Sista natten med bästa gänget.

Ebbot Lundberg.
Måns Jälevik.
Timo Räisänen.
Daniel Lemma.
Också denne Håkan.
På-samma-scen!

Jag tar det igen:
PÅ-SAMMA-SCEN!
PÅ-SAMMA-SCEN!
Ja, ni fattar...

Hundra meter kö och fullsatt på Henriksberg. Som tur var hade vi köpt biljetter innan. Förköpsbiljetter som av någon märklig anledning gick upp i pris ju närmare dagen D det blev. Konspirations teoretiker borde göra sig besvär.

Hela stan hade snackat sig hesa om VEM som var den hemliga gästen. Som ni vet går ju konceptet Baddaren ut på att bandet Augustifamiljen (Daniel Gilbert, Lars-Erik Grimelund, Stefan Sporsén och Oscar Wallblom) bjuder in någon kompis och så drar man av några sköna covers i en stekhet lokal.
Nu blev det istället en hel hög med hemliga gäster på scen.

Första kompis den här kvällen blev Daniel Lemma. Eller som de sköna snubbarna bredvid mig kallade honom: Di Lemma.
Ett återseende, inte speciellt upphetsande. Men stabilt.
Sen mullrar Kung Kaftan upp på scen, Ebbot. Genast blir det väldigt mycket mer intressant! Herr Lundberg inledde Baddaren i början av augusti och är nu med och stänger ner fabriken. Vi får en mörk, mörk version av Ring of Fire, gamle Cash:en hade varit nöjd.

Ebbot stånkar på...men allas blickar vänds åt vänster, mot landets mest bågstyriga frippa. För ganska obemärkt har Håkan Hellström smuggats sig in på gitarr.
Stort jubel!

Ebbot sjunger klart och presenterar "en viss Håkan Hellström på gitarr"...Ljudnivån vet inga gränser!
Men det var inte riktigt dax för Håkan än, Ebbot får en låt till. Låten som trevlige Navid Modiri vill dö till: Lou Reeds Perfect Day.
Makalöst! Vilken allsång!

Sen blir det dax för dubbel H:et som alla väntat på. Och det skall sägas med en gång, han vilar sig inte igenom något käre Håkan. Stenhårt på direkt med The Bands "The night when they drowe old Dixie down" och sen Roddans "Baby Jane".
Låtar som man hört tusengånger...men som vanligt gör Håkan allt till sitt eget. Och till vårt med.
Vi skriker oss igenom varenda stavelse!

Som om nu inte detta var nog så kommer 2 meter snällhet upp på scen i form av Måns Jälevik (Her Majesty). Han piskar på massan med Morrans "Everyday is like Sunday". Ännu mer allsång än när Magnus Carlson gjorde samma låt förra veckan!

Baddaren slutar med Pettys "American Girl". Låten som har den bästa refrängen någon kan komma på:

Oh yeah, all right
Take it easy, baby
Make it last all night
She was an American girl

Måns skriker upp Timo Räisänen på scen.
Oscar skriker hela låten igenom.
Lemma skriker och vickar på huvudet som bara han kan, sidledes.
Håkan AhaaaAha:r och Ebbot mullrar på.
Timo skriker, Måns skriker.
Agustifamiljen spelar som det var deras sista dag på jorden.

Oh yeah, all right
Take it easy, baby
Make it last all night
She was an American girl

Jag tror inte vi kommer att få se något liknade, EVER. Det här var en natt som blir historisk...

Fatta: Ebbot Lundberg, Måns Jälevik, Timo Räisänen, Daniel Lemma och Håkan Hellström.
På-samma-scen!

Men samtidigt, igen, vad är det som skiljer det här från en afterski i Åre?
Det enda är att personerna därframme är kända. Alla vet vilka de är.

Kanske är hösten 2006 tidpunkten när coverbandet kommer tillbaka. Kanske är vi trötta på alla om försöker kopiera redan perfekta låter?
Skall vi bara nöja oss nu och inte försöka oss på att uppfinna hjulet igen?

Jag hoppas vid Gud att det inte blir så...även om Baddaren faktiskt har varit en jäkligt skön klubb.
Bäst under den korta livstiden var helt klart Magnus Carlson förra veckan med extranummret "Nu kan du få mig så lätt".

Tillsist:
Imorgon, i svinottan, går tåget mot Stockholm.
bob hund väntar. Om jag hittar dit. (Sluta nu klaga på att jag stavar bob hund med litet b, de stavar sitt namn så)
Och bästa Fontainebleau med nya låtar, The Lucksmiths, Vapnet och så plötsligt världens bästa Erlend. Han har fått hoppa in lite fort. Kul!
Sen är ju Josefine i favoriterna Love is all väldigt söt...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Ebbot Lundberg, Måns Jälevik, Timo Räisänen, Daniel Lemma, Håkan Hellström, Navid Modiri, Göteborg, Musik, Baddaren, Henriksberg

Vi har inte varit där men vi vill tillbaka.

Det smakar jord och luktar regn.
Över fälten dansar dimänglarna och lockar männen till skogs. De springer och kommer aldrig hem igen. Ryktet går att de var Skogen som tog dem.

Det finns riktiga arbeten på tegelbruket, skitiga men rejäla arbeten för en karl.
Pengarna hämtar ut på fredagen, i ett brunt kuvert. Och man kan handla i en lanthandel som har nästan allt.
Kaffe eller cykeldäck.
Hårtbröd eller vantar.

De flesta har knapp varit utanför Hemorten, någon har en kusin i Stan som kommer på besök kring jul.
När han kommer har samtalet pågått i veckor, utanför lanthandeln, på den smala vägen som går ner till bruket och på åkrarna. De säger att Han bor i ett hus med balkong i Stan. Att Han jobbar bakom ett skrivbord.

Cykel är det vanligaste transportmedlet samtidigt som sonen till brukspatron nyss köp sig en Impala 59. Den är röd och de breda däcken pressar undan småsten lätt.
Och dimänglarna dansar undan när han kommer farande. Upplöses i intet och tar mystiken med sig. Susar genom samhället med framtiden i baksätet.

Kan man var nostalgisk över något man med all säkerhet inte upplevt? Kan man med musik beskriva saker som man är för ung för att sett?
Detektivbyrån försöker flytta mina tankar till en helt annan tid, en tid ingen av oss upplevt men som vi innerst inne skulle vilja vara i.

Det skulle kunna vara ljudspåret till en film om Hemorten. Om allt det där som aldrig hände men som alla trodde hände. Den totala Stillsamheten.
Mjuka organiska drömljud från en orgel, metalliska xylofoner och ett artigt dragspel.
De ger sig in i dansen med John Bauer. Seglar med skogsrån och fän i en vårforsande flod av toner. Förbi grönmossa och svarta träd.

Detektivbyrån kommer från Värmland men hänger nu i Göteborg. Anders, Jon och Martin bildade bandet 2005 och har redan hunnit med runt 30 spelningar, bland annat i Emmaboda, Tyskland och på diverse stora festivaler.
Tredje tisdagen i rad som jag är på Kellys så håller bandet kalas för sin nya EP "Hemvägen".

Det är andäktigt tyst när Detektivbyrån spelar, för trots avsaknaden av ord så säger de en massa saker. Jag tror inte någon som var på plats blev oberörd, man vaggas inåt i sina tankar. Om att det kanske var lite bättre förr. Innan fakeshower med armviftande sing-a-long artister. Innan asfalten kom till byn.



Men nu är ju det som Detektivbyrån gör inget nytt. Hansson & Karlsson, som med sin orgel jazz/rock svängde till det rejält på 60-talet, och nyare exempel är Sagor & Swing.
Men det är inte precis samma ändå,trots samma ljudbild och samma drömska uppenbarelse. Detektivbyrån har plockat in lite nya instrument t.e.x en sax. Japp, en klippande sax får under en låt agera taktpinne. Riktigt bra!
Dragspelet gör också sitt till det mer analoga ljudet. Något lite närmare skogen än de andra.

Det är något svenskt över Detektivbyrån. Något som vi vill förknippa med Sverige. Det där lite mystiska, naturälskande sättet som vi hade en gång för längesedan på landet. När det var okej att bara skrota runt.
Som för alltid är borta.
Tiden när det smakade jord och luktade regn.

Tillsist:
Ang gästen på Baddaren:
Hemlig och en cool älskling.
Men lyd mitt råd broder, gå dit ikväll!
Annars kommer du känna sorg...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Detektivbyrån, Baddaren, kellys, Göteborg, Musik

Svett, folk och val.

klicka för större bild vet ja

SMS 23.58: "Det är jättelångkö och fullsatt, så jag ger upp"
Ljudtekniker-Anna missbedömde, precis som många andra, den här programledaren/poetens dragningskraft.
Lapp på luckan.

När jag var 16 - 17 år så var jag ofta förbannad. På åldersgränserna.
Jag ville gå på konsert, men var lite för ung. Samtidigt var jag för gammal, tyckte jag då, för att hänga på ungdomsdisco.
Det är bra att några artister inte verkar ha glömt hur det är att vara "lite för gammal lite för ung". Navid Modiri är en sån artist. Timo och Timbuktu andra.

De brukar köra "matinéförestälningar", samma scen men ingen ölförsäljning och ingen åldersgräns. Så gjorde Navid och hans Gudarna igår. All heder åt dem!

Den sena spelningen var alltså nummer två för dagen. Men inte en chans att det märktes! Kanske var det temperaturen i lokalen, det kan ha varit 35-40 grader därinne. kanske var det faktumet att det var fullt, för att inte säga överfullt.
Vad det än var så lägger hela bandet in överväxelen!
Skall det svettas så ska det svettas rejält!

Det börjar med "Min ofödde bror". Kanske nya skivans bästa låt. Gå på knock direkt. Live är den ännu bättre! Mullrande ragga och Navid tostar på likt en ganjasugen rastafari.
Hela bandet tar i från hjärtat. Publiken är med. Om Navid hade velat han kunnat gå runt i lokalen, på publiken. Så packat med folk är det. Alla vill vara nära.

"Den svenska ensamheten", också den med på nya skivan, kommer verkligen till sin rätt på Pustervik. Ännu mörkare, men också med glädje. Det blir lite motsägelsefullt och....vackert. Navid sjunger med hela kroppen, han tar av sig tröjan och rör sig upp, ner, upp, ner.
Det är viktiga saker han säger, och han vill att alla ska koncentrera sig. För det är väldigt viktiga saker han säger.

Sen kan jag inte undgå det faktum att några av låtarna blir lite väl lika. Iallafall så här på en trång klubb. På skivan märks inget av det, men med bandet live på scenen kan ibland uppbyggnaden bli väl lik, man vet när crescendot kommer så att säga.
Men det är bara en liten liten invändning. Strunta helst i den är ni snälla.

Sen undrar jag varför inte Pustervik har någon ventilation, stället är ju på andra våningen och fullt med fönster! Tefat i armhålan klär ingen....

Tillsist:
Ska det bli Kellys för tredje tisdagen i rad? Detektivbyrån håller kalas på tisdag så ja...

Beslutsångest: Ska jag åka till Stockholm för att se bob hund på fredag? De var ju hundra år sedan de körde live....och jag ska ju till huvudstand på lördag. (Popdakar vet ni)
Rösta här nedanför! (det ser skumt ut för å,ä och ö funkar inte..)

UPPDATERING

Tack alla som röstade! Resultatet blev så här:

54.1% Tyckte jag skulle åka till Stockholm en dag tidigare för att hinna se bob hund.

29.7% Ville ha mig kvar i Göteborg så länge som möjligt.

16.2% Tyckte också att jag skulle åka på fredagen och ville hänga med.

Ja, och eftersom det är för er jag är här så kommer ni på lördag kunna läsa om hur bob hundspelingen i Stockholm var! All makt åt folket!
Jag är hedrad över att drygt 29% vill ha mig mycket i Göteborg och jag väntar spänt på vilka de 16 % är som skall hänga med... klockan 8 på fredag går tåget...

(jag tog ner röstningen redan nu efter som den gjorde att bloggen laddade väldigt långsamt..)

UPPDATERING

Jerry Boman

Andra bloggar om: Navid Modiri, Dekektivbyrån, Göteborg, Musik, bob hund

Le grande skämt.

Klicka på bilden för större version

Okej, det är öppet mål att reffera herrar Gärdenfors och Thörn till serier. Båda ritar och berättar ju just såna. När de inte gör musik då.
När jag står på Pustervik den här kvällen, gratis inträde och allt, så är det två seriefigurer jag ser. På ett bra sätt.

Simon och Calle har skojat sig runt landet ett tag nu. Deras rappironi har letat sig in i de mest konstiga sammanhang. Från festivaler till konsthappenings. I publiken hittar man 20 plusare som skriker och 35 plusare som dricker öl sakta. Alla gillar vi Det stora skämtet.

Las Palmas är ett skämt, ett smart skämt. Något som verkligen behövs i svensk rapp. Trots att vi kommit en liten bit in i 2000-talet så tar de flesta allt på stort allvar. Kolla bara på Calles sköna träningsoverall. Ja, det skall ju vara så om man är cool och rapper. Thörns overall är inte cool det minsta, han ser ut som en tonårskille som tvingats följa med föräldrarna på campingsemmester.

När man tänker efter, är det inte så alla rappare ser ut? Jag generaliserar men tänk efter?

Trots Det Stora Skämtet så gör Las Palmas bra musik. De har talangen och är äckligt kreativa. Vänder och vrider på verkligheten, allt för att vi skall få upp ögonen. Missbruk beivras, Full på en öl, Bidragskungen (se video) och senaste repatlåten Du har Mail (se video) är ju faktiskt, rent objektivt, bra.
Om du nu kan ta in att musik är roligt.

Det är inte allvar det här, inte det minsta. Jag tror faktiskt inte att Las Palmas vill säga något. De vill att vi skall ha skoj, och de vill ha skoj. Inte skall man sönder analysera texternas kvalité, inte lyssna noga på musiken. Se helheten, se underhållningen.
Jag är väldigt nöjd. Jag har kul när jag lyssnar på Las Palmas. Svårare än så är det inte.

Tillsist:
Det är roligt att diskutera demokratins tillstånd i Sverige efter ett par öl...

Navid ikväll vänner!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Las Palmas, Pustervik, Göteborg, Musik

Mycket mera Magnus!

Jag fick ju rätt tillslut! Även om jag tvekade en stund förra veckan.
Men jag kände det på mig, att hela astrot skulle så in! Yohoo!

För det är ju helt klart att det är en bra idé, att ta in de bästa musikerna, de bästa showmännen. Ställ dem på Majornas minsta scen och bjud in någon supersångare den här gången! Nu var det andra bullar, andra andningen.

Veckans kompis var Magnus Carlson, han den mysige i Weeping Willows. Och det kan ju sägas, jag har varit avundsjuk på Stockholmarna för deras Indie Allsång på Debaser. Bland annat har nämnde Magnus hållit i micen.
Tur då Allsången tillslut kom till Göteborg!

För hela den här grejen bygger på allsång, att vi vill höra våra favvolåtar. Framförda av Sveriges bästa röst och med det bästa bandet.
Men men säger du nu, vad skiljer det här från förra veckans "afterski"?



Magnus lägger till något unik till varje låt. Det gör inte Daniel Lemma.
Carlsons röst är faktisk mycket mer spännande och han har en ödmjuk utstrålning. Att sen snubben har väldigt bra musiksmak spelar ju inte in alls...eller?

Everyday is like Sunday
Everyday is silent and grey

Kvällens första, största allsång bryter ut under Morrisseys "Everyday is like sunday". För det finns ingen som gör den låten rättvisa förutom Magnus! Reffärngen vevas runt i det oändliga och bandet slutar nästan spela. Allsången fortsätter...
"-Klart att Morrissey började sin turné här!" skriker Magnus. Han menar nog att Skandinavien rundan började här...men Moz är hemma här i hamnstaden!

Carlson och Co kör såklart en WWs låt, Stairs från senaste skivan får taket att lyfta! Bättre än originalet! Eller ja, det är ju Magnus men jag syftar på att det är ett annat band, ja ni hajjar.

Setets sista låt, extralåten var det meningen, startar med stråkar och muller....Det bygger upp...

Cause it's a bittersweet symphony this life
Trying to make ends meet, you're a slave to the money
then you die

Alltså, fuckin ay!! Vilken avslutning! Jag tror inte Magnus sjöng många rader, vi lyfte honom upp på taket!

Efter sånt får man skylla sig själv att vi inte släpper iväg dem. Vi vill ha mer!
Hur toppar man The Verves epos?

Magnus öppnar munnen:
"-En gång fick jag frågan om vilken låt på svenska som jag önskar att jag skrivit. Och ja, det är den här...Jag tror att bandet kan den..."

Dom e uppe på taken
alla e högt över staden
Sommarn snurrar fort
när vi bara snöar bort
Å ja våga aldrig hålla din hand
Vi är inte sånna som i slutet får varann..

My God! Varenda kotte skriker! Den veckan slutar ALDRIG förvåna! Magnus Carlson sjunger Hellströms "Nu kan du få mig så lätt"! Det blir för mycket det här! Snälla ger mig inte fler såna här upplevelser...jag klarar det inte mer. Min hals skriker sönder och mina fötter väver sårskorpor.

Nästa vecka är det dax ingen...det kan vara så att det blir ännu bättre då, för då är Veckans kompis....Nejhej du, det är hemligt. Ja, herrar konsertarrangörer håller det hemligt.
Men jag vet vem det är, och det kan jag säga, den här onsdagen var bara en bris i jämförelse!

Tillsist:
Här kommer en lista, ett urval, på saker du inte får missa framöver:

Ikväll: Las Palmas på Pustervik. Det är GRATIS inträde!

Imorgon: Hellsongs eller Navid Modiri. Man kan hinna båda...

Lördag: Kajfesten i Skärhamn. Jag säger bara Peter 5jöholm (ja han stavar så..), Äkta Kärlek, BDHY och Vapnet. De kan mer än rensa fisk på kusten!

Söndag...Äh, vila dig lite va!

2 september: Popdakar (med bla Fontainebleau i Stockholm). Någon som skall med? Jag skall dit...Hör av er!

16 september: Pet Politics på Klubb Populär på Storan.

22 september: Cosyden goes Casio på Underjorden och allas vår Håkan på Liseberg! Hinner man båda?

23 september Släppkalas för mina favoriter i Almedal, hyllingslåtar till Håkan Hellström. Kom igen och tvinga dit Håkan!

Under hösten: Trevlige Sebastian på Wonderlandrecords anordnar klubbpå Jord, på söndagar. Akustiska spelingar. Jag ser väldigt mycket fram emot Thermostatic! Överskottet går till den hemlösas tidning Faktum, fint den!

Tillsist2:
Var är världen på väg? Nu är tydligen inte Pluto en planet längre, den skall kallas "dvärgplanet", något "råd" har bestämt det. Jaha, det var roligt så länge det varade. Tack för allt Pluto! Snyft...

Tillsist3:
Nu har har någon tydligen sett ett sjöodjur i valgraven vid Varbergsfästning...Ja du, snart börjar väl Bockstensmannen gå på gatorna som en vanlig man.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Magnus Carlson, Henriksberg, Wonderlandrecords, Augustifamiljen, Göteborg, Musik

Heligt, på svenska. Heligt.

Jag brukar alltid fråga människor som skriver musik på engelska hur de lyckas. Andra språket kommer ju aldrig bli lika stort som ens modersmål. Säg vad ni vill, men ibland verkar folk ta till engelska för att gömma sig. Det är lättare att berätta om vardagliga händelser och platser på ett annat språk. För att dölja sitt ibland tattiga berättande. "I love you" kan vem som helst säga, men "Jag älskar" dig är många månresor större.

Det inte lika mycket folk på Kellys den här kvällen som förra tisdagen. Det är inte tomt men heller inte tokfullt.
På scen sitter Lisa Gideonsson, hon kallar sig HolyLisaHoly som en liten blinkning till favoritbandet Bear Quartet. Alltså, hela det viktiga musiksverige börjar likna en enda hyllning till de där supernorrlänningarna!



Lisa är en hjältebegåvning. (bättre ord än jättebegåvning, vilket hon också är) Inget snack om det, hon spelar magiskt fint på både gitarr och piano. Ibland får hon lite hjälp av syster Anna på kör och en kille på ukulele. Men ärligt så behövs det inte, det blir mest i vägen även om de är duktiga.

Musiken kan beskrivas som självsäker vispop. Små berättelser och sagor som slingar sig fram längs varma grusvägar. Kompisar på roadtripp i en vit Amazon. Ibland farligt nära det pretentiösa, men för det mesta håller hon sig på rätt sida muren.

Sen gör hon misstaget att dölja sin talang för text genom att sjunga på engelska. Det blir tråkigt i början faktiskt, när de engelska klichéerna staplas på varandra.
Men men MEN när hon börjar sjunga på svenska så blir det en klassresa av Guds nåde. Vilken skillnad! På hemspråket kommer den smarta humorn fram och allt verkar så lätt. Orden sprutar fram. Rösten kommer också mer till sin rätt på svenska, den hoppar snabbt och säkert mellan tonerna. Upp och ner.

Jag gillar "Alexander den store", om någon sorts resa till Berlin. Riktigt bra! Radioklass direkt!
Så om jag får önska något till nästa gång: Sjung allt på svenska Lisa!
Då kommer jag och lyssnar igen!

Tillsist:
Ikväll skall jag mysa med Magnus.

Jerry Boman

Andra bloggar om: HolyLisaHoly, Kellys, Henriksberg, Göteborg, Musik

Aldrig att jag kommer landa!

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

Mer om det senare.



Det byggdes upp under timmar. Världens längsta förspel.
Agent Simple är ju inte något som jag skulle kalla ett förband, även om han flera gånger nu agerat föråkare i Gamlestan.
För Stefan med band skulle allena få mig att GÅ ut till Underjorden. Självklara poplåtar som alla klappar i takt till. Små sagor för dekadenta barn.
Den här kvällen kommer det lite nytt också. Det bådar gott inför en kommande EP. Stefan skyller på att de "inte har någon lokal" att spela in i. Ja, men se till och fixa det då, för de här låtarna vill jag höra på mer!



Next up är The Bright Lights och det kan vara alla mespopares våta dröm just nu. Slingriga låtar framförda av Becky på trummor och en mjukhoppande Frank på gitarr/sång.
Först gillar jag det inte alls, det är en chock och inte direkt. Låter musikskola.
Sen fattar jag att Frank nog bara är sötnervös...efter tre - fyra låtar kommer stunden när Bright Lights blir helt oemotståndliga. Som trummorna och gitarren möts efter att ha varit ute på en resa. Ett kärt återseende mellan två älskade.
Det skiner och strålar. Kram kram.
Lyssna för allt i världen inte på Bright Lights Myspace sida, den låten som ligger där är helt kass. Jag vet inte varför de lagt upp den sämsta...Lyssna här istället.



De närmaste raderna...eller resten av texten skriver jag i rus. Inte av alkohol/droger. Jag skriver den i en lyckodimma, ett snurr som drar ut mitt leende till max. Öra till öra.
Still Flyin´kommer från San Francisco. Basen är där iallfall. Medlemmarna kommer från hela planeten. Den här kvällen är de nog 15 man på scen. För dig och mig här i Göteborg så känner man igen Jens Lekman och Josephine Olausson (Love is all). Men man hittar också Gary Olson (Ladybug Transistor), hela Bright Lights och som sagt en hel bunt andra människor.
Några träffades under kvällen. Fick några snabba lektioner i hur låtarna går och sen....och sen...och sen PANG!

Jag vet inte var scenen slutar och publiken börjar. Vi är i en replokal med väldigt begåvade musikanter. Reggajam och ekoröster. Det förkommer en del öl men det gör inget för det här är kärlek till musik. Alla svänger med.
Sammanhanget är helt taget ur luften, det händer här och nu. Inget kommer vara likt i morgon. Den här musiken går inte att öva in och sätta.

Det sjungs om bandmedlemmen som fick sitta i fängelse för att hon körde onykter i Emmaboda. Om att hon inte skall göra om det. Hon ser ut att skämmas ögonen ur sig. Bra det.
Och så sjunger man om Josephines bröllop. Om en hink med vatten och is.
Vad låtarna handlar om är annars inte så viktigt, det är helheten som känns. Vi blir inbjudna i det lyckligas land, där stunden är här och nu. Kom färg, kom styrka och kom glädje! I morgon är vi gråa och svaga igen. Men vem bryr sig!

Det vill aldrig sluta, sista raden i sista låten Still flyin´ never gonna touch the ground! upprepas tusen gånger. Även när bandet packar ner sakerna fortsätter vi.

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

Inte fan att jag kommer landa efter det där!

Vad jag just då, just där inte visste var att kvällen skulle bli ännu bättre...

Tyvärr tvingades Hemstad ställa in i sista stund. Tråkigt...men det kan ha varit det bästa som hände!
Plötsligt kommer Cosyden-Mattias springande och frågar om någon har en akustisk gitarr. Alla hjälper till och letar.



Och nu börjar en timmen som jag kommer ta med mig hela mitt liv. Gitarren skall Erlend Øye ha! Denna popgigant med världens finaste röst ställer sig mitt på Götaholmsgatan, i Gamlestan, i Göteborg och börjar spela. En enkelman med en enkel gitarr. Som trollbinder ett helt gang of indiepoppers. Tillslut blir det helt tyst och bara Erlends röst studsar mjuk mellan husen. Det är så vackert att jag skulle sälja min lugg för att få uppleva det igen.

"-And now a song from my dear friend Jens Lekman!" Utropet kommer lika snabbt som förvånat. Vi är inte beredda och Jens är definitivt inte beredd.
Men han tar gitarren och leder oss likt råttfångaren tillbaka till Underjorden.
Precis utanför finns en liten tunnel. Här blir fint.
Jens kör någon form av medly på alla sina låtar. Det är där och då. Och det är helt magiskt.



Erlend får tillbaka gitarren. Tro fan att han kör låten som är det finaste som kommit från Norge sedan MetteMarit, I'd Rather Dance With You! Jag tror jag svimmar! Det är så vackert och så sensommar.
In my heart förevigt Erlend och Jens!

Samtidigt som det här händer har inte sången slutat.

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

Erlend frågar vad det är för ackord.
Jens visar.

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

När jag sent omsider sätter mig på vagnen hem är sången där också. Vi visslar och sjunger vidare. Med på vagnen sitter några av bandmedlemarna från Still Flyin´. De ler.

Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!
Still flyin´ never gonna touch the ground!

Aldrig att jag landar efter det där.
Aldrig.

Tillsist:
Ikväll kan man gå till Kellys och höra HolyLisaHoly.
Imorgon onsdag kommer världens bästa Magnus till Henriksberg, och på fredag kan man välja på Hellsongs kalas eller Navid Modiris kalas.

Så mycket musik så lite tid!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Agent Simple, Still Flyin´, The Bright Lights, Hemstad, Erlend Øje, Jens Lekman, Costden, Koloni, HolyLisaHoly, Hellsongs, Navid Modiri, Kellys, Göteborg, Musik

Alla säger JA Navid!

Klockan är nog närmare två på natten när jag först lyssnar på skivan. Det är ett tyst hus då. Bara min nattarbetande granne trampar tysta steg över mig.
Mellan de gamla bubbliga glasskivorna i mitt fönstret har hösten trängt sig in. Bildar dimmönster likt deltan av droppar och fukt.
När vargtimmen kommer har jag lyssnat flera gånger och är helt betagen.

Navid Modiri & Gudarnas andra skiva är mörkare. Trots sommarkänlsa reggae så breder sig de stundtals dystopiska texterna ut sig som mörka moln. Det är mer allvar nu.
fast det blir aldrig riktigt pretatiöstmörkt. Ljudet av glädje och hopp finns hela tiden. Han är smart käre Modiri.

Det är mer gråa tankar från Navid den här gången, det är skönt. Han berättar för mig nu. Det är mer på riktigt. Jag kan mer identifiera mig med texterna den här gången.

Bussen är försenad och när den kommer brinner den
jag sätter mig längst bak dit inte elden hunnit än
händerna för ansiktet stoppar papper i öronen
en mamma med bara en arm skriker på barnen

Det gör ont att tänka på. Hur kriget pågår fast ingen riktigt ser det. Hur vi skriker och flyr från den osynliga fienden som kallas livet. För oss som inte riktigt ser allt som er andra. Vi som har kriget innanför skjortan, dagligen. Samtidigt som andra går vidare och tar en snabblunch för att hinna med lite sol vid kanalen.

Det är lätt att bli avundsjuk på Navid. Det skrivs att han fick jobbet i P3 fast han aldrig jobbat med radio innan. Att han inte kan sjunga och nu åker han landet runt med sitt band.
Fast det fel att tro att allt är bananskal och tur. Framgången bottnar ju i en enorm talang och ett enormt jobb. Modiri har kämpat sig upp. Börjat skriva och läst upp sina dikter för tre halvsovande personer bakom tunga gardiner. Rest sig på nio. Den eviga kampen med orden och berättelserna. Sakerna som bara måste ut.

Vem ska trösta Gösta med att säga "vi beklagar"
vad gör man själv i sin dubbelsäng under veckans alla dagar
Månen gör sin bana igen det gör den utan att tänka
Gösta är snart nittio och hans ögon har slutat blänka

Vrider han sig åt höger i sängen ser han hennes morgonrock
vrider han sig åt vänster känner han doften av hennes kropp
Hoppas kommunen slutar skicka sina bud
De kommer med sina pillerkartor orsakar bara oljud

Sångerna på "Många mil att gå" fungerar väldigt bra live. Man lyfts upp ur sitt hål och glömmer regnet. Det är svettigt och viktigt.
Mer märkligt är att lyssna på skivan mitt i natten. I det tysta lyhörda huset på bergets topp. Mitt i vargtimmen får låtarna nya djup och andra meningar. Mörkret kommer in. Sakerna som gör ont. Sakerna som känns.

Stor poesi har förmågan att både lyfta och sänka oss på samma gång. Navid Modiri gör stor poesi, utan att bli pompös. Glimtar i ögonen och vakna iakttagelser som får mig att se världen på ett annat sätt. Han öppnar upp mina fönster och tar bort dimman mellan rutorna. Torkar bort höstmönstret. På köptet får jag bättre utsikt. Skarpare.

Den nattarbetande grannen har tystnat, stegen är borta. Jag är ensam vaken i huset. Jag kommer komma ihåg när jag hörde det här första gången, vad klockan var, var jag var, vad jag kände och hur jag mådde.

När skivan släpps 6 september tycker jag att du skall vänta med att lyssna på den tills natten kommer. Släck alla lamporna, lägg dig på soffan och låt hösten ta dig.
Du kommer sväva och tryckas mot golvet på sammagång.


Tillsist:


Gary Olson (The Ladybug Transistor), Wyatt (The Aislers Set), Yoshi (The Aislers Set), Jens Lekman, Frank (The Bright Lights), Becky (The Bright Lights), Josephine (Love Is All), Richard (Versus), Jimmy (Versus), Jason (Mates of State) och Mark (Lucksmiths) i samma jävla band!
Jag tror det är en feberdröm eller möjligtvis en sne bakfylla! Still Flyin´ är ett monster band och imorgon måndag spelar de på Underjorden i Gamlestan. Du reser dig och går dit!

Och precis när man hämtat sig från den chocken så visar det sig att Hemstad skall spela på samma ställe, samma dag! Jag tror jag smäller av! Det här är större än månlandningen!

Vet du vad, det blir ännu bättre än så. Agent Simple skall och gästa den gamla arbetar teatern på samma dag! Och Bright Lights!
Sträck er efter defibrillatorn pojkar och flickor för mitt hjärta stannar!
Det här kommer bli större än sex!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Navid Modiri, Gudarna, Galmestan, Göteborg, Stil Flyin´, Hemstad, Agent Simple, The Bright Lights, Koloni, Cosy den, Göteborg, Musik

Afterski.

För ett tag sedan skrev en radiokrönikör att Sveriges Radio P3 mer och mer liknar en intern lekstuga, där det är viktigare att de inblandade har kul än att lyssnaren har det.
Man kan ju bara hålla med. För aldrig har det varit så mycket "Hej tjäna och Du" i radion. Alla känner alla och seglar runt i varandras program. Det bästa är när ingen "vanlig" människa tillåts vara med utan studion är smällfull av "radiofolk" alt. "mediefolk". Journalister intervjuar andra journalister bara för att göra sina polare kända eller för att det är det lättaste.
Pratar man med sina egna får man ju de svaren man vill ha.

Kvällen börjar väldigt spontant med vin på H balkong.
Livet kan vara bra skönt ibland, lite rött vin några kex och så S och H på bästa humör. Det gör mig glad.

Jag och H fortsatte sedan mot backarna och Henriksberg. Inte mycket folk när vi kom vid halv tio. Fast det var ju ändå bra för då fick man en bra plats med utsikt över hela Hisingen.
Den där ön är ju ändå så vacker på håll! Det är nog den här stans enda chans att få en riktigt storstads skyline, att sitta högt på fastlandet och blicka ut över Eriksberg. Hyrbåtarna rullar som drogade myror sakta fram över det svarta neondränkta vågorna.

Henriksberg har som sagt en liten klubb nu i augusti, på onsdagar. Grejen är den att det finns ett husband och så bjuder man en någon som gästartist. Igår var det Daniel Lemma.

Daniel är ju sympatiskt på alla sätt och har faktiskt en helt makalös röst. En klassisk röst som lika gärna kunde höra hemma i 40-talet.
Tyvärr verkar inte bandet den här kvällen fatta att de skall utnyttja det.

Mest är det en snubbe vid namn Simon som sjunger. Visst han är bra och så men det blir bara afterski. Han är glad och leende. Men det går inte igenom. Det är för bra helt enkelt. Totalkontroll och ingen känsla. Låtvalet skulle inte gjort någon på anala Musikbyrån besviken. Så man kanske skall kalla det för världens enda smarta afterski.

Fem väldigt begåvade killar på scen som lirar sina favvo sånger. Kunde varit hur bra som helst. När Lemma får ta lite mer plats så tar det sig, men bara tillfälligt.
Killarna på scen verkar ha väldigt roligt iallfall. Fast jag fattar inte vad en snurrig Daniel Gilbert (han var inte med i husbandet för han var tydligen sjuk i halsen) skulle upp på scen för. Han verkade mest besvärad och...snurrig.

Men som sagt det viktiga var kanske inte att publiken skulle ha roligt utan bandet. Det är ok. Bara någon har roligt så.

Nästa onsdag är det Magnus Carlsson som gästar. Vem vet, det kanske blir helt oförglömligt...

Tillsist:
Lyssnade precis på Join our Clubs samlingscd igen.
En massa sköna live inspelningar från klubbens första år.
Nu jävlar får klubben komma tillbaka och den här omgången skall jag hänga där mer!!

Ja och just det: Den 16 september hajkar ni upp på Storan och Klubb Populär. Underbara Pet Politics skall äntligen stå på hemmascen i Göteborg. Jag har vänat i ett år, minst!
Gå in på hemsidan och lyssna på The Ghost Mary And Her Friends så fattar ni att kvällen kommer bli bra.

Jag vill också tacka alla 3400 (!!!) unika besökare som hittils denna vecka hittat hit. Makalöst mycket folk och det är ju skoj, hoppas alla lär sig något och kanske får jag sällskap på alla underbara konserter som hösten bjuder på.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Henriksberg, Baddaren, Daniel Lemma, Pet Politics, Klubb Populär, Join our club, Göteborg, Musik

Jag vill bara ligga med dig men det får jag inte säga.

Kellys är the mother of all Gothenburgs sunkhak. Här hittar man alla attiraljer, sköna unga vuxna som vill dricka billig öl, inte så sköna alkisar som vill dricka billig öl, en sliten inredning som bär djupa spår av billig utspilld öl och så skönt snurriga bartenders som serverar billig öl.

Tisdag på Andra lång kan vara en ensam upplevelse. Släntrar man in på något av "de tre billiga" så är chansen/risken stor att man blir ensam.
Den här kvällen är det annorlunda, Kellys är helt fullt. Till och med stammisarna är förvånade.
Om det nu beror på att bandet för kvällen, Äkta kärlek, har många vänner eller att allt folk kommit för att de faktiskt är bra vet jag inte. Jag tror hårt på det sistnämda.
För ryktet har gått, från öra till mun och till andra öron, om Matilda Sjöström och Stina Göranssons hemmasnickrade reggae/hiphop/electro låtar. Det har pratas båda här och där och så har de ju spelat lite runt om i landet, bland annat på le grande Uppsala Reggaefestival.

Men att placera in Äkta kärlek bland baktaktsbanden är fel. Det är faktiskt lite mer än så. Jo, visst är det en del jamaicasväng men mest är det egen påhittade elektroniska beats som smyger ut över oss. Det är inte "fett sound" och det är inte "luftslott sound". Mer mitt emellan. Kanske söker de fortfarande.

Däremot så klickar det rejält när vi kommer till Stina och Matildas röster. De är som gjorde för varandra. När andra artister i samma genre förlitar sig på effekter och "hejappp hopp hopp hejappppp aaa" sång så litar Äkta kärlek på sina röster. Det är bra det. För det är verkligen bra.

Texterna är väl som vanligt i de här sammanhangen lek med ord. Inte för mycket inte för litet, och så den obligatoriska kängan till samhället på något ställe.
Bäst är helt klart Liggadoren.

Jag vill bara ligga med dig men det får jag inte säga
för just det
jag är tjej

Vad ska jag få göra för att få gänga med så många som möjligt?

Det enda som jag kanske stör mig på är att de Äkta kärlek kanske borde ta i lite mer. De har ju något att säga och kan säga det på ett bra sätt. Jag vet inte men jag litar inte på dem. Det är "ursäkta oss" ibland.
Det är väldigt synd och inte något som behövs.
Stå på er! Ni är ju för fan bra!

Ikväll: Henriksberg. Fylla, dans och hångel. Det är bra med ärliga slogans.

Tillsist:
Av en slump fick jag igår se Göteborgs coolaste lägenhet. Efter den kommer alla andra cribs vara bleka, ointressanta och standard.
Jag har inte riktigt tagit in det än. Den var överväldigande. Storslagen. Med Götalands bästa utsikt.
Phu.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Kellys, Äkta kärlek, Henriksberg, Göteborg, Musik

Viskningar och rop.

I onsdags var det premiär på augustiklubben Baddaren på Henriksberg. Partik Herrström (som på fredagar bott innuti Pustervik det senaste decenniet när han inte spelat svängiga trummor) och Borr-Richard (med den arga tidningen och klubben bland annat) står för balunsen på stans bästa uteplats.
Jag var ju inte där i onsdags, Emmaboda vet ni, men imorgon är det dax igen. Fylla, Hångel och Dans utlovas.

Konceptet är följande: Ett husband bestående av musiker (Daniel Gilbert, Lars-Erik "Labbe" Grimelund, Stefan Sporsén och Oskar Wallbom) som annars brukar backa upp Håkan är på plats varje onsdag. Med sig har de olika gästartister. Imorgon är det Daniel Lemma.

Om jag fattat det rätt så blir det alltså inte en "Daniel Lemma-konsert" utan mer ett musikaliskt möte. Lät ju inte så roligt det där men jag tror på oväntade möten! Tänk om man får höra något helt oväntat! Lemma sjunger Sinatra eller vad som helst! Kan bli spännade...Lemma har ju trots allt en magisk röst även om jag inte gillar hans musik annars.

I Stockholm har Klubb Killers på Debaser kört på samma sätt och där är det stor succé. Varför inte i Göteborg?
Nästa onsdag är det Magnus Carlson från Weeping Willows, jag har våta drömmar redan nu om Smiths-covers.
Sista onsdagen är det en hemlig gäst...
Er lilla bloggtomte vet ju såklart vem det är. Men nej, jag avslöjar inte vem här.
Om ni stöter på mig under stjärnorna någon sen natt kan jag viska det i ditt öra. Kanske.
Ett är klart iallafall, kvällen kommer gå till pophistorien.

Tillsist:
Det är mitt högra knä ni ser på bilden överst. Frisparksknät.
För även om husvagens förtält numera sätts upp på några sekunder så skulle det ju såklart hämnas mitt glada humör.
En pinne på marken och min fot ovanpå, PANG! Rakt in i knät med en liten pigg. Ahhhh!
Detta hände alltså i onsdags och så här ser knät ut idag...
Tur att jag inte fick pinnen i ansiktet.

Ikväll är det Äkta Kärlek på Kellys.
Och på lördag missar ni inte James Ausfahrt i Gamlestan.

Härligt med HÖST!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Henriksberg, Baddaren, James Ausfahrt, Äkta kärlek, Göteborg, Musik

Regn på sista dagen.

Efter dagar av fint väder och sol visste man ju att straffet snart skulle komma.
Lördag klockan 08.00 öppnades alla fördämningar däruppe och ett skyfall utan dess like väckte oss.. Jag tog på mig flytväst och somnade om.
Tyvärr höll regnet i sig mer eller mindre hela dagen.
Speciellt tråkigt var det när They Live By Night skulle spela. Regnet la in överväxlen och ett tag såg det ut som det bara skulle bli jag och BT-Kalle i publiken.
Men som tur är hindrar inte lite (läs tokmycket) regn riktiga musiköron.

Joel och grabbarna gjorde bra i från sig. Som ni vet vill jag inte skriva för mycket eftersom jag är jävig, men jag säger så mycket som att ni kommer få höra mer av det här bandet. Skiva kommer i höst. Den kommer bli ....... bra! (fyll i valfritt superlativ på den streckade linjen, så var det ni som sa det inte jag)
En stor eloge till Ljudtekniker-Anna som fixade superljud på TLBN! Emmaboda 2006 lyckades annars slarva bort allt vad bra ljud hette. De flesta konserter började med rent katastrofalt ljud för att ta sig mot slutet. Ungefär som man rattade in ljudet samtidigt som spelningen fortsatte.
Tur då att det finns lite kompetenta ljudmänniskor som Anna!



Jag gick över till Ängen efter Joel var klar och kollade in toprankade i Cats on Fire.
Nä men OJ! Ett band som är väldigt fina på skiva och som var ÄNNU bättre live!
Musiken håller sig i engelskt 80-tal, tänk Smiths. Mattias Björkas och hans finska mannar slirar runt melodierna. Allt blir väldigt självklart.
Lika självklart som att den unge Moz nog sitter poster i killarnas replokal.

Regnet fortsatte och jag tog mig tillbaka till husvagnen. Försökte spela någon egen låt för sällskapet men det slutade bara i en Broder Daniel cover. Som Joel kommenterade "Du lyckades fan missa ännu mer toner än Henrik själv".
Jag gillar att han är ärlig...



Efter lite "vila" och ännu mer tråkigt regn så var det dax för ordtrollkaren Navid Modiri.
Han börjar med att ursäkta sig för att Navid och Gudarna inte är pop.
Kanske är de inte det, men publiken har tagit Navid till sitt hjärta. För det finns ju inget annat att göra när killen bara sprutar av ord. Han till och med ändrar i texterna så där på frihand för att det skall passa med platsen.
Varje gång jag ser bandet och Navid blir jag helt betagen, det är humor och allvar blandat med lightreggae. Väldigt dansant och alltid från hjärtat.
Och så gillar jag att han sjunger väldigt mycket om sig själv, det blir ännu mer på riktigt.
Så Navid, du kanske inte är pop men du är en av Göteborgs största.



En av förhandsfavoriterna bland många på årets festival var Camera Obscura. Hela vårt camp pratade om dem och även de flesta gästerna som släntrade förbi.
Tyvärr infriades inget av peppen.
CO är ett riktigt tråkigt band. Skall jag jämföra med något i Sverige är det The Concretes. Eller TC när de är som sämst. Förmodligen var väl CO först ut på den banan men de gör det inte bättre för det. Oengagerat och löjigt svalt. Den värsta sorten av indiepop. När bandet tror att de vet allt. Skulle inte förvåna mig om en låt handlade om naveludd.



Men sen kom en liten del av festivalens höjdpunkt.
När jag såg att Tralala skulle komma till skogen i Småland höll jag på att spricka!
För det första är det ju det bästa bandnamnet what so ever. Att sedan köra på med trallvänlig handklappspop sjungen av fyra flickor längst fram får mig att smälta med en gång.
Brooklynbandet har gjort en av årets bästa skivor. Live lever de upp till plattan på ett väldigt, ja vad skall jag säga, avslappnat sätt. De dricker öl och tjoar om att publiken är underbar. Alla fyra flickorna sjunger i munnen på varandra, samtidigt som de ler och viftar med armarna. De ser ut som några polare som precis upptäckt att de kan göra musik tillsammans. Den där stunden man vill skall vara för evigt.
Det är spontant och thight på samma gång. Bäst blir "All Fired Up", som också är den bästa hoppa/studsa/skakapåhuvudet låten sen Song 2.

Varje festival har sin idiot. Den där personen som tar ner stämningen. En partybroms.
Titeln går i år till kvinnan som slängde bort mig från fotodiket på C.Aarmé efter tretio sekunder. Det var väldigt konstigt eftersom hon var vänlig när hon visade in mig, samt att det är en oskriven regel att man brukar få ta bilder under de tre första låtarna om inget sagt något annat.
Men bort åkte jag efter bara några korta ögonblick med motiveringen att "Jag inte var riktigt fotograf med så liten kamera och att jag ju bara satt där".

Ja, jag har en liten pocket kamera med mig när jag kollar på musik. Anledningen är enkel, detta är ingen fotoblogg och det finns så många fler som tar bättre bilder.
Satt ner gjorde jag för att störa så lite som möjligt eftersom jag ibland kan bli väldigt irriterad på fotografer som tar en massa plats när jag har kommit för att se ett band.
Och kommentaren om att jag inte är riktigt fotograf tänker jag inte ens bemöda mig att kommentera, är jag inte det efter 12 år som fotograf på Sveriges största tvkanal så vet jag inte vem som är det. Inte lätt för henne att veta men det var bara dumt sagt.
Fick senare höra att det som både är "riktiga" fotografer och som har "stor" kamera även de åkte ut ur diket efter tretio sekunder. Jag vet inte, men det kännes ju lite bättre att det inte bara var mig som hon var dum emot...



Sista bandet jag såg var mina älsklingar i Hemstad.
Det känns som vi har en relation grabbarna och jag. Jag har sett dem växa upp och nu kom de alltså till min favoritfestival.
Det finns inget som är bättre än att dela något bra med den/dem man älskar. Så såklart vinner Hemstad priset för Årets bästa på Emmaboda!



Deras datorbefriade instrumentalpop får mig att le från öra till öra. Chris talar till oss med sin orgel och tamburinerna hamrar händer röda. Om jag skulle beskriva vad som gör en bra poplåt så skulle jag direkt spela upp "Speedway på Arendal" med Hemstad. Den låten har allt jag vill ha! Handklapp, tamburiner, sprittade orgel och så fina människor på scen.
Varje låt med Hemstad kan alla sjunga med i från första stund. Det är råpop utan tanke. Utan minsta antydan till förfining.
Jag tror att de flesta drömmer om att låta så här. Att få med sig hela publiken rakt in i natten.
Under den knappa timmen som Göteborgarna håller på så glömmer jag totalt bort regnet. Jag dansar mig galen! Min blöta lugg far runt som ett Concorde i nerförsbacke.



Efter den urladdningen går jag dungsur och ensam hem till husvagnen. De andra har redan somnat. Det var synd, för jag hade velat dela mitt sista band med dem jag älskar.

Emmaboda 2006 är över och så även sommaren. Jag är väldigt nöjd med båda.

Jag avslutar med Rockfoto-Paulines visdomsord från igår:

-Det var Tiger Lou som gjorde golfen svart.

Tillsist:
Bilder för er att gotta er i när regnet faller ner och hösten kommer.















Tillsist2:


Dyr bensin i Jönköping.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Emmabodafestivalen, They Live By Night, Hemstad, Cats On Fire, Göteborg, Musik, Navid Modiri, Tralala

Succé!

Fredag började med succé direkt!
Som ni vet hade jag som mål att annordna någon eller några konserter vi husvagnen under namnet ”Indiedagis!”. Halv ett på fredagen var det världspremiär, med fin fina bandet Irene.
Jag hoppades på kanske tre-fyra ur bandet som skulle spela lite gitarr. Kanske tre –fyra låtar.
Resultatet överskred mina förväntningar med råge!
Irene kommer med full sättning, inklusive blås och allt! Publiken strömmade till och var nog som mest runt 50 personer. Roligt!



Bandet gjorde en helt makalöst fin spelning, det trummades på lådor och skakades med ägg. Stämsången satt där den skulle och trumpeterna lät som aldrig förr. Publiken njöt och bandet blev helt saliga. Efteråt uttalades meningar som ”Det här var roligare än på den stora scenen igår!”
Sammanlagt blev det runt tio låtar varav en de aldrig spelat inför publik förr.
Total succé ! Jag gick runt och log fånigt under hela spelningen.

Kanske att jag tar med mig det här konceptet hem, akustiska spelningar med fina band. Håll ögonen öppna.
Ni kan läsa mer om Indiedagis! i dagens Borås Tidning. Med fin bild på mig också.

På den riktiga festivalen började jag med favoriterna i Billie The Vision And The Dancers.
Jag älskar glad musik från hjärtat! Och med roliga saker att berätta.
En sång handlar om Erled Öje (jag vet inte hur man får fram ett norskt ö…), en annan om bandets turné med The Pipetts. Det är hela tiden med kärlek. Och väldigt uppåt uppåt framåt framåt känsla.

Det är endast på Emmaboda man ta med sig en öl och sin stol framför scen. Vi gick och satte oss på Ängen när Hello Saferide var på gång.
Men ljudet vänner, ljudet. Det började med att bara monitorerna på scen hördes. Sen hördes bara basen i PA:t. Ljudtekniker-Anna tröttnade oc sprang för att hjälpa, dagens hjälte!
Jag vet inte hennes del i det hela men efter typ halva konserten fixade sig ljudet hjälpligt. Då kom också publiken igång. Radiohitarna sitter där de ska.
Annika avslutade med en helt underbart bitter sång om ett ex nya flickvän. En smocka!
Jag tror fröken Norlin är standupkomiker på nätterna! Att skriva så underhållande och samtidigt så surt. Underbart!

Terrorkaoset (veckans ord) i England gjorde att flere band tvingades ställa in. Men fram kommer andra och tar deras plats. Jag gick och kollade på Tar…Feathers.
De var tråkiga och överdrivet konstig. Ni vet såna där snubbar som ska sjunga så jävla speciellt…HELA tiden. Det blev väldigt tråkigt. De flesta låtarna var uppbygda på samma sätt: Lite svårsång och bara gitarr sen massa bröll och avslutande med diverse stop-start partier.
Jag gick och ”vilade” i husvagnen.



En av förra årets roligaste upptäckter i Emmaboda var The Pipetts. De tre engelska flickorna som fastnat i 60-talet men kryddat till hela härligheten med subtila sexanspelningar. Och så väldigt fina danser.
I år var det tillbaka. Samma klänningar och en flicka för varje poppojkes drömmar. En blond, en brunett och en med glasögon.
Men eftersom jag bara gillar saker för stunden och musik dör väldigt fort i mitt huvud har jag redan tröttnat. De kan vara så att de kör precis samma set i år, skillnaden är i alla fall minimal.
Dansen i publiken uteblir.
Men sista låten, ”Uniform”, är i allfall som vanligt det bästa sen ”Be my baby”! Ni skulle gjort som förra året och kört den två gånger.

Sista bandet jag såg igår var Chicks on Speed. Ja du…Mer världsfrånvända flickor får man leta efter. Euro-track-fasion-riotgirrr-electronicka.
Ja, de kanske säger något viktigt men de skiter i publiken. Jag tröttnade och gick hem.

Jag vill också tillägga att jag förkastar recensenter som skall vara så svåra och hårda när de kollar på musik. Dagens objekt är Håkan Steen. Han klappade inte någon gång, vad jag såg, under Te Pipetts. Det är bara löjligt att inte göra det, och kom inte och snacka om objektivitet.
Musik handlar om känslor. Antingen känner man eller så gör man det inte. Då är det oviktigt med låtlistor och namedroping. Och klappar gör man för de där personerna som står på scen gör alltid en uppoffring i sig själva. De behöver dina händer.
Skärp till dig Håkan Steen!

Idag väcktes vi av syndafloden. Skönt med husvagn.
Nu väntar vi på They Live By Night…Joel har sjungit upp och fixat luggen hela morgonen.

Tillsist:
Refusedhoppet.





Jerry Boman

Alla tycker olika men jag har rätt.

Så var det igång. Alla hattar av och rakt in i skogen.
Där blev det besvikelse.
I love you Baby har varit favoriter under nått år nu, så jag var glad. Tyvärr klatade ljudtekniker bort hela spelningen. Allt det elektroniska försvann och ljudet var mixat för en vissångare. Pinsamt för pubilken och pinsamt för I love you Baby.


Irene går att klicka på.

Första band på den stora scenen var desto bättre. Det börjar bli tråkigt för dig att läsa det här men jag skriver det igen: Irene kommer rädda hela hösten. Det är fjäderlätta melodier om sommaren som aldrig skall försvinna. Sanden i skon som man gillar. Varma kvällar med en vinare i handen.
Publiken kommer igång riktigt ordentligt under ”Baby Blue”, även om den presenteras som gubbrock. Men den är tidlös.
Ny singel är pågång och ni kommer älska den också.

Det som flest pratar om här just nu är Magic Numbers. Eller bristen på dem. På grund av händelserna i England så lyckades inte MN komma hit i tid och tvingades ställa in.
Jag tror jag såg någon gråta.
Man kanske skulle starta upp en insamlingsgala för terrorismens offer. Idag är det vi i Emmaboda som är offer.


Emma fotar grötpop.

När vi laddat vid fina husvagnen en stund gick vi för att se Midlake.
Jag har svårt för grötmusik. Allt på en gång. Jag är inte riktigt säker på om de var närvarande eller om de hade sina röriga hjärnor kvar i Texas. Varmt som en pärlspont i soljus och dåligt bakfull kan det sägas. Jag sägar Nej tack.



Sibiria viker sig aldrig. Men det är klart, det är ju like mjukare än Vapnet. Inte lika hårt mot de dumma, utan mer gnälligt. Melodierna sitter där de ska och Martin sjunger som en Gud. Jag kanske bara har tröttnat. Jag blir inte tagen som förr. Östersund börjar slokna som popstaden nummer ett.

Tillbaka till vagnen. Ok, vi drack lite öl och grävde ner oss i hatet mot våra grannar. De spelar The Sounds hela tiden. Retroaktiv abort på dem ligger inte långt borta.
Vi fick också fint besök av Rockfoto-Emma. Hon är den enda jag känner som faktiskt inte dricker. Det kanske är därför hon är så duktig och framgångsrik.
Kanske något att ta efter.



Agent Simple på lilla scenen är verkligen det bästa jag sett av Stefan. Han ler mest hela tiden inför den enorma responsen från publiken.
Nu är ju hans och bandets musik som gjort för Indieboda, det är små fina historier om hemstaden och längtan efter att äga en bil. Väldigt ödmjukt och fint.
Så bra som det lät igår har det aldrig gjort förr. Bli inte förvånade om ni kommer höra mer av Agent Simple. Eller ja det har ni ju redan gjort, alla ni som följer bloggen här.


Geni eller galen?

Festivalens mest diskuterade spelning än så länge stod CAarmé för.
James börjar med att kasta ut mikstativet i publiken och fortsätter med att vara full viftade på scen.
Jag gillar det! Det här kommer jag komma ihåg länge.
Visst det var ju inte något musikaliskt storverk men hellre ett CAarmé än tio Midlake.
Resten av vårt camp tyckte dock att det var de sämsta de sett och blev mer eller mindre förbannade. Ja det kan jag ju säga, de har ingen smak. Så är det bara.
Men jag tycker om dem ändå.



Sist ut i natten var det Deltahead. Jag tackar Rockfoto-Pauline ännu för den gången hon sa till mig att gå och kolla på ny-träskblusens räddare.
För att titta på ett band mitt i mörka natten som låter som en mörkkällare mitt deltat kan inte bli annat än bäst! Senast jag såg dem i Gamlestan var det sittande publik och det funkade inte alls, men nu med lagom fulla pojkar och flickor var det en hit.

Nu skall vi städa lite runt vagnen, för snart kommer Irene hit och skall spela. Jajemän, en exklusiv akustisk spelning på Indiedagis!, festivalen i festivalen. Ni som inte är här kommer missa något!

Tillsist:
Jag hade inte haft något emot att krama på dig idag. Just nu. Men snart är det söndag.

Jerry Boman

Emmaboda direkt.

De säger att det skall bli en lugn festival. Med eftertryck.
Men det är ju en lågoddsare är påstå att det skall bli lugnt. För i Emmaboda tar man det lugnt och stilla. Inga bråk och nästa inga hårda, biffiga vakter.
Det är skönt. Det är mitt Småland.

Efter en resa från Göteborg via Borås, Växjö och Eriksboda kom vi fram. Vår plats var kvar. Känns lite underligt att ha samma plats som förra året men vi kanske bara är rädda för förändringar. Grannar ha vi inte så många än, kanske beror det på att Emmaboda är Sveriges yngsta festival. Här kommer den småländska pappan med gott mod och lämnar av sina döttrar/söner. Varje gång med samma naiva tanke. ”Det kan väl inte hända något farligt i Emmaboda”.
Visst, det kom fram en kille som platsat på vilken Stureplans mingelfest som helst och frågade om vi hade något emot att han satte upp lite tält bredvid. Det hade vi såklart inte men ändå valde de att sätta upp sitt camp 50 meter bort.
Vi kanske luktar illa eller nått.

Festivalens pryl är TLBN-Joels eltennisracket. Strängarna har ström i sig och det gör ont att få på tungan tex. Joels bror provade.
Man dödar getingar och mygg väldigt effektivt med racket. Det obehagliga är att Joel har börjat visa obehagliga sidor under dödandet. Han gillar att se när djuren blixtrar mot döden. På nära håll.
Insekternas Mengele.

Förutom tiotusen getingar har vi haft besök av Rockfoto-Jesper med kompis. Meningen var att de skulle spela något. Fast ursäkterna var fler än ölen så att gick i stöpet. Synd, jag hade ju sett fram emot Suburban Sunrises återföreningsspelning.
Kanske i kväll.



När Joel och Rockfoto-Pauline gick och la sig obehagligt tidigt gick jag iväg för att få mig mitt inträdesarmband. Och det kan jag säga, årets armband är det finaste festivalband någon någonsin designat! Silverfärgat med glitter och fina brandgula bokstäver. Det här skulle jag verkligen kunna ha hela hösten!
I inchekningen sitter det förövrigt väldigt trevliga människor. Ok, de sa att jag skulle skriva det här men det är verkligen sant. Även om de inte hittade mitt namn bland alla sina pärmar så gick det bra ändå. Här är det tvärt om mot vad som gäller på Hultsfred, där man blir bemött som en kriminell Mexikan vid Amerikas gräns. Har man inte alla papper i ordning blir det nej och åter nej.

Nu väntar jag på att festivalen skall dra igång på riktigt. Första band att se är Irene. Solen kollar fram ibland så det kommer bli fantastiskt. Solskenspop hade nog inte funkat om regnet.

Just nu lyssnar BT-Kalle på bluegrassversioner av Metalica.
Han är förlåten, för som han själv säger ”-Jag är från Svenljunga”

Tillsist:
Vi har två tält här med bara en person i varje, så om någon skall hit och inte har någonstans att sova så har vi plats för alla och en var. Husvagnen är dock full.

Jerry Boman

Sommarens video!

Jag bara måste visa er den här underbara videon!
(dvs läs gärna artikeln som ligger längre ner som handlar om vad man inte ska missa på Emmabodafestivalen)
Bandet heter OK Go och jag hittade videon hos Emerentia.



Bättre än allt jag sett på MTV de senaste åren!

Vad gjorde vi innan Myspace och Youtube?

Jerry Boman

Andra bloggar om: OK Go, Emerentia, musikvideo, Mysace, Youtube, Göteborg, Musik

Emmaboda, Indiedagis och Cosyden.

Så där såg postern ut för Emmaboda 1994

I runda slängar precis klockan tio så lättar silverbilen och silvervagnen mot Småland och Emmabodafestivalen. Planen är att det ska vara fem i bilen: Musik enligt Jerry-Jerry, TLBN-Joel, Rockfoto-Pauline, BT-Kalle och Ljudtekniker-Anna. Jag skall köra och slipper därmed sitta i trånga baksätet...

Årets lineup är topp tre bland de tio gånger jag varit i Emmaboda. Helt fantastiskt!
Saker som jag inte ska missa:

Torsdag:
I love you baby - The Knife Jr och in i micron med pop.

Irene - Solskenspop från Göteborg och rösten vill jag ligga med.

Sibiria - Som Joel en gång sa: Det är så mesigt så man blir förbannad...

Hets - Nu har jag lite abstinens...

Agent Simple - Stefan älskade Stefan, jag kanske svimmar.

C.Aarmé - Skräm mig igen, snygga människor!

Deltahead - Huuuu det kommer bli magiskt mitt i natten.

Fredag:

Strip Squad - Skall vi byta kön med varandra?

047 - Det är underhållning vänner!

The Pipetts - Ännu en gång i Emmaboda! Det trodde jag aldrig...Spelar ni inte "Uniform" den här gången så...Äh det är klart de gör!

På fredagen är det också Frukostpop och då få man inte missa:
Utah Rangers - Spelar de bara monotomt blir jag glad igen.

Lördag:

Pascal - Nej jag kommer nog inte orka se dem en gång till fast jag vill...

They Live By Night - De nya låtarna är superb och Biffen på trumma...mmmm

Cats on fire - Finlands svar på England.

Navid Modiri - Det är viktiga saker det där, med ett jäkla sväng. Smart kille.

Trallala - När jag såg att de kom höll jag på att gå i bitar!

Hemstad - Fyller fyra år!!! Kom och fira!!!

Även på Lördagen är det frukostpop på förmiddagen:
We are soldiers we have guns - Malins röst alltså...


Nu får jag ju se om det här håller. Visst, det kommer säkert skrikas en hel del om Camera Obscura, The Magic Numbers eller Chicks on speed. Men man vet ju hur det blir, jag har rätt i slutet och andra säger "Äh de var rätt tråkiga och jag blev besviken".


Indiedagis!
Under festivalen kommer jag att hålla till i en husvagn som sagt. Om allt går i lås, läs om folk skärper till sig, så kommer det att hållas en del konserter vid husvagnen också. En minifestival i festivalen. Eftersom band och artister verkar vara ett lynnigt släkte så håller jag ännu inne med infon. Men så mycket kan jag säga att det kan bli oförglömliga konserter mitt i natten... om man har tur...
Det hela går under namnet "Indiedagis!".
Skall du till Emmaboda och spelar i ett "bra" band men inte blir bokade av de stora snurriga festivalerna men känner att du/ni är jättebra så kom förbi vagnen. Jag står till tjänst med en stålsträngsgitarr, en nylonsträngad, en tamburin, två ägg och en kazzo. Lite ljus kommer det att finnas också.
"Indiedagis!" är till för dig!
Blir det inga band som spelar så kan du ju komma förbi och hänga lite på dagiset ändå...

Tilsist:
Om ni inte känner för Henriksberg på onsdag så är det ju ännu bättre på Pustervik. CosyDen har nedräkning till Bräckne-Hoby. Väldigt bra band! Gå dit och upplev underjorden.

Så kan vi ju se om jag lyckas spräcka 25.000 besökare här på bloggen!
Det vore något att fira det, Göran Johansson!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Emmabodafestivalen, Indiedagis, Cosyden, Heriksberg, Göteborg, Musik