Alla tycker olika men jag har rätt.

Så var det igång. Alla hattar av och rakt in i skogen.
Där blev det besvikelse.
I love you Baby har varit favoriter under nått år nu, så jag var glad. Tyvärr klatade ljudtekniker bort hela spelningen. Allt det elektroniska försvann och ljudet var mixat för en vissångare. Pinsamt för pubilken och pinsamt för I love you Baby.


Irene går att klicka på.

Första band på den stora scenen var desto bättre. Det börjar bli tråkigt för dig att läsa det här men jag skriver det igen: Irene kommer rädda hela hösten. Det är fjäderlätta melodier om sommaren som aldrig skall försvinna. Sanden i skon som man gillar. Varma kvällar med en vinare i handen.
Publiken kommer igång riktigt ordentligt under ”Baby Blue”, även om den presenteras som gubbrock. Men den är tidlös.
Ny singel är pågång och ni kommer älska den också.

Det som flest pratar om här just nu är Magic Numbers. Eller bristen på dem. På grund av händelserna i England så lyckades inte MN komma hit i tid och tvingades ställa in.
Jag tror jag såg någon gråta.
Man kanske skulle starta upp en insamlingsgala för terrorismens offer. Idag är det vi i Emmaboda som är offer.


Emma fotar grötpop.

När vi laddat vid fina husvagnen en stund gick vi för att se Midlake.
Jag har svårt för grötmusik. Allt på en gång. Jag är inte riktigt säker på om de var närvarande eller om de hade sina röriga hjärnor kvar i Texas. Varmt som en pärlspont i soljus och dåligt bakfull kan det sägas. Jag sägar Nej tack.



Sibiria viker sig aldrig. Men det är klart, det är ju like mjukare än Vapnet. Inte lika hårt mot de dumma, utan mer gnälligt. Melodierna sitter där de ska och Martin sjunger som en Gud. Jag kanske bara har tröttnat. Jag blir inte tagen som förr. Östersund börjar slokna som popstaden nummer ett.

Tillbaka till vagnen. Ok, vi drack lite öl och grävde ner oss i hatet mot våra grannar. De spelar The Sounds hela tiden. Retroaktiv abort på dem ligger inte långt borta.
Vi fick också fint besök av Rockfoto-Emma. Hon är den enda jag känner som faktiskt inte dricker. Det kanske är därför hon är så duktig och framgångsrik.
Kanske något att ta efter.



Agent Simple på lilla scenen är verkligen det bästa jag sett av Stefan. Han ler mest hela tiden inför den enorma responsen från publiken.
Nu är ju hans och bandets musik som gjort för Indieboda, det är små fina historier om hemstaden och längtan efter att äga en bil. Väldigt ödmjukt och fint.
Så bra som det lät igår har det aldrig gjort förr. Bli inte förvånade om ni kommer höra mer av Agent Simple. Eller ja det har ni ju redan gjort, alla ni som följer bloggen här.


Geni eller galen?

Festivalens mest diskuterade spelning än så länge stod CAarmé för.
James börjar med att kasta ut mikstativet i publiken och fortsätter med att vara full viftade på scen.
Jag gillar det! Det här kommer jag komma ihåg länge.
Visst det var ju inte något musikaliskt storverk men hellre ett CAarmé än tio Midlake.
Resten av vårt camp tyckte dock att det var de sämsta de sett och blev mer eller mindre förbannade. Ja det kan jag ju säga, de har ingen smak. Så är det bara.
Men jag tycker om dem ändå.



Sist ut i natten var det Deltahead. Jag tackar Rockfoto-Pauline ännu för den gången hon sa till mig att gå och kolla på ny-träskblusens räddare.
För att titta på ett band mitt i mörka natten som låter som en mörkkällare mitt deltat kan inte bli annat än bäst! Senast jag såg dem i Gamlestan var det sittande publik och det funkade inte alls, men nu med lagom fulla pojkar och flickor var det en hit.

Nu skall vi städa lite runt vagnen, för snart kommer Irene hit och skall spela. Jajemän, en exklusiv akustisk spelning på Indiedagis!, festivalen i festivalen. Ni som inte är här kommer missa något!

Tillsist:
Jag hade inte haft något emot att krama på dig idag. Just nu. Men snart är det söndag.

Jerry Boman

1 kommentar:

Überbitchen på redaktionen sa...

Så du har alltid rätt? Vad säger dina chefer om det utspelet? Förresten säger ryktet att du har kollat fotboll i sommar. Ha!