaren kan jag lova.
Du vill INTE missa detta!






På måndag är det dags igen, klubben med det puckade namnet är tillbaka:

Klubb Frimåndag ger dig Kronprinsen

Smått genialisk mjukpop men en smekning övergår i falskhet. Ett bedrägeri. Dina bästa minnen har fått virus och pixlarna omformas. Glädje byts mot onda ord. Lager på lager rytmer och det totala utlämnandet.

Det är svårt att ringa in Kronprisen. Ena stunden lofi garderobsbalearic, andra kommersiell vinter med Wham. Ryktet går att vi kan förvänta oss ett mellansnack "i hästväg".
Vad som än händer, vad som än sker, är detta kvällen när dina sinnen öppnas. Du kommer berätta allt för precis alla. Några kommer göra slut, några kommer bli kära i varandra och de sista kommer spaka sönder något som Stockholms Stad äger på vägen hem.


Sugerbar, 20-01 måndag 14 december.

Hela härligheten finns på Facebook!

Tillsist:
Hej Stockholm! spelar skivor på Mejans Julfest på Färgfabriken på fredag. Vi ska bara spela två timmar, så bered dig på en redig nerkokt musikfond av det bästa bästa! Ja jävlar!

Skriet spelar live och det ser jag fram emot mycket!

Läs mer och föranmäl dig här.


Jerry Boman

Lördag, Söndag och Frimåndag

Bilden ljuger, ingen julefrid här inte:

Lördag: Snabbt besök på fina Klubb Springfield i Gamlastan. Fast jag var där kanske max 90 minuter så hann fotografen i fatt mig och resultatet blev följande:




Söndag: Jag och Anna dvs Hej Stockholm! spelade skivor på Nada, eftersom det närmar sig jul så slog vi till på 3,5 timmar jullåtar. Det var verkligen en pers! Man vill ju inte dra i väg en massa trista, tråkiga och uttjatade julsånger men vi lyckades hitta en bunt fina. Kanske fuskade vi lite, några av låtarna var mer vinteranknytning. Eller bara så enkelt att att artisten hade något med snö att göra, tex Miike Snow. Det mest humoristiska valet gjorde Anna med "Ice Ice Baby"… Ja, vi är från Göteborg.

Jag spelade bla det här:

The Surfaris – A Surfer's Christmas List
The Last Heard – Sock It To Me Santa
Elvis Presley – Santa Bring My Baby Back (To Me)
Firefox AK – Winter rose (Feat. Tiger Lou )
Autisterna – Hemma över jul
Elton John – Step Into Christmas
The Kinks – Father Christmas
Marvin Gaye – Purple Snowflakes
Smokey Robinson & The Miracles – Go Tell It On The Mountain
The Ventures – Frosty The Snowman
The Last Heard – Sock It To Me Santa
The Beach Boys – Little Saint Nick (Remixed 1991)
Håkan Hellström – Fairytale Of New York (Live)
Girls Aloud – I Wish It Could Be Christmas Everyday
McFly – Deck The Halls
Marlene Paul – I Wanna Spend Christmas With Elvis
Louis Armstrong & The Commanders – Cool Yule
Louis Armstong And His Allstars – Christmas Night in Harlem
Nat King Cole – All I Want For Christmas (Is My Two Front Teeth)
The Moonglows – Just A Lonely Christmas
Guildford Cathedral Choir – O Little Town Of Bethlehem
Big Bad Tough Guy – White Trash Chrismas
Asia B – Everyday Is Chrismas
The Sweptaways – Vintersaga
Adolphson & Falk – Mer Jul
Mörbyligan – Kalles Jul
Mauro Scocco – Hem till jul
Keld Heick – Han Er Julemanden

Den här kvällen spelade också fina Akiine. Hon hade stöpt om en radda jullåtar i neoreggae/soca stil. Riktigt bra och väldigt kul! Hon spelade även en del egna låtar, som min favorit som jag tipsade om i somras, I Love Sneakers Yay. Jag är säker på att du kommer höra mer av detta energifält till människa! Sällan har någon varit så glad en regnig söndag i december!









Måndag: Klubb Frimåndag #2 på Sugarbar, denna gång med inte mindre än tre specialare!
Först och främst: jag hade en gäst i djbåset, Sophie Rimheden. Firade släppet av nya låten, en Sprigsteencover "I´m on fire". Hon spelade också en fint utvald mix av härliga låtar från 80talet. Riktigt lyxigt med folk som kan spela skivor på riktigt!

Lyssna här:
Sophie Rimheden feat. Annikafiore – I'm On Fire

Först upp på scen hamnade Magnus Weideskog. Jag håller mig från att tycka så mycket, jag var ju trots allt inblandad inte bara som arrangör utan även som ljudtekniker. (så ser det ut i undre popvärlden folk). Men han satet bla en mycket fin pianoversion av Förlåt. Väldigt bra låt, lite humor och mycket mycket känsla!

Sen kom Love Lindblom upp på scen… Alltså, det är sådan ynnest, sådan lyx att få ha denne kille på Klubb Frimåndag! Han spelar hela december på Globen, hans musiker har bla lirat med Magnus Uggla och Love själv utstrålar en sådan star quality att taket lyfter! Det blir en glad spelning, en "från höften" spelning med känslorna utanpå. En riktig höjdarstund på jorden! Till min syster var nästan ännu bättre i det här avskalade formatet!








När Love gick av scen fick Magnus feeling och spelade två låtar akustiskt!

I det där sista har vi kärnan i hela klubb Frimåndag, jag vill inte att det ska finnas några regler, man får göra lite hur man vill. Alla gillar vi musik och då är det bara att spela på!

Ett STORT tack till alla som kom, hoppas att ni bär med er något från den här märkliga kvällen, kanske hörde ni något nytt, kanske fick ni nya intryck och kanske har ni ett minne för livet.






Tillsist:
I morgon avslöjar jag vem som blir nästa veckas artist på Klubb Frimåndag, det är lite ändringar på gång!

Jerry Boman

En strand, en grotta och Havanna

Det var en trevlig nyhet att Almost Famous numera håller till i Lilla Hotelbaren istället för på Nalen. Närmare för mig. Som vanligt står scenen på helt fel ställe, men det är så tråkigt att påpeka att jag skiter i det.
Tre akter hade kunnat bli en helkväll, men redan på förhand förstod jag inte riktigt vem som satt ihop dessa tre. Ingen kan ha gillat alla tre med hedern i behåll. Jag valde att bara titta på nummer ett.

På en parkbänk i Havanna sitter John Lennon staty. I en avslappnad pose med stelnat hårsvall och uppknäppt skjorta är han sinnebilden för en harmonisk snubbe. Han ser väldigt tillfreds ut ,John, där han sitter. Blickar bort i horisonten utan att titta på något speciellt. Tittar man lite närmare på statyn är det något som inte stämmer, Lennon har inga glasögon. De karakteristiska runda som en hel värld kopierat för att få en smula coolness i livet, är borta.

Anledningen till att han inte har några brillor är enkel, folk snor dem hela tiden. Men inget problem utan en lösning, numera sitter det en vakt bredvid John och ber man honom så fiskar han fram brillorna ur fickan och sätter dem varsamt på plats.

Jag gillar band med namn som berättar en historia, som får mig att leta reda på saker. Jon & the Spectacle har precis gjort det. Annars hade jag aldrig hittat den där parken eller läst historien om vakten. Fantastiskt! (jag har alltså inte en susning om det är just därför de heter som de gör, men visst vore det roligt!)



Jon & the Spectacle har en stor stjärna, sångaren Jonatan Permert. Han tar all uppmärksamhet, trots att scenen är femton centimeter hög för han sig likt en Way Out West-artist. Utan att det känns konstigt det minsta. Det är mot den där festivalen mina tankar går när jag ser dem, det går inte att undvika liknelsen med Vampire Weekend. De svintäta afrikanska/tropiska rytmerna finns, de luftlätta gitarrspelet och så en smula synthljud på det.
Det är bra som fan! Och när VW nu inte riktigt lyckas följa upp sina egna framgångar så träder det här gänget in och fortsätter. Jonatan Permert adderar också en smula desperation till baket, det är på allvar på ett annat sätt. Där VW är ironiska och lätta, där ser Jonatan mörka moln. Det är Beach Boys på en skitig oljehamnsstrand i februari. Blöt sand och skavsår.

Låten Kiss and tell aspirerar på jul, den där tragiska julen som bara är ångest för att allt ska vara så jävla mysigt, perfekt. Det vill säga den svenska julen.

Cyklar vidare till Strand.

Vera Vinter gör rakt-på-sak musik för alla som är ensamma och melankoliska, de som hellre ser isen som ett fängelse för vattnet än som en spegelbild av himmelen. Med ett stort band, cello, skolsalspiano och enkel marschtrumma bygger Vera upp en värld som är varm men bedräglig. Att sitta där i sitt uppvärmda hem, mysigt, men utan vän.

Det är bra men jag blir en smula mätt. Det är lite för mycket rakt på, utan att vara tillräckligt rakt på. Som om det vore en skir vägg mellan oss och henne. Ett filter, påtvingat eller medvetet, som inte ger mig hela sagan. Synd. För ibland glimmar det till, som i låten "Paris". En berättelse både personlig men också uppfordrade. Sitt nu inte där på ålderns höst och säg att jag inte varnade dig. En mjuk spark i röven så man gör något.

Gillar bäst "Överallt" och raderna "överallt finns det händer som ingen håller i den här jävla stan". Vackert och hårt.





I början av november fick jag ett brev från Staphan O'Bell. Han hade hört att jag flyttat till Stockholm, och han hade hört att jag körde någon liten klubb och han ville spela. Jag lyssnade, och lyssnade, och lyssnade. Men inget fastnade. Jag har utvecklat en total fobi mot artister som på något sätt har med "hustak" i sin lyrik. Det spelar ingen roll om det är på svenska eller på engelska. "Hustak" är en utsliten kliché för den eviga ungdomen, känslan av att vara förmer, högre upp och onåbar. Första låten heter "From my rooftop"…

Står på Strand och ångrar mig som fan.

Här står en man, enkelt, rakt upp och ner. Inga krusiduller. Förutom en man till som vackert plockar på mandolin eller bas. Men det som rör upp himmel blå är rösten. O'Bell är vackert nasal, mjukt diskatig och genomträngde.
Små melodier sipprar fram, precis som vatten har de en förmåga att tränga sig in.

Så tänker jag då på var denne man skulle passat bäst. I vilket forum och på vilken plats.
Jag ser en grotta framför mig. En svagt upplyst grotta, där stalagmiterna kastar långa skuggor och akustiken är mullrande. Mitt bland dessa stenspetsar, endast i hjärnan farliga, skulle han stå. Enkelt och nära.

Jag vet inte, den här texten säger kanske inte dig ett skit om hur det lät.

Sist men inte minst, JA han är väldigt lik Olle Ljungström…

Tillsist:
På tal om Olle Ljungström, han var med och fick pris idag: Årets reklamlåt. Nu är det ju inte hans låt, men jag har då aldrig hört någon tolka den så bra!




Tidningen Resumé var med på ett hörn i tävlingen och så här motiverar man det hela:
"En reklamfilm som är byggd runt musiken. Och inte bara runt musiken, utan även runt artisten. Det är ett djärvt grepp att låta en sargad sångare, som varit öppen med sitt alkoholmissbruk, tolka en spritromantisk låt av nationalskalden Bellman för att varna om alkoholens risker är genialt. Ingen annan artist och ingen annan låt hade kunnat föra fram IQ:s budskap med samma trovärdighet. Budskapet träffar rakt i levern."

Fint att någon vågar.

Jerry Boman

Fem år och kan inte gå

Jag firar fem år som blogg idag! Det är trevligt, tänkte fira det med att gå till Lilla Hotellbaren och kolla in nya band på Almost Famous, gillar Jon & the Spectacles fina ljud, lite skitigt Vampire Weekend… 19.30 spelar han. De andra var inte så mycket att hänga i granen.
Sen cyklar jag till Strand och kollar in lite nya band på Coles Corner.
Jag kommer nog aldrig sluta med det här, envist kommer jag bita mig kvar, lägga ut orden om de nya banden istället för att göra kortlänkar på Twitter till deras hemsidor. För jag tycker musiken finns på scen, i live ögonblicket föds och dör popen under samma sekund. Var man inte där var man inte där. Men jag vill försöka berätta för er hur det var. Väcka er. Det var viktigt för fem år sedan, att skriva om musik såg inte ut som nu. Jag vet inte om jag fyller någon funktion, men jag hittar ingen sida som jag vill läsa, de flesta överger sin nyfikenhet och hänger kvar vid samma band som de upptäckte för något år sedan. Jag ville ändra på det, och jag vill ändra på det nu. Jag tror alla behöver förflyttas, ibland rent fysiskt men ofta mentalt. Ta in nya saker. Inte bara sitta inne och spurta igenom Spotify eller Youtube. Jag kommer fortsätta förflytta mig, många förknippar mig och den här bloggen med Göteborg och det med rätta. Men fokus flyttas som du märker, jag kan bara vara mig själv närmast. Nu blir det mer Stockholm. Det lilla lilla Stockholm, försöker jobba mig ner under Debasers lördagsunderhållning.
För jag vill berätta för er om allt fint som finns därute! Det där som aldrig tar slut, om man har nyfikenheten kvar.


Jag sitter som bäst och försöker knåpa ihop en lista över 00-talets bästa låtar…Ja, nu undrar du varför jag är så sen, men jag ser det som att året faktiskt inte är slut än. Den där listan som de publicerar nu på Nollnolltalet.se startade redan hundra dagar INNAN 00-talet var slut. Jag förstår, det är tidens anda, nyheter ska vara nyheter redan innan de har hänt. Men nu undrar jag vem som skrattar sist, för i och med detta så missade ni faktiskt en låt som garanterat kommer hamna bland mina topp 10. Förmodligen hade den kommit med bland de hundra om ni bara haft lite is i magen.
Jag känner mig lurad på den där "officiella" listan, det blir i många människor ögon nu ett facit, som att få nobelpris innan att all forskning var klar. 00-talet var ju inte slut.

Men det är väl som vanligt, folk är rädda. Måste ha distans och medhåll för att tycka en låt är bra. Det är därför det ofta blir lite äldre låtar som kommer med på en sådan lista.
Jag har med låtar från november, och det är runt 28 dagar kvar av december.

Vilken topp tio låt som är ny?
Det får ni veta när jag publicerar listan den 31 december. Det är inte slut förrän den tjocka tanten sjunger som man säger.

Tillsist:
Kolla gärna in listan i högerspalten, Just nu enligt Jerry. Vad jag lyssnar på nu. Kanske hittar du något kul!

Orkar du ni inte navigera dit så tycker jag du verkligen ska lyssna på det här:

Shiver like timber
Ett eget landskap, försiktigt inte skada någon, sprödare än vinterns första flinga.


Jerry Boman

Galen måndag och vacker torsdag.

NYHETER:

Fotograf (Sophie Rimheden): Åse Bengtsson Helin

Inte missa mitt lilla barn Klubb Frimåndag på … ja måndag såklart! Suger Bar är platsen och det blir två artister som du garanterat vill se även om du inte vet det än: Love Lindblom och Magnus Weideskog.
Love spelar nästa hela december på Globen. Ja, det är helt sanslöst, men han gör en paus för att hälsa på nere på Sugar Bar och Frimåndag! Hans låt "Till min syster" har satt sig, och det är i klass med Staffan Hellstrand!
Magnus Weideskog känner ni trogna läsare igen, det är killen som lyckas förena Jumper med singer/songwriter känslan.

NYHETEN: Som en supersuperbonus kommer ingen mindre än Sophie Rimheden feat. Annikafiore fira sin nya låt, en Springsteencover,I'm On Fire med oss på Frimåndag! Detta är så tokigt att du bara måste komma bara för att höra den för första gången!
(Annikafiore känner ni igen från Alcazar)
Sveriges electrodrottning kommer också släppa sitt andra album "Miss" (2004) digitalt denna dag! Sophie bjuder såklart in till lyssning av den nya låten och låtar från "Miss" men kommer även spela lite annat i djbåset!

Klubb Frimåndag 7 december är nu så bra att jag knappt vet var jag ska bli av! Det är ett hopplock av olika genrer, för nyfikna människor, precis som jag själv. Man kan inget annat än att fixa klubben man själv vill gå på! Du kommer ångra dig om du inte var där!

All info finns på Facebook!

(Nästa måndag, den 14 december, är det ytterligare en Frimåndag. Då kommer det blir en helt unik spelning med en väldigt känd artist, denna gång i helt nytt band. Once in a lifetime-upplevese! Och nu börjar ni se ett mönster här, jag vill ge er speciella kvällar som bara händer en gång, inget tragglande med samma band om och om igen.)


----------------------------------------------

Jag lovade er mer och här kommer det, en liten film om hur det gick till när Love & Happiness spelade på Svanen i torsdags:



Tillsist:
Nästa onsdag 9 december är det dax för Hemma hos Fanny igen på Pet Sounds Bar med hemlig gäst… jag vet ju såklart vem det är och jag säger er, inte missa för alla knivar i Finland! Den hemliga gästen kommer också ha en ännu mer hemlig gäst med sig…

Tillsist2:
Bryr sig någon om P3 Guld? Det enda roliga är att Timo är programledare och jag vet att han kommer bli fantastisk! Annars är det mest ett skämt, jag menar Lars Winnerbäck är nominerad till Guldmicken…ett pris som man ska få för extraordinära live shower… ja, du kan göra matten själv.
Skoj dock att härliga killarna i Babian (som släppte nya låt igår! Finns på Klicktrack.)är med på ett hörn! Tyvärr kommer väl något bakåtsträvande metallband ta hem den klassen...

Jerry Boman