Här kommer en bunt samlade saker att ta vara på, klippa ut och spara nära hjärtat.
1. Julie Venus kommer från Örebro. Eller Julia från Vrestorp och Samuel från Dijon...men det där kan ni ju själv läsa på deras Myspacesida. Det viktiga är låten Stumbling again, en riktig midipärla!
2. Nu kommer jullåtarna! Först ut är Moa. Oväntat men det är en bra låt, mycket känsla och fin sång... som vanligt. Jag har sagt det förr, varför får inte Moa spela någonstans? Jag tror det skulle bli hur bra som helst!
3. 30 november (det är imorgon fredag) kommer Elenettes skiva ut, och man ju hoppa upp och sätta en femma på att det kommer bli snack. Smarta texter som säger saker. Politik i snygg förpackning. Synthprogg. Gå in på Myspace sidan och lyssna på "extra spåret" Jag Hatar Män...
4. Universal Poplab har släppt en remixskiva...och vissa låtar har blivit ännu bättre! Bäst är Timos helt omgjorda Heart Apart. Riktigt snyggt! Även Thermostatics I Could Say I´m Sorry är en riktig rökare...löjligt ord men det passade här.
5. På lördag är det så dax för Göteborgs längsta kille och Göteborgs största röst att ställa sig på scen på Klubb Populär. Långa killen med rösten heter Fredrik Corander och bandet heter Children Come On. Var där eller bär fula byxor resten av livet!
Så här såg det ut när jag träffade dem i somras.
Och så här lät det när de gjorde en fantastisk spelning på Indiedagis (på Emmabodafestivalens husvagnscamping)
6. Det här var inlägg 400! Ja, vad säger man om det?
Tänk att saker än kan ske. Att drömmar kan slå in. Tellus about the moon var precis så bra som jag drömt om...eller de var bättre. Jag skall säga det direkt, jag blir nyfiken på band med bra namn. Kan ju låta ytligt men om man glider runt på nätet och lyssnar på hundratals band så skall det till ett bra namn ibland för att man skall fastna. När sedan musiken är underbar fastnar man ordentligt.
För TATM var det alltså premiär i lördags, på klubben On Our Honeymoon som hänsynslöst hänger sig åt brittiskt 80-tal/90-tals pop. Eller ja, de spelar ju annat oxå men ni fattar känslan.
TATM spelar med den känslan och de gör det förbannat bra. Det är hemtamt men ändå eget. Om jag skall göra en utflykt till seriös musikjournalistik så skulle jag skriva att det är en fin symbios mellan Smiths och Jens Lekman. Finurliga öppna melodier, små berättelser och en väldigt snygg röst.
Allt detta får de alltså in på sin premiär! Jag brukar tala om "färdiga band", de som bara går ut och är klara över vad de gör direkt. De som inte behöver någon startbana, ingen uppväxling. Så nu bestämmer vi det här och nu: Alla röstar på att TATM får spela på Rip It Up i Säffle nästa sommar! (om det blir en uppföljning på den fina festivalen...)
-Det är fan det bästa jag hört på länge! Han är ju en vit Stevie Wonder!
Irene-Tobbe håller inte inne på det speciellt länge, han älskar Harvey Williams lilla framträdande vid pianot. Jag gillar det oxå, fast jag börjar tänka på tvserien Cheers. På ett bra sätt.
Ja, nu vet väl alla hur det ligger till: Harvey har spelat i The Field Mice och är Another sunny day. Med andra ord har vi med en legend att göra. Men jag bryr mig inte så mycket om det, här och nu gäller. Och det är en helt fantastik liten spelning Harvey bjuder på. Att få stå där och höra de här sångerna får mig att känna mig lite bättre, det är underbart! Det är vackert, på sina ställen luftlätta melodier och det innehåller inte en enda svacka.
På något sätt kände jag mig utvald, jag är så glad att jag fått uppleva en sån där spelning. Tack ni som tog hit Harvey, det hade jag aldrig kunnat drömma om!
Tillsist: De flesta drar iväg ett elektriskt brev med en länk till en Myspace sida. Det kan ju vara bra med tanke på miljön och allt det där viktiga. Men så finns det andra som anstränger sig lite mer. Kolla på det här brevet som ramlade in i mitt postfack härom dagen.
Det kanske inte framgår tydligt på bilden men pappret är i silver! Och skivan är en liten liten cdskiva. En cdsingel på riktigt! Jag säger snyggt! Sen kanske jag inte gillar Mattias Tells musik helt, men det är en annan historia. Det är bra låtar men lite för bredbentrock för min smak. Men återigen: papper i silver alltså!
Tillsist2: Det här är roligt.
Diskbänksrealism fick en ny innebörd...
Tillsist3: Jag missade det själv: Bloggen har fyllt 3 år! Och rusar mot fyrahundra inlägg... Vem hade kunnat tro det?
Jag hade lyssnat på låtarna som Anna Järvinen har på sin Myspacesida. Suttit där och försökt förstå vad som var så häpnadsväckande. Vad som gjorde att folk skrek om årets platta, att de höjde volymen på språket och formade meningar om "Håkan känslor". Stilla började jag dra mig bort från den där sidan, jag förstod inte. Var det bara rädsla att stå utanför gruppen som gjorde att alla sa de där fina sakerna om Anna? Jag förstod inget. Det fanns inget där då som stannade min värld, inget som tog stypgrepp och fyllde mina nerver med lugnade medel.
Nu vet jag bättre. Anna har allt som man behöver. Hon stryper mig, en behaglig andnöd långt därinne i kroppen. Varenda innebodde lampa slocknar, mörkret sänker sig samtidigt som det fullsmockade Pustervik sjunker undan. Alla vännerna försvinner, jag försvinner. Stjärnorna tänds, oskuldsfullt för första gången. Ett kallt ljus sprider sig imaginärt i lokalen och kvar är bara den mest innerliga musiken jag hört. Fokus är på en punkt, ett epicentrum där alla stift ritar kurvor på papper och mäter det största utslaget på richter. Anna står i centrum lika självklart som solen i centrum av planeter. Vi andra kan bara cirkulera runt i det mörka, låta våra planeter skakas av jordbävningar, låta våra himlakroppar skadas och försöka läka.
Samtidigt vet jag att det är bedrägligt. Solen med sin starka dragningskraft, som får mörkret att verka ännu mörkare, kan när som helst sluka oss. Vi tar ännu ett varv och ber för en ny morgondag, att vi ännu en stund skall lyckas ta oss ur situationen. Inte skall solen få svälja oss i ett stort hål av gravitation.
Jag vet inte om jag lyckades ta mig ur banan. Järvinen live förklarade en massa och nu kommer jag vara dömd till en evig cirkulation runt den här solen. Kanske förgör den mig, kanske sliter jag mig loss. Just nu är rymden precis evighetsstor, drömmen finns i natten.
Jag funderade på att inte köpa skivan efter konserten. Tänkte att den aldrig någonsin kan leva upp till den här stunden. Jag tvekade länge men tillslut blev det en skiva i väskan. Sanningen är att det inspelade inte matchar live upplevelsen. Inte på långa vägar. Ungefär som ett 10 gånger 13 centimeter stort kort inte kan göra Himmelska fridens torg rättvisa...
Pinto var förband. Kanske var jag inte lika lyrisk den här gången, bandet saknades. Men Green leaves falling down var precis lika bra som förra gången. Även där stannar jag upp...
Men just nu kan jag inte säga mer än tack Anna. Och samlar nya krafter för att ta mig ner till On our Honeymoon...
Tillsist: Patrik Jensen bad om en adress, han ville sända över en liten låt. Patrik sjunger ju annars i Hospitalle men har nu börjat göra sånger på svenska. Jag såg/hörde hans nya musik, enkelt kallat "Pats" härom månaden. Det var bra med löfte om att bli helt strålande. För någon dag sen plingade det till i epostboxen. Ett brev från Patrik, text och bifogad fil...
Nu sitter jag här och kan knappt slita mig från låten. Det är en drömskt svävande poplåt. Tänk dig att en kör tar plats i något underjordiskt parkeringsgarage. De vill göra upp med sitt liv, starta om och göra rätt. Sången ekar, studsar mot betongen. Nära och långt borta på samma gång. Det är en låt som man dras in i, den utmanar och är underbart indirekt.
Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här:
kära du ge mig ett råd det finns för många sätt att dö och leva på snälla ta mig bort härifrån jag har fått nog av apati och tomma ögon
mamma minns du när jag var fem på morgnarna hur du låg sönderslagen du sa att du älskade livet men jag vet att du drömde om himmelen den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut
men jag lovar jag försöker mycket mer nu än förut så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig
Karin, Karin lyssna på mig -Åh nej här kommer sanningen & ångesten! du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord -Håll käft och lämna mig! ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig
Patrik sänder också med en bild som han tycker beskriver saker. Han förklarar att han har dåligt samvete för hur han har behandlat folk, att det här är en förklaring/ursäkt för alla som råkat ut för hans dåliga sidor.
Jag tycker det är vackert. Det gömmer stora saker i den där låten. Om det fortsätter så här kommer vi sitta med en popbomb i knät om ett tag... Det är väldigt vackert...
det finns för många sätt att dö och leva på
Vackert.
Tillsist2: Jag tror någon på kommunen inte får den uppmärksamhet han förtjänar.
I torsdags hade Allears klubb på Sticky...det gick väl sådär. Men men det var kul och de flesta verkade ha trevligt!
Jag börjar med det viktigaste, listan över vilka skivor jag spelade (meningen var att jag skulle länka till alla med det funkade inte...):
Låsas katten - Den här stan är inte stor nog för oss båda Spring Johnny - Riksväg 45 Blues Shiloh - Why do years go by? My Russian Father And A Dog Called Laika - Indiekids Cobra Carlie - Skrik om du brinner Fine Arts Showcase - Dance With Yr Shadow Popmusick - Senssles Sound Shoot Charlie - Junior/Senior Moa - In the spring Hospitalle - Hear them sing Johan H - Nygubbe4 Hatis Romance - Indieland Litte Big Aventure - Son Of St Jacobs Children Come On - Traces and Tracks Samtidigt Som - Jag tror aldrig någon kan känna så här för dig Vargpakten - Jantelagen SV:RT - Skulle inte tro det Tikkle Me - Beat This Man Palpitation - Norway Disapear Fontainebleau - Svenska fåglar Ultrasport - False Start City Fibi Frap - Chatrine Tiptoe arond the elecric chair - Spencer The Sweptaways - Kalla Mig Small Feral Token - Love Endless Glasvegas - Daddys Gone The Essex Green - The great late cassiopia Hundarna - Man med pistol Kusowsky - Dansa Saint Etienne - He´s on the phone 64 Revolt - C.A.P.I.P Cat Burgular - I Hate Morrissy Isaac Nyberg - Förortsbarn Lola - En av dom där dagarna Hemstad - Partik Sjöberg Hej Anita! - The answer is 42 The Animal Five - We gona die at the same time me and you Famlijen - Det snurrar i min skalle JohnE 5 - Comment ca va Marc Hamilton?
Spring iväg, invadera närmaste dator som har Google och sök upp alla de här banden. De är bra allihopa!
Sen spelade Tones of Home...och sen spelade Ema-Emil massa bra musik, bland annat Black Kids underbara "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You". Den låten var bäst på hela kvällen! Eller så var det nya fyndet John´s Candy, som Emils kollega Carolina spelade...
Efter sista bandet så spelade jag också lite blandade plattor...jag avslutade med Broder Daniels liveversion av Shoreline och drömde mig tillbaka till vintern 2001, när jag själv dansade till just den låten, på just Sticky. Kanske drömde jag om att också en gång få stå i det där DJ båset... Nu dansade ingen men jag och Emil satt med ett fånigt leende på läpparna. Vi enades om att det där är en väldigt bra låt att sluta med. Tyvärr fick vi inte höra de sista 15 sekunderna, en kvinna kom och sa till på skarpen att nu fick vi lägga av för nu stängde dom. Klockan var 01.01...
Så några små ord om banden som spelade, först Tones Of Home. Inte min påse alls. Funkade inte live, för långt och faktiskt för tråkigt. Jag säger inte mer än så... Band två däremot, Swedish For Beginners, var ännu bättre än jag väntat mig! En stor del i det är Johan Signerts totala förvandling, från skön snubbe till...ja, ta mig tusan, han är den perfekta hybriden av Håkan Hellström och David Bowie! Han får igång de fåtalet i publiken med lika delar naiv charm som med de stora scenernas sexighet. Vid slutet av konserten finns det ingen i lokalen som inte fallit pang bom för bandet. Resten av bandet skiner av spelglädje, de fungerar som en enhet. Låtarna är på sina ställen helt briljanta, lyssna på Happy Factory eller This city is not for me! Det mest spännande är ändå hur varje liten del i SFB spelar roll, även om de är många på scen är alla lika viktiga.
Tillsist: Ibland blir allt så bra: Tellus About The Moon har flyttat sin spelning till i morgon lördag. Detta innebär att jag kan gå på både Anna Järvinen ikväll och på TATM på lördag. Underbart!
Tillsist2: På tal om Anna förresten: Pinto blir förband! Läs vad jag skrev om Pinto här... Det kommer bli en helt underbar kväll vänner! Anna och Pinto på samma natt! Uppdaterat: Pinto a.k.a Andreas Magnusson lovde nyss att han kommer spela "Green leaves falling down"... Jag skrev så här när jag hörde den senast:
Mot slutet kommer Green leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.
Ja, ni fattar. Det är en väldigt fin låt.
Tillsist3: Jag tycker barn skall förbjudas på restauranger. Jag tycker morföräldrar som pratar högljutt bebisspråk med kypare (bara för att det är ett barn vid bordet) bör förbjudas. Det är när man för tjugotolfte gången tvingas höra en ungjävel skrika "Hej Anders (fingerat namn)" följt av ett högfrekvens skratt och bara inse att ungens föräldrar inte tänker göra ett skit åt deras skrikande avkomma, då får det vara nog. Föräldrarna äter lugnt vidare och snackar förmodligen om att det är så bra med vinterdäck och/eller senaste platttv köpet. Ni är inte hemma i ert kök nu! Jag gå för fan inte runt i bara kallingarna och spelar Broder Daniel på högvolym när jag är ute på lokal! Jag tycker barnvagnar skall förbjudas på spårvagnar och bussar i rusningstrafik. Nä, det är inte så att vanliga människor skall gå ut ut spårvagen bara för att ni skall få plats med er rymdraket stora barnvagn, som för övrigt har en vass kant där fram som skär in härligt i de övriga resenärernas hälsenor.
Jag äcklas vid tanken på att de här vuxna människorna tillåts yngla av sig. De har ju en form av social defekt som yttrar sig med den totala instängdheten i en bubbla, en uppfattning om att barnfödande är den totala toppen på hierarkin. Kom igen, visa världen lite respekt. Bara för att ni har bevis på att ni fått ligga så betyder det inte att ni äger världen! Nä, fram för körkort på födande av barn! Undertiden portar vi alla barn på restauranger och alla barnvagnar på spårvagnarna...
1. Onsdag kväll spelar jag skivor på Sticky. Emil från EMA spelar också skivor...Honom känner ni nog igen som Beat Agency-Emil om du är från Göteborg... Det är Allears som fixar med Live Giget och Klubben heter The Camp. Två band spelar, Swedish for beginners (Göteborg) och Tones of home (Kalmar). Kom dit och häng, ta en öl och framför allt lyssna på bra musik. Jag kommer spela ny och gammal pop. Mest ny pop då, låtar som du knappt hört innan men som du kommer att älska!
2. Cosy Den-Mattias har inte haft klubb på ett tag nu, han har fullt upp med skivbolag och att fixa klubbar i huvudstaden. Ibland åker han över till Finland och hänger med sina polare... Nu har han hittat ett helt nytt fantastiskt finskt band! Via MSN låter han hälsa att det är Henry från Cats On Fire och Jessika från Le Futur Pompiste som satt ihop ett band. (om jag inte ser fel så var de just de två banden som spelade på den första Cosy Den...). Strunt samma, bandet de två har ihop heter Burning Hearts. DE ÄR TOKBRA! Lyssna på I lost my color vision och bara älska! Magiskt!
Tillsist: På torsdag ser ni Kapten Hurricane i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Inte missa! Snurrig intervju och bra musik utlovas...
Tillsist2: Humm krock deluxe på fredag...Anna Järvinen på Pustervik eller Tellus About The Moon på Stars´n´bars (On our Honeymoon). Namnet på sista alternativet är ju helt briljant, och de låter ju så fint så fint... men samtidigt är man ju nyfiken på den där Anna det snackas om så mycket.
UPPDATERAT: On our Honeymoon är flyttat till LÖRDAG. Samma plats. Härligt, då kan jag gå på båda! Tack Gud!
Det är över på en sekund, det där ögonblicket som kan kallas fint. Egentligen är det inte ett ögonblick utan mer en pausering. Ett uppehåll, hade kunnat vara i flera sekunder, eller i ett helt liv. Det gick till ungefär så här:
You bite me off when a push my luck And you pull me back when you want us to (paus samt litet leende) fuck
Just den där pauseringen rymmer allt som Irene inte får med på skiva, allt som gör att de just nu seglade upp som höstens konsert.
När jag för ett tag sedan gick på Irenes släppkalas blev jag orolig. Bandet var nervöst och inte samspelta. De hade uppenbara problem med mängden människor på scen (just nu kan man räkna till 12 personer). Den gången tog det sig inte förrän en bra bit in i konserten.
Nu var det lördag i stället för onsdag och klockan blev mer två än tolv. Men vilken skillnad! Irene ställer upp med glädje direkt, pang bom in med femte kalasväxeln.
De sorglösa låtarna från första skivan är uppskruvade till glädjepiller deluxe, det är leenden och små interna hintar. Man anar att det numera är ett väldigt bra kompisgäng som gör något som de älskar. Och de älskar varandra. Varje person räknas och tillåts ta plats, det är detaljerna som gör helheten, personerna som gör gruppen.
Även i de mer eftertänksamma låtarna från nya skivan är allt bättre. För samtidigt som det är allvar så finns hela tiden självdistansen och tanken på den egna litenheten där. Allt är viktigt och oviktigt på en och samma gång.
Och nu kan jag ju säga det här, Tobbe har aldrig sjungit bättre än den här kvällen. Han släpper allt och bara låter rösten ramla på. Borta är all osäkerhet och alla nojjor. Han sjunger och det är inget mer med det. Viktigt och oviktigt på samma gång.
Varje gång jag ser Irene så har det tillkommit en ny medlem. Förra gången var det som sagt ett problem, inte med de nya personerna utan helheten svajjade. Nu är läget ett annat. Mitt i blåssektionen hittar man numera en genomtrevlig skåning som kallas Nils.
Jag vet inte om det är praxis, men "som vanligt" när Irene utökar så får den nya familjemedlemmen en stund för sig själv och tillåts presentera sig. Därför är det ju helt naturligt att spelningen innehåller ett saxofonsolo. Trevligt och snällt.
Och: Snart vill jag ha tillbaka min kidnappade tamburin...
Sist måste jag ändå släppa ut det här. Anders och Mattias kommer förmodligen bli ledsna men: Det har börjat spelas tråkig musik på Storan. Det är rätt märkligt för den här förvandlingen har kommit stegvis. Jag vet ju att herrar DJs sitter inne med en massa skön musik, men de senaste gångerna har det liksom inte fått till det. Tillbaka till musiken ni spelade för typ ett år sedan och ni skall få se på dans!
Sen kan man ju undra varför en fotbollsmatch (som innehöll ett gäng blågula losers,som var losers både före och efter matchen) skall påverka så mycket...Klockan tolv var det kanske 20 pers på Storan...
Tilsist:
Tack vare Googels mål att regissera allt på nätet hittade jag det här (det hela är ett svar på mitt öppna brev till Almedal):
---------------- 2006-10-29
Öppet brev till Jerry Boman:
Du är den totala motsatsen till Almedal. Förlåt Jerry Boman, men dina texter betyder inget.
Jag lovar mig varje månad att aldrig läsa nån av dina texter igen, men det slutar alltid med att du skriver nåt om något jag gillar, och att jag läser det, och att det är distanserad skit och att jag blir sur.
Du tar musiken och allt som betyder så sjukt mycket och försöker paketera den som nån sorts jävla skit som andra ska tycka om bara för att du skriver det. Hypa det så fort som möjligt så det blir månadens grej och sen vidare och hypa nästa sak. Som tur är tror jag inte det är så himla noga vad du skriver, de flesta vet att inte lyssna på profeter. Men det är tröttsamt med allt tjöt, som om det var det det handlade om, som om det är det man ska bry sig om. Jag har egentligen inget emot dig som person. Bara rollen du helt i onödan spelar, tillsammans med Belfrage, Lindquist och Virtanen och alla dom andra. Vad ni skriver och om vilka spelar ingen roll, det är samma skit alltihopa. Ni vill ta det vi älskar och sälja tillbaka det till oss. I utbyte vill ni ha bekräftelse i form av vår respekt. Ni GÖR ingenting. Ni bidrar med ingenting.
Fortsätt gärna gå på bra spelningar, fortsätt gilla musiken och allt annat. Men sluta försöka reducera det till nåt man ska ha en åsikt om.
Jag tror faktiskt att du gillar Almedal på riktigt. Gött, fortsätt med det. Men det känns som du bara försöker plocka poäng på allt du ser och vad du tycker om det. Det är meningslöst. Livet är ingen tävling och dina poäng du samlar ihop betyder ingenting. Så slappna av, softa lite.
If you put down your pen, leave the worries behind then the moment will come and the memory will shine
/Jon Erik ----------------
2007-11-19
Öppet brev till Jon Erik:
Ja, du har faktiskt helt rätt. Mina ord är inget. Det är bara ett luftslott. Att ens försöka jämföra mina små ord med tex Almedals är ju rent ut sagt idiotiskt. Inget att be om ursäkt för, jag är fullt medveten om det här.
Men jag vill ändå skriva några rader till dig och förklara...eller kanske lägga ut orden lite.
Jag skriver om musik för att jag gillar musik så in i helvete mycket. Jag har ingen annan plan, inga poäng att ta och vill inte spela någon roll. Jag vill faktiskt bara skriva ner vad jag känner. I början när jag skrev den här bloggen visste ingen vem jag var. Det var rätt skönt faktiskt. Men ju längre tiden gick så började folk bli "Hej, du och tjäna" med mig när jag gick ut. Det var obehagligt. För plötsligt började folk ta mina små ord på allvar. Många började förlita sig på att det jag skrev om faktiskt var bra. Jag kan ju erkänna att det var roligt att folk läste, men när de började ta det på alvar så blev jag rädd. Vem är jag att bestämma? Vem är jag att hissa någon till skyarna? Riktigt allvarligt är det när band lägger ner bara för att jag möjligtvis inte gillar dem.
Jag har själv aldrig haft speciellt mycket till övers för folk som skriver om musik. Speciellt inte de som skriver om konserter. Vad är meningen egentligen? Att skriva om ett unikt tillfälle, de som redan var där vet hur det var och de som inte var där kan ju aldrig uppleva samma sak. Rätt meningslöst att lägga massa tid på att beskriva hur det var, eller hur?
Jag har ingen annan förklaring till min blogg än det faktum att jag faktiskt älskar musik, och har under långa tider omgivit mig med människor som inte riktigt förstått hur mycket det betyder för mig. Hur mycket de går miste om, alla bra saker som händer i Göteborg, alla bra band som hela tiden poppar upp. De kommer aldrig förstå att jag inte kommer sluta älska musiken och livet där ute. Till vis del handlar den här bloggen om att mina chefer och kolegor på mitt vanliga mediadayjob skall få upp ögonen för ett liv som pågår i Göteborg men som de aldrig ser. De, som anser sig ha koll på världen och de som ibland tror sig ha koll på "nöjeslivet". Det är dem jag vill skaka om och väcka.
Den här bloggen är helt meningslös för dig Jon Erik. Den är helt meningslös för dina vänner, ni som fixar så mycket bra. Er som jag avundsjuk ser på och önskar att jag var. Den är helt meningslös för alla er som jag på håll ser och önskar av hela mitt hjärta att jag var. Att jag hade den där energin och den här härliga hänsynslösheten inför livet. Jag har aldrig haft den känslan. Möjligtvis kan den där känsla uppenbara sig när jag står framför scen och ser ett band som uppenbarligen älskar allt de gör. Då kan jag om så än bara för några sekunder glömma allt och bara älska. Det är för de stunderna jag lever.
Jag skriver för de människor som inte ens tar sig tid att gå på konserter, som inte fixar bra fester, som inte älskar och som inte kan ge sig hän inför det faktum att en låt eller ett band kan förändra hela ens världsbild. Jag skriver här för att jag vill visa för dem att det finns alternativ.
Det här vet ju både du och dina vänner redan om. Så jag förstår att mina ord inte betyder ett skit för er. De betyder inte ett skit för mig heller, jag vet ju också om alternativen. Men för de som redan vid 25 stelnar till ,för de människor vilken bakfylletisdag bara är ett svag minne, för de som hävdar att allt redan är gjort, för de som åkte på en festival "för att få det gjort", för de människor som tycker att livet innehåller en massa måsten, för de människor som tycker att man måste göra saker i rätt ordning och framför allt för de människor som tycker att 16 personer i en publik inte är något att hänga i granen. Det är för dem som jag skriver, för att de skall vaka och för att jag kanske kanske har chansen att rädda livet på någon stelnad person. Få den personen att gå ut, springa på en Almedalspelning och inse att livet inte är över bara för att man köpt lägenhet.
Kanske är det så att vi två ändå har något gemensamt. Vi älskar stunden och vi älskar musiken. Förmodligen vill du inte ha något gemensamt med mig, men du skall veta att jag har den största respekt och beundran för det du/ni gör. Vad nu min respekt kan betyda.
Jag älskar Almedal. Dock gillar jag inte Belle & Sebastian.
Med hälsningar Jerry Boman --------------
Nu var nog det här brevet inte en så bra idé ändå... Men se det inte som att jag försvarar något. Det enda som behöver försvaras är allas rätt att göra va fan de vill. När de vill. Och det finns alternativ.
Tillsist2: På onsdag spelar jag skivor på Sticky! Nu skall äntligen det där högtalarna få sprida lite bra musik... Mer info här.
