Emmaboda direkt.

De säger att det skall bli en lugn festival. Med eftertryck.
Men det är ju en lågoddsare är påstå att det skall bli lugnt. För i Emmaboda tar man det lugnt och stilla. Inga bråk och nästa inga hårda, biffiga vakter.
Det är skönt. Det är mitt Småland.

Efter en resa från Göteborg via Borås, Växjö och Eriksboda kom vi fram. Vår plats var kvar. Känns lite underligt att ha samma plats som förra året men vi kanske bara är rädda för förändringar. Grannar ha vi inte så många än, kanske beror det på att Emmaboda är Sveriges yngsta festival. Här kommer den småländska pappan med gott mod och lämnar av sina döttrar/söner. Varje gång med samma naiva tanke. ”Det kan väl inte hända något farligt i Emmaboda”.
Visst, det kom fram en kille som platsat på vilken Stureplans mingelfest som helst och frågade om vi hade något emot att han satte upp lite tält bredvid. Det hade vi såklart inte men ändå valde de att sätta upp sitt camp 50 meter bort.
Vi kanske luktar illa eller nått.

Festivalens pryl är TLBN-Joels eltennisracket. Strängarna har ström i sig och det gör ont att få på tungan tex. Joels bror provade.
Man dödar getingar och mygg väldigt effektivt med racket. Det obehagliga är att Joel har börjat visa obehagliga sidor under dödandet. Han gillar att se när djuren blixtrar mot döden. På nära håll.
Insekternas Mengele.

Förutom tiotusen getingar har vi haft besök av Rockfoto-Jesper med kompis. Meningen var att de skulle spela något. Fast ursäkterna var fler än ölen så att gick i stöpet. Synd, jag hade ju sett fram emot Suburban Sunrises återföreningsspelning.
Kanske i kväll.



När Joel och Rockfoto-Pauline gick och la sig obehagligt tidigt gick jag iväg för att få mig mitt inträdesarmband. Och det kan jag säga, årets armband är det finaste festivalband någon någonsin designat! Silverfärgat med glitter och fina brandgula bokstäver. Det här skulle jag verkligen kunna ha hela hösten!
I inchekningen sitter det förövrigt väldigt trevliga människor. Ok, de sa att jag skulle skriva det här men det är verkligen sant. Även om de inte hittade mitt namn bland alla sina pärmar så gick det bra ändå. Här är det tvärt om mot vad som gäller på Hultsfred, där man blir bemött som en kriminell Mexikan vid Amerikas gräns. Har man inte alla papper i ordning blir det nej och åter nej.

Nu väntar jag på att festivalen skall dra igång på riktigt. Första band att se är Irene. Solen kollar fram ibland så det kommer bli fantastiskt. Solskenspop hade nog inte funkat om regnet.

Just nu lyssnar BT-Kalle på bluegrassversioner av Metalica.
Han är förlåten, för som han själv säger ”-Jag är från Svenljunga”

Tillsist:
Vi har två tält här med bara en person i varje, så om någon skall hit och inte har någonstans att sova så har vi plats för alla och en var. Husvagnen är dock full.

Jerry Boman