Jag sa i torsdags att jag gillade Rambling Nicholas Heron för deras melodier, att man kan vissla till dem. Niklas Hedström, själva hjärtat i RNH, sa att de mest får höra att folk gillar dem för texterna. Jag står fast, det är bland melodierna som RNH har sitt triumfkort. Visst, det är bra texter men när man kan vissla med är det bättre. Nu är det inte så att det skapas härliga slingor, ni vet sådana där som sätter sig direkt, utan här handlar det mer om att man börjar vissla på små stickspår. Musiken skapar nya saker, det blir helt enkelt feelgood i skallen.
RNH gör klassik amerikansk musik, sprunget ur vindpinade hålor och slowmotion liv. Vi som kommit till Pustervik den här kvällen placeras i södern, Texas kanske. Eller så gör vi precis inte det alls. För där många andra folkrock band fastnar i den lågmälda "yipededoo" hillbilly dyngan, där reser sig RNH med pop. De utvecklar en genre som väldigt ofta lider av ett stort Cash komplex. RNH är i sina bästa stunder den perfekta blandningen av Lekman, Cash och Merritt.
Tydligt blir det när man kör kvällens enda instrumentala låt. Då kommer de briljanta melodierna fram, Daniel Skoglunds rena gitarr håller sig på rätt sida gubbrocken och jag börjar vissla. Riktigt riktigt bra! På det hela taget är det faktiskt den perfekta konserten att kramas till. Jag tittar avundsjukt på mina vänner som får kramas, för just denna kväll är jag ensam. Och där skulle jag ju kunnat utgå ifrån, att musiken är så sorgsen och bla bla bla. Men RNH för människor närmare varandra, precis som riktigt god pop gör.
Jag börjar så här: Pascals nya skiva är ... är... för djävla bra! Bandet som ger tomma lagerlokaler i hamnen ett titelspår, som sätter musik till frustration efter ett brutet ben på dansgolvet och nu vill jag skrika längst fram. Lyssna på "Längtar efter dig" högt. Så lite säger allt. Vill skrika ännu mer. Borta är störningsmomenten. Här hittar man lyrik i samma klass som tidiga Broder Daniel. Upprepning ger mer än tomma ord. Lägg till resten själva ungefär. Det tycker jag är sympatiskt, man får helt enkelt vara med och skapa låten trots att den är klar. 22 januari kommer skivan som kastar om en hel del.
Roliga saker i anslutning till Pascal:
1. www.myspace.com/raukenroll Me like ordvitsar you now!
2. Jag vet, det är ett långskott!
Det har svajat. Baby, don´t hurt yourself satt inte direkt. Men nu har Anders och Fredrik vanan inne (har de spelat 1000 gånger i Göteborg på senaste tiden?) och säkerheten. Jag skrev innan att det är indiesynth, det står kvar, men jag skulle vilja "uppgradera": Hejjarklackssynth. Med viktigt innehåll.
När fyllerianthemet Rotterdam Ahoy börjar blir golvet en ståplats av kärlek! Gap och skrik, näven i luften på lilla BDHY armén. Det börjar bli en del folk numera, vi som gapar med och slänger upp handen. Borta är allt svaj, den här kvällen på Henriksberg visar de att tid kan skapa under! Det som började i tvspelsland och med försök att låta som idolerna är numera ett eget universum.
På tributesången "Som Peter Sjöholm" kommer ju såklart huvudpersonen upp på scen och hjälper till. Universum expanderar och imploderar. Låten är intern samtidigt som den är väldigt extern och universell. Alla har vi "våran" Peter Sjöholm, den där polaren som alltid är där och som man bara vill berätta om hur bra hon/han är. Därtill är det en "fångade" låt, jag vill inte slänga mig med ordet "catchy"...
Lyssna mot slutet av klippet. Nog låter det som att även lilla jag fick en släng kärlek kastad på mig?
Om man nu skulle tänka efter lite mer så är det något annat som har förändrats med BDHY. Många texter är numera på svenska, och det är bara till det bättre. Sista låten "Panik" är en känsloyttring i Håkanklass. Ett vidöppet hjärta, jo, Anders sätter ord på många känslor. Lägger ut sig totalt och blottar sidor som förmodligen ingen av oss vill kännas vid. För visst har ni alla varit där, kärleken försvinner och man skall gå vidare. Bara bita ihop och verka oberörd. Men inte fan går det, känslan nitar sig fast. Man håller det inom sig, går ut och dricker trettiotvå öl på Kellys, önskar "något med Yvonne", river ner varenda poster på vridna vägen hem... Allt skall man göra i ensamhet. Ingen får ju se att välden rasat samma därinne. Det svarta hålet som slukar allt ljus växer.... Ingen panik Ingen panik Låt henne gå
"Panik" är bland det bästa jag hört. Så rakt. Jag tror att det var fler än jag som igår insåg vad som väntar. Det här kommer växa. Anders och Fredrik verkade själva märka att något hände där under den låten. Det klickade till. Det sprakade till. Blixtrade i våra ögon. Jag är glad att veta att jag var där när "den magiska stunden" infann sig. När allt stämmer, när musiken lever sitt eget liv, borta var allt annat. Anders avslutar med att ställa sig längst fram, slänga ut armarna, och bara le så där härligt/fånigt man gör när man VET att odödligheten ligger inom räckhåll.
Toalettkön var enig: Mer låtar på svenska! BDHYs ord är för viktiga för att gömas i ett andraspråk.
En sak till, BDHY är ett liveband. Inte för den spektakulära scenshowen (det finns ingen) utan för att det helt enkelt låter bättre. Kanske är det så enkelt så att de viktigaste orden bara blir riktigt viktiga när någon lyssnar? Och igår var det faktsikt rejält med folk som lyssnade på Klubb Existens.
Just det: Peter har gjort en remix på sin hyllning till Anders. Lyssna noga 2.03 in i låten "Anders Synthpop RMX"... jag tror minsann Herr Sjöholm har samplat en musiknyårskrönika! Alltså, det är Anders som i min nyårskrönika beskriver sitt bästa konsertminne 2007. Se hela krönikan här. Såg just följande kommentar om krönikan:
Robert sa...The whitest årsbästalista alive...
Ja, det där kan jag ju faktiskt skämmas lite för.
Tillsist: Ikväll blir det Göteborgs mest väldoftande klubb: Woody West på Pustervik. Vet inte riktigt varför, men det luktar alltid "hemma" när Woody är på plats. Nåväl, spelar gör softa killarna i Rambling Nicholas Heron. Kolla förra inlägget för att se hur saker och ting gick när de besökte oss på TV4.
Onsdagar på Sticky är rätt härliga. Nya bra band och ja...ungefär så. Varken mer eller mindre. Att de numera verkar ha cementerat min lilla idé om stolar framför scen gör det hela väldigt skönt.
Det är inte mycket som tränger igenom numera, mycket rinner av mig. Men ibland behövs knappt någon musik alls. Några få knäppningar på gitarrens strängar, några enstaka drag över ukulelen. Sen står vi där. Uppslukade av en röst, av en människas hjärta. Tildeh Hjelm får idiotvintern att glömmas bort.
Det är sorgen, uppgivenheten och "skit samma det är ändå kört" mentaliteten som trycker väldigt hårt inom mig. Blandat med en liten å av humor, en form av yttre öga som hon tittar på sig själv med. Medveten om att det kan bli prettogitarrsorg, att det hela kan rusa rakt in i väggen utan att någon brydde sig.
Men jag står där, helt stilla. Upptagen av stunden. Tycker allt är för kort, vill lyssna mer, vill känna mer. Hör en röst som aldrig hörts förr. Som mitt i sorgen är briljant av hopp. Låter som allt på en gång men här snackar vi om rätt sida en tunn linje.
Tildeh berättar sagor. Nutidssagor, söta på ytan men fyllda av cement och extra många armeringsjärn. Vackra "Someone sad" blir Broder Daniel som Henrik hade velat att det akustiska experimentet skulle landat i. Skojledsna låten om den döda hamstern, "I was high when I died", är Magnetic Fields vilken bakfull söndag som helst gånger två. Man skrattar och gråter på samma sekund. 500 känslor på samma dag, vet inte var vinden blåser en.
Tildeh Hjelm får mig att undra varför jag totalt åts upp av Soko, varför Anna Järvinen gjorde sån´t intryck. Tildeh gör samma. Och kan det vara större än att inget veta och sedan bli överraskad? För två dygn sedan visste jag inte att hennes musik fanns, nu har jag lyssnat i timmar. 500 känslor, 500 tankar. Jag skrattar, jag blir fuktig i ögat och jag vill att det skall vara nya spelningar.
Gå nu in på Hjelms Myspacesida och lyssna. Hör på fåglarna i bakgrunden, hör bruset och fångas i nuet. Vinter bye bye.
Två band försökte överglänsa den inledande känslomässiga knockouten, först Winding Stairs. Tyvärr blev det mest ett soudtrack till din favortserie. Ni vet den där som utspelar sig i en amerikansk gullegull håla och handlar om mesiga ungdomar. Ingen fylla, inga snedsteg och inga utbrott mot dumma föräldrar fyller tveapparaten. Det är tillrättalagt och välkammat. Samt att eftertexterna pyntas med just en Winding Stairs sång. Med andra ord, nej jag gillade det inte. För duktigt. En cola i baren var mer underhållande...
Men jag gillade tjejen på fiol. Där hade bandet kunnat segla upp på bästa listan, hon spelade väldigt speciellt och hade mer utstrålning än alla i bandet tillsammans.
Band två som försökte är egentligen en person, Alexandra Wennersten. Även här är det slickt och inte en ton fel. De petar tillochmed in ett riktigt tröttsamt gitarrsolo... som publiken väldigt vuxet och gubbigt applåderar. Jisses! Nä, jag gick hem. Lite mer får ni ge från scen.
Överlag så kan jag inte riktigt förstå hur folk som håller på med musik kan vara så tekniskt inriktade att de glömmer känslan? Jag säger det igen: Ni behöver inte spela rätt. Ni behöver inte ha alla hästar hemma. Ni behöver inte bygga upp varenda låt efter läroboken.
Ni behöver bara ha saker att berätta och berätta dem på det första sättet som kommer ut. Tänk inte så mycket.
Jaja, några hårda ord men vad skall jag göra. Jag vill inte gilla saker för sakens skull...
Tillsist: Idag hade jag gäster i studion, Rambling Nicholas Heron spelade en låt. Märklig känsla att sitta typ inne i bandet...
Jag berättade också vad man kan göra i helgen. Samt spelade en snutt ur Baby Don´t Hurt Youselfs video "Som Peter Sjöholm"
Tilsist2: Fredag går du upp för backen till Henriksberg och Klubb Existens, nämnda Baby Don´t Hurt Youself kör indiesynt. Eller som Daniel Skoglund i RNH och CCO väljer att kalla musiken: Karaokesynth. Hursomhelst är det tokcharmigt och du kommer le hela vägen hem!
På lördag går du till Pustervik och lyssnar på Rambling Nicholas Heron. Ni kan ju själva kolla på klippet ovan och förstå att helgen inte innehåller något annat alternativ. Fina melodier och fina berättelser.
Tillsist3: Min frisör med kollega. Jag fick skriva den första autografen på deras "Wall of fame"... Jag rodnade och glömde nästan bort att jag stavar Jerry med två r...
Tillsist4: För er som funderar: Varför står det inget om Koloni? På vägen till Majorna fick jag ett sms om att det var fullt... Bra för dem men tråkigt tråkigt för mig.
Idag satt jag i studion och snackade musik. Helt utan Allearslistan. Det gick bra tycker jag. Jag hade bjudit in ett helt förträffligt band (nyss inflyttade till Göteborg), ett band med känslorna på utsidan och närheten i texterna: Save Me RobinBobby. De bjöd på en låt och jag...ja, jag bjöd väl möjligtvis på mig själv samt ett väldigt långt papper...
Tillsist: Filmfestivalhelvetet är här. Även om själva festivalen på långa vägar inte är här så börjar de idiotintellektuella samtalen ta över hela stan. För när man tänker efter är faktiskt det rörliga mediet ett riktigt pissmedia. Kanske konstigt att säga så när man jobbar med tv, men jag tycker allt annat slå den rörliga bilden. Och allt slår en film.
Om du tex lyssnar på en låt i din dator får du EN upplevelse. Resten får du fantisera ihop själv, ingen skriver dig på näsan vilka bilder du skall se. Om du kollar in en fotoutställning kanske du drömmer dig tillbaka till någon du mött, eller skapar du helt ny musik i hjärnan. Läser du en bok fantiserar du också fram bilder och kanske musik. Ser du en konsert får du också musik, och en upplevelse som är där och då. Inget tillrättalagt. En film säger till dig precis vad du skall tänka, du får orden, du får bilderna och du får musiken. Vad blir kvar till din egen fantasi?
Jag tycker film är en enkel ingång, ett hjärnans fastfood, få folk att verka känslosamma och tänkande. Allt finns ju där. Och det är där som samtalen blir så roliga, för det diskuteras nog precis om de saker som filmskaparen ville att det skulle diskuteras om. Hon/Han har lagt orden/tankarna i våra hjärnor och sen är det inget mer med det. Du tror att det är det fria valet, den fira tanken, men du är lurad syster. Den där myten om att rörlig bild är det bästa, finaste som finns är just en myt. Film är överlastat, belamrat och dopat med fiktiva känslostormar som exakt styrts av skaparen.
Läs en bok och låt din kompis läsa samma. Beskriv sedan huvudpersonen för varandra, hur ser denna ut, vad har han/hon för kläder m.m. Lyssna på musik med din kompis. Skriv sedan ner de första hundra orden som kommer till dig. Jämför med din kompis. Gå på konstmuseet med din vän. Sen sätter ni ihop varsin blandskiva med utgångspunkt från utställningen. Ja, ni förstår själva, mediet fritt spelrum för den härliga fantasin. Det gör aldrig filmen på samma sätt. Visst, två personer kan uppleva samma film olika men aldrig på ett riktigt djupt plan. Film är ett riktigt pissmedia helt enkelt. Såvida det inte är stumfilm.
Nu väntar jag på smygläsningen av Popadelica programmet... samt att jag skall våga gå över Järntorget vecka 5.
Tillsist2: Jag håller med Annika Norlin: Lägg bort Grammiskategorin Årets manliga respektive Årets kvinnliga. Vi lever ju inte precis i Arntid?! Alltså, 16 kvinnor bland 75 nominerade i de stora kategorierna! SKÄMS!
Tillsist3: Jag fick en gratisbiljett av TV4... till Arn. Jag tänkte gratis är gott. Men nu vet jag bättre, just det här "gratis" smakade dynga. Se inte Arn!
På onsdag går du till Sticky och lyssnar på Bella Boop & the Robbers. Kan vara ett av de märkligaste bandnamnen men bra är de. Riktigt bra live. Det här kommer utveckla sig till något stort! Kolla speciellt in Hannes på gitarr...
På torsdag Club Zebra på Pustervik. Britta Persson är tillbaka och det låter bättre än någonsin... Så här var det när hon var här 2006.
På fredag går du på bio och kollar in Control. Om Ian Curtis. Av Anton Corbijns. I svartvitt. Skönheten kommer til byn den 11 januari helt enkelt.
På lördag har Koloni baluns igen. Nu verkar det vara dans på gång... och musik. Vid Maria plan. Stans mest överraskande klubb slår till igen! Kan man kalla Koloni för en klubb? Eller vad sjutton är Koloni? En händelse?
Saker att lyssna på: Carl "Jag föddes 1989. Sen började jag skriva låtar." Så sammanfattar Carl Carlsson från Eskilstuna sin musik eller sitt liv. Och ja, låtar skriver han, jag gillar speciellt Slangbacken. Märklig combo av dataspel och akustiska toner. Carl spelar för övrigt också med i Svart. Almedal goes riksvenska-ish.
Lucky Soul Jo, ja ni har hört låten i Clas Ohlsons reklam...och där kunde man ju slutat lyssna men Lucky Soul har satt ihop en alldeles för fin skiva, The Great Unwanted, för att man inte skall lyssna vidare! Gillar du The Pipettes, och det gör du ju, så gillar du det här.
Tillsist: För er som undrar: Jag jobbar inte med Allears längre. Just nu är det bara Sony BMG som äger den siten, innan var det 50% TV4. Men jag önskar dem all lycka och det var ett tokroligt 2007! Vem vet, kanske är jag där igen vad det lider... Själv jobbar jag alltså numera, precis som vanligt, på TV4. Varje torsdag kommer jag sitta i lokala Nyhetsmorgon och snacka musik... Det blir tips om konserter, det blir intervjuer med band och diverse annat. Kolla då! Kvart över nio på morgonen. Bloggen kommer rulla på, nu på min fritid, som den faktiskt gjorde ända fram till våren 2007... och det funkade ju det också. Så där ser det ut just nu, vad som händer snart är ingen som vet. Jag vet bara att 2008 kommer bli kanon!
Din krönika över 2007 var ju något av det sämsta som krystats ur budgetkanalen Tv4 Göteborg! Anonym kommentar på bloggen, skriven minuter efter att krönikan visats i dag torsdag morgon. Bra med spontana reflektioner! Märkligt dock att de alltid är anonyma...
Nu får alla som missade krönikan över mitt 2007 chansen igen, här nedan ligger den. Två delar om mitt 2007!
Del 1
Del 2
Det där var mitt år. Vad var bäst under ditt 2007? Kommentera gärna!
(min lista över 2007s härligaste händelser hittar du här.)
Nu siktar vi mot 2008!
Tillsist: Läser att EMA tänker köra festival...samma helg som Hultsfred! Så nu är smålänningarna ledsna i ögat. Kommer förmodligen försöka få folket med sig med orden "Vi var ju först!" Jag säger: Ni får skylla er själva! Om man så totalt sabbar bort vad det egentligen handlar om, dvs musik, så får man faktiskt skylla sig själv. Hultsfred förra året var mer "I år sammabetar vi med Företaget X och Affärspartnern Y. Köp köp köp deras produkter!" än "Här ser du de bästa konserterna under hela året. De unika konserterna. Här får du minnen för livet!". Eller ja, minnen för livet får man ju i Hultsfred... i form av ett halsband från Bredbandsbolaget! Kanske var det bäst för JP att han hoppade av/blev kickad från Hultsfredsfestivalen och gick till Storan. Kanske kommer alla att åka till Hultsfred i år igen av gammal vana, kanske kanske kanske återgår festivalerna till att vara en uppvisning i god smak och bra musik. Det där sista är bara ren spekulation. Ett litet orosmoln dock: Var parkerar man en husvagn i Stockholm?
